lördag, januari 24, 2009

Jag är duktig!

De sista dagarnas jobbhets har fått mig att tänka på den duktiga flickan igen, och den duktiga flickan jag är. Vi har suttit till sent in på nätterna och fast mina ögonlock hängt, mitt blodsocker varit all time low och jag aldrig tar sovmorgon känner jag mig dålig, långsam och arbetsskygg. Det är ingen logik i det och kom nu inte gastandes med självhjälpspepp a la Mia Törnblom för det pallar jag inte. Det som riktigt gör mig trött är hur min hjärna lärt sig att hantera det som kommer efter alla känslor av kasshet. Istället för att ge mig själv en mental kram och äta ett chokladägg, som alla andra barnen gör efter 23 på jobbet när lite extra energi liksom inte skadar, säger min hjärna åt mig att jag beter mig omoget när jag nu vet att jag är en duktig flicka och således bara inbillar mig att jag är kass. Det är den klassiska dubbelbestraffningen som gör mig riktigt less. Men jag en teori.

Teorin går ut på att jag måste återerövra min duktighet för att min hjärna inte ska vända duktigheten emot mig. När jag var liten och gick i lågstadiet hade jag inga som helst problem med att vara duktig. Jag kommer tydligt ihåg hur jag var tacksam för att jag var både smart och söt. (Det ni. Men jag var iaf närvarande nog att inse att detta på nåt sätt var en slump och att jag hade haft tur.) Tacksam alltså. Sen vet jag inte vad som hände. Det som hade verkat så bra vändes sakta emot mig (?) och gick från att i mina ögon ha varit en tursam lycka via en praktisk egenskap som avlastade läraren till något rent förhatligt, självdestruktivt, icke avundsvärt och mycket besvärligt. Nu för tiden säger ingen duktig flicka och menar något positivt; det är bara med medömkan det pratas om duktiga flickor. Ibland också med hån, eftersom det alltid är härligt när en riktigt lyckad person inte kan låta bli att förstöra sig själv.

Men grejen är ju att det ÄR rätt juste att vara duktig. När duktig fortfarande fick vara synonymt med smart och snabb tyckte jag ju om att vara duktig. Varför måste duktig innebära självdestruktiv och vek? Att jag inte kan säga nej? Varför måste jag ofrånkomligen vilja jobba ihjäl mig bara för att jag är en duktig flicka? Det har blivit en självuppfyllande profetia av hela grejen, det finns inget val som gör mig både duktig och stark. Tydligen.

Så teorin är alltså att om jag kan återta min duktighet, stjäla tillbaks den från fröken Ulla med bullkinderna som tyckte att den var behändig, återerövra den från ätstörningscentret där den behandlades som roten till allt ont, pick pocketa den ur damtidningarnas krönikeficka, lura bort den från min djävul på axeln, då kanske jag har en chans att få gå på lågstadiet igen och tycka att det är en jävlarns tur jag har haft, jag är ju både smart, duktig, söt och dessutom född i Sverige. Det tyckte jag också var tursamt. Här finns det ju varken jordbävningar eller översvämningar.

Nåja, om man inte bor i Värnamo då.

14 kommentarer:

Blogger Anna-Karin sa...

Jag tänker bara påminna om att ingen tycker om personer som är vackra eller smarta. Ingen vill bli påminnd om att de inte är lika "bra". Personer som är både vackra och smarta är ännu mindre omtyckta. Ser man nördig ut kan det accepteras att man är smart, för då kan ju folk tycka synd om en för att man ser så nördig ut. Är man vacker men mindre smart så kan folk klara av att man är vacker, för det är ju synd om den som är dum.

Jag hör också till dem som är smart, duktig och söt. Men då drabbas man ofta av andras avundsjuka. Man blir nertryckt av de avundsjuka och ofta satt på prov. Samtidigt får man jobba "för du var ju så jävla duktig på det där".

Jag anser också att smarta människor inte ser nån nytta i att trycka ner andra och förstår därför inte själva när de blir nertryckta av andra. Smarta, duktiga människor behöver inte göra andra dåliga för att de själva ska se bättre ut. Men klarar man inte av att vara duktig själv så måste man tydligen hacka ner på de som jobbar mycket, äter bra mat, lever hälsosamt, är duktiga och kalla det självdestruktivt istället.

Nej du. Var nöjd över att du är duktig och klarar av det. Jobba så mycket som DU vill och lev så som DU vill. Låt de andra tampas med sina avundsjukor bäst de vill.

1/24/2009 9:52 em  
Anonymous Anonym sa...

jag vill skriva nåt smart för det här är verkligen nåt som ligger nära ett i alla fall tidigare duktigt hjärta. Tidigare duktigt för nu är det inte lika högpresterande längre, liksom som att det är lika bra inte sträva fullt ut. Men det är oerhört frustrerande och jag tror snart jag kommer försöka bevisa mig själv -för mig själv - igen, för det är ju ändå i duktigheten man en gång hittat sin trygghet och säkerhet. Cirkelresonemang, me?

Förresten, var glad att du fick förmånen att gå i en skola där det var ok att vara duktig, där det inte var någon motsatsförhållande mellan söt/trevlig och smart/högpresterande.

Till sist vill jag skicka en stor kram till en smart, klok, och varm snygging! You know what I've always thought of you!

1/24/2009 10:21 em  
Anonymous Anonym sa...

kaaja, ja det är väl en sån inställning man får försöka skaffa sig, att leva sitt eget. men det är ju ganska knepigt.

knyttet, det där om tidigare duktig hjärta. är det inte bara så att du använder någon annans definition av duktig om du säger så?

1/25/2009 10:20 em  
Anonymous Anonym sa...

Fast den negativa laddningen i "duktig flicka" kommer ju egentligen inte av att man känner sig duktig, utan för att man lärt sig tro att man måste vara duktig för att vara värd något. Prestationsbaserad självkänsla, med ett annat begrepp.

Det du kanske behöver lära dig är att känna dig jävligt värdefull och bra, även när du är "dålig". När du inte presterar. Känna dig snygg och smart och underbar när du faktiskt tar den där sovmorgonen, oavsett om du slitit halva natten för att förtjäna den.

Hur man gör det har jag absolut ingen aning om. Inom psykologin framhålls ofta den inre dialogen som något att jobba med. Sen är det ju så klart tacksamt att omge sig med människor som bekräftar ens värde även när man inte gjort något särskilt alls, utom att finnas till.

1/26/2009 9:40 fm  
Blogger eff sa...

Det är svårt att säga något smart här för mig. Jag är lite trött till råga på allt. Jag brukar skriva "duktig" där citationstecknen på något sätt är negativa. Men du har rätt, att vara duktig och snäll mot sig själv samtidigt är inget dåligt.

I korta ordalag kan man väl säga såhär: att de dagar du känner dig minst/sämst/dummast finns det ändå väldigt få människor på jorden jag hellre skulle träffa än dig.

1/26/2009 5:44 em  
Blogger eff sa...

PS. Och det där sista är inte Törnblomskt för fem öre. Bara sant. DS.

1/26/2009 5:45 em  
Anonymous Anonym sa...

mo, så är det också, men den delen har jag kommit till ro och viss insikt med. det jag liksom stör mig på är att jag stör mig, om du förstår? om du får några smaskiga insikter angående de där monologerna får du hemskt gärna fill me in. jag jobbar vidare som en liten tetting den här veckan men sen ska det nog lugna sig.

eff, du är så jävla söt. och du är inte mia törnblom för i helvete.

1/26/2009 10:02 em  
Anonymous Anonym sa...

Nej, inte riktigt. För mig känns det som att den delen av duktigheten har mer med pliktskyldighet och lutheransk arbetsmoral än dukiga flickan duktighet att göra. Och lite problem med att säga nej till följd av ett behov att vara till lags?

Frågan är väl egentligen varför du jobbar till klockan 23 utan att känna dig duktig (på "rätt" sätt). Arbetar du för att du är på den platsen i livet och anser att du tjänar på att visa framfötterna? Eller gör du det för att du tycker att du måste för att du vill vara snäll mot din arbetsgivare? Eller kanske för att du tycker att du haft sådan tur att du har en "skuld" att betala tillbaka? Det förra är helt okej så länge man har lust och säger ifrån direkt när man inte har lust. Det senare i längden mer destruktivt än duktigt.

I ärlighetens namn tror jag att den kombination av duktig och styrka du efterlyser kommer att komma som ett brev på posten när du känt dig utnyttjad av din arbetsgivare tillräckligt många gånger. Du blir duktig och stark när du lär dig att kräva av andra att se dig så.

Eller är det helt enkelt så att du är lite lat, Christina? Att säga nej är ju faktiskt oftast sjukt mycket jobbigare och svårare än att säga ja. ;-)

För övrigt håller jag alls inte med om att vackra och smarta personer inte är omtyckta, snarare tvärt om. Och avundsjuka (till skillnad från missunnsamhet) behöver inte vara något dåligt. Det är väl i det närmaste vårt samhälles drivkraft?

1/26/2009 10:57 em  
Blogger Christina sa...

att jobba mycket under kortare perioder är väl nåt man bara får räkna med helt enkelt. det har helt klart med framfötter, karriär och vilja att göra, och inget med utnyttjande från min arbetsvgivares sida, mer än att alla arbetsgivare önskar utnyttja sina anställda i nån grad. och vice versa.

lat är jag inte, för nej säger jag. problemet, som jag ser det, är hur jag sen behandlar mitt nej. kan jag återerövra min svunna inställning till duktig kunde jag kanske ta hand om mina egna, sagda, nej.

det där om avundsjuka har jag inte funderat på, men det pratas väldigt sällan om duktiga flickor utan att det höjs ett varnande finger. det brukar heta att man ska se upp, ta hand om sig själv och säga just nej. det förutsätts att en inte kan ta hand om sig. jag tycker inte om det.

1/27/2009 9:27 fm  
Anonymous Anonym sa...

Vi definierar väl helt enkelt duktig olika. Enligt mitt synsätt finns det redan ord för smart, snygg och snabb. I duktigheten finns en nyans av att göra något för någon annans skull. Begreppet duktig (och ”duktig flicka” i synnerhet) innefattar ett stort mått av att vara till lags och aldrig kunna vara duktig nog. Det handlar inte om att utmana utan om att foga sig. Därav duktig flicka, eftersom det i hög grad är något som är skapat av en gammal könsroll. Det ligger liksom nedärvt i duktigheten att bedömningen ligger utanför individen. Det är omgivningen som avgör om någon är duktig, eftersom det handlar om i hur hög grad personen lever upp till omgivningens krav eller uppfattade krav. Det är alltså snarare ett beteende än en egenskap.

Jag fattar helt enkelt inte riktigt vad du menar. Varför vara duktig när man kan vara smart, snygg, snabb, handlingskraftig och kritiskt tänkande? Eller vill du helt enkelt återigen lära dig vara tillräckligt duktig, och återta tolkningsföreträdet från omvärlden (Ulla, ätstörningscentret och damtidningarna) vari duktigheten ska ligga?

1/27/2009 11:45 fm  
Anonymous Anonym sa...

vi använder olika begreppsramar, klart. jag tycker att duktig kan få vara bara duktig. utan flicka. det är sammansättningen som ställer till det. mina (manliga) kollegor kan prata om nån som duktig. "han är duktig på hårdvara, fråga honom". det blir svårt att använda snabb, smart och snygg och få det till samma sak. när jag var liten tyckte jag bara att jag var duktig. som män tydligen kan tycka att nån är. det vill jag återerövra.

1/27/2009 12:42 em  
Anonymous Anonym sa...

Fast det är ju att vara duktig något. Det andra duktig (ofta tillsammans med "flicka") används ju mer som något man är, lite så där allmänt, inte på något specifikt.

Att vara duktig på data, på matte, på att baka bullar, det är ju lite mer realistiskt att lyckas med. Jag upplever just den där allmänna duktigheten som problematisk. Hur ska man kunna leva upp till det? Det är ju dömt att misslyckas, vilket den duktiga flickan alltså ofelbart gör, hur duktig hon än är på [infoga tusen valfria saker].

1/27/2009 2:00 em  
Anonymous Anonym sa...

exakt, så om jag slutade att blanda ihop duktig med den flitighet du beskriver skulle saken vara biff. duktig har slutat vara duktig på och blivit vara överflitig, ständigt sysselsatt, aldrig nöjd. det är inte min ursprungliga definition av duktig.

1/27/2009 2:22 em  
Anonymous Anonym sa...

Sluta vara duktig i allt och vara riktigt nöjd med att vara duktig det just du är duktig på? Kanske kräver det också att du lär dig acceptera det du är mindre duktig på? Att nöja dig med att andra får foka på att vara duktiga på just det?

Dags att specialisera sig? Sluta bredda och börja bottna? (Nu spinner jag vidare fritt, på ett förhoppningsvis inte det minsta Törnblomskt sätt.)

1/27/2009 4:55 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida