Die Sonne förhelvete

SOLEN! Nu är det jag som går ut och köper mig lite lycka. Vi tar vägen genom dimman, bortom berget, in i solen. Jag och mina brunsvarta ridbyxor tar oss en sväng. Vi saknar häst såklart men lycka har fler än fyra ben, det vet vi säkert. Det kanske blir en tapet med luddiga hundar eller en morotskyckling eller både och. Vi slår på stort!

Det låg ett fönstrat kuvert i hallen, fullt av subversiva meningar och kroppsdelar man sällan ser i skrift

Hej Christina Haraway*,


Skriver för att meddela att bakterieodlingen som togs ur din näsa tisdagen 20 jan var helt normal.


Med vanliga (sic!) hälsningar,
Dr XY Ringens vårdcentral

*Nej så heter jag fortfarande inte på riktigt.

...

Det där om att det är mycket enklare att sätta ner foten och anropa nu: 2009! när det är en gyllene dag och det lilla hjärtat klappar i harmoni med omvärlden. Det där om att det inte är lika enkelt när hjärtat klappar i otakt och man för obehagliga inre monologer rörande förhållande man haft, har och kommer att ha. Det där om att det är jävligt enkelt att säga men fan så mycket svårare att göra. Det är sant, alltihop.

Jag är duktig!

De sista dagarnas jobbhets har fått mig att tänka på den duktiga flickan igen, och den duktiga flickan jag är. Vi har suttit till sent in på nätterna och fast mina ögonlock hängt, mitt blodsocker varit all time low och jag aldrig tar sovmorgon känner jag mig dålig, långsam och arbetsskygg. Det är ingen logik i det och kom nu inte gastandes med självhjälpspepp a la Mia Törnblom för det pallar jag inte. Det som riktigt gör mig trött är hur min hjärna lärt sig att hantera det som kommer efter alla känslor av kasshet. Istället för att ge mig själv en mental kram och äta ett chokladägg, som alla andra barnen gör efter 23 på jobbet när lite extra energi liksom inte skadar, säger min hjärna åt mig att jag beter mig omoget när jag nu vet att jag är en duktig flicka och således bara inbillar mig att jag är kass. Det är den klassiska dubbelbestraffningen som gör mig riktigt less. Men jag en teori.

Teorin går ut på att jag måste återerövra min duktighet för att min hjärna inte ska vända duktigheten emot mig. När jag var liten och gick i lågstadiet hade jag inga som helst problem med att vara duktig. Jag kommer tydligt ihåg hur jag var tacksam för att jag var både smart och söt. (Det ni. Men jag var iaf närvarande nog att inse att detta på nåt sätt var en slump och att jag hade haft tur.) Tacksam alltså. Sen vet jag inte vad som hände. Det som hade verkat så bra vändes sakta emot mig (?) och gick från att i mina ögon ha varit en tursam lycka via en praktisk egenskap som avlastade läraren till något rent förhatligt, självdestruktivt, icke avundsvärt och mycket besvärligt. Nu för tiden säger ingen duktig flicka och menar något positivt; det är bara med medömkan det pratas om duktiga flickor. Ibland också med hån, eftersom det alltid är härligt när en riktigt lyckad person inte kan låta bli att förstöra sig själv.

Men grejen är ju att det ÄR rätt juste att vara duktig. När duktig fortfarande fick vara synonymt med smart och snabb tyckte jag ju om att vara duktig. Varför måste duktig innebära självdestruktiv och vek? Att jag inte kan säga nej? Varför måste jag ofrånkomligen vilja jobba ihjäl mig bara för att jag är en duktig flicka? Det har blivit en självuppfyllande profetia av hela grejen, det finns inget val som gör mig både duktig och stark. Tydligen.

Så teorin är alltså att om jag kan återta min duktighet, stjäla tillbaks den från fröken Ulla med bullkinderna som tyckte att den var behändig, återerövra den från ätstörningscentret där den behandlades som roten till allt ont, pick pocketa den ur damtidningarnas krönikeficka, lura bort den från min djävul på axeln, då kanske jag har en chans att få gå på lågstadiet igen och tycka att det är en jävlarns tur jag har haft, jag är ju både smart, duktig, söt och dessutom född i Sverige. Det tyckte jag också var tursamt. Här finns det ju varken jordbävningar eller översvämningar.

Nåja, om man inte bor i Värnamo då.

Inte gråa fingrar

Såna som jag borde inte jobba i närheten av maskiner. Det var allt.

Egennyttan and that jazz

Jag har lagat jordärtskockssoppa. Säg DET snabbt! Haha! Jag har också köpt en Situation Stockholm av en man vid spärren i Kista. Sen fick jag en släng av sleven, min egen, för jag skötte det inte så snyggt. När jag räckte honom mina två knyckliga tjugor sa han: åh det var min sista det. Då sa jag: vilken tur för... sen blev jag tyst. Jag hade tänkt säga: vilken tur för dig! Jag förstod inte just då varför jag tystnade men det kom till mig på vägen hem. Det var väl inte honom det var tur för, det var för mig som fick ett ex av den bra och läsvärda tidningen han säljer. Men aja, pity buy, det var inte vad jag hade tänkt mig att jag gjorde. Sen tänkte jag på altruism, vägglöss och hemlösa föräldrar hela vägen hem.

2009, året då foten åker ner

Nu har det smällt. Tänkte bara säga det. 2009, here I come. Det är no more nice, från och med nu är det rättvist. Jag är så jävla trött på att tassa på tå, vara fin i kanten, inte säga ifrån när det kommer sexistiska mail i inboxen, höra mig för, KÄNNA AV, ha överseende. Det är så jävla slut på det nu. Det betyder inte att jag kommer bli en skitnödig självutnämnd sanningssägare (död åt dem!), bara att jag ska sluta acceptera att människor beter sig som skräp om och när det går ut över mig. Jag inledde min karriär som ilsk imorse, då jag efter att äntligen ha fått kontakt med vårdcentralen och berättat att jag varit feberförkyld i mer än en månad och att min hals gör ontontont fick rådet att -tada- dricka varmt honungsvatten! WHAAAT!??!!Alltså helt ärligt, de tyckte att jag skulle prova en "huskur" (hans ord) innan jag besökte dem. Sen gjorde han den fantastiska bedömningen att jag inte hade nåt bakteriellt, efter bara 3 minuter på tfn där den största konversationsmängden bestått i utbyte av personnummer.

Säg inte nej, säg kanske kanske kanske

Hejje bloggen!

Det är inget drag här längre va. Jaja, vet du vad? Idag skrev jag kanske kanske kanske min sista tenta, någonsin! Alltså ever, fatta! Av nån anledning måste man som civilingenjör i teknisk fysik ha 3 poäng ekonomi i sin examen, så jag skrev en distanskurs i makroekonomi. Eftersom jag inte ville åka till Gävle för att skriva myglade jag in mig på tentamensservice på Östermalms bibliotek, med Ebba som tentamensförrättare. Tant Ebba, värsta sötisen, blev supernervös och stressad när jag kom 20 minuter för tidigt och var väldigt omständig med papper och personnummer och så. Toaletten finns där, ja och en till där, jag brukar använda båda, ja inte samtidigt alltså hihi hosthost, du kan ju variera vetja, osv osv. Men nu är det gjort! Fick huvudvärken hugo efter fyra timmar och trodde handleden skulle trilla av, inte van vid att skriva så mycket *matematiker*. Så lilla bloggen, håll nu tummarna för att jag klarade mig och får ut min examen så jag kan ha fesssst!

Hon vill inte dö

Jag tänker på vad Mo skrev, på sin underbara blogg. Det får mig instinktivt att vilja kasta mig på telefonen och tvinga fram ett terapisamtal med henne, men efter min första attackreaktion inser jag att hon bara skriver om det. Hon vill det inte. Jag kanske hade kallat det för tagg i hjärtat, inte helt vetenskapligt och ganska fånigt, men det är så nära jag kommer med orden. Och så känns det nästan jämt inuti mig, vars nu det där hjärtat är lokaliserat.

Hur som helst, jag förstår att hon inte vill sitta mitt emot en nära vän i en soffa och häva ur sig allt det där. Det finns en så stark aura av tabu över allt som har med döden och samtal och funderingar att göra, i alla fall om samtalet är tänkt vara riktat till en vän. Hos terapeuten gäller såklart andra regler, för allt, men vänner är inte riktiga terapeuter. Det är svårt att ta upp sina suicidala funderingar med människor som har en känslomässig anknytning till en. Deras reaktion blir troligtvis som min; att vilja slänga sig på luren och bara försöka ta bort det onda så snabbt som möjligt. Det är svårt att, som vän, koppla bort den empatiska impulsen och tillåta sig ha förtröstan i någon annans smärta. Att lita på att hon inte slänger sig över den där bron, utan bara rent logiskt och metodiskt är medveten om att det går. Som vän är det svårt att skilja på att kunna och att vilja.

Som ätstörd, om det nu är ett konstant tillstånd, blev jag en gång anklagad (jo det kändes som om jag stod inför rätta) för att vara sjuk, igen. På ett sätt var det den absolut jobbigaste händelsen i samband med mina ätstörningar. Jag kände mig misstrodd, genomskinlig och med ett redan dåligt självförtroende ifrågasatte jag till slut om jag inte var sjuk igen i alla fall och kanske även på väg att bli galen eftersom alla andra såg det men inte jag. Om jag försökte säga emot och förklara mig kastade jag bränsle på elden med motiveringen att det som inte är fel inte behöver förklaras. Så elimineras alla motargument. Den som ger sig in i leken (tar upp sina funderingar) får banne mig leken tåla (borde tacka när någon diagnosticerar en).

Jag misstänker att det är på samma sätt med självmordtankar, oavsett hur filosofiska de än må vara. Genom själva handlingen att ta upp dem passerar en den outtalade gränsen för vad som är kosher och det som var av teoretisk karaktär blir ett (o)praktiskt problem. Det kommer att knyta sig i en väns mage. Så jag kväver impulsen att slå numret till henne. Jag undviker att hålla ett brandtal om det fantastiska livet, universum och allt, och låter det vara. Jag försöker sitta här uppe och ha förtröstan. Jag låter det vara för jag inser att jag inte skulle göra det för hennes skull, utan för min egen.

Vem är Evelyn?

Egentligen måste jag attackplugga nu, men måste bara berätta en rolig grej. När jag var i Madrid i höstas hade jag inte varit så duktig på packa så jag behövde köpa ett par nya trosor på plats. I know, har typ bara läst matte sen urminnes tider men iaf. Anyhoe, jag tycker att det är tråkigt att köpa underkläder så jag stack in huvudet i första bästa shop som råkade vara ett hål i väggen på Calle ett eller annat. Shoppen hette Evelyn och sålde smink, nagellack och trosor med eget tryck för 1,5€. När jag kom hem slängde jag alla kläder i smutsen och eftersom det är min kille som brukar tvätta tänkte jag inte mer på det, förrän han ringer från tvättstugan en kväll några dagar senare och ba, vem är Evelyn?

Undrar om kanal 7 är nåt nytt

Jag är sjuk, igen. Sjuk kanske är ett starkt ord, men förkyld iaf, igen. Igen! Det är stört, jag och min kille har haft delad vårdnad om en förkylning sen i slutet av november. Jag börjar känna mig tvungen att pallra mitt snoriga lilla arsel (?) till vårdcentralen och göra en odling. Egentligen har jag inget generellt mot läkare, om jag har ont i armen eller nåt sånt, men helt ärligt, de chansar nio gånger av tio? Typ kör ner en trästicka i halsen och skriver ut bredspektrumpenicillin oavsett vad de hittar där nere.

OMG Miss World-tävling på kanal 7, höööög sillisfaktor. Dock tror jag inte deras höfter är opererade, skönt se lite hips that don't lie iaf. Haha, ryskan sa just schelloo worrrld.

Okej, men förutom att jag och min kille är lika snoriga har vi ingenting gemensamt. Jag ba, nyss, "sen måste jag välja kläder klockan fem om vi ska gå härifrån klockan sex". Han ba, "jag ska sätta på mig det som luktar minst, sen kan vi gå". Oh the life. Själv kommer jag som sagt ta en timme på mig och vi ska bara möta upp Oskar, Gustaf och några random blokes och äta lite tapas. Förra helgen hade jag och min syster en shoppingorgie och en måste ju välja nu, för en kan inte ha på sig alla nya plagg samtidigt. Jag invigde den nya svarta Hope-toppen förra lördan, men Katta höll på att blotta mina bara bröst av ren konstruktionsnyfikenhet (ja inte ang männskokroppen dårå) så jag tror jag undviker den ikväll.

Annars har jag pluggat makroekonomi idag, inför tenta på tisdag. Ni vet vad jag tycker.

Det är fan inte så jävla lätt!

Jag eldade upp mig själv ännu lite mer sen efter det första inlägget om ätstörningar. Orkar inte redigera, hoppas det inte är så mycket stavfel.


----
En annan sak som gör mig skitförbannad, förutom trådsmala tecknade kvinnor på tomteaffischer dårå, är hur allt jävla hyckleri bara får passera okommenterat i mediabruset. En vanlig tidningsbilaga innehåller så många motsägelser att den får Gazakonflikten att kännas endimensionell. Det är bantningskurer, träningsscheman, mammatips, mammabantningstips, feel good-filmer och äckliga äckliga fläkresor till billighetsländer om vartannat. På ena sidan uppviglas du till att hata dig själv (du måste banta din jävla tjockisjävel!) och på den andra sidan, på samma uppslag!, får du en steg-för-steg-genomgång för att boka resa till Thailand och UNNA dig saker, för det är du värd. Typ mat! Kläder! Ny bikini! Köp köp köp!

KOM BORT FRÅN STRESSEN, HJÄLP DIG SJÄLV TILL BÄTTRE SJÄLVBILD GENOM ATT BLI VACKER, DU DUGER INTE SOM DU ÄR, STRESSA FÖR ATT BLI VACKER OCH SMAL FORTARE, DET ÄR ALDRIG FÖRSENT, DET ÄR FÖRSENT OM DU ÄR ÖVER 25, ÄLKA DIG HELA VÄGEN TILLS DU DÖR, INGEN KAN ÄLSKA EN DÖING ÖVER 25, FINN KÄRLEKEN, DU BLIR ÄLSKAD OM DU ÄR VACKER OCH SMAL, GE TILL DE FATTIGA, UNNA DIG SJÄLV EN JACCUZZI.

Alltså det är klart att jag inser det meningslösa över att uppröras över detta. Det hjälper väl inte? Om jag nu ser igenom det är det ju inga probs, right? Grejen är ju att jag inte ser igenom det. Det tär tär tär att bombarderas av detta varje dag. Det spelar ingen roll vad jag vet om jag dag ut och dag in matas med info om hur jag borde se ut, vad jag borde äta, dricka och konsumera, hur jag borde förhålla mig till min kropp, och andras. Ingen kan stå emot allt det där. Vi har hela jävla världen emot oss, fatta det! Fatta att det ändå finns kvinnor som lyckas leva utan att ha nervösa sammanbrott hela tiden och bara ägna all sin tid åt att nojja! Det är snarare det som är obgripligt, inte att det är så många tjejer som lider av ätstörningar.

Jävla skitvärld. Den är inte värd oss!

Att svälta eller dö, det är frågan

Det finns ett par frågor som får min puls att rusa. Mina tre (hat)favoriter, som på sätt och vis går in i varandra på många sätt, är ätstörningar, genus och miljö. *Hej fröken Sverige*. Både Tanja och Elin skriver i vanlig ordning galet bra och för en gångs skull rusar min puls bara upp till nån form av kreativ nivå och inte till spränga-vener-i-tinningen-tröskeln.

Elin skriver om pro-ana-forum dit främst unga tjejer söker sig för att utbyta tips och trix i kampen mot omvärlden, för ätstörningar. Någon i kommentaren skriver ett tack till Elin för att hon ger en inblick i en värld som personen i fråga annars har svårt att förstå. När jag var som mest kontrollerad var frågan inte att sluta svälta mig eller att dö. Att svälta mig var det sätt jag hade valt att leva. Det kändes. Det var en rebellisk handling. Det var uppror, anarki och ilska. Äntligen klev jag på skiten som klivit på mig! Det handlade inte om mat, det tog sig bara vissa uttryck.

Men jag förstår att det är knepigt att se det så. Det låter inte riktigt klokt.

Den som inte har varit fast i ätstörningsmetodikernas förlovande, förtrollande och beroendeframkallande land förstår sällan den magi som det innebär att kontrollera sin mat och sin kropp så att en hela tiden ligger på gränsen till vad som är möjligt. Den som står "utanför" (jag ska förtydliga citationstecknen snart) reducerar gärna anorexi, bulimi, hetsätning etc etc, till att handla om de personer som har en ätstörning; om deras kroppar, deras matvanor och i bästa fall deras hjärnor. Jag skriver i bästa fall eftersom vården av ätstörda för det allra mesta fokuserar på kropp och mat, och sällan sätter fenomenet ätstörning i ett större psykologiskt/samhälleligt perspektiv.

Att stå utanför något borde rimligtvis innebära att en inte aktivt tar del av detta något. Det kan vara en subkultur, vilken som. Jag kommer förvisso i kontakt med hårdrockare på den lokala bruna puben ibland, men jag kan säga mig stå utanför hårdrockskulturen. Att däremot säga sig stå utanför ätstörningskulturen blir med den definitionen, som iofs är min egen, svårare att backa. Det är just det som är det svåra i att komma underfund med ätstörningar. It is everywhere folks.

En dag på vägen till jobbet studerade jag ätstörningstecknen i tunnelbanan. En reklamskylt för Bredäng (?) centrum annonserade att tomten handlar där. På bilden under var två trådsmala kvinnor tecknade. Tomten och anorektiska kvinnor handlar i Bredäng centrum. På en annan skylt var det reklam för en gymkedja och en kvinna med rutmage och bara sport-BH illustrerade hur kul det var där. Ytterligare en annan reklamskylt visade nån form av lunchersättning i chocolate bar-form. I Metro läste jag Peter Siepens träningskrönika, som för all del är lite rolig att läsa om man gillar utropstecken men som lämnar rätt mycket övrigt att önska. En medpassagerare berättade för en annan om helgens matexcesser och hur trånga hennes jeans kändes. Sen måste jag förstås ta mig genom Kista galleria innan jag kommer till kontoret och där är det idel kroppar och tvådimensionella skyltdockor all the way. Allt som allt tar resan till jobbet ca trekvart. Tänk en hel dag. Tänk ett helt år, en hel ungdom, ett helt liv.

Tanja skriver:

"Jag är så trött på det här. Trött på att alla skyller på alla. Trött på att inte veta vem jag ska vara arg på, för man kan inte peka ut modeindustrin eller reklamindustrin eller patriarkatet, för det här är större och överallt. Jag är trött på att känna mig så arg och så hysterisk för jag vet inte vem jag ska slåss mot, vem som tjänar på det här."

Ingen kommer undan ätstörningar. Ätstörningar beror på något och hur illa jag än tycker om dem, hur mycket trauma jag än har upplevt i samband med dem och hur mycket jag än kämpar, sliter, krigar mot dem är jag samtidigt, fortfarande, en del av dem. Jag konsumerar och lever i en ätstörd värld. Vare sig jag är smal, tjock, präktig, lössläppt, klädgalen eller ignorant kommer jag att höra att folk (och jag själv!) sätter ett litet för framför dessa adjektiv och sen kommenterar min kropp. Jag är för tjock för de byxorna. Jag kommer som individ att sammankopplas med det ett helt samhälle står bakom. Och det finns precis som Tanja skriver överallt. Vi kan roa oss med att skylla på modeindustrin, men de skyller tillbaks på oss. Modeindustrin publicerar bara det som vi vill se. Money talks. Vi kanske kan skylla på patriarkatet, men hur kommer det sig att så många starka, upplysta feminister även lider av ätstörningar när de har genomskådat patriarkatet?

Ätstörningar är ett symptom som är så vanligt att det diagnostiseras som en sjukdom. Hos tjejer visar sig symptomet som just ätstörningar medan det hos killar kanske visar sig i annan självdestruktivitet, om det så är alkoholmissbruk, våld, droger, casanovafasoner, body building eller någon annan oro. Idag är det dessutom väl känt att även många killar lider av ätstörningar, men eftersom mansidealet inte är anorektiskt (än?) riskerar en man inte att närma sin kropp döden på samma sätt. Oron, angsten och självhatet kan dock vara lika stort.

För att komma med en liten dellösning tror jag på att inte prata om ätstörningar och ätstörda som ett marginaliserat problem. Det är ingenting som bara vissa unga tjejer drabbas av liksom på slump, utan ett extremt tydligt tecken på att vi skapat ett galet samhälle. Alla vet att en ska vara smal för att räknas. Alla vet att en tjej ska vara vacker och smal och en kille ska vara stark och handlingskraftig. Ändå brakar vi loss och dömer de tjejer som är för smala. Egentligen, om samhället vore konsekvent i sin bedömning och analys av den goda medborgaren, borde vi göra precis det som pro-ana-grupperna själva gör, nämligen idolisera den ätstörda livsstilen. Vi borde gå ner på knä för dem som lyckas finna styrkan att varje morgon, middag och kväll förtränga det mest basala behovet av allt, att äta. Det krävs disciplin och råstyrka för att orka låta bli, men vi kallar dem offer. Vi tar oss rätten att kalla de individer som fullföljer samhällets tydliga regler, förstår sig på att tolka den underliggande meningen i varje reklamskylt och krönika, som bara lever som vi lär, för offer. Ska vi vara helt rättvisa, och det anser jag att vi borde, är det vi andra, numera friskförklarade, som är offren. Ändå känns det väldigt äckligt, ay? Så vi kanske helt enkelt borde börja jobba lite mer aktivt tillsammans för att ingen ska vara ett offer, och det kan vi bara uppnå om vi stryker idealen, och givetvis inte bara de kroppsliga, från agendan. Det finns vansinnigt mycket inre styrka i en ätstörd. Vi borde ta tillvara på den, omvandla den och älska styrkan, istället.

CO2 är det nya kuk*

Hej raringar (så kallar jag alla jag tycker om, jfr Modesty B och Willy G).

Jag har inte dött. Ej heller har jag stukat fingret, blivit blind eller varit sängliggandes (mer än mellan två och tretton på nyårsdagen). Jag har bara inte något sug. Ni vet? Sug. Att skriva betyder ungefär 80 % för mig, men det är bisarra procent. Mer tid ägnas åt ångest, mentala formuleringar, kramp och avsky än till faktiskt utövande. Kanske är det bara så lite som 3 - 5 % som läggs på skrivfysisk aktivitet. Ändå skulle jag vilja säga totalt 80 %, på en höft. När jag inte vill skriva blir jag ändå stressad och tänker: jag har förlorat det. Allt är borta! Alla år! Alla ord! Alla älskvärda kval och prestationshetsande magknipar, borta! Så tänker jag aldrig om siffrorna. Det jag kan om talen, det kan jag om talen. För evighet och framtid, lagen om de stora talen, lagen om medelvärdet, lagen om alltings jävlighet (O'Tools).

Men det blir så ibland att det inte finns något att just skriva om. Jag lever ett koncentriskt liv, ni vill inte höra om det, heller. Ni vill läsa om hjärta, smärta och kanske något om Bellman. Något roligt alltså. Det tycks mig som vore jag roligare förr? Hur som helst, hur kul kan det vara att rapportera om RS232-kabel och HDLC-protokoll, det säger ju sig självt. Som alla märker är det nyårskris. Igen. Fast bara på det lingvistiska planet. I övrigt kav lugnt. Jag lovar helt enkelt att inställa mig, blåsa revelj och göra ett storartat återinträde i bloggosfären när suget kommer tillbaka. Det är mycket möjligt att det går fortare än vanligt. Hej hopp så länge, så att säga.

*skrivet i frosten på bakrutan av en bil parkerat på Östgötagatan igårkväll stod i rebelliskt typsnitt: CO2. När jag var liten skrev vi fitta eller kanske kuk. Några skrev I was here.