lördag, januari 16, 2016

I skräckköld, januari

Nu har jag vaknat av hostan. Ett virus lever loppan i mina luftvägar. Vandrar runt och härjar. Det går mitt i gatan och har sig, precis som vi gjorde i Umeå. Åh Sara Lidman. En naturkatastrof är hon, nödtorftigt överdragen med människohud. Öronen, näsan, halsen, luftstrupen, lungorna. Vi är inne på vecka fyra av vår relation, jag och viruset. Älskare har lämnat mig fortare. Gryningen stiger över Cementafabriken och det är så kallt att skorstensröken från någonstans på liljeholmssidan fryst fast i himlen. En ensam stjärna gnistrar, men det är egentligen en satellit. I går badade jag badkar, i dag dricker jag te. Vissa tider kräver extraordinära åtgärder. Efteråt blir man som en ödla och allt är tyst och stilla. Jag sa jag skulle ringa H när jag var frisk. Ses på den där middagen som inte blev av därför att jag hostar och rosslar och äter kortison. Vi bestämde att vi ska bli bättre på att ringa varandra. Höra varandras röst. Jag har slutat tycka om att prata i telefon. När hände det? Jag älskar ju att prata. Min mor, min far kortare, min bror och min syster, de är de enda jag ringer. Jag ringde faktiskt Eff innan jul också, det gjorde jag. Plötsligt vill jag ringa alla. Katta, Ingela, Anders. E som flyttar till Oxford i höst, på något geniutbyte i akademien. Då åker jag dit. Till i höst ska jag väl åtminstone kunna andas igen.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida