torsdag, januari 08, 2009

Att svälta eller dö, det är frågan

Det finns ett par frågor som får min puls att rusa. Mina tre (hat)favoriter, som på sätt och vis går in i varandra på många sätt, är ätstörningar, genus och miljö. *Hej fröken Sverige*. Både Tanja och Elin skriver i vanlig ordning galet bra och för en gångs skull rusar min puls bara upp till nån form av kreativ nivå och inte till spränga-vener-i-tinningen-tröskeln.

Elin skriver om pro-ana-forum dit främst unga tjejer söker sig för att utbyta tips och trix i kampen mot omvärlden, för ätstörningar. Någon i kommentaren skriver ett tack till Elin för att hon ger en inblick i en värld som personen i fråga annars har svårt att förstå. När jag var som mest kontrollerad var frågan inte att sluta svälta mig eller att dö. Att svälta mig var det sätt jag hade valt att leva. Det kändes. Det var en rebellisk handling. Det var uppror, anarki och ilska. Äntligen klev jag på skiten som klivit på mig! Det handlade inte om mat, det tog sig bara vissa uttryck.

Men jag förstår att det är knepigt att se det så. Det låter inte riktigt klokt.

Den som inte har varit fast i ätstörningsmetodikernas förlovande, förtrollande och beroendeframkallande land förstår sällan den magi som det innebär att kontrollera sin mat och sin kropp så att en hela tiden ligger på gränsen till vad som är möjligt. Den som står "utanför" (jag ska förtydliga citationstecknen snart) reducerar gärna anorexi, bulimi, hetsätning etc etc, till att handla om de personer som har en ätstörning; om deras kroppar, deras matvanor och i bästa fall deras hjärnor. Jag skriver i bästa fall eftersom vården av ätstörda för det allra mesta fokuserar på kropp och mat, och sällan sätter fenomenet ätstörning i ett större psykologiskt/samhälleligt perspektiv.

Att stå utanför något borde rimligtvis innebära att en inte aktivt tar del av detta något. Det kan vara en subkultur, vilken som. Jag kommer förvisso i kontakt med hårdrockare på den lokala bruna puben ibland, men jag kan säga mig stå utanför hårdrockskulturen. Att däremot säga sig stå utanför ätstörningskulturen blir med den definitionen, som iofs är min egen, svårare att backa. Det är just det som är det svåra i att komma underfund med ätstörningar. It is everywhere folks.

En dag på vägen till jobbet studerade jag ätstörningstecknen i tunnelbanan. En reklamskylt för Bredäng (?) centrum annonserade att tomten handlar där. På bilden under var två trådsmala kvinnor tecknade. Tomten och anorektiska kvinnor handlar i Bredäng centrum. På en annan skylt var det reklam för en gymkedja och en kvinna med rutmage och bara sport-BH illustrerade hur kul det var där. Ytterligare en annan reklamskylt visade nån form av lunchersättning i chocolate bar-form. I Metro läste jag Peter Siepens träningskrönika, som för all del är lite rolig att läsa om man gillar utropstecken men som lämnar rätt mycket övrigt att önska. En medpassagerare berättade för en annan om helgens matexcesser och hur trånga hennes jeans kändes. Sen måste jag förstås ta mig genom Kista galleria innan jag kommer till kontoret och där är det idel kroppar och tvådimensionella skyltdockor all the way. Allt som allt tar resan till jobbet ca trekvart. Tänk en hel dag. Tänk ett helt år, en hel ungdom, ett helt liv.

Tanja skriver:

"Jag är så trött på det här. Trött på att alla skyller på alla. Trött på att inte veta vem jag ska vara arg på, för man kan inte peka ut modeindustrin eller reklamindustrin eller patriarkatet, för det här är större och överallt. Jag är trött på att känna mig så arg och så hysterisk för jag vet inte vem jag ska slåss mot, vem som tjänar på det här."

Ingen kommer undan ätstörningar. Ätstörningar beror på något och hur illa jag än tycker om dem, hur mycket trauma jag än har upplevt i samband med dem och hur mycket jag än kämpar, sliter, krigar mot dem är jag samtidigt, fortfarande, en del av dem. Jag konsumerar och lever i en ätstörd värld. Vare sig jag är smal, tjock, präktig, lössläppt, klädgalen eller ignorant kommer jag att höra att folk (och jag själv!) sätter ett litet för framför dessa adjektiv och sen kommenterar min kropp. Jag är för tjock för de byxorna. Jag kommer som individ att sammankopplas med det ett helt samhälle står bakom. Och det finns precis som Tanja skriver överallt. Vi kan roa oss med att skylla på modeindustrin, men de skyller tillbaks på oss. Modeindustrin publicerar bara det som vi vill se. Money talks. Vi kanske kan skylla på patriarkatet, men hur kommer det sig att så många starka, upplysta feminister även lider av ätstörningar när de har genomskådat patriarkatet?

Ätstörningar är ett symptom som är så vanligt att det diagnostiseras som en sjukdom. Hos tjejer visar sig symptomet som just ätstörningar medan det hos killar kanske visar sig i annan självdestruktivitet, om det så är alkoholmissbruk, våld, droger, casanovafasoner, body building eller någon annan oro. Idag är det dessutom väl känt att även många killar lider av ätstörningar, men eftersom mansidealet inte är anorektiskt (än?) riskerar en man inte att närma sin kropp döden på samma sätt. Oron, angsten och självhatet kan dock vara lika stort.

För att komma med en liten dellösning tror jag på att inte prata om ätstörningar och ätstörda som ett marginaliserat problem. Det är ingenting som bara vissa unga tjejer drabbas av liksom på slump, utan ett extremt tydligt tecken på att vi skapat ett galet samhälle. Alla vet att en ska vara smal för att räknas. Alla vet att en tjej ska vara vacker och smal och en kille ska vara stark och handlingskraftig. Ändå brakar vi loss och dömer de tjejer som är för smala. Egentligen, om samhället vore konsekvent i sin bedömning och analys av den goda medborgaren, borde vi göra precis det som pro-ana-grupperna själva gör, nämligen idolisera den ätstörda livsstilen. Vi borde gå ner på knä för dem som lyckas finna styrkan att varje morgon, middag och kväll förtränga det mest basala behovet av allt, att äta. Det krävs disciplin och råstyrka för att orka låta bli, men vi kallar dem offer. Vi tar oss rätten att kalla de individer som fullföljer samhällets tydliga regler, förstår sig på att tolka den underliggande meningen i varje reklamskylt och krönika, som bara lever som vi lär, för offer. Ska vi vara helt rättvisa, och det anser jag att vi borde, är det vi andra, numera friskförklarade, som är offren. Ändå känns det väldigt äckligt, ay? Så vi kanske helt enkelt borde börja jobba lite mer aktivt tillsammans för att ingen ska vara ett offer, och det kan vi bara uppnå om vi stryker idealen, och givetvis inte bara de kroppsliga, från agendan. Det finns vansinnigt mycket inre styrka i en ätstörd. Vi borde ta tillvara på den, omvandla den och älska styrkan, istället.

9 kommentarer:

Blogger egon sa...

Du skriver bra om något skitviktigt. De andra också. Bra att det blir ett samtalsämne just nu, då hetsen är som värst.

1/08/2009 1:42 em  
Blogger Christina sa...

tack raring!

jo, om att ses, det är klart vi ska! nån gång efter nästa vecka tänker jag, då har jag förhoppningsvis skrivit min sista tenta ever. iiiih.

1/08/2009 1:47 em  
Blogger Tanja Suhinina sa...

Bra. Det är så mycket grejer och det är så bra att alla skriver om det. Men shit... vad gör vi här, egentligen? Vad är det för jävla värld vi lever i?

1/08/2009 9:03 em  
Blogger Christina sa...

tanja, jag vet inte vad vi gör här. det slår mig ofta att vi lever i en meningslös värld som kunde varit mycket bättre och det gör mig deprimerad. det känns inte ens som en cynisk tanke längre, jag verkar ha accepterat det som ett faktum. jag skrev ett till inlägg sen som blev så argt, ledset och pissigt att jag bara behöll det som draft. hur som helst verkar det finnas folk som iaf fortfarande vill kämpa med oss? tack för att du läste, kram.

1/08/2009 9:28 em  
Blogger Huskorset sa...

Tack du också.
Det var jag som var glad för Elins inblick. Jag utvecklar på min blogg, det blev långt.

1/08/2009 9:34 em  
Blogger Christina sa...

huskorset, okies! hoppas du inte tog det som kritik att jag använde din kommentar, den blev ett bra avstamp. jag ska läsa din text lite senare idag när jag är vaken nog att förstå. kram.

1/09/2009 6:48 fm  
Blogger Huskorset sa...

Nej, då. Jag tog det som ett samtal :).

1/09/2009 8:40 fm  
Anonymous Anonym sa...

http://www.tidskriftenarena.se/text/2007/10/den-feministiska-befrielsens-uteblivenhet

kanske intressant? jag funderade på om det finns fler som tänker på hur feminismen serpå ätstörningarna. Det gör det tydligen.
Detta var skarpt skrivet av dig:
"Ingen kommer undan ätstörningar. Ätstörningar beror på något och hur illa jag än tycker om dem, hur mycket trauma jag än har upplevt i samband med dem och hur mycket jag än kämpar, sliter, krigar mot dem är jag samtidigt, fortfarande, en del av dem. Jag konsumerar och lever i en ätstörd värld."
..precis så.

1/25/2009 8:44 em  
Blogger witty girls sa...

Lysande as usual. Vet inte om du tar det som komplimang men jag tänker på Elizabeth Wurtzel och hennes bok bitch, ni har liknande skarphet i formuleringarna.

Själv känner jag mig sorgligt eftersatt inom många områden utom möjligen allmän sjukdomslära och lymfoida organ.

Yey, vad det är kul att plugga veterinärmedicin med blonda, duktiga häst- och hundflickor som måste tas in på akuten för akut anemi och utmattning. Jag blundar och räddar mig själv, ingen annan vill bli räddad eller ser problematiken här.

/ Liza.

1/26/2009 9:54 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida