O'hoj

Igår på vägen hem efter träning och jobb, trött i håret och prickig i ansiktet, mötte jag en gammal kollega på busshållplatsen. Jag gillade henne när vi jobbade ihop trots att hon var tröttsamt käck och präktig. Hon tittade storögd på mig och utbrast: är det du? Jag kände ju knappt igen dig! Du var ju så mager när du var hos oss! Du har väl gått upp i vikt va? Kramar på det och ni vet, jag antar att hon menade att jag var fin. Kanske att jag såg hälsosam och rosig ut eller nåt. Sådär igår kväll efter en dag i självtvivel kändes det inte lika roligt att höra. Jag -en småmullig go och glad jänta. Hade ingen lust att vara henne. Tyst förbannade jag givetvis omvärldens förmåga att ständigt koppla ihop kvinnors mående och allt annat hitochdit med vikt och en smula hopplöshet rann igenom mig men sen, blixtar och dunder, lyckades jag skaka det av mig. Det sved till, nypsade i magtrakten någonstans, och lämnade mig relativt oberörd. Ofta är man är duktig jävel, och lika duktig som man är på att hålla masken utåt är man på att piska sig själv gul och blå där inne. (Jag vill inte veta hur min själsliga lekamen ser ut.) Igår innehöll förvisso en del tårar och Mademoiselle fick trösta mig på gymet av alla ställen, men den slutade ganska bra ändå. Tack för det televerket.

Och i helgen ska vi segelsemestera lite bland Stockholms öar. Blir väl mest inomskärs tänker jag. Berlinskan med pojke, Nils och M och jag. Vi kajkar ut från Gåshaga ikväll och hoppas att söndagsvädret inte blåser upp för mycket sjö. Rapporterar vad det lider. Skepp o'hoj.

Sig -- Styrka

Jag ska försöka nu. Jag lovar det, ok. Det är så jobbigt att inte lita på sig.

Editerat: gud giv mig styrka.

Cykelen-bykelen-nyckelen...

Den tråkigaste gymtimmen ever just genomliden. Skulle inte lyfta skrot, bara konditionsträna, bara det kalastrist. (Iaf om man måste göra det på en cykel i ett källargym.) Tänkte först cykla 20 min, sen ta en sån där viftapparat i 20 min, men viftgrejen blev upptagen så jag cyklade i 40 min istället, samtidigt som det var FRIIDROTT på tv. Alltså det är kanske det tråkigaste jag vet nästan. Längdskidor och typ bob kanske är ännu värre, men det är close enough. Höll ju på att somna rakt upp och ner av skär uttråkning på den där cykelen-bykelen-nyckelen...

Stor...

Jag hade precis krypit ner under täcket, lagt mig som en strandad val och gosat in näsan i kudden när M får spasmer, rycker till sig kudden bredvid mitt huvud och flyr ut på trappan iförd endast kalsonger och, vad det verkar, panik. Jag anar krampaktigt anledningen men vill inte, vill inte tänka den tanken och slår dövörat till. Ligger stilla kvar och andas tyst in i kudden sådär så det blir varmt kring munnen. När M kommer in igen ser han lite lätt äcklad ut och borstar sig i håret men håller tyst. Jag mitt spån borde bara inte fråga men det gör jag såklart ändå. Vad var det där? Va? Tyst. Leende. Va? Mer tystnad. Men säg då pucko! Och givetvis får jag höra det jag fasade för: bara en spindel bejbi. Den var inte så stor...

Katt

Tänk om man fick vara Pete Dohertys katt.

Lock

Det tråkar bara ut mig allt tråkar ut mig. Himlen, baksätet, filmen smutstvätten skjortan som behöver sys om middagen. Jag behöver något dämpande det tråkar ut mig. Klöser tiden för att snabba på jag vet inte men något. Ingenting nytt kommer nu ska vi ha det så här för evigt. För evigt är allt för kort och jag är uttråkad i fast forward. Försöker strunta i punkt och konjunktion det tråkar ut mig till en våt pöl och igår skällde jag ut någon, ur luften, förtjänt. Fredrik hette han sen blev vi vänner han bad om ursäkt men varifrån kom ilskan? Är jag bara som alla andra fulla av ledsam uttråkad attityd ja troligen, ilskan. Det var ju bra ändå. Spökslime tråkar ut mig även, i en liten ask med genomskinligt lock.

There

Jag far till Linköping över helgen, sitter i en rondell och äter sill och har en klump i magen, som alltid när jag är där. Det är inte stadens fel -det är magens. Jag tror att jag har hjärnan i magen. Vägen till mannens hjärta går genom magen sägs det ju, och jag undrar om jag inte är en man ändå. En man med spindelskräck och mascara, små fötter, örhängen och vagina. Helt ärligt förstår jag inte varför något av det skulle vara ett hinder egentligen, för det manliga alltså. Det största hindret sitter liksom bekant mellan öronen ändå och vad spelar några hål i dem då för roll. Om hundra år.

Puss babys, see ya when we get there.

Excuse

Den

Så här tänker jag: 

jag litar inte på min egen intelligens i framtiden=>jag tror inte att jag kommer att prestera igen=>det är bara redan utförda prestationer som mäter min (gamla) intelligens=>där jag står nu är jag alltid lite dummare än jag var där jag stod förut=>så snart något är utfört är jag dummare än innan jag gjorde't.

? 

Verkar smart ja? Den som konstruerade den mänskliga hjärnan (min mänskliga hjärnan) skall jag på hedersord vrida nacken av. Då jag träffar den. 

Henne

Jag kommer att sakna henne.

Slutat

Kontoret ligger två trappor upp. En och en halv trappa upp. Jag kan ändå inte, måste ta hissen med mina dinosaurievader. Delar åktur med röktanterna från redaktionen några trappor upp, anar mitt före detta kommande öde i deras fårade läderkinder. Tur jag har slutat.

Kod

Jag har åkt ganska mycket lastbil i helgen sådär härligt kul som bara lastbilsåkning kan vara. Jag har burit ganska mycket möbler och lådor och cyklar också, nedför trappor, in i lastbilen och sen ut igen. Resultat: träningsvärk i vader, tom lägenhet, förfärande nya uppgifter om min soon to be sambo. Överst på hans wild 'n' crazy-lista finns:

1) bäddade en gång med dubbla örngott
2) provat ketchup på fiskpinnar
3) har druckit kaffe ur vinglas (av plast!)

Det är så galet så jag tror att spänningen kommer att bli för stor för mig, vet inte om han kommer att trivas tillsammans med en så stillsam person som jag. På min wild 'n' crazy-lista finns bara punkt 3), för det gjorde vi nämligen tillsammans, i lastbilshytten, när vi råkat glömma kopparna (av plast) i diskmaskinen i Oslo. Så hade jag aldrig betett mig på egen hand. Slutsatsen av detta är att hundra mil i en förarhytt tillsammans kan vara skadligt för ett förhållande, saker hamnar i dager, och att picnickorgar är ena luriga jävlar.

Nu ska jag knacka kod.

Till

Var var jag nu? Ja just det, bara där. JAG HATAR MIN KROPP. För en gångs skull är det inte de yttre aspekterna av denna det som inte är min borg. Jag har inget hem heller. Från där jag står nu anser jag mig slagen och besegrad, vore saken vänd på (inverterade man kass finge man funktion?) hade världen styrts av kvinnor. Nu är allt som det alltid varit. Jag önskar jag vore man, jag önskar världen lycka till.

Folkhälsoprojekt

Om alla kunde sluta spela musik högt från mobiltelefon på tunnelbanan skulle värden bli en finare plats, tack väldigt mycket, och om nån politiker kunde skaffa sig lite guts och slå ett slag för kollektivtrafiken, jamen på riktigt menar jag, så kanske allt kunde bli ännu bättre. Saker de behöver göra: ordna längre sträckning på t-bana, ordna anslutningsbussar med *skräll* anpassade anslutningstider, tätare avgångar än varannan torsdag efter fullmåne, förbjuda mobilmusik i vagnarna, lära stadsborna hyfs, typ släpp av folk innan du kliver på, låt gamla människor med rullator och kallbrand sitta och sluta spela musik från mobiltelefonen. Som det är nu: t-banan går i halva Stockholm och för sällan=är överbelamrad, bussen går en sekund innan t-banan har rullat in, nästa buss går om en halvtimme=man kan lika gärna promenera*, Sunk-Beppo sitter kvar och spelar mobilmusik medan Inga-Lill 98 ramlar omkring i mittgången. Resultatet av detta: det blir omöjligt att inte bo i innerstan om man inte vill ha bil, har man bil åker man inte kollektivt, åker man inte kollektivt räddar man inte miljön, räddar man inte miljön.. tja, fyll i valfritt alternativ. Det är inte ett dugg konstigt att bostadsyta kostar 50k kvadratmetern i innerstan, så sluta hoppas att det ska bli billigare och sluta spela mobilmusik i kollektivtrafiken.

*Nej, detta är inget folkhälsoprojekt.

regeringsgatan

...och nåt som heter dront. dront är ju helt klart mest värt namn. på regeringsgatan..

Skit

Måndagen består av flottig näshy, stresspeakar och pms, tror jag. Känner inte min kropp, väntar 26 år till. För att vara konstruktiv: jävla skit.

Bussfönstret

Ibland ser man en knut, en hårklämma av plast, någon glad färg eller så, som man precis tycker sig ha sett förut. Så kommer man på, det var kanske förra sekunden, innan jag tittade bort och fastnade i världen utanför bussfönstret.

Basta

Jag vill slå ett slag för det perfekta. Kanske inte så mycket det perfekta i sig som innebörden i ordet perfekt. Det perfekta har förfalllit. Det finns inte mycket som är perfekt säger man, ingen är till exempel perfekt. Om någon skulle vara perfekt blir någon genast föraktad; förklarad hycklare. Vad händer egentligen under den perfekta ytan? Du kan inte tro nån är perfekt. Du kan inte förvänta dig att det du lämnar ifrån dig alltid ska vara perfekt, säger man till mig, jag och min anala störning ryggandes skrämt tillbaka. Men se, nu är det dags att slå ett slag för det perfekta. Reclaim the perfect, gör uppror och skandera: jag är perfekt! Ja, om så kanske inte jag så åtminstone ett tänkt jag, i den mån jag kan kliva utanför mig själv ett slag och titta. Ingen är perfekt om vi säger det är ekvivalent med felfri. Och jag håller med. Det finns knappast någon som är felfri sett ifrån alla vinklar, hur felfri någon än anser sig själv vara. Någons åsikt om sig själv kan inte räknas vara mer värd än annans, i alla fall inte när det gäller felbedömning, varför felfritt följdaktligen inte existerar. Kalla det en följd av mångkulturella relationer eller mänskliga faktorer, vad som helst kunde passa. Perfekt kan man förvisso vara ändå. Det finns ingen perfekt människa, alla är perfekta människor. Brasklapp: nåväl, alla och alla, men på ett ungefär sådär nånting. Jamen visst är detta gammal skåpmat men låt mig då få ha mitt ord ifred. Han är perfekt, säger jag. Tss, säger någon, ingen är perfekt. Jo, säger jag, för ett fel eller två gör honom perfekt. En lucka eller två lämnar övrigt att önska, och så kan jag önska vidare nästa vecka, på jobbet till exempel. Det blir fel hela tiden men kanske ändå perfekt allt eftersom. Nu återtar jag perfekt och dementerar å det bestämdaste det har med felfrihet att göra.

Med basta.

You are a plain ole Cup of Joe

But don't think plain - instead think, uncomplicated. You're a low maintenance kind of girl... who can hang with the guys. Down to earth, easy going, and fun! Yup, that's you: the friend everyone invites. And your dependable too. Both for a laugh and a sympathetic ear.

(Måste göra som MsTake.)

Trappa

Strax innan jag får vallningar i fukten och fåfängt försöker svalka min upproriska lekamen på den lyktförsedda terrassen med utsikten ser jag blod (?) i Thor Modéns trappa.

Middagstid

En enda tugga från döden, en tandagnisslan till. Hade det smakat mer, vallmofrö, hade jag gått döden till mötes liggande raklång, iförd jeansshorts (avklippta H&M), billighetslinne och stickade sockor samt givetvis en makaber samling underkläder av tvivelaktig kvalitet. Döden hade träffat mig vid Pärleporten var på förvirring över mötesplats och tidpunkt måste uppstå. Jag borde inte dött så, Döden borde inte stått där. Detta inträffade igår kväll, strax innan middagstid.

Väsen

Baksidestexten på badrumstvålen gör mig religiös. Denna bombastiska bit samtidskonst får mig att skratta medan jag kissar. Inte alltid har man anledning att företa sig sådana glädjeyttringar från badrummet till, nej, skrattet är ett sällan hört ljud inifrån dylika inrättningar. Men med Online sensitive soap blir toalettbesöket och ryggknakarpausen helt enkelt mer likt ett väckelsemöte vid strandkanten än en halvskämsig normalmänsklig aktivitet. Här finns istället skratt, och lyrik. En ytterst mild och skonsam tvål som rengör och vårdar huden -det är mycket förtroendeingivande. Det känns tryggt och bra att jag inte bara blir ren utan även omhändertagen, och allt medan jag är på badet och blott vaskar mina händer. Låt dig svepas med av dess doft av cederträ och hallon... och hallon! Jag får både cederträ, denna exotiska fläkt av medelhav och frihet, och därtill något så genuint välbekant som hallon. Hederliga svenska skogshallon ska vårda min hud, skona mig från fnasor och skydda mig från garderobsmonster och världskrig. Låt dig uppfyllas och dina sinnen inspireras, känn skönheten och skåda ljuset! (Textcollage, reds anm.) Det är precis så jag känner, raringar, inspirerad och uppfylld. Jag löser på löpande band mina bus error- och segmentation faults och kreativiteten flödar ut ur mina porer. Vår mörkladga utvecklarvrå förvandlas till askungens balsal, och mitt i den sitter jag som en vårdad, beskyddad marängplopp och låter mina sinnen inspireras, allmedan jag doftar både ceder och bär. Det enda som återstår är att till fullo förstå, ja, verkligen gripa detta online-epitets innersta väsen.

Gång

Efter hundra simuleringar är den förut så behändiga trettiosekundersfilen styggt långt. Dessutom börjar jag kunna bitratekurvan i huvudet, även om den ombildas lite varje gång.

Boom boom boom boom

Okej fatta nöjd jag är just nu alltså, jag lägger grejer i dequen och den är fan precis så lång som den ska va, sånär som på en liten enhet som nog är noll dårå eftersom jag brukar lyckas göra saker som är noll och det gör faktiskt ingenting! Buggen, the very uglybug, som har gett mig angst de senaste veckorna verkar vara ett minne blott. Nog kommer det fler men liksom hallå nu funkar hacket igen!

Boom boom boom boom.

Vardagsmat

Måste bara berätta att jag sitter och småmyser i mina vinröda muddar som jag fick av Mo. Värsta snälla hon e, hemstickade muddar är inte direkt vardagsmat!

Hörrnini

Näej hörrnini, här sitter jag med svag huvudvärk, pyjamas och armsvett sen igår. Äckligt va? Jag klev upp klockan ett och har ådragit mig någon form av det jag tror kallas bakfylla. Det är första gången för mig så jag vet inte. Symptomen var bla att jag inte ville gå ut i solen, trots att den bara visat sig under en halvtimme denna sommar. Jag kände också en stark törst och ville inte ha kaffe, vilket är extremt ovanligt i mitt fall. På byrån i hallen hittade jag en film som jag har kollat på och Mel Gibson bevisar återigen ingenting. Hörrnini ni behöver inte se Apocalypto nåt vidare värst om ni inte också är bakfulla och vill sitta inne i mörkret.

Allsången igår var knökafull och driving in your car för hela slanten. Vi skrålade och stod i, Mo, Shirley, en gammal klasskompis och jag. Miss Universum och Magnus och alla, ni vet. Idag är jag lite hes. Innan insläppet igår såg det ut att kunna bli en mycket märklig kväll på Debaser, eftersom jag och Mo var de enda på uteserveringen som såg ut att höra hemma där. Det pågick någon form av sextioårsfirande (?) med blommor och linnetanter och vi var länge praktiskt taget omringade av pensionärer som såg ut att ha tagit miste på vilken allsångskväll det verkligen var. Det var faktiskt jättekonstigt och jag tror vi räknade säkert tre oberoende pensionärsgäng som intagit borden under tältdukarna.

Väl inne satte Shirley en obskyr tranbärsdrink i handen på mig och sen var det bara att sjunga med, ni vet. Vi stod längst fram eftersom vissa i sällskapet ville försöka upprepa bedriften att bli kvällens allsångsdrottning igen och vinna en t-shirt till. Blondinmaffian på andra sidan podiet var förvånansvärt berusade och... blonda. På det stora hela en finfin kväll och det blev ju uppehåll tillslut, hörrnini.

Hepp

Det spricker upp! Ikväll blir det bättre, det sa Mo, och vi sitter väl där och ölar då, ja? Bra bra, ich habe eine gelbe Tasche. Allsång, hepp!

You

Will you struggle with your might
to keep me in your steel blue sight
Will you speak what's on your mind
I can not dance if left behind
Will you bear to tell me no
if we have love still when you go
Will you live in chains with me
devotedly sweating -so close you are free

Will you?
Will you.

Också

Gillian Welch är en nymf. David Rawlings är en nymf. Tillsammans är de nymfigast av dem alla, och uptown banjo? Det var gigantiskt bra på China igår, överväldigande. Jag har sett en del klassisk gitarr förut men jösses, och så hans hår så där, jösses. Jag tänkte, han påminner lite om Eff. Stämsång är annars som lördagsgodis. Ursäkta att jag går all Forrest Gump här. Jag älskar stämsång, men det går inte att få det varje dag och fortsätta att älska det. Det häftigaste är när man inte får tillgång till riktigt allt så att man vet att det fortfarande finns saker att hämta i påsen, om än man fått sig lite till livs och njutit helt och fullt. Gillian Welch är en påse med godis och igår var vi precis klåfingriga nog för att upplevelsen skulle bli perfekt och inte för mycket. Kanske lite publikfrieri efter första inropet men det älskar vi ju, också. Under Long Black Veil rös jag från tårna och uppåt. Det var hennes första gång i Stockholm och jag hoppas hon kommer tillbaka. Hon verkade gilla det, också.

Höst

Idag: Gillian Welch, China
2 oktober: Feist, Cirkus
2 december: Rufus, Cirkus

Det kommer bli en fin höst.