Jag är duktig!

De sista dagarnas jobbhets har fått mig att tänka på den duktiga flickan igen, och den duktiga flickan jag är. Vi har suttit till sent in på nätterna och fast mina ögonlock hängt, mitt blodsocker varit all time low och jag aldrig tar sovmorgon känner jag mig dålig, långsam och arbetsskygg. Det är ingen logik i det och kom nu inte gastandes med självhjälpspepp a la Mia Törnblom för det pallar jag inte. Det som riktigt gör mig trött är hur min hjärna lärt sig att hantera det som kommer efter alla känslor av kasshet. Istället för att ge mig själv en mental kram och äta ett chokladägg, som alla andra barnen gör efter 23 på jobbet när lite extra energi liksom inte skadar, säger min hjärna åt mig att jag beter mig omoget när jag nu vet att jag är en duktig flicka och således bara inbillar mig att jag är kass. Det är den klassiska dubbelbestraffningen som gör mig riktigt less. Men jag en teori.

Teorin går ut på att jag måste återerövra min duktighet för att min hjärna inte ska vända duktigheten emot mig. När jag var liten och gick i lågstadiet hade jag inga som helst problem med att vara duktig. Jag kommer tydligt ihåg hur jag var tacksam för att jag var både smart och söt. (Det ni. Men jag var iaf närvarande nog att inse att detta på nåt sätt var en slump och att jag hade haft tur.) Tacksam alltså. Sen vet jag inte vad som hände. Det som hade verkat så bra vändes sakta emot mig (?) och gick från att i mina ögon ha varit en tursam lycka via en praktisk egenskap som avlastade läraren till något rent förhatligt, självdestruktivt, icke avundsvärt och mycket besvärligt. Nu för tiden säger ingen duktig flicka och menar något positivt; det är bara med medömkan det pratas om duktiga flickor. Ibland också med hån, eftersom det alltid är härligt när en riktigt lyckad person inte kan låta bli att förstöra sig själv.

Men grejen är ju att det ÄR rätt juste att vara duktig. När duktig fortfarande fick vara synonymt med smart och snabb tyckte jag ju om att vara duktig. Varför måste duktig innebära självdestruktiv och vek? Att jag inte kan säga nej? Varför måste jag ofrånkomligen vilja jobba ihjäl mig bara för att jag är en duktig flicka? Det har blivit en självuppfyllande profetia av hela grejen, det finns inget val som gör mig både duktig och stark. Tydligen.

Så teorin är alltså att om jag kan återta min duktighet, stjäla tillbaks den från fröken Ulla med bullkinderna som tyckte att den var behändig, återerövra den från ätstörningscentret där den behandlades som roten till allt ont, pick pocketa den ur damtidningarnas krönikeficka, lura bort den från min djävul på axeln, då kanske jag har en chans att få gå på lågstadiet igen och tycka att det är en jävlarns tur jag har haft, jag är ju både smart, duktig, söt och dessutom född i Sverige. Det tyckte jag också var tursamt. Här finns det ju varken jordbävningar eller översvämningar.

Nåja, om man inte bor i Värnamo då.