En boll av silverräv på varenda tös

Jag är trött efter långpromenad med Katz och har ett skavsår på hälen som jag borde plåstrat om bättre innan. Det har varit en välbehövlig helg efter förra veckans totala breakdown på jobbet. Nåja, denna sinnesslöhet gjorde att Martin fick välja ämne på dagens post. Tofsmössor, utbrast han med förakt i rösten. Just nu har i princip varenda mänska en ribbstickad mössa med en boll av silverräv på skallen. Det är som åttiotalets skidmössor i lyxförpackning. Jag begriper inte riktigt mode när det blir som med tofsmössorna. Det är inget särskilt smickrande plagg, framhäver inget speciellt i den mänskliga anatomin, är inte unikt eller speciellt, men plötsligt ska alla ha en. Och jag menar alla. Jag inbillar mig att det någonstans måste ha publicerats en bild på prinsessan Madeleine med en sån på sig och sen var lavinen i gång. Den enda slutsatsen man kan dra av det är att det blivit nån form av modepsykos. Alla andra har den så jag måste ha en. Alla andra som är nåt har en så jag måste ha en. Det blir inte bara status att ha en, det blir ett socialt stigma att vara utan. Jag minns att samma sak inträffade med Championtröjan när vi gick på högstadiet, och Adidasbyxan i wct. Martin säger att Aqua Limone-tröjan var det hetaste heta i Åmål. Ingen ifrågasatte plaggets egentliga snygghet, eller användbarhet. Man var bara tvungen att ha det för att inte bli utstött. Jag är ju en liten modeslav själv och min smak svänger i takt med vad som visas i skyltfönstren. För det mesta brukar jag dock känna nån slags avsmak för att köpa exakt likadana grejer som de som redan sitter på hela stan. Jag säger inte att det är fel att vilja ha tofsmössan, men jag finner det fascinerande. Och okej, lite andefattigt men det är bara min åsikt. Det är som att hela fjortisgrejen med innegänget och dess accessoarer gjort en resa i tid och rum och återmanifesterats i tofsmössan, som nu sitter på varenda kvinna över 20 i hela Stockholm.

Det här med den gyllene medelvägen

Det här med kompromisser y'all. Jag kan nog vara ganska hård. Jag dömer folk snabbt och sen får de kämpa för att återvinna mitt förtroende. Det krävs inte heller mycket för att jag ska avfärda människor som idioter. Det är ingenting jag basunerar ut men i mitt huvud passerar de liksom uhu no no och jag tappar förtroendet för dem. Och okej, jag är kanske svartvitare än man behöver vara, om man nu behöver vara det alls. Jag kanske är lite yxig, lite kompromisslös, lite vass.
Men. Jag har övervägt mitt beteende och kommit fram till att jag gjort så jävla mycket våld på mig själv tidigare när jag inte agerat så. Jag har alltid gått med på att kompromissa och till slut kompromissade jag bort hela mig själv. Jag försökte alltid släta över andras misstag, få dem att känna sig bekväma på min egen bekostnad, skrattade åt förnedrande skämt och ljög. Jag ljög för mig själv och för de som trodde att de kände mig och det må låta dramatiskt men jag hade ingen lust att fortsätta så. Efter att jag började svälta mig och insåg att jag faktiskt hade makt att göra vad jag ville i mitt liv bestämde jag mig för att börja säga saker jag faktiskt tyckte. Inte som i att jag berättar för folk att de har fula skor utan att jag försöker tänka efter vad jag själv tycker och säger det, istället för att försöka lista ut vad min omgivning vill höra och säger det istället.
Det är det största jag har gjort för mig själv någonsin. Jag började vara på utsidan som jag känner att jag är på insidan. Någon annan hade kanske tyckt att det var helt okej att kompromissa om tex presenter på ens bröllop, men om man verkligen inte vill något bör man inte behöva kompromissa om detta, så länge ens önskningar inte skadar någon annan. Jag har inte bett någon hoppa från ett tak. Jag har rätt och slätt bett dem låta bli att handla en pryl. De behöver göra... ingenting. Det är i såna lägen jag har börjat tycka att det är okej att stå på sig och vara hård för ingen har något att förlora på motsatsen.

Forts

Okej, jag är verkligen jätteupprörd. Det här är så mycket större än en fråga om en gåva hit eller dit. Det handlar om att det alltid är den som går emot normen som blir ifrågasatt, hur liten den normbrytande aktiviteten än är. Den som protesterar när någon annan gör fel får skulden, istället för att uppmärksamheten riktas på den personen som faktiskt kränker någon annan. Den som anmäler sexuella trakasserier blir ifrågasatt. Den som opponerar sig på jobbet när något orättvist sker blir betraktad som en bråkstake. Den som inte vill ha bröllopspresenter är oartig. Jag är så jävla trött på det. Jag tänkte att vi kanske kanske kanske skulle kunna ha en fest som för en gångs skull blev en fredad zon för normer, tvångsbeteenden och könsidioti. Att man kanske för en gång i livet skulle kunna slappna av lite och slippa värja sig mot människor som förväntar sig att man ska bete sig på deras sätt. Men nej. En sån liten skitgrej som presenter kan tydligen räcka för att göra folk illa till mods över att allt inte är som vanligt. Det är så fruktansvärt beklämmande och skvallrar om så mycket mer. Och nu är det jag som är the bad guy. Tack så hemskt mycket.

Varning, spya

Jag trodde att det skulle bli en fantastiskt söndag men nu är jag bara upprörd i alla fall. Vi ska ju som sagt gifta oss i mars och har undanbett oss alla former av presenter. Min släkt tycks ha gruvligt svårt att acceptera detta. I inbjudan skrev vi att vi ser närvaro som det allra bästa de kan ge oss och undanbad oss även alla fåniga bröllopslekar och grejer som vi inte vill ha. Vi vill bara ha en fest, punkt. Vi har inte ens bjudit in till bröllopsfest utan bara fest, kort och gott. Men lik förbannat kan de inte acceptera att vi inte vill ha prylar utan propsar på att få ge oss något. Det i sig är ju inte värsta problemet, men det som gör mig så upprörd är folks totala jävla oförmåga att acceptera även sånt de inte förstår. Okej, de begriper inte vårt önskemål, men det är ju inte så att det skadar dem att komma med bara en bukett blommor på en fest? Det är liksom inte som att vi bett dem konvertera till en annan religion god damn. Aber nein. Nu plötsligt handlar det om att VI är oartiga och ofina som avsäger oss gåvor. Det är OSS det är fel på. Att vi faktiskt önskar ha en fest på våra villkor är tydligen helt irrelevant utan nu ska det kompromissas. Kontentan är nu att det blir en jävla skandal om vi fortsätter att tacka nej till presenter och de tvingar oss till ett beteende vi inte vill, bara för att undvika konfrontation. Hur kul blir vår kväll annars liksom, om hela släkten tycker att jag är dum i huvudet? Varför ska det vara så himla svårt att inte hålla sig till varenda norm som finns? Vad hade hänt om jag ville gifta mig med en tjej? Jag är helt med på att man många gånger i livet måste kompromissa av sociala skäl och att det här säkert är en generationsfråga, men jag hade aldrig, ALDRIG, insisterat på att få truga på någon annan normer på deras eget jävla bröllop. Är således uppgiven och less och arg för att folk är så förbenat trångsynta och känner för att ställa in hela skiten och fly till Hawaii istället.

Från utboxen, jag bjuder

Hej kära föräldrar!

Jag borde läsa ITU-T:s standard om OTN just nu men jag dör av uttråkning så här kommer ett onödigt långt mail med min önskelista istället. Jag önskar mig eg bara en sak, och det är en duffel. Om man har lust att sponsra mitt kommande datorinköp med några fler slantar tackar jag iofs inte nej till det heller. Jag vet inte än vilken slags duffel jag önskar mig. Jag tänker mig att jag kollar upp detta och återkommer med mer precisa detaljer. En duffel, tänk vad bra! Den kan man ha hela livet och minnas sin 30-årsdag i, etc etc.

Av mina syskon tänker jag mig att jag ska efterfråga ett par stövlar. Nu när vårfloden kommer och så där. Visste ni att Västmannagatan varje april förvandlas till en fors och att kvarteret allmänt går under namnet Stockholms Venedig? Jo då. From den första april kan man hyra vaporetter utanför vår port och staka sig till jobbet.

Okej, nu ska jag fortsätta läsa. Kram och godnatt,
er äldsta dotter

Det goda nya året

Alla dessa bantningsmedel, inte visste jag att de var livet. Det kan man lätt börja tro när man kollar på tv så här en vanlig måndag kväll i januari, strax efter jul. Till synes helt normalviktiga och sunda människor gör reklam för diverse mirakelkurer som gör allt från att minska sötsuget till att hindra kroppen att ta upp det man redan ätit. Man ska bajsa ut skiten, så att säga. Alltså den här PROPAGANDAN.

Kom igen, vi utrotar en art till

Alltså vargjaken. Skammen. I Dalarna fick man en kvot på att döda 6 djur. Jägarna i Dalarna kallade kvoten ett hån. De ville skjuta ihjäl 50 vargar. Den totala stammen anses utgöras av ca 200 individer. Skammen.

I väntan på middag

Tack för alla gratulationer raringar. Jag går omkring med ett leende i fejjan och känner mig småfånig. Idag har jag uträttat världsligheter och införskaffat en svart kavaj att använda på fest(en). Det är min första svarta kavaj och den ska pyntas med kantband innan den är redo. Vi ska sy och vi ska sticka, etc etc. Jag hittade gudomligt vackra band på svenska hemslöjden på Sveavägen. Annars har det varit en sofflördag med köpekaffe och internet. Vår kaffebryggare har dött! Alltså paniken. Den bara la av i går kväll. Vi stod som två fån och glodde och sen bröt vi ihop i köket och grät. Cold turkey är farliga grejer. I kväll blir det öl på Urvädersgränd, men först risotto a la Martin.

Vi också

Vi gifter oss! Vi klickade just på send och bjöd in. I mars blir det, fint i bröstet!

Mycket bra, lite dåligt

Tre saker:


1) Jag köpte en inkapläd som jag trodde mig gilla. Den är böljande och rutig och har luva med fuskpäls. När jag provade den hemma såg jag inte klok ut. Man kan sy i den! tänkte jag. Det kan man inte. I alla fall inte utan rejäl maskin och min är tyvärr lite för klen. Så var det med det. Misslyckat.

2) Min chef meddelade mig idag att någon uppmärksammat att jag skrivit något negativt på "internet" om företaget där jag arbetar. Någon som alltså sett något på nätet (måste vara här eller twitter), tagit illa vid sig, pratat med min chef och han pratade i sin tur med mig. Jag fick total hjärtklappning. Dels för att det var så himla obehagligt att någon typ retat sig på något jag skrivit och skvallrar (?) och dels för att ens chef liksom talar allvar med en. Minns Volvo och facebook! Han var väldigt noga med att påpeka att han inte tyckte att det var en stor grej och jag kunde ju med gott samvete säga att jag aldrig, never ever, nämner vårt företagsnamn i skrift. Tycker heller inte att jag neggar på mitt jobb? Kan ni vara ärliga, gör jag det? Jag trivs ju grymt bra där och tom försökt drafta folk. Blir inte klok på detta. Dock att jag blev väldigt glad för att jag har en bra chef som kunde ta ett sånt här samtal på rätt sätt. Jag blev verkligen sjukt illa till mods, vet inte ens om jag borde skriva det här men då känns det ju som att börja censurera sig.

3) Idag spelade jag damdubbel med tre av världens bästa. Fy fan vad fina ni är.