Hanta

Jag saknar dig. Jag saknar ditt hemlagda hår och dina lena händer, ditt dråsande ner på stolen i hallen med en order om att dra av dig skorna. Jag saknar dina oödmjuka skratt (ha! ha!) och hur du brukade vifta undan onödigheter. Det som du tyckte var onödigt alltså. Mormor, jag saknar dig. Hur du på frågan om hur du mådde alltid rabblade upp väderprognosen. Hur mår du då? Jo det blåser nordligt i dag vet du så vi får ha dunväst på oss inomhus och hundkräket vägrar gå ut. Hur mår du nu mormor? Jag vet inte vad som händer efter döden, i alla fall inte med den som dött. Med oss som ännu lever känns det nästan som att du fortfarande finns här. Jag kan känna din lena hud bara jag anstränger mig lite. Du hade alla ringar staplade på lillfingret för alla andra fingrar var för svullna. Det är som att vi bara inte setts på ett tag. När jag skrattar känner jag ditt ansikte i mitt, hur musklerna spänns så att jag liksom vet hur jag liknar dig. Som om dina nervtrådar bara spritt ut sig lite i världen och hamnat på mig också. Jag är du och jag lever här. En del känslor i min kropp, det är som om jag ärvt dem rakt av från dig. Jag kan förstås inte veta om det är sant men jag har alltid känt mig som att jag nästan var du, en förlängning av dig, i en något nyare upplaga i ett liv med färre olyckor och sorger. Som du kanske hade mått om du hade blivit född i ett modernare samhälle där ditt fantastiska intellekt inte bara förbisetts av patriarkatet och någon tagit dig på allvar. Fick du någonsin prata med någon om dina sorger? Det är så soligt och varmt på bryggan nu vet du, som det nästan aldrig är.

Vi tyckte inte lika om särskilt mycket, inte i sak. Men jag förstod dig och du förstod mig, jag förstod dina känslor. Att ibland är det bara nog och då får det vara det. Att få vara arg och kategorisk, det har du lärt mig och att det är ok har du visat mig. Du hade inte under några som helst omständigheter kallat dig feminist men din ståndaktighet och självsäkerhet gav mig mycket i min feministiska orientering. Det var mycket hockey och minimalt med snack. Det regnar ju på tvären flicka lilla. Seså, nu blir det pyttipanna, inget utrymme för diskussion. Hur du liksom var en så fristående människa, ståtlig och principfast och magnifik. En utmejslad person, en jävla naturkraft. Inte ljuv och medgörlig men ett stöd som en klippa. Kantig, hållfast, stenhård, vacker. Du var så tjusig. Som du måste ha svält dig för att kunna ha den där gröna klänningen när du var femtio, som jag knappt kommer i i dag. Den som är buteljgrön men som morfar kallade fnaskgrön. Tss gubbe sa du, sen har du aldrig haft någon känsla heller.

Ibland hör jag hur det är du som pratar trots att det är jag som öppnar munnen. När jag är hård. Hård men kanske rättvis? Hård och stadig. Jag önskar att det vore så. I går letade jag efter den där hatten, du vet. Det fanns en hatt med spets och flor och en uppstoppad fågel som du knåpat på. Typiskt dig, så uppfinningsrik och makaber. Men jag hittade den inte. Jag hittade några av dina oändliga syprojekt, grönt siden, återvunnet foder, bortsprättade pärlemoknappar, handsytt handsytt handsytt... men inte hatten. Det grämer mig. Jag vet att du inte hade brytt dig om så världsliga sentimentala ting. Du hade skrattat överlägset och sagt "köp en ny!" men jag ville ju ha just den och känna mig som du. Som jag inbillar mig att du kände dig, under regnet och blåsten och solen. Som jag känner mig när jag känner igen mig själv som mest, på gott och på ont.

Men jaja, jag köper en ny och hittar en annan fågel. Här är det klart och soligt och löven har lämnat träden nu. Jag hoppas att det är lika vackert hos dig. Jag saknar dig.