Vanilla

Om jag tex hade tyckt att ett kök inbyggt i 36 kvm på Bjurholmsplan var för litet för att baka bullar i hade jag tex kunnat säga this kitchen ain't big enough for the buns of us och kulspruteskratta upp i ansiktet på min kille samtidigt som jag tex mjölade honom på näsan. Tur att jag har bättre humor än så.

Datahate

postade just följande till interna it-support. i mitt nästa liv ska jag bli snickare/florist/hemmaman. Något som inte innefattar bitar.

"HJÄLP:

jag har råkat* installera en keylogger här uppe. kan nån bara komma upp och ta bort det? det känns som en ganska hög security alert-grej.

den heter O&K work spy och är nedladdad härifrån http://wareseeker.com/Network-Internet/citrix-ica-client-10.200.zip/1f7007d01. fråga inte.

vänligast christina"

*jo, man kan faktiskt råka göra det. klickklickklick. ungefär som att sätta sig på tangenbordet. och nej, det var inte enkelt att avinstallera det själv eftersom det inte fungerar som ett vanligt program. antar att de älskar mig där nere på it.

Will I see you again

Får jag berätta en hemlighet. Jag kan sakna mina kärlekar som man saknar sin farmors och farfars tvättlina som satt så högt upp att man fick stå på tå för att knipa ner nyporna, en efter en. Den satt mellan två träd djupt in i trädgården dit solen strilade mellan löven och där man kunde gömma sig för kaffekannan, småkakorna, för det eviga uppförandet. Löftet om vad som fanns bakom de vita lakanen som fylldes i vinden. Löftet. Jag kan sakna en kyss som aldrig placerades mellan mina lår av läpparna som jag nu bara minns som en mun utan ansikte, två läppar utan namn. Aldrig röda, alltid klibbiga av läppglans, på kinden, mellan fingrarna och på kragen. Vi sprang nerför gatorna på Stora Essingen med hjärtat i handen och lögnen på tungan och nu sitter jag här och undrar vad jag missar, i ett annat parallellt universum pågår det. Och en röd skäggbotten och en svart pupill, två spända vader och ett gult hus av trä som aldrig kommer att bli byggt. En gammal ilning som helt plötsligt, bara, stiger i magen. Jag kan sakna det så jag vill skrika. En pälsmössa, ett samtal, en ljummen kopp pulverkaffe. Jag kan sakna ett gräl vi aldrig hade, ett gräl vi hade, en omfamning av kalla armar efteråt medan festljuset blinkade mellan gardinerna och röken steg mot månen som den sista gnuttan förnuft till beskådan. Allt finns här. Jag är allt, saknad och nu, dåtid och glömda nylonstrumpobyxor på min skrivbordsstol med trasig snurr. Natten nu är som paus efter fast forward. Jag sitter i sängen och lägger pussel av mig själv medan grannarna tjuter där ute. Jag saknar dig baby.

Dumdidum

En partyfredag: skrubba rödmögel från duschen. Imorgon: brunchgäster.

Tänker

Saker en kan fundera på:

Varför något som några få gör kallas extremt, medan något som de flesta gör kallas normalt. Varför info om något ovanligt kallas propaganda, medan info om något vanligt kallas reklam. Varför en kille med handväska kallas fjolla medan en tjej med handväska kallas tjej. Varför det anses ok att köra ensam i sin bil varje dag, men inte att slänga kvicksilverlampor i sopen. Varför människor som är födda i Somalia och Iran antas ha samma invandrarmentalitet, medan norrlänningar och skåningar antas vara helt olika. Varför tjejer som pratar kacklar, medan killar som pratar är sociala.

Svar till tjej_81, tack.

Nytt OS

På måndag ska jag lära mig Debian, yay!

Äckelblogg

Saker som är fel med min kropp just nu:

• Magen. Mina tarmar tålde inte ett halvkilo hemodlade vindruvor (med kärnor). Fick ej behålla.
• Huvudet. Har molat i en vecka nu.
• Stortårna. Är komplett övertäckta av förhårdnader, som jag misstänker innehåller gamla blodblåsor.
• Fingertopparna. Tror att jag fick brännskador av att ta i sverigedemokraternas röstlappar när jag jobbade för valnämnden i kyrkovalet i söndags.

Status: urk.

Att vara en svart lesbisk kvinna i Colombia

Jag är vit. Jag är förvisso inte straight as they come men det ser ut så. Jag har pengar, utbildning och kan stava. Jag är inte blyg, kan tala för mig, har goda vänner, äger en fin dator. Har stöd, ger stöd, får kärlek. Jag har privilegier. Ändå vet jag precis hur det känns att arbeta i motvind. Att sitta runt ett lunchbord och leverera argument för argument för argument som blir hängande i luften medan konversationen fortgår på någon slags dagisnivå runt omkring. Att komma med klara sifferexempel på sakernas tillstånd och bemötas av -ingenting. Att få en klapp på huvudet ett höhöhö i ryggen ett lilla gumman svävande över rummet. Ibland tror jag att jag ska koka över av ilska. Det verkar inte ge sig med åldern kan jag meddela, är ilsknare nu än under vilken tonårsperiod som helst. Jag kan inte ens föreställa mig påfrestningen det måste innebära att arbeta i den fullständiga orkan som måste blåsa om man är en svart lesbisk kvinna i Colombia.

Ljus i mörkret

JA!

Extremism i singular igen

Älsk att Thomas Gür på ledarsidan i SvD idag jämför Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna. Yay, det är rättvist! Det ena partiet vill uppnå jämställdhet, klassutsuddning och har miljömål, det andra stoltserar med hjärtefrågor såsom ut med packet och inskränk aborträtten. Jag känner starkt för att jämföra Gür med Göring, verkar helt klart vettigt i sammanhanget.

Tänk på vad du säger så att du inte säger vad du tänker så att du tänker på att inte tänka på det du ville säga först

Varför verkar ingen som har barn vilja ha dem? Frågade jag H över vårt interna chatprogram. Jag vet inte, svarade hon och inkluderade en motfråga: varför pratar så många [här] skit om sina partners? Jag hade inget svar på det heller, förutom att jag höll med. Jag förstår helt ärligt inte varför folk vill ha barn. Det är som en väl förborgad hemlighet som antingen hålls ytterst intakt av de som har kidz, eller så ter det sig inte bättre än att once you go there, så ångrar du dig. Att man ska skaffa barn är ju uppenbart solklart självklart ej ifrågasättbart givetvis ska du göra det det är meningen med livet. Aldrig hör jag dock de som har barn välsigna dem på samma sätt. Faktiskt raka motsatsen. Barn verkar vara monster, om jag ska förstå deras föräldrar. En person jag känner inleder varje mening med "ja det är ju inte så lätt när man har barn" och ser med anklagande ögon runt sig (på ett samhälle som lurade henne in i det?). En annan hävdar att han har en timmes fritid i veckan och om den är det strid på kniven. Fritid med barnen verkar inte gillas. Allt jag någonsin hör om barn är att det är jobbiga. De tar tid, de skriker, de trotsar, de tjatar, de vägrar, de slåss, de klänger, de är övertrötta, "de stjäl all tid från sina föräldrar som aldrig kan göra något kul längre" (citat från verkligheten), de orsakar praktgräl och oginhet och den absoluta drömmen skulle vara att få lämna bort dem en helg och bara sova. "Barn ställer allt på sin spets". Pardon me, men då förstår jag inte hypen? Jag hatar redan mina ofödda barn för allt hemskt de kommer att göra mot mig.

Now.

Jag begriper att de flesta älskar sina ungar, när allt kommer kring. Om det är kemisk partikelfreakshow som gör det eller någonting annat är väl obetydligt, men sannolikt älskar de föräldrar som jag kommer i kontakt med sina barn. Jag begriper också, på det logiska planet, att föräldrar är som vilka människor som helst och att man gärna minns de dåliga sakerna och därför pratar om dem. Jag förstår bara inte varför de måste använda ett språk som totalt förminskar och degraderar deras egen avkomma och oftast även tar med sig den sk livskamraten i fallet. Ju mer bollibompabarnfamiljsliv a la det här är det enda som gäller och guuu vad alla andra är omogna som inte bildar familj, desto mer verkar de hata det. I alla fall om man lyssnar på orden.

Det gör jag. Jag lyssnar på ord, och jag är vid det här laget helt övertygad om att jag kommer att behöva genomgå skärselden om jag blir förälder. Jag är lättstressad och har en historia av depression bakom mig och det framgår med all önskvärd tydlighet att jag inte är skapt för några jävla skärseldar, nej tack. Min knivskarpa logiska enhet har gjort uträkningen 100 gånger med samma resultat: NO SOUP FOR YOU. Jag känner heller ingen vidare barnlängtan, men att man ska är helt uppenbart. Jag är inte dummare än att jag begriper vad normen säger och jag är inte smartare än att jag också blir påverkad av den. Sällan känner jag mig så totalt ifrågasatt och missförstådd som de gånger jag säger att jag inte vill ha barn. Den vanligaste reaktionen är en klapp på axeln och ett vänta nog, snart kommer det (känslan eller barn eller allt, don't know) och sen fortsätter densamma axelklapparen att ösa galla över sina ungar där hemma. Ba que? Och det är ju möjligt, att den där känslan kommer en dag. Under tiden skulle det vara väldigt trevligt om även några positiva argument kunde presenteras, så att jag får ett därför att till detta allenarådande ska. Om barnaskaffandet var en rörelse och jag var en konspirationsteoretiker skulle jag säga att de lyckats med den bästa pr-kuppen ever, typ: köp vår vara! Den är trasig, skitig och brandfarlig och kommer att orsaka oreparerbara slitningar mellan dig och din partner, köp den idag -för dubbla priset!

Kategoriserat under skryt?

"Amerikanska män uppskattar däremot sin fru, de är väldigt romantiska. De skriver lappar, ringer och lämnar kärleksmeddelanden på telefonen. Sådant gör aldrig svenska män."

Wow, min sambo är tydligen amerikan! Eller så är fru Anka inte den lyxigaste lyxhustrun av de lyxiga eftersom I have it all, mohahahahaha.

Fail

Kontinuerlig huvudvärk två dagar i rad. Käkar assetylsallisylsyra och parrasetamål som en liten råtta. Undrar om halvmarathons kan vara orsaken.

A day in the life

Jag lovade ju att göra en Julia och berätta om en dag på jobbet. Så, here goes.

Klockan ringer 06.05. Jag kryper in i duschen medan Martin gör frukost, som vi sen äter och jag plockar undan. En av de största fördelarna med att jobba som utvecklare är att man kan se ut precis hur som helst och således klär jag mig snabbt i huvtröja och jeans. Klädkod schmädkod. Sen går jag ut i trapphuset, låser dörren, trycker på hissknappen, låser upp dörren, plockar matlådan ur kylen, låser dörren igen, åker ner med hissen och spatserar bort till Skanstulls t-banestation. Jag och femtusen andra tunnelbanependelare tråcklar oss genom systemet med paraplyer, böcker, tidningar och träningsväskor och kliver av i Kista. Efter tio minuters promenad är jag på kontoret. Jag jobbar som konsult och har för närvarande uppdrag på ett stort svenskt telekomföretag med tre korvar i loggan. Dock sitter jag inhouse på vårt eget huvudkontor och har mest mailkontakt med kund. Jag jobbar med en plattform, dvs ett program som man kan köra andra program ovanpå, ungefär som ett operativsystem men inte riktigt. Plattformen är hårdvarunära och har realtidskrav på sig. Om programmet ska utföra en uppgift måste detta med andra ord gå snabbt. (Windows är tex inte så bra på det där.)

När jag blippat mitt passerkort brukar jag gå och hämta en kaffe (cafe creme är det enda som är ok i apparaten) och ctr+alt+deleta för att logga in. Jag stänger aldrig av min burk, blir bara utlåst från alla miljöer då och får ett helvete att logga in igen. Först kollar jag mailen. Jag har alltid fått minst ett, det om hur många Trouble Reports som är aktuella. Jag kollar om någon är assignad mig, och i så fall börjar jag jobba med den. En TR skrivs (oftast) av kunden, när denne hittat en bugg i mjukvaran som måste åtgärdas. Ofta har jag en TR som ligger och oftast är den i princip obegriplig innan man har fått chansen att prata lite med den som skrivit den. För att vara vag: många ingenjörer kan skriva, många kan det inte.

Nu blir det svårare att förklara. Hur jobbar man tex med en TR? Hur rättar man fel i mjukvara, dvs i kod? Jo, ungefär så här. I labbet finns ett antal kretskort, sk "targets". Dessa är riktiga kort som i bruk sitter i noder i radionätet (eller IP-nätet som det helt är på väg att bli) och som vi har till låns från vår kund. De är sjukt dyra och man får inte gå in i labbet utan ESD-tofflor (Electrostatic Discharge). Dessa adderar fö till snyggheten på jobbet. Genom att koppla speciella debuggers till dem (nej, inte tofflorna, korten) kan jag ladda upp plattformen till deras minne, så att processorn, en ppc405x, kan exekvera plattformskoden. Hepp! Detta gör jag genom att ftp:a min källkod packad i ett lämpligt format till en server på kortet, och sen telnetta mig in till kortet och säga åt kortet hur det ska packa upp koden så att den blir körbar.


Nu kan jag provköra min kod och se om de ändringar jag har gjort lett till några förbättringar. Eftersom jag har tillgång till en massa fina testapplikationer laddar jag upp dem också, och sen tutar jag i snöret. En applikation testar tex att min plattform kan sätta upp en länk och kommunicera med ett gäng DSP's (Digital Signal Processor). När jag har kört igenom testet får jag en PASS/FAIL-utskrift direkt i mitt shell (jag brukar köra tcsh eller bash).



Ibland sitter man en hel dag med FAIL och brukar känna sig som en urvattnad trasa fram emot tre. Efter ett test... LUNCH! (asgarv, löpträning, kaffemaskinssvordomar, solpaus, det brukar hända lite olika saker på lunchen)
...kan jag läsa en logg som sparats och se vad som eventuellt gick fel. I loggen står det tex att nåt skumt hände på rad 1057 i fil blablabla.c och då kan jag öppna den filen (jag använder emacs som editor, andra knasbollar kör VI) och kontrollera vad det är vi egentligen gör på det stället i koden. Den plattformen som jag jobbar med innehåller ca 40.000 rader kod, så det finns en del ställen där saker och ting kan gå åt det berömda. Om jag tycker att nåt verkar fiskigt ändrar jag om lite i koden, bygger om, laddar upp plattformen på target igen, testkör och läser i loggen. Gick det bra? Well, oftast inte genast. Så håller man på så där.



Om jag inte har en TR att jobba med sitter jag troligtvis och kodar på nån lämplig förbättring. Det kan vara nåt som måste skrivas om för att passa ny hårdvara, eller att vi märkt att vissa delar av plattformen genererar suspekta fel som är svåranalyserade. Eftersom utvecklingen av den här mjukvaran har pågått i snart tio år och utförts av trettielva olika personer tar man ibland över filer som ser ut som fan, rent ut sagt. Folk kan ha haft ett hatiskt förhållande till preprocessorn i kompilatorn tex, och då tenderar saker och ting verkligen att fucka upp.

Ja, sen håller man på så. Ibland mailar någon och har en fråga, och ibland flänger projektledaren förbi och säger att det är kris. Då rycker man ut (eh, dvs attackundersöker vad som verkar vara fel) och försöker tala lugnande med berörda parter. Ibland vill kunden ha en ny version av mjukvaran och då får man göra en leverans. Man bygger, laddar upp och testkör den nya versionen och sen sätter man en label, typ en digital stämpel, på all kod som ska tillhöra den nya versionen och sen säger man till sin kund att version hundrautton finns att hämta där och där i voben (filsystemet). Sen upptäcker kunden att deras applikationer inte fick den respons de hade trott när de kördes ovanpå den nya versionen, de skriver en TR på det, och sen börjar det om igen.

När klockan är ungefär halv sex packar jag ihop mig och ser till att jag har sparat källkod, dokument etc. Sen trängs jag hela vägen hem på oh joy! blåa linjen, och tja, sen var en vanlig arbetsdag till ända. Plus minus. På kvällen roar jag mig med att koda matlab eller bygga örhängen av motstånd och kondensatorer. Eller så lirar jag badminton, springer i spåret eller dricker öl. Ganska ofta läser jag bok i tio minuter innan jag somnar.

Frågor på det? Det är en rätt trevlig tillvaro kan jag tillägga.

Fika på Esters

Jao. Jag har träben deluxe. Det kändes ok imorse men nu börjar det ordna upp sig, som han sa. Hursomhelst, det hindrade inte en promenad upp till Esters Te- och kaffehandel och en fika med underbara Julia i förmiddags. Fantastiskt trevligt! Jag drack kaffe, Ethiopian horror som Julia läste på skylten, och fröken Skott te (Ljuvliga Höjder?). Annars inte mycket till affärer idag. Kanske ska ta mig i kragen och laga mina svarta byxor. Sy in halsringningen på en tröja så jag inte blottar bh-banden. Kan vi inte bara komma överens om att båtringningen borde förbannas? Det är möjligtvis ok snyggt på en del, med det är gruvligt opraktiskt och jag tycker att vi har kramat klart det modet nu. Bra. Nu ska jag dricka mer kaffe.

Zeit zu stretchen

Halvmaran: 2.01.17!!! Är knasigt nöjd, men nu mår jag illa. Det blir räkor och vin utan vin.

Nature of nature

Medan jag bygger (compiling!):

Ibland är naturligt naturligt och ibland är naturligt osexigt. Det är inte så svårt som det kan verka bara man slutar trilskas och kämpa emot. Så här va. Ibland, tex om en man har prostatacancer och måste opereras för att överleva är det naturligt att operera, naturligt att överleva och naturligt att mannen fortfarande är sexig, i alla fall i en vidare bemärkelse. Om en man, säg att han heter Ragnar, kan ges möjlighet att amma, är detta både onaturligt och osexigt. En kvinna som låter bli att amma är inte heller naturen trogen och rakar hon inte benen är hon dessutom osexig. När det gäller en kvinna är det nämligen onaturligt att vilja vara osexig, eftersom det ligger i vår natur att vilja behaga (män). Helt klart annorlunda, så kom inte och kom. Om någon går emot naturen skall denne halshuggas verbalt samt anklagas för att vara den som tar jämställdheten liite för långt. Om det inte är en kvinna som fixar bikinilinjen då, för det är onaturligt på ett mycket naturligt sätt. Vi har redan tagit jämställdheten långt nog, så att säga, men att ta den dit där naturen slutat verka är skadligt. För barnen. Även för de barn som har mammor som ammar. För de barnen är det också skadligt och elakt att låta pappor amma sina egna barn och någon, kanske kyrkan eller gud eller STATEN ffs, borde genast sätta en sk käpp i hjulet för vederstyggelsen. Det är våra skattepengar som pumpas ut genom Ragnars bröstvårtor, vilka naturen skapat enbart som dekoration. Man kan, på sin höjd, få perforera Ragnars vårta med en nål och hänga en liten liten ring av guld i den. Det är på gränsen, men fortfarande inte liite för långt. I kvinnors örsnibbar kan man hänga både det ena och det andra, det är helt naturligt att vilja pynta sig om man är en sån (kvinna eller julgran). Lätt va? Ja inte komplicerat alls.

“Wrote /APP.bin' succesfully”

Vaknar

Det är den femte september och vinden, som letat sig fram över Hammarbykullen, ned genom husen i Sjöstaden, vidare över Årstaviken och in på min innergård har fångat små slingor av hår på mitt huvud. Det kittlar runt halsen, en höstslö geting hovrar över mina frukostmackor. Balkongen hamnar hastigt i skugga när solen passerar bakom skorstenen på Karolinas hus. Löven i vår hägg, vår innergårds förvuxna syrenbuske och ett par som redan vissnat till marken rasslar i smygbrisen och letar sig in i minnets sista vakanser för sommarglimtar. Det är ännu varmt med svart t-shirt i septembersolen. Getingens liv blir efter trugande, bedjande och bortlockande (skinka på tjärtaket) bragt om intet, mina mackor får vara ifred och bödelverktyget kan återgå till att brukas som nyhetsinformation. Det står om ministrar, av vilka några inte kan posera för fotografering och några anses ha rätt eller fel inställning till fömögenhetsskattens vara eller inte vara. Om jag var rik, blicken i himlen nu, skulle jag stanna i Sverige. Jag skulle gladeligen betala min skatt tillbaks till det system som fått mig att till slut i mitten av början av livet efter 2000-talets bedrövliga start sitta på den här balkongen, svartrost i handen, titel i bokhyllan. Det skulle jag. Och bjuda alla jag känner på Grands matsal för den delen. Vi skulle ta våra sista kämpande sommarfräknar på tur genom stan och inta detta mastodonternas fort med våra pins och rödgröna idéer och äta oss igenom en kväll som funnes det inga fler. Jag har nog också kommit på till sist att det är så man borde leva det här livet.

Ninna ninna ninanna

Läs Med självande tårar -En roman om ett brott. Sjón, jag fattar inte hur han kan skriva så. Att behärska ett språk på det viset, I would kill for it. Men iaf, läs den.