En boll av silverräv på varenda tös

Jag är trött efter långpromenad med Katz och har ett skavsår på hälen som jag borde plåstrat om bättre innan. Det har varit en välbehövlig helg efter förra veckans totala breakdown på jobbet. Nåja, denna sinnesslöhet gjorde att Martin fick välja ämne på dagens post. Tofsmössor, utbrast han med förakt i rösten. Just nu har i princip varenda mänska en ribbstickad mössa med en boll av silverräv på skallen. Det är som åttiotalets skidmössor i lyxförpackning. Jag begriper inte riktigt mode när det blir som med tofsmössorna. Det är inget särskilt smickrande plagg, framhäver inget speciellt i den mänskliga anatomin, är inte unikt eller speciellt, men plötsligt ska alla ha en. Och jag menar alla. Jag inbillar mig att det någonstans måste ha publicerats en bild på prinsessan Madeleine med en sån på sig och sen var lavinen i gång. Den enda slutsatsen man kan dra av det är att det blivit nån form av modepsykos. Alla andra har den så jag måste ha en. Alla andra som är nåt har en så jag måste ha en. Det blir inte bara status att ha en, det blir ett socialt stigma att vara utan. Jag minns att samma sak inträffade med Championtröjan när vi gick på högstadiet, och Adidasbyxan i wct. Martin säger att Aqua Limone-tröjan var det hetaste heta i Åmål. Ingen ifrågasatte plaggets egentliga snygghet, eller användbarhet. Man var bara tvungen att ha det för att inte bli utstött. Jag är ju en liten modeslav själv och min smak svänger i takt med vad som visas i skyltfönstren. För det mesta brukar jag dock känna nån slags avsmak för att köpa exakt likadana grejer som de som redan sitter på hela stan. Jag säger inte att det är fel att vilja ha tofsmössan, men jag finner det fascinerande. Och okej, lite andefattigt men det är bara min åsikt. Det är som att hela fjortisgrejen med innegänget och dess accessoarer gjort en resa i tid och rum och återmanifesterats i tofsmössan, som nu sitter på varenda kvinna över 20 i hela Stockholm.