Gaza

Ship to Gaza, sorgen. Men det är inte över och åtminstone några kritiska artiklar har skrivits, även i stofilmedia. Men sorgen, sorgen. Här, här och här tex.

He told me he liked Turner

Wohoo, två poster på samma dag! Bloggen lever, hipp hurra. Anyways, det jag skulle säga var: vi har en astmatisk trast på balkongen (?) och ikväll kommer Rufus!

Diverse lästips

Dagens tips: läs Hedvig Kamps artikel på internetdagarna.se. Den handlar om jämställdhet inom open source men mycket av det hon skriver om kan lika gärna appliceras inom andra områden. Att säga ifrån när man hör något sexistiskt, tex. Hur många gör det? Hur många av oss övervinner obehaget det innebär att säga ifrån, på tex en arbetsplats eller varför inte bara på tunnelbanan en sketen tisdag i februari? Att hålla käften är att hålla med brukar det heta, men jag förstår också att man inte orkar protestera jämt. Det snedvridna faktum att ansvaret att säga ifrån alltid hamnar på den som redan slår underifrån tröttar ut. Läs tex Elins senaste krönika om individens ansvar. Konstigt nog är det alltid en viss individ som åläggs ansvaret, nämligen den utsatta. Den egentligt ansvariga glöms bort och reduceras till en diffus men oövervinnerlig närvarande fara, som behandlas som något konstant, något som inte går att råda bot på. I går i Metro publicerade tex Libresse en "varning till alla unga tjejer" (på deras egen hemsida här). Varningen rörde en person som genom att utge sig för att vara anställd av Libresse har försökt få kontakt med unga tjejer på nätet. Det är inte svårt att begripa budskapet men den dagen det står "varning du som försöker förleda unga personer på nätet" ska jag jubla. Inte nu. Varningen i sin nuvarande form bidrar, förutom att sprida ett visst informationsvärde, även till att unga tjejer än en gång påminns som sin skörhet, sina begränsningar och att de måste vakta sin sexualitet. Målet helgar faktiskt inte medlen och jag begriper som vanligt inte varför företag och föreningar (stoppa langningen och Friskis och Svettis tex) inte anser sig behöva rådfråga en genusvetare innan de pumpar ut sina budskap med förespeglat goda avsikter i könskampen.

Det Tanja skrev

Alltså det KOKAR i mig. Först tänkte jag som någon i kommentarerna att affischen måste vara en skojgrej (inte för att det hade varit kul, men iaf) men den är på riktigt. PÅ RIKTIGT. Fy fan så jävla osmakligt. Äckliga jävla gubbslemsäckeljävlar. Känner jag rent spontant alltså.

Några allmänna kängor och BMI-upplevelser från verkligheten

Igår, friskvårdkontroll. Jobbet skickar alla för att få en översyn på hälsan hos de anställda, vilket ska presenteras i procentuella siffror senare i sommar. Jag kommer att bidra till väldigt gröna fina siffror i min hälsoprofil. Scorade lite högre på stressnivå, men det var inte direkt ett djupt psykologiskt samtal vi förde, jag och sjuksyrran, så det kan tas med en nypa salt. Tyvärr blir sådana där undersökningar väldigt fyrkantiga. Jaha, är si och så lång, väger ditt och datt, äter grönsaker, jaha. Motionerar? Jamen vad bra. Du är frisk, katjong, stämpel i pannan. Så klart antecknades BMI. Jag frågade varför de använde ett sådant förhistoriskt mått som inte säger något och fick lite harklingar och grymtningar till svar. Vi mäter ju midjemått också svarade hon, men det gjorde hon i alla fall inte på mig. Det kan ju ha sin förklaring i att hon lätt kunde se att jag har en smal midja och inte ligger i någon farozon, men varför skulle de då tvunget anteckna BMI? Jag ligger nästan på gränsen mot undervikt enligt BMI-tabellen. Den gränsen går vid 18,5 och jag hade 19. Redan där känns det ju fail eftersom jag verkligen inte lider av undervikt (vet nämligen exakt hur det känns). Dessutom påpekade hon att jag hade en fin vikt. En fin vikt? Enligt skalan som de envisas med att använda är jag på gränsen till undervikt och det är "en fin vikt"? Betyder det att de inte tar skalan på allvar, att de tar den på allvar och på riktigt tycker att det är bra att vara nästan undernärd eller var det bara en förlupen och mycket opassande kommentar? Troligtvis ännu en oreflekterad människa, men jag blev så trött. Igen. Skulle hon ha sagt det till en kille med samma BMI? Sen fick jag cykla på en motionscykel tills min arbetspuls var stabiliserad och då fastställde hon min kondition efter ett tabellverk av bibeltjocklek. Frågan är var de har fått de där siffrorna ifrån, 18-årga män som mönstrat kanske. Vid seriösa konditionstester vet jag att man mäter syreupptagningsförmåga individuellt genom att jämföra syrehalten i in- och utandningsluft samt kolla en del återhämtningsparametrar. Enligt tabellerna är jag iaf vid god vigör. Mentalt kände jag mig mer utnyttjad än friskförklarad när jag gick från vårdentralen. Ingen verkar intresserad av att göra saker ordentligt, bara av att göra nånting som man kan få på print så att det ser bra ut. När jag tänker efter är läget likadant på väldigt många ställen. Det är väl kapitalismen I guess. Det kommer ständigt nya kvartal.

Angående ett nytt köttsår på mitt långfinger

Jaha, fick jag nånsin några dinosaurieplåster när jag var liten, fick jag det? Å nej, inga såna förlustelser. Det där är bara dålig plast Christina, fjanterier, åker bara av duschen, sa mina konservativa föräldrar. De föredrog hudfärgade tråkiga plåster från apoteket och inte de roliga härliga färgglada från matbutiken. Där stod jag bland näsdukarna, nagelsaxarna och dambindorna och spanade mot det översta hyllplanet med de roligaste plåstren i hela världen och inte för allt vad jag tjatade kunde jag få mina nitiska föräldrar att välja dem framför de trista tillklippbara, de av staten utvalda minsann. Jag hade en hård och kall uppväxt utan glädjeämnen (och urtidsdjur). Meh, sa min kille, tror du att jag hade det så mycket bättre rå? Nä, svarade jag. Din mamma hade väl fixomull och ättikssprit hemma. Mmm, sa han. Sen grät vi båda en skvätt över våra för alltid förlorade barndomar och det faktum att det nog inte säljs dinosaurieplåster längre.

Den existentiellt förvirrade duktiga flickan

Är född i för stora fötter, för hög röst, för grälla kläder, för starka åsikter. Klampar rakt över de som sitter som tysta möss och bara väntar. Jag väntar inte längre. Jag har väntat hela livet. När jag var liten på att bli stor, när jag blev stor på att bli någon, när jag blev någon på att bli glad. Nu är jag någon i mina ögon och klampar ändå runt i världen och ber om ursäkt. Förlåt förlåt att jag pratar högre starkare längre än du men du säger ju ingenting alls, förlåt. Förlåt förlåt att jag tar all plats, stjäl din optiska fiber och spexar på lunchen, men det blir ju helt tyst annars. Förlåt förlåt att jag tar över. Förlåt förlåt mitt namn är plåt. Ursäkta.

Jag vandrar runt i korridorerna och ber om ursäkt. Jag ler och hummar och lär mig nya saker och ber om ursäkt för att jag är antingen för snabb eller för långsam. Kanske för loud eller kanske för blyg. Kanske inte tillräckligt mitt emellan. Kanske alldeles för politisk. Kanske bara en liten nörd som inte ens förtjänar att tro att hon är någon men gör det i alla fall så förlåt.

Jag är ju så himla trött på att be om förlåt.

Det ekar i mitt huvud, som bakgrundsstrålning, dagarna i ända. Förlåt förlåt. Oj ursäkta tog jag ordet men du sa ju inget själv? Hur ska man veta. Jag är för dålig och för långsam och för smart för ditt bästa men förlåt, det är mitt fel att du inte tar mig på allvar. Ja, säkert! Det är mitt fel att stämningen blev tryckt och att jag är en sån stursk en. Tag mindre plats, tag mer! Förlåt.

Det måste ju bli ändring på det här. Jag måste be mig själv om ursäkt (ja ni hör ju) och sluta tassa på tå inuti skallen. Sluta bete mig som universums epicentrum och begripa att andra skiter i mina förlåt. De kan inte höra genom mina öron, se mina grimaser på insidan. Det hissnar i bröstet när jag borde säga förlåt, bara att lyda, goddag goddag. Varifrån kommer den där hissen och hur får jag den att sluta gå? Så här kan man ju inte ha det.

Interprocesskommunikation

I natt drömde jag att jag använde mmap fel och skapade en labyrintisk access mellan mig och min process. Sen gick jag vilse och det var en hemskt hemsk mardröm. Är fortfarande trött.

Den svenska vårdapparaten ignorerar det kvinnliga könsorganet

Infektionen som hänsynslöst härjat i min kropp de sista dagarna har börjat lägga sig. Jag var ändå tvungen att ställa in en middagsdate med underbara Mo idag eftersom inte ens dunkla söderhak lämpar sig för offentlig underlivsklösning. (Finns ju killar som inte fattat det där men jag tänker inte sänka mig.) Efter lite rådgivning från en räddande ängel (min killes morsa, loves her) for jag till ett nattöppet apotek och köpte Dactacort. Då hade jag redan provat Pevaryl, som säljs som medel mot underlivssvamp, men det var ungefär lika effektivt som att gå ut på balkongen med ändan bar. Det enda som säljs mot underlivssvamp är mig veterligen Canesten och Pevaryl, vilket verkar vara ungefär samma sak, men av en legitimerad sjuksyrra fick jag alltså ett annat råd. Dactacort är en salva som säljs mot FOTSVAMP och som innehåller cortison, till skillnad från de andra två. Det står på bipacksedeln att salvan kan användas på andra områden av kroppen efter ordination av läkare, men inte var dessa andra områden är. Bara några timmar efter den första smörjningen (jfr den sista smörjelsen) med Dactacort kände jag skillnad. Cortisonet gjorde att klådan la sig och den fullständigt vettvilliga irritationen dämpades också nämnvärt. Efter EN omgång. En enda. Trenätterskuren med pevarylvagitorier och salva hjälpte precis ingenting.

Nu är jag väldigt lättad och väldigt arg. Jag är hundra procent säker på att svampinfektionen orsakades av tamponger (jo det är jag, helt hundra). Tamponger säljs på apoteket. Ingenstans på nätet, sjukvårsupplysningen eller på apoteket kan man få råd om att tex Dactacort kan hjälpa och dessutom används till underlivsbesvär på riktigt, OM MAN BARA HAR ROLLS ROYCERÅDGIVNING. Till det får man ha en privat ängel eller en gynekolog som har nattjour. Tjena. Jag har inte ens en gynekolog, eftersom jag inte äter p-piller. Behöver jag gå till någon är det för att ta cellprov, varannat år. Anyways, så jävla arg blir jag när jag tänker på det här. Till att börja med: varför kan man inte få upplysning om att det finns receptfria läkemedel som fungerar? För det andra: varför ska man behöva ha en privat läkare i sin bekantskapskrets att förlita sig på? För det tredje: varför säljer apoteket tamponger men inte menskoppar? För det fjärde: varför ignorerar den svenska vårdapparaten det kvinnliga könsorganet? VA!

Är som sagt förbannad. Det är så jävla Monty Python att man förväntas ha en egen gynekolog och ett väl utvecklat förhållande till sina nedre regioner, men informationen är inte fri. Den ska man... bara ha. Och det här gäller 50% av befolkningen och ett besvär som apoteket själv påstår drabbar tre fjärdedelar av dem. Fy fan alltså, jävla artonhundratalsland.

Storfitta

Har haft svampinfektionen från helvetet. I kid you not, höll på att svimma av blotta bisarrheten igår morse. Har nu beställt menskoppen Diva och valt den större storleken, för fölk över 30 eller som fött barn vaginalt. Jag blir ju 30 om typ ett halvår, kändes dumt att välja den lilla då. Beställde dessutom genom Barnshop.se (whatever that is) och blev just kallad tant av Julia. Nej, nu ska jag hetsröka ett paket röda luckies och gå ut i för lite kläder. Ung och dum ung och dum ung och dum.

Mer publicerat skräp

Plockade upp Expressens sportbilaga från sätet mitt emot på gröna mellan Gullmars och Odenplan. Fick en smärre chock slash ahaupplevelse. Den innehöll ungefär lika mycket skvaller som average damtidning, i precis lika spekulativa tonfall. Det mesta kackigt skrivet. Stora pixliga bilder på Zlatan som är ledsen (?) för att han inte får spela fopoll. Fyra sidor lång förnumstig analys. Långt reportage om Tigers fall och krönika med djup reflektion om hans privatliv. Ett sexistiskt skämt. Jag funderar nu på om inte detta är det ultimata beviset för att vi alla är lika, trots allt. Sportgubbar och skvallerkärringar, skvallergubbar och sportkärringar, we're all the same.