Ett litet utbrott av förakt

Jag läser Isabelle Ståhls blogg och slås igen av hur jävla trött jag är på människor som tycker att det är så härligt och uppfräschande med folk som "vågar stå för vad de tycker" när det som tycks inte är annat än rasistiskt och sexistiskt. Det är tydligen modigt att våga outa sina förlegade åsikter bara för att det är emot strömmen (vilket det tyvärr inte ens alltid är, smygrasismen flödar ju). Man hör aldrig någon som höjer Gudrun Schyman för att hon är ärlig, inte viker och står för det hon tror på. Det är tydligen inte lika fräscht och creddigt. Det är PK och i det närmaste ett skällsord? Hur FAN gick det till? Varför blandar folk ihop politisk korrekthet med rädsla för att våga säga vad de tycker? Som om åsikter inte kan vara riktiga åsikter om man inte egentligen tycker att invandring är ett problem, att kvinnor nog är bättre föräldrar ändå och att slöjförbud ändå känns lite lockande. Liksom egentligen. Man kan helt enkelt inte bara tycka att människor ska ha rätt till att dömas och behandlas lika, det måste helt enkelt finnas nån dold jävla agenda där alla innerst inne är små sexistiska skitrasister trots allt? Är alltså sjukt trött på detta. Det är INTE fail att vara PK, det är INTE härligt med Bert Karlsson-idiits för att de vågar säga absurditeter i TV. Det är inte modigt att häva ur sig skit, det är enbart puckat.