Komma ut

Jag tror jag har många inneboende aggressioner. Jag har alltid drömt väldigt tydliga detaljerade drömmar och inte sällan mardrömmar och under det sista halvåret har drömmarna jag minns nästan alltid varit av samma karaktär: jag eller någon jag känner blir på nåt sätt förorättad/kränkt/sårad etc och jag tar upp kampen med de plågoandar som står för oförrätten. Ibland tar jag till riktiga fasoner. Nån gång i våras vaknade både jag och min kille upp med ett ryck, jag för att jag kände att jag använt knytnäven till nåt hårdhänt, han för att han fått en jävla slagserie mot axeln. Då drömde jag att jag försvarade min syster. Tur att det inte var hans näsa som låg i skottlinjen...

Har funderat på om alla drömmar och att jag minns dem beror på att jag har en... grej. Det är liksom inte etn sjukdom på nåt sätt utan mer ett tillstånd. Kommer nån ihåg Annika Norlins sommarprat? Hon berättade att hon hade synestesi, dvs att sinnesintryck av ett visst slag skapar ett intryck i ett annat sinne. Det sa ping i mig! Jag borde ju ha kunnat undersökt detta tidigare men för mig har det varit så självklart att sifferkombinationer och dagar har färger, att tallinjen är grafiskt ickelinjär, att nåt som luktar stekt fisk också luktar remouladsås osv. Därför har jag tagit helt för givet att hela världen funkar så och då tänker man ju inte på att det kanske heter nåt. I princip allting runt omkring mig har en egen färg. Tex såhär:

måndag - orange
Camilla - ljusblå
Christina - röd- och vitspräcklig
mormor - murrig palett
fredag - ljusrosa
33 - gul
art deco - jadegrön

Ja, och sen minns jag saker genom att tilldela dem grafiska former och så, tex alla data layers jag har memorerat namnen på i veckan tar sig nu lite olika form och färg och gör det mycket mer åskådligt i skallen.

Det var dagens komma-ut. Lite senare idag ska jag komma mig ut och spana på tjejmilen, men nu är det frukostdags i palatset. Pusspuss.

Desire

Tjenna!

För den som söker intrikata detaljer från ett händelsefullt klubbliv, snuskiga inblickar i ett vilt sexliv och/eller andra snaskiga historier från en 27-årig donna rekommenderar jag nån annan blogg. Här kommer det avhandlas arbete.

Nu har jag jobbat en vecka. Jag har hunnit få access till de flesta miljöer, blivit inslängd i ett pågående projekt och på projektmötet i onsdags fick jag tom mitt eget lilla ansvarsområde klarlagt. Det gjorde att jag i tordags och fredags kunde vara förvirrad på ett mer begränsat vis och inte famla fullt lika mycket i mörkret. Jag känner mig bitvis jävligt hardcore, bitvis som ett oskyldigt litet lamm som nån när som helst ska till att slakta. Ni vet, snart kommer de på mig!

Man blir trött av att jobba som ni vet, och trött är jag således. Sen har jag fortfarande bara fått ett av tentaresultaten från för två veckor sen så jag har lite hjärtat i halsgropen över det. Jag vet att det inte gick som jag hade tänkt mig på den där. På den andra skrev jag dock en 4a, vilket jodå, känns både rättvist och glädjande. Kan inte ta ut segern bara.

Nu ska jag träffa Mademoiselle. Vi ska handla tvål på Ringen och dricka kaffe i köket. Ikväll ska jag ba wohoooo partyyyyy fy FAN klackarna i HIMLEN. Nej alltså.

Puss.

Ps. När jag städade lägenheten imorse lyssnade jag på desireplattan. Varje gång jag lyssnar på den efter ett litet uppehåll spritter det till i mig och jag känner vem jag är igen. Det är så jävla grymt.

Fyra dagar in

Nu gör jag det. Tjuvar på jobbet. Imorse, klockskrället går igång 0550. Hade jag valt det själv?

Ja. Jees.

Målade ögonen i hopp om att påminna mer om människa mindre om panda.

Det var väldigt skönt att åka tidigare på t-banan då, slipper all förbannad trängsel och väskor och puder och regnsvettiga typ hundar och gubbar.

Om jag inte nämnt detta alltså: jag har börjat jobba nu, anställningen gick igång i måndags och dag 1, 2 och 3 har givetvis förvirring de luxe varit mitt modus of choice. Allting heter alltså nåt med x. X:et kan beroende på sammanhang betyda olika saker. I mitt projekt betyder det egentligen auXiliary. Antar A var upptaget.

Det finns ca 200 killar här och 3 tjejer inkl mig.

Fah real, no kidding om detta.

Inte för att det ska spela roll men det är KLART det spelar roll.

De jag jobbar med är rara, kan skämta och är lätta att ha att göra med. Det ryktas om en annan som inte är det. Hur kan man inte vara snäll, hur kan det vara enklare att vara elak, irriterad, butter?

Jag vet inte vad jag känner inför detta än. Detta kugghjulande. Jag tror det får växa fram och jag förbehåller mig rätten att vara aningen skeptisk. Men alltså, jag trivs, absolut.

sköna nya arbetstid

hallå hej är inte upplagd för att blogga men kort rapport från jobbet lyder VARFÖR INNEHÅLLER ALLA FÖRKORTNINGAR X??? och vidare kaffet är bra med extern mjölk. som väntat känner jag mig som en inkompetent böld på företagskroppen som med öppen mun och kinesögon fattar en bråkdel av konversationen runt mig. kollegor trevliga stol bra access till de flesta konton fix. om jag inte har gått åt av utmattning ska jag försöka skriva ett längre inlägg senare i veckan.

jag saknar er??

Åter måndag

Nu åker jag till en hytta i en fjord, hoj hoj! 

L'attacco dei cloni

Idag blev det lite byshopping och sådär (H&M och Cubus). Småstan är bra fin ibland. Jag har sovit tolv timmar eller mer om dygnet sen i lördags. Nu börjar jag sakteliga vakna till liv och behöver inte sova middag efter jag har ätit. Jag har tyvärr inget spännande att skriva om alls så jag tror att det får räcka med detta för tillfället. Bara, de där kinesiska uppvisningskvinnorna som står med vid prisutdelningsceremonierna... är de klonade?

Gjort är gjort

Hej hopp

Såhär va, jag är fortfarande helt slut efter de sista dagarnas strid. Det är som bekant ett krig mot sig själv att tenta. Fredagens skrivning var seriöst som att försöka tenta en annan kurs än den jag pluggat in. Examinatorn hade väl fått ett plötsligt ryck och bestämt sig för att vara kreativ=tentan kändes som en jävla bubblare. Efter det kände jag mig sjukt nedstämd och såklart ville jag bara skrika ut min sorg och ilska över denna världens orättvisor och fara från den satans skitstan. Som tur är hade jag gjort visualiseringsövningar (jag, sanna kallur?) i soffan hemma och lärt mig hur jag skulle agera om det kändes skit. Det funkade givetvis perfekt, NOT! Anyhoe, jag surade till rejält men gick iaf ut och käkade middag med Andy och Jonas på kvällen och fick upp ångan lite. 

Natten mellan fredag och lördag spenderade jag vidare med att, runtrullandes på en absurdt hög luftmadrass på min lillebrors golv, oroa mig för nämna bror. Han undlät sig nämligen att komma hem och rapportera in till sin mama och nerverna utanpå som jag hade gick jag bananas och ba, ÅH NAJ Å NAJ, nåt hemskt har hänt! Helt seriöst fick jag en inblick i fasan med att vara tonårsförälder and it wasn't good I tell ya. Fy helvete. Sammanlagt sov jag kanske fyra timmar och när jag rullade av luftmadrassen from hell klockan sex igår morse kände jag mig extremt sugen på att skriva en tenta till. Tog taxi till tentasalen fö, student style. Men den gick bra! Asså nu vågar jag ju inte ropa hej och eftersom jag var trött som ett djur kanske jag har gjort bort mig helt på den också, men jag hade en bra känsla i maggropen efteråt iaf. Kände mig som ett tomt skal när jag klev ur salen. Tänk om det var min sista tenta någonsin. (Kan inte tro det efter i fredags dock.) 

Därefter blev det buss ned till rese-c och tåg direkt till Pennybridge och bröllopsfest. Tog det lugnt med alkoholen och sådär och somnade i barnhörnan medan lill-Kalle sågade av mig bena med plastmotorsågen. Inatt sov jag tio timmar i sträck men jag är fortfarande trött. Vi ska hänga här i Pennybridge ett par dagar och sen blir det Norge och ölfest nästa helg. Men nu ska jag nog nanna lite mer tror jag, puss och g'natt,

/Gåspennan

Fy fan

Uh, mår inte så jävla bra nu. Hade typ skakningar i hela kroppen av nerverna nyss, kände mig knäsvag och illamående och ba, det här är ju inte klokt. Ringde pojkvännen på jobbet och grät. Det kändes seriöst som att "ta tag i saken", liksom inte sitta i soffan och pressa ihop läpparna utan bara släppa ut det på en gång. Nu har jag lugnat mig igen och äter lite kex framför tv:n. Borde lära mig meditera eller nåt.

Ett långt inlägg, eller: en dag kvar

Det föregår nån slags porren och jag-serie på bloggar i min närhet (bla här och här), men jag måste såklart vara annorlunda och därför ska det här inlägget heta:

Ekonomin och Jag

Förutom att jag alltid har haft ett slösaktigt förhållande till min egen ekonomi och redan som sjuåring tyckte att t-shirten med trycket "Höj veckopengen!" var den tuffaste någonsin har jag också känt att allt som rör pengaflöden på något sätt känns konstruerat. På högstadiet förespråkade jag ivrigt den fria viljan och rök inte sällan ihop med vår klassföreståndare, som var av en mer socialdemokratisk karaktär och helst ville, så vitt jag kunde döma, hindra människor från att leva som de önskade. Min syn på jämställdhet (feminism var ett begrepp som inte riktigt fanns i mitt medvetande) var att den måste komma från grunden och via den egna fria viljan på gräsrotsnivå etablera en stabil plats i samhällsmaskineriet. Påtvingad inkomstutjämning via skatter och förmåner, bidrag och avgifter, tyckte jag var en byråkratisk, kostsam omfördelning som berövade människor ansvaret för sig själva. Det kändes konstgjort och ohållbart och jag som var en lyckad person tänkte att de allra flesta som går på Sveriges jord ju hade samma teoretiska möjligheter till att tjäna pengar.

På gymnasiet rann lite av denna svartvita inställning av mig och ersattes av en något modestare men dock tydlig liberal ståndpunkt. Lösningen på svält i tredje världen (som man sa då) och ojämlik exploatering av arbetskraft och energi måste vara att släppa på alla tullar och handelshinder och låta globaliseringen work its magic. Lagen om minsta möjliga motstånd skulle med direktapplicering rädda jordklotet från utbrändhet och förtvivlan. För vem handlar inte den bästa varan? Vem gagnar bara den egna marknaden om det finns billigare produkter från Taiwan? Då måste alla helt enkelt se till att producera riktigt bra, miljövänliga varor till ett eftertraktansvärt pris. Detta var innan jag bekantat mig närmare med begrepp som "informationstillgång" och "ekologi".

För att inte verka snyftig ska jag bara snabbt konstatera att mina levnadsår mellan 2002 och 2006 inte var bra. Jag fick bla känna på hur det är att vara deprimerad och ätstörd och inte kunna se till mitt eget bästa. Min gamla slogan om att rycka upp sig föll ganska platt. Jag var helt enkelt inte en lyckad person, trots mina fantastiska teoretiska möjligheter. Ur detta kom givetvis något jag tycker är positivt, och det är att jag fick en helt annan inställning till ansvar, vård, värden och i förlängningen ekonomi. Jag ser det som att jag växte upp.

I den mån man kan säga sig hata något som av nödvändighet krävs för att överleva i vårt samhälle hatar jag ekonomi. Jag blir simmig av att läsa ekonomiska analyser eftersom de aldrig, av naturlighet, kan ta hänsyn till fler än en eller max två variabler. Jag blir sjukt irriterad på folk (alltså pressfolk, inte svenssons) som pratar om ekonomi som någon slags absolut vetenskap när det i själva verket är ett mänskligt påhittat system som hade kunnat se helt annorlunda ut. Jag blir rent ut sagt arg när den ekonomiska tillväxten anses vara det enda som räknas när statsbudgetar och samhällsplaneringar görs, som när borgarrådet Sten Nordin den 2 augusti i år på fullt allvar hävdar att Arlandas utsläppstak hindrar Stockholm från att växa. Att flyget är en ekologisk katastrof är med ens oväsentligt. Begreppet ekonomi slår mig återigen som något luddigt, påhittat, dimridåaktigt och labilt.

Jag försökte föra någon slags konversation med Johan Norberg häromdagen, om det nu var han. Det kändes hopplöst. Argumentationen rörde Kleins tegelsten Chockdoktrinen kontra hans motangrepp som heter nåt med nakenchock. Det slutade med att han forcerade på mig läsanvisningar till sin bok vilket kändes helt absurdt. Jag hade alltså gått och köpt boken av egen fri vilja trots att jag har en helt annan syn på världen än denne Norberg, och ändå måste han vara så ängslig att han kränger på mig ytterligare läsanvisningar. Jag undrade om boken var så dåligt skriven att den inte kunde tala för sig själv.
Hur som helst, hopplösheten kommer av detta: medan marknadsliberalerna argumenterar för att öppna slussarna och släppa lös konsumtionen argumenterar vi på andra sidan inte för att täppa till, utan för att helt omvärdera vad som är en sluss. Norberg förfäktar metoder för att på bästa möjliga sätt odla bananer medan jag ifrågasätter hela det konstruerade jävla behovet av bananer och dessutom anar att vi genom att följa marknadsliberala planer inte kommer att kunna odla några bananer alls om hundra år, då jordklotet flämtar av utbrändhet och förtvivlan. Jag förespråkar lokala äpplen. (Slog mig just man brukar jämföra äpplen och päron, bear with me.)

Det som återigen gör mig mest illa till mods är tron på ekonomin som något absolut. Som om den bara finns där ute, lever som en egen opåverkbar organism och inte har nåt med moral och etik att göra. Hela världens ekonomi idag bygger på tanken om tillväxt. För att växa till måste vi konsumera. För att konsumera måste vi tillverka. För att tillverka går det åt energi och energi är det som till slut omvandlas till koldioxid och vatten i vår atmosfär. Det hjälper inte att konsumera ekologiskt om vi eskalerar vår förbrukning. Det kommer möjligtvis bara dröja lite längre innan den totala katastrofen står för dörren, fast med nämnda tredje världs ökade konsumtion äter vi upp den marginalen också. Men att eskalera är den enda vägen till den ekonomiska tillväxt samhällstoppen predikar för. Dessutom finns det knappt några miljövänliga varor, bara mindre miljövidriga.

Jag tror fortfarande att riktig förändring måste börja på gräsrotsnivå. Det måste vara ideal som vi lär oss och kan tro på, som har hållbara argument och inte gömmer tusen blindgångare, som marknadsliberalismen. Jag är fortfarande för att människor måste ta ansvar för sig själva men jag tycker inte längre att det är en mänsklig rättighet att kunna handla bananer (etc). Det jag inte förstår är hur vi ska rädda miljön och för den delen ekonomin, genom att fortsätta se världen genom såna som Norbergs och Nordins dimridåer.

Inte livet

Lunchavbrott i PSK-fabriken. Ut med lite 4Esin^2(π/M) och in med lite honung. Tänk om jag var blond och rosig och tyckte om kor, hade rutiga skjortor och bodde på landsbygden. Var skapad för naturen och gillade skit under naglarna. Ja givetvis finns det problem i skogen också, givetvis. Men tänk! Och red på hästar och stekte svamp och hade skallen med mig utan fördomar. Det här kan iaf inte vara livet.

Editerat: googlade just landsbygden. jag menar allvar med detta.

Fyra dagar

Nä, men jag får väl masa mig iväg och träna en sväng för att inte bli tokig då. Jag har fan skaffat mig rediga lårmuskler den här sommaren så mycket jag har cyklat, hit och dit över stan och runt runt på gymet. Som vanligt är jag i mode blähä och skulle typ göra vad som helst för en temporär lobo, bara jag fick glömma verkligheten en liten stund och sluta känna denna angst. Nivån. Igår kom dock lite glädje i form av fyra nya böcker som vi beställt, närmare bestämt Saramagos nya (Dödens nycker), femklassikern Hörluren, Katastroffysiken som alla i hela världen verkar älska och så Allt om Naomi Kleins nakenchock. Den sista är beställd som nån slags motvikt till Chockdoktrinen, men jag anar jag kommer få svåra kväljningar av att läsa Johan Norberg och sannolikheten att den därför blir stående är stor. P(Johan Norberg >= total creep)=1.

Tyvärr på Berns, men

Yeehaa, den 6 nov spelar My Morning Jacket i stan. Feta bolletas är inköpta.

Söndag, eller: sex dagar kvar

Energi och inspiration, not so much. Är så jävla trött på det här tillståndet av total oro.

Världens bästa Mo!

Ringer mig under Kelis, alldeles nyss alltså, och håller upp luren. Avis!

Viktiga saker man borde reda ut

Tänkte skriva nåt kvickt och ärtigt om vår sängdiskussion igår, som i stora drag handlade om hur det hade varit om min killes pappa hade haft en affär med min mamma och min pappa hade haft en med hans mamma och vi två hade varit resultaten. Vi hade liksom inte varit genetiska syskon, men däremot halvsyskon med alla våra andra syskon? Fatta stört. Jaja, sen kom vi osökt in på varför man säger oxfilé och inte nötfilé, när man säger fläskfilé men inte svinfilé tex. Eller varför man inte äter ko? Kofilé? Gör man oxbuljong på bara oxe eller innehåller det egentligen också lite kobuljong? Typ såna där saker pratade vi om men jag orkar inte återge det på nåt roligare sätt.

Ikväll opera, eller: åtta dagar kvar

Det som räddar mig är mina vänner. Jag är så glad att jag har riktiga vänner. Det är ändå inte helt sällan man träffar människor som verkar stå helt ensamma när det verkligen gäller, som omger sig med partypolare och bekanter från förr men inte har en enda riktig kompis, en sån som håller upp handflatan och gormar RÖR INTE MIN KOMPIS när faran närmar sig. Jag brukar ju vara min egen fara så mina kompisar har fått gasta på mig. För det är jag dem ännu mer tacksam. Idag har jag fått sitta vid E's skrivbord hela dagen och plugga bredvid henne. Sällskap är helt enkelt ovärdeligt i såna ångesttider. Jag VEEET att det bara är typ en vecka några dagar kvar men jag håller fanimig på att brisera minst en gång om dagen och måste tvinga mig själv att inte panikringa pojkvän/pappa/E/Mademoiselle och fångråta. Tårar hjälper inte, utantillkunskaper gör det. Så jag ska ägna några dagar till åt att slå in kovariansformler och poissons summationsregel och sen ska jag... ja det ska jag men det vågar jag inte skriva. No jinx. Nu måste det sluta regna så vi kan gå på utomhusoperan i parken ikväll.

Hungrig?

Varför har blogger ätit upp vissa kommentarer?

hjälp

vill bara sända ett digitalt TACK till martin och erika som genom brandtal och brev håller mig flytande. ni är så jävla grymma, jag älskar er.

Episoder från köket

Igår innan jag for till la familia laddade jag diskmaskinen, hällde i medel och tröck igång han. Fantastisk mackapär det där tänkte jag och svepte sjalen om mig på vägen ut. Idag öppnar jag luckan och återfinner ett mindre ramallah. Tydligen hade jag i hasten och lusten lyckats sätta in kaffebryggarmojen med filtret kvar i (?), vilket renderat i en formidabel syn för morgontrötta ögon. Kaffesump löser sig inte bra i diskmedel, reds anm. Eh jaha tänker jag, idag ska vara en bra dag, ingen ko på isen, detta fixar jag. För att tidsoptimera* börjar jag med att diska rent delarna till kaffebryggaren och drar igång en panna. Man vill ju inte stå utan när detta är klart! Medan jag spolar av och rensar upptäcker jag att kaffet ser mer ut som te i glaspannan. Filtret har vikt sig över sig själv och ja, vattnet tar inte smak. Det där har hänt mig typ tusen gånger, lär mig aldrig att man måste trycka ut filtret ordentligt när man brygger små koppar. Suckar, drar ut filterhållaren, viker upp filtret, tar bort pannan, slår i blasket i behållaren igen för en andra omgång, får en stekhet ångdos rakt i nyllet och eftersom droppstoppet såklart bara funkar om filtermojen är på plats får jag även nyupphettat kaffeblask på foten när det rinner rakt igenom pipen. Hurra!


*Det är en sjukdom, ok?

Sista natten med gänget

Ikväll ska vi ha sista middan med familjen samlad innan brorsan flyttar söderut för att, erh, gå i mina fotspår och syrran drar till Borås (?) och blir textilingenjör. Är sjukt avis på henne, varför kom inte jag på den idén när det begav sig. ikväll ska vi iaf träffas allihopa för sista gången på ett tag och eftersom jag vet hur första terminen är på Y förväntar jag mig inte att brorsan kommer hemflygandes i brådrasket direkt. Åh, jag borde ju ta med Perrson-Böiers och ge den till honom! Grymt, så får det bli. Nu måste jag börja bege mig om jag ska hinna ut på landet lagom till förrätten.

Asså

Mängden regn???

Hur man än vänder sig har man svansen bak (eller 12 dagar kvar)

Återigen lite mer pepp. Banan har jag tappat bort för länge sen (det var en afton i början av maj) men nu skymtar jag den kanske. Äsch, fattar inte varför jag får sån obändig lust skriva i fåniga metaforer så fort jag känner mig lite djup. Nu tar vi nåt annat. Det störtregnar och jag längtar efter långt hår. Ska det va så jävla mycket begärt att få va lite långhårt en gång i livet! Varje gång det når mig till axlarna får jag damp och klipper av det, sen gråter jag för jag ser ut som en pojke (eller afgan, piss-eff) och funderar på extensions och fan vet. Så har jag hållit på sen 2004, fast det var aldrig riktigt långt innan dess heller. Det finns en tjej på Drottninggatan som väver in förlängningar men man får köpa sitt eget löshår, så kalaset blir lite billigare. Funtar på om det är detta jag ska spendera bompisar på när jag får lön. Hej lyxkonsumtion? Fast håret är iaf inte producerat och framställt av olja, så egentligen är det väl en mindre miljövidrig investering att skaffa äkta löshår än att köpa en ny tv-möbel av plastlaminat. Fast sen kommer förstås tjejen på Drottninggatan att köpa en ny tv-möbel i plastlaminat för mina pengar så det blir väl ingen skillnad när det kokar ner. Fy fan för kort hår och ekomodernism.

Söndag, eller: tretton dagar kvar

I ena sekunden älskar man nån i nästa inte. I ena sekunden är man ett monster i nästa en ängel. I ena sekunden vill man ha lykkebär i nästa chips. I ena sekunden svabbar man köket lyssnar på lauryn i nästa ser man en dvärgcollie på andra takbalkongen och blir alldeles glad. Alla dessa sekunder, inte visste jag att de var så långa.

Lördag, eller: fjorton dagar kvar

Ångesten har börjat släppa lite, är tillbaks på mer normala nivåer. Ingen alls? HAHAHAHA. Såg en underbar liten film igår kväll som bragte mig tillbaks till livet. Salmer fra kjøkkenet heter den, som sagt underbar liten historia som jag tycker alla ska se. Sen har jag tröstätit både efterrättsost och bulle tills jag mådde illa, vilket ger två illamåendesessioner på mindre än ett dygn. Vuxet, verkligen, uäh.

Annars

Generellt suger det just nu och jag är arg, ledsen, trött och ofräsch. Nerverna är trasiga och jag har isklumpar i magen. Det är överjävligt apvarmt, man kan inte tänka och jag har bråkat med min mamma om nåt som känns vidrigt och hopplöst. Jag vill inte ha det här livet som tydligen måste levas efter tusen normer och regler som nån annan har bestämt men jag är för futtig för att bryta mig loss och ta reda på hur jag vill ha det istället. Eftersom jag aldrig kan vara nere utan att också få katastrofdåligt samvete kommer allting över mig på en gång, jag får känsloimplosion och tappar kontrollen.