fredag, september 03, 2010

Sextimmarsdag någon?

Dagens känsla: tröttheten över att behöva ge min arbetsgivare de bästa timmarna av mitt liv, nästan varje dag.

7 kommentarer:

Blogger kai sa...

Tja, det är antingen det, eller slita fjorton timmar om dan på sin täppa för att få ihop tillräckligt med säd och potatis för vintern…

9/03/2010 8:06 em  
Blogger eff sa...

Och män producerar ju säd för eget bruk internt. JÄVLA KÖNSMAKTSORDNING.

Mvh /S. Kämt

9/03/2010 8:39 em  
Anonymous christina sa...

kai, eller sextimmars dag? lediga fredageftermiddagar?

eff, höhö. jävla skit också.

9/04/2010 10:50 fm  
Blogger kai sa...

Sextimmarsdag? Ja kanske, fast det känns nog lika träligt efter ett tag, tror mitt cyniska hjärta.

Får inrikta mig på potäterna då.

9/05/2010 7:13 em  
Blogger eff sa...

Påminn mig att aldrig försöka skämta när jag precis sovit mitt under tidiga kvällen efter en fullkomligt orimlig arbetsvecka. Mitt omdöme är helt klart under all kritik i det sinnestillståndet.

9/06/2010 6:59 em  
Blogger kai sa...

Och bara för det började jag fundera på det här med normalarbetstider. Att man ska jobba åtta timmar är ju väsentligen helt godtyckligt, sex timmar är mindre, men inte mindre godtyckligt.

Det borde ju inte vara omöjligt för var och en att göra upp med arbetsgivaren om hur lång arbetstid man har – om det ändå är en dator som räknar ut lönen borde den ju kunna multiplicera timlönen med 6.5 lika gärna som med 8.

Idag kallas det för deltid om det är kortare än åtta timmar, men det verkar inte som om det är tänkt att man ska kunna välja att ha en normalarbetstid om, säg, nio timmar om dygnet. Det finns naturligtvis ett intresse av att se till att folk inte jobbar ihjäl sig för att de överskattar sin förmåga, men att gränsen skulle gå vid just 40 timmar i veckan tycker jag har klent vetenskapligt stöd.

Man skulle kunna tänka sig att det har schemaläggningstekniska fördelar om alla anställda har lika lång arbetstid, men jag har fått för mig att man i servicesektorn, som ju borde vara mest intresserade av schemaläggning, ändå dribblar mycket med deltider och konstiga fördelningar av arbetstiderna.

Så, finns det egentligen några hinder för att gå till arbetsledaren och komma överens om att justera sin arbetstid till, säg, 37.5 timmar i veckan, eller vad man nu känner är optimalt i ens liv? Att alla ska ha samma arbetstider kanske bara är en sån där sak som lever kvar av ren tröghet? (Jag inser att det kan bli problem om nån vill gå upp till 60 timmar i veckan, eftersom lönekostnaderna ökar då, man får ta det lite pö om pö i så fall.)

9/06/2010 10:03 em  
Anonymous chris sa...

kai, det finns inga reella hinder för att gå till arbetsledaren och spöra om kortare dagar, men det leder till eventuella problem. min kompis, som gjorde just detta, kände att firman inte längre ville satsa på henne om hon inte kunde jobba heltid (40h/v). en mindre lön är ofta skäl nog för många för att inte vilja gå ner i tid, även om produktiviteten nödvändigtvis inte gör det. så visst finns det problem, iaf om man inte bara ser sitt arbete som ett rent måste.

9/07/2010 9:01 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida