Midland

Plötsligt saknar jag att åka tåg genom Midland.

Inom

Ibland undrar jag hur jag hamnade här. Här är ungefär där jag trodde men jag har å andra sidan trott så mycket. Jag undrar hur jag kan längta efter lugn och ro, utmaningar och uppåt framåt -samtidigt. Kroppen skriker efter trygghet men hjärnan simmar runt i sin pöl av adrenalin. Hur hamnade jag här? Hur hamnade jag i Svenssonfållan? Observera ringen och inte prickarna, ty jag tycker också om att vara här; jag förstår bara inte vad som kommer sen. Varmvattnet i duschen löser upp mina fötter och rinner ut i avloppet tillsammans med mina lika skitiga tankar. När jag tänker på mig får jag ingen känsla. Jag tycker inte illa om mig, men inte bra heller, om ni förstår? Jag känner inte mig. Tvålar in det korta håret nu, och tänker bara utom mig. Hur hamnade jag här? Hur hamnade jag utom mig och hur tar jag mig inom?

Experience

kl 14.30 i fredags:

chris -ja hej jag söker xx, studievägledare för si och så-linjen
dam (bred östgötska) -xx har gått för dagin och återkommer ijän måndag

kl 09.00 idag (måndag):

chris -ja hej jag söker xx, studievägledare för si och så-linjen
dam -xx har telifån-teid från kl tie alla vardagir.

kl 10.00 idag:

chris -ja hej... (osv, se ovan)
dam -xx är på tjänstiärende och återkommer ijän fimton fimton idag.

kl 15.20 idag:

chris -ja hej...
dam -xx har gått för dagin.
chris -kan jag lämna ett meddelande till honom då?
dam -ja dä är ju på mailen dårå...
chris -eh ja, det har jag försökt, men han verkar inte svara på den (inte sen augusti iaf)
dam -nej jag vet att vi har di problemet
chris -att han inte svarar på mail?
dam -ja just dä
chris -finns det någon annan jag kan vända mig till i så fall?
dam -nej vi har ju samma problem som du så vi får junte tag på xx hällir
chris -men någon måste ju kunna svara på studierelaterade frågor? vem är xx chef?
dam -ja di kan du inte fråga mig om vettu...
chris -har xx en mobiltelefon?
dam -mobeiltelifån? ja du... han svarar ju inte på dän hällir hörrdedue....
.
.
.

detta är bara ett axplock ur dagens kafka experience.

Minns

Kroppen minns.

Omedveten

*Omodern är måhända ett ypperligt opassande val av adjektiv ity det rör levande varelser med blod i ådrorna, skyldigheter, rättigheter och känsloliv, men jag vill ändå hävda, på mitt allra snällaste sätt, att det finns omoderna människor. Det är helt enkelt sådana som inte menar att vara hippa. Sådana som liksom mest av en händelse traskade in på Filippa K i tron att där fanns vanliga vita bomullstrosor och hamnade i "fel" sammanhang. För den omoderna människan spelar raglanärm och utochinsömmar, hur hippt detta än är, ingen roll. Vad som spelar roll är användarvänligheten, och råkar den återfinnas i snordyr bomullstrosa från käckt flicknamn går den utmärkt att inhandla där. Som den lilla guben jag såg häromdagen, iförd Kangolkeps och en dramaten. Ytterst motsägelsefullt. Eller fyllot i pilots, kanske de snyggaste bågarna jag sett, men helt klart omedvetet valda. Omodern är kanske alltså snarare omedveten här. Det räcker inte heller att vara medvetet omodern, man måste vara omedvetet omedveten.

Fester

Tog sikte på marmeladburken (björnbär, hemgjord). Slet, vred, stönade, knep åt. Gick över till disktrasan, varmvattnet, matkniven; alla gamla kända knep. Försökte luras, lät den vara och förberedde knäckemackan i väntan på bakhållet. Fortfarande omöjligt. Känner mig besegrad, fruktsallad utan marmeladmacka, kaffe och bloggen. Ikväll: fester.

Grejer

Moderna kläder på omoderna människor*, det är märkliga grejer.

*För senare förklaring

Svankstöd

Jag har aldrig suttit på en offentlig stol med ens i närheten av svankstöd.

Kväll

Igår inledde vi höstens kulturpretentiösa projekt med Sommaren med Monika från 1953. Det ska vara Bergmansöndag. När filmen kom löd den engelska titeln Monika, the story of a bad girl, och det är väl just vad det är även om filmen inte ämnar till att uppvigla moralister utan snarare skildra något dittills osett. Det är svartvitt, såklart, och öppna aaaan och bombis serru för hela slanten, men man blir ändå obehagligt illa tills mods över relationsfenomenets angstframkallande baksida och det var inte utan lite Bergmanskt muller i magkulissen jag drog täcket över mig igår kväll.

Nice

So, now it's done and I'm one happy cow again. (Again?) More people than I expected showed up at the... framläggning and the room was actually quite crowded. During the first thirty seconds or so I was so damn nervous I considered shutting up to make my voice not tremble, a not so constructive solution in the long run. Since Mister Professor stole my initiating lines by saying welcome to himself I kind of had to figure out some new words to get started. It felt like having to begin reeling off the alphabet not starting at A, but hey, I'm almost a real scientist now and must be able to crack bigger problems than that. Accordingly, I made a humming noise, looked like a geek and said nothing (it works everytime). After that puzzling little moment I turned calm. I thought this is my show and started speaking, waving my arms and explaining the fine art of bitrate smoothing while I showed the lovely audience my stunning powerpoint slides and, actually, felt like queen of the world. Well, ISY that is. Afterwards my supervisor at the company popped a bottle of champagne and we had ourselves a little geek party right then and there! Both Mister Professor and Mister Supervisor seemed pleased with my work and I could shake the feeling of my thesis being an attempt to make a mountain out of a molehill. In the evening I put on my new dress, mismatched my boyfriend the t-shirt guy yet again, and had a great time with some friends eating dinner at an indian restaurant down town Linköping. Later, maybe a little bit too much whisky, sambuca and jäger went down my throat but not too too much and we danced to almost Interpol and Billy Idol and the world turned around us for a change, not the other way around. Yes, not the other way around. It was nice.

Me

come-come, come to me
come-come, come to me, better come
Come-come, come to me

Glad

Puss det gick bra jag är godkänd och glad.

Kvinnor

Jag önskar att jag kunde vara en vanlig kille som inte hade några problem med att äta en påse godis när han har mensvärk. Det är good nervous men det känns inte glättigare för det, smittar av sig, gör mig medveten. Scenarion där mitt arbete ifrågasätts, sågas och till slut underkänns spelas upp för mina inre rödsprängda ögon och nyss ringde jag mitt ex och grät. Det är inte alls bra, inte alls. Inte ex-delen av det alltså, utan att jag föll för frestelsen att gråta ut det igen. Det blir inte bättre av att jag lipar, för det är måhända good nervous men det är inte välgörande tårar. En vacker dag är jag vuxen och gråter bara när det är på riktigt och fram tills dess beter jag mig tydligen som en barnunge och kan inte ens äta en påse godis utan att få ätstörningsångest och vara dum i hela huvudet. Hade jag varit en vanlig kille hade jag suttit här med två påsar Polly och klappat mig själv på axeln, skrockat och myst inför tanken på morgondagen och mitt briljanta framträdande. Jo, det hade jag visst. I mitt nästa liv ska jag återfödas som hockeyspelare, slå ut alla tänder redan i späd ålder och sluta bry mig, skita i om tjejerna bara vill ha mig för mina pengar eller för att de verkligen älskar mig och sen börja designa underkläder med snortajt midjeresår för riktiga kvinnor.

Sen

Sån sjuk jävla mensvärk också, hur mycket ska man behöva ta? Proppade i mig en fetipren och gick ut och sprang en sväng; nu känns det bättre. Höll dock på att få hjärtsnurp när jag gick in i tvättstugan pga av alla SPINDLAR som ligger och krampar där inne. Så äckligt! Jag hatar spindlar, hatar dem. Top ten reasons why your boyfriend should do all laundry: SPINDLAR och torktumlarfobi. (Det kan även finnas spindlar i torktumlaren.) Från och med idag blir det ingen mer ren tvätt. Köpte ju nya strumpor igår, kan använda dem tills de är utnötta och köpa nya sen.

Fredag

Jag är nervös. Det knorrar i knäna och skorrar i örat. Nervositet, helt klart. På fredag är det dags, då lägger jag fram mitt exjobb i Linkan och avslutar (förhoppningsvis) ett halvårs arbete med ett godkänt. Min handledare på företaget har varit guld men jag är osäker på vad herr examinator tänker tycka. Han verkar inte överdrivet entusiastisk, men det kanske inte behöver betyda att han har måst plåga sig igenom min femtiosidiga rapport och gråtit sig till sömns över dagens ungdoms kunskapsignorans. Jag är i alla fall ovettigt nervös just nu och har just stått framför spegeln och gått igenom presentationen högt för mig själv. Vad är det med navlar och det oemotståndliga i att pilla i dem när man talar högt? Note to self, måste ha instoppad tröja på fredag.

Break

Helt ärligt, folk som säger helt ärligt? Give me a break.

Get

Åh, lär dig svenska din gamla get!

Huvudet

Jag har klippt mig. Nu är det kortkortkort och min kille säger att jag ser ut som den franska Nikita. Well, men jag hade glömt bort hur konstigt det känns att sova på kort hår, det liksom fastnar mot kudden och trycker lite skumt mot huvudet.

Mutating Genre Meme

A blogging and scientific experiment.

There are a set of questions below that are all of the form, “The best [subgenre] [medium] in [genre] is ...”.

Copy the questions, and before answering them, you may modify them in a limited way, carrying out no more than two of these operations:

You can leave them exactly as is.

You can delete any one question.

You can mutate either the genre, medium, or subgenre of any one question. For instance, you could change “The best time travel novel in SF/Fantasy is...” to “The best time travel novel in Westerns is...”, or “The best time travel movie in SF/Fantasy is...”, or “The best romance novel in SF/Fantasy is...”.

You can add a completely new question of your choice to the end of the list, as long as it is still in the form “The best [subgenre] [medium] in [genre] is...”.

You must have at least one question in your set, or you've gone extinct, and you must be able to answer it yourself, or you're not viable.

Then answer your possibly mutant set of questions. Please do include a link back to the “parent” blog you got them from, e.g. Pointless Anecdotes, to simplify tracing the ancestry, and include these instructions.

Finally, pass it along to any number of your fellow bloggers. Remember, though, your success as a Darwinian replicator is going to be measured by the propagation of your variants, which is going to be a function of both the interest your well-honed questions generate and the number of successful attempts at reproducing them.


The best epic novel in SF/Feministic SF is: Dawn by Octavia Butler.
The best sexy song in R&B/Soul is: "Love and Happiness" by Al Green.
The best supersonic transport in history is: Queen Cosmos.

My ancestor 1 is Pointless Anecdotes.
My ancestor 2 is Pharyngula.
My ancestor 3 is Metamagician and the Hellfire Club.
My ancestor 4 is The Flying Trilobite.
My ancestor 5 is Life Before Death.
My ancestor 6 is Aardvarchaeology.

I tag
A Place For Robots
Cloudberryjam

C

Jag sover på soffan hos min syster. Hon bor med sin kompis i Gamlestaden i Göteborg i ett hus som visslar. Jag ligger i mörkret med kinden mot kudden och tittar ut över rummet. På väggen dansar skuggorna från grenarna utanför och det viner. Något påminner mig om en natt hos farmor för länge sen, om något turkost och två porslinskatter. Då liksom nu ligger jag med kinden tryckt mot en fuktig kudde och tittar sömnlöst ut i nattdunklet. Jag önskar att det fanns en varm vrå man kunde gå in i, där det utomkroppsliga slutade spela roll. Man skulle kunna gå in där och låta värmen sprida sig inombords med andetagen. Efter tio minuter skulle man vara tillräckligt varm för att orka gå ut och ta tag i det svåra. Jag... En diod från en elektrisk apparat flimrar svagt i ett hörn och med den vissheten i kroppen somnar jag långsamt till tonerna av ettstrukna c.

Frysen -- Vardagsrummet -- Detta

Update from Västra Götaland: min syster har kaffet i frysen?

Update #2: funderar på att börja dansa magdans. Det hänger en så tjusig sjal på lampan i vardagsrummet.

Update #3: nu har vi ätit KÖTT! KÖTT jättemycket KÖTT. jag var nämligen övertygad om att jag hade järnbrist. Den kan omöjligt kvarstå efter detta.

Fniss

Fniss.

Backside

(I'm kinda fond of this English thing...) So today I broke all previous records of eating my lunch pack before it's lunch time, or before it's anything time really. You who've read my blog for a while already know about my standard procedure with lunch packs on trains; how I ususally finish them before we've reached Älvsjö (about five minutes from Stockholm Central). Then, in the trembling prehistoric time, I used to spend the following six hours to Oslo in total boredom without as much as a dry slice of cucumber to feast on, or the two hours to Linköping drinking five or so cups of SJ coffee, which as everyone know makes you a bit funny in both upper and lower regions. Got to think about Fry drinking one hundred cups of coffee in that episode of Futurama now... PUT THE POT DOWN; GO! Oh well, where was I, yes: today I thus broke all previous records as I actually ate my lunch sandwich just now, and my train to Göteborg leaves Stockholm at quarter past three THIS AFTERNOON. That's like five hours before I'm even seated. I just couldn't help myself. With the coffe brewer making that cosy sound and the nasal CNN girl talking about giant nature cathastrophies around the globe I suddenly found my made for later lunch sandwich irrestistible. Gone in 60 seconds. Now I have to eat red onion and banana on the train 'cause that's all that's left. I wonder what miracles onion and coffee could accomplish.

Right, leaving for Göteborg for two days, back on Friday afternoon. Visiting my sweet sister on the country's backside.

Happen

I just learned I have an English reader, or should I say... watcher? I'm fairly sure he doesn't understand Swedish even if our common friend seems to have taught him some useful Swedish phrases like "många kramar". Therefore todays blog is in English and since I'm a great Anglo-fan anyway I might continue writing in this second language now and then.

I got to wonder yesterday, when love became a commodity. As a child the question if I was loved or not never crossed my mind, having the fortune of being raised in an understanding family. If I was sad because my Lego robot broke, someone gave me a hug and life could move on. The inconvenience of getting someone's attention without giving anything back was not at all an issue, let alone the silent ticking of the One for you One for me-record being filled in. When did that happen? When did I start questioning my right to be sad? When did everyone around me start doing the same? Since when is love something you must exchange to an exact rate? One for you, one for me. If you give me a hug I must do the same for you. No, not for your sake, for mine!, because the absence of a returning hug would leave me uncomfortable, not you. When did love stop existing in that eternal well, wide open for anyone anytime, and turn into a merchandise you must learn to deal with? To handle with care and record-keeping, to not lavish and give away without second thoughts, to talk about but not feel.

When did that happen?

Brysselkål

Nix, det går inte. Jag tycker fortfarande inte om brysselkål.

Obefogat

Trafikkaos på gröna linjen (varför är folk förvånade?) och datorfippel. Tänkte visa filmklipp i PowerPoint (det är fritt fram att håna mig här) men det var givetvis lättare sagt än gjort. Spelade in swf-snuttar med nåt derivat till hemmabygge som jag hittade på väbben, funkade mer än lovligt illa i PP, hittade nåt annat fulhack som fixade till det och kan nu, i alla fall ibland, faktiskt spela upp rörliga bilder. Kvaliten givetvis tveksam, men jag slipper bära ner G5-an till Linköping. Det är ändå 20 mil dit så energispartänket är inte helt obefogat.

Rent

Att diska är inte det roligaste som finns men det är helt ok. Tvätta, dammsuga, skura toaletter, moppa golv, putsa fönster, vattna blommor, skrubba rödmögel, laga socklar, spackla skruvhål, måla om, dra sladd, pyrolysköra ugnen, rensa ogräs: jag kan hantera allt det där. Lugnt. Inte jättekul, men lugnt. Man tänker, okej om en timme, två, tre är det klart och sen kan jag knäcka en pils och kolla på Dawsons Creek. Det är inte så mycket till det liksom, man vill inte bo i en svinstia och då får man offra en timme i veckan på rengöringsaktiviteter. Bara be mig inte bädda rent. Jag börjar nästan alltid gråta. Täcket snor sig i påslakanet, kudden är knölig, bäddmadrassen ligger inte still, man når inte runt den med lakanet och jag har aldrig någonsin haft tillräckligt stora underlakan som inte korvar sig till en svettig knurvel i mitten av sängen hur still man än ligger. Jag gör gärna allt annat, bara be mig inte bädda rent.

Lördag

Spåret var tungt idag. Det låg hala lönnlöv runt hela Lillsjön och mina ben hade inte återhämtat sig sen senaste löprundan i torsdags. Ibland får jag för mig att inte träna på ett par veckor och sen blir uppstarten alltid likadan: första rundan går jättebra, den andra är katastrof. Nu har jag i alla fall försäkrat mig om att den fulle norrmannen som ringde och spelade DLK för mig igår fortfarande lever och kokat mig en kopp java. Det ändå lite sådär småputtrande mysigt, kaffet bloggen avokadon och jag, en lördag i väntans tider och här sitter man mitt i livet. Jag väntar på ikväll. Min lillebror, min mycket lilla lillebror som helt utan mitt medgivande fyllde 18 häromsistens, har kalas på vilket hon ämnar närvara iförd randig kreation och hårspänne. Sen, om jag hinner, ska jag åka på Holmskans och Mattes inflyttningsfest i Freddan och dansa i deras tjysiga vardagsrum bland blommor och blader. Det känns nästan som en gammeldags lördag.

Sig

Säga vad man vill om denna H&M-hjord som vandrar stadens gator upp och ner men ibland är det så jävla tillfredställande att planlöst vika av, in på en butik, hitta ett par exakt likadana ljusgrå jeans som resten av Stockholm redan krängt på sina vintervita ben (mina inget undantag ens om det är sommar) och bara köpa dem. Köpa dem. K o n s u m e r a. Gå till kassan, dra sitt slitna VISA-kort genom Eurolinen och få sin rödvita kasse i handen. Idag fick jag dessutom ett reducerat pris och en extraknapp för besväret, för det fanns bara ett knapplöst exemplar i storlek 29 kvar. Även om jag kunde klämt in mig i ett par 28:or vägrar jag vara modeslav om det innebär obekvämligheter. Jag har kämpat emot mitt osunda klädbegär länge, men nu för tiden köper jag åtminstone ingenting som är stickigt, trångt eller vansinnigt ömtåligt bara för att det är sjukt snyggt. Fortfarande köper jag sånt jag inte behöver och inte har råd med, men ibland är det ju bara så jävla skönt att skita i det och få sin rödvita kasse i handen. Nu sitter jag i sängen hemma i Alvik och väntar på Emelie, läser bloggar och viftar bort min postexjobbsrapportinlämningsångest. Det känns alltid så här när jag släpper kontrollen och skickar iväg. Ok, här har du, såga mig försiktigt! Men jag är nöjd nu, faktiskt, och framläggning närmar sig.

Skuld

Jag skulle vilja säga åt helvete med fel och fel, skulden är ändå deras, eller hur? Någonstans i den socialkonstruktivistiska gröten måste man ju skylla på något eller någon, oavsett den förbannade avsiktens närvaro. Utan skuld, evinnerlig rundgång, resultatet ett rättfärdigande i avståndstagande från ansvar och plikt. Det var deras plikt att se till min konstruktion och de menade säkert mig väl men utfallet kan inte påstås vara optimalt och för det skyller jag på dem. Jag måste både tacka och beskylla dem och det svåraste som finns är att lämna dem man ännu älskar till förmån för sig själv och nästa generations överlevnad som bättre lämpade. Eller låt mig omformulera, lämpad vore att återgå. Bättre öppnade, om jag får be. Skiten består inte så mycket i att anpassa sig som i skammen av att inte göra det. När jag bryter bryter jag inte bara med dem som älskar mig utan med mig, som skapades av dem. När jag säger upp bekantskapen med mig själv återstår mörkret, till vilket gränsen är både synlig och osynlig. Ett upplyst mörker som ett jag utan medel är lämnad till att skapa, åt mig själv och åt de kommande. Svårigheten att skapa något för ett jag jag inte känner utan måste parallellproducera i skapelseprocessen blir uppenbart paradox: hur vet jag vad jag vill ha? (Tydligen en kungsbalkong.) Åt helvete med välvilja, här talar vi skuld.

Magi

Igår drack jag en klunk öl ur M's flaska, kanske eventuellt två. Idag har jag: huvudvärk, svullna ögon, klumpfot, svag angst och tröttmössa. Jag vet inte om jag ska tro Hotnights som hävdar att vi är tillräckligt gamla för att överväga stödstrumpor på konserter för att hålla blodtrycket i schack, men nåt fiskigt har i alla fall hänt med kroppen under det senaste året. Att mitt blodtryck enligt läkarutsago "är lägre än Uruguays BNP" är ju en sak, men denna spontanbakfylla? Vi var hur som helst på Cirkus och såg den utomordentligt fantastiska Leslie Feist uppträda tillsammans med sitt band. Det var lika makalöst bra live som på skiva och jag fattar inte hur hon kan sjunga så där. Det gör ont och är skönt samtidigt. (Inga paralleller tack.) Ett par stödstrumpor hade möjligtvis kunna göra kvällen marginellt bättre, men inte mycket. Ett tag trodde vi oss ha lurat de onda vakterna och gladdes åt vår sittplats i trappan, men se därifrån blevo vi ivägsjasade snabbare än kvickt när Leslie började spela. Det var tydligen ok att sitta där medan Bob Wiseman plinkade gitarr och visade film. Kvällens absolut bästa var Inside and Out framförd i valstakt istället för den vanliga fyrtakten, som gav ytterligare mystik till hennes redan eminent överjordiska röstbild. Vad ska man säg, kvinnan är ren magi.