Sextimmarsdag någon?
Dagens känsla: tröttheten över att behöva ge min arbetsgivare de bästa timmarna av mitt liv, nästan varje dag.
upplagd av Chris
09:33
fredag, september 03, 2010
Tidigare inlägg
- I bästa fall ett nollsummespel
- Den nya tidens korsriddare
- Skämmiga ingenjörer med tröttsamma åsikter
- Sveriges bästa skola
- Rationalitet är inte alltid så rationellt
- Om lyckokrav och individfokus
- Lite mer om duktigheten och hur vi (inte) ser på den
- ...
- Låt oss återta duktigheten, kvinnor
- Hyckleriet
Prenumerera på
Inlägg [Atom]
7 kommentarer:
Tja, det är antingen det, eller slita fjorton timmar om dan på sin täppa för att få ihop tillräckligt med säd och potatis för vintern…
Och män producerar ju säd för eget bruk internt. JÄVLA KÖNSMAKTSORDNING.
Mvh /S. Kämt
kai, eller sextimmars dag? lediga fredageftermiddagar?
eff, höhö. jävla skit också.
Sextimmarsdag? Ja kanske, fast det känns nog lika träligt efter ett tag, tror mitt cyniska hjärta.
Får inrikta mig på potäterna då.
Påminn mig att aldrig försöka skämta när jag precis sovit mitt under tidiga kvällen efter en fullkomligt orimlig arbetsvecka. Mitt omdöme är helt klart under all kritik i det sinnestillståndet.
Och bara för det började jag fundera på det här med normalarbetstider. Att man ska jobba åtta timmar är ju väsentligen helt godtyckligt, sex timmar är mindre, men inte mindre godtyckligt.
Det borde ju inte vara omöjligt för var och en att göra upp med arbetsgivaren om hur lång arbetstid man har – om det ändå är en dator som räknar ut lönen borde den ju kunna multiplicera timlönen med 6.5 lika gärna som med 8.
Idag kallas det för deltid om det är kortare än åtta timmar, men det verkar inte som om det är tänkt att man ska kunna välja att ha en normalarbetstid om, säg, nio timmar om dygnet. Det finns naturligtvis ett intresse av att se till att folk inte jobbar ihjäl sig för att de överskattar sin förmåga, men att gränsen skulle gå vid just 40 timmar i veckan tycker jag har klent vetenskapligt stöd.
Man skulle kunna tänka sig att det har schemaläggningstekniska fördelar om alla anställda har lika lång arbetstid, men jag har fått för mig att man i servicesektorn, som ju borde vara mest intresserade av schemaläggning, ändå dribblar mycket med deltider och konstiga fördelningar av arbetstiderna.
Så, finns det egentligen några hinder för att gå till arbetsledaren och komma överens om att justera sin arbetstid till, säg, 37.5 timmar i veckan, eller vad man nu känner är optimalt i ens liv? Att alla ska ha samma arbetstider kanske bara är en sån där sak som lever kvar av ren tröghet? (Jag inser att det kan bli problem om nån vill gå upp till 60 timmar i veckan, eftersom lönekostnaderna ökar då, man får ta det lite pö om pö i så fall.)
kai, det finns inga reella hinder för att gå till arbetsledaren och spöra om kortare dagar, men det leder till eventuella problem. min kompis, som gjorde just detta, kände att firman inte längre ville satsa på henne om hon inte kunde jobba heltid (40h/v). en mindre lön är ofta skäl nog för många för att inte vilja gå ner i tid, även om produktiviteten nödvändigtvis inte gör det. så visst finns det problem, iaf om man inte bara ser sitt arbete som ett rent måste.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida