Hon vill inte dö

Jag tänker på vad Mo skrev, på sin underbara blogg. Det får mig instinktivt att vilja kasta mig på telefonen och tvinga fram ett terapisamtal med henne, men efter min första attackreaktion inser jag att hon bara skriver om det. Hon vill det inte. Jag kanske hade kallat det för tagg i hjärtat, inte helt vetenskapligt och ganska fånigt, men det är så nära jag kommer med orden. Och så känns det nästan jämt inuti mig, vars nu det där hjärtat är lokaliserat.

Hur som helst, jag förstår att hon inte vill sitta mitt emot en nära vän i en soffa och häva ur sig allt det där. Det finns en så stark aura av tabu över allt som har med döden och samtal och funderingar att göra, i alla fall om samtalet är tänkt vara riktat till en vän. Hos terapeuten gäller såklart andra regler, för allt, men vänner är inte riktiga terapeuter. Det är svårt att ta upp sina suicidala funderingar med människor som har en känslomässig anknytning till en. Deras reaktion blir troligtvis som min; att vilja slänga sig på luren och bara försöka ta bort det onda så snabbt som möjligt. Det är svårt att, som vän, koppla bort den empatiska impulsen och tillåta sig ha förtröstan i någon annans smärta. Att lita på att hon inte slänger sig över den där bron, utan bara rent logiskt och metodiskt är medveten om att det går. Som vän är det svårt att skilja på att kunna och att vilja.

Som ätstörd, om det nu är ett konstant tillstånd, blev jag en gång anklagad (jo det kändes som om jag stod inför rätta) för att vara sjuk, igen. På ett sätt var det den absolut jobbigaste händelsen i samband med mina ätstörningar. Jag kände mig misstrodd, genomskinlig och med ett redan dåligt självförtroende ifrågasatte jag till slut om jag inte var sjuk igen i alla fall och kanske även på väg att bli galen eftersom alla andra såg det men inte jag. Om jag försökte säga emot och förklara mig kastade jag bränsle på elden med motiveringen att det som inte är fel inte behöver förklaras. Så elimineras alla motargument. Den som ger sig in i leken (tar upp sina funderingar) får banne mig leken tåla (borde tacka när någon diagnosticerar en).

Jag misstänker att det är på samma sätt med självmordtankar, oavsett hur filosofiska de än må vara. Genom själva handlingen att ta upp dem passerar en den outtalade gränsen för vad som är kosher och det som var av teoretisk karaktär blir ett (o)praktiskt problem. Det kommer att knyta sig i en väns mage. Så jag kväver impulsen att slå numret till henne. Jag undviker att hålla ett brandtal om det fantastiska livet, universum och allt, och låter det vara. Jag försöker sitta här uppe och ha förtröstan. Jag låter det vara för jag inser att jag inte skulle göra det för hennes skull, utan för min egen.