Om sånt som inte finns längre

Jag tänker på sundet. Mellan sjöbodarna här och på andra sidan blänker sundet. Det är natt och lent och de dansar på skäret, dricker brännevin och kissar i marelden. På sjöbodbryggan bankar natten i mig och kyrkan lyser på andra sidan. Jag vill dit. Jag vill kasta mig i sundet, simma som en tumlare fast de inte funnits sen mamma var liten, häva mig upp saltblek och drypvåt på bryggan mitt emot, lämna blöta fotspår på berget upp till kyrkan och stirra upp på tuppen. Den vänder sig med vinden, eller är det ett kors. Det var alltid en tupp i mina drömmar. Nu ser jag, det är ett kors. Jag vill fortsätta förbi kyrkan mot masten, högst på ön, på toppen av världen, känna klippberget under fotsulan, bre ut armar och ben i dunkelmörkret och se ner på sjöboden och ljuset som flimrar innanför. Låtsas se hela vägen in till glasbojar, träbord och kristallkronor av dragg, till mormor och mormors mor, min mamma och min syster, till judenäsor och hjärteroten och kartan med knopar. Till klirr och brutna löften som darwinistiskt genom åren utvecklat eget liv och mest är som sagor jag hört en gång. Som frambesvärjda sanningar, för de som inte var där. Jag var inte där. Jag är här. Jag saknar sundet.

Klagomuren

Nej för fan hörni, jag har ont i halsen som hade jag svalt ett treans och spytt upp det igen. I julas var det så här sju veckor i rad, råddes av en kvalificerad läkare att dricka varmt vatten (där har vi en kår som inte har mitt förtroende). Jaja, sur är jag i alla fall och i helgen är det den andra delen av skrivkursen. Noveller. Min är inte bra. Jag upprepar: inte bra. Det gjorde fysiskt ont att låta någon läsa den. Det finns en del jag hade velat skriva om men orka! som trettonåringarna säger.

meanwhile@ze_monkey_company

jag får fortsättningen på nattasamtalet vi inledde igårkväll: "Lebesguerum Lp är en form av funktionalanalytisk Banach rum, dvs de har en innerprodukt definierad och de består av all målbara funktioner vars absolutbelopp upphöjt till p har en ändlig Lebesgue integral...".

I vardagen, ett mysterium!

Okej, Dylan igår, han är en gammal häck. Hjärtehäck. Nu över till nånting annat:

Min mamma har haft en knöl i ryggen ett par veckor. En ganska stor, ond knöl mitt på ryggraden. Detta har hon undanhållit från mig. Ja se mödrar. Oavsett. Nyss, när hon med munter stämma ringde mig, berättade hon om knölen och om hur hon blivit iljagad till ortopeden och tagit ungefär femtontusen röntgenplåtar i ett flygande fläng innan hon blivit hemskickad med en lapp i handen och ångest i bröstet.
Idag hade läkaren ringt och med ungefär samma egenartat uppsluppna stämma låtit mamma gissa vad som möjligtvis kunde finnas i knölen. Och nej, det kunde hon givetvis inte, dels för att det är ett bisarrt tillvägagångssätt att indirekt meddela en diagnos på, men också för att man helt enkelt inte har så mycket att komma med i frågan. Tja liksom, en kota som strejkar? Inte vet jag, lite vätska?

Icke.

Om hon bara hade sagt ett BLYHAGEL, då hade hon fått guldstjärna på tentan. Det sa hon inte, men det är vad det är. Min mamma har ett blyhagel inkapslat i en liten klump på ryggraden och hur den kom dit förtäljer icke historien. Det är vansinnigt rafflande. Mamma var såklart lättad för att hon inte hade cancer men minst lika perplex över sin kropps mystiska labyrint. Har hon ätit den? Som barn? (Morfar dödade hjortar morgon, middag, kväll.) Vad är det i så fall för fel på att bajsa ut den, Fru Kropp hallå. Har hon blivit skjuten? Borde det inte ha smärtat, i alla fall litegrann? Nu väntar vi alla med spänning på om gåtan möjligtvis kan få en förklaring, men först ska det opereras ut.

Känns aningen beige att kolla på Dr House nu när det verkliga livet är så här exciting.

Objektivitet nån?

Asså jag måste bara uppmärksamma alla på det Tanja redan bloggat, detta är så jävla sjukt.

The first day of imaginary spring

Antony and The Johnsons på Cirkus igår, har varit uppfylld hela dagen. Satt med hens röst, som mer är ett instrument, i öronen till morgonkoden och log. Lyxkaffe, fistful of love och två skrikljusa skärmar, vad mer kan man begära. Jag fann mig dock tveksam till det genuspolitiska utspelet i mitten av konserten, speciellt som jag just läst Hjärnsläpp, men whatever, reflektionen duger och konserten var vansinnigt vacker. Det är inte ofta något verkligen känns i mig, betydelsefullt känns, men igår kände jag riktigheten i flera timmar. Tankarna snurrade iväg och när skuggan föll över gitarristen från ljusriggen i taket såg han plötsligt ut som Puck. En grönbehårad alv med klassisk gitarr och Antonys Nina Simone-vibrato, tårar och syskon väldigt nära; vackert. Och idag är det helg. Kärlek.

/Gåspennan

LYCKORUS

Jag kan SCROLLA i emacs nu!!

Dagens ord

Jahaja, ser man på, det är dags för selvangivelse 2008 i grannlandet. Lykke til då.

Juryns utlåtande uteblir

Mest: lite tom. Jag vet inte vad jag egentligen fick ut av det, behöver kontemplera, analysera, sjunka in i denna mjuka massa ord, tempus, ramar och rutor. Igår kände jag mig bara uppgiven, kan inget, skitvärld, släpp ut mig. Fången i vetskapen om hur bra det kan vara (när andra skriver), men inte blir (när jag gör det). Jaja, old is old. Idag mer förvissad om att jag i alla fall har en hobby och det är okej. Jag blir glad av detta, åtminstone temporärt. Överlade med Gustaf i går kväll, drack rödtjut såklart för dekadensen kräver faktiskt vissa attribut, om hur det egentligen ligger till on the berömda inside. Sa jag inte visste. Vi tuffar på, hej och hå, som små merklininsar i plastvärlden. Tut tut.

Kurs i helgen

Jag ska gå kurs den här helgen. Det är skrivarakademins novellkurs och jag fick det i julklapp. Har så klart ont i magen. Prestationschristina. Det mest komplexa med att skriva är viljan att nå alla, ja helst hela världen, men ändå behålla det för mig själv, min hemliga hobby. Min hemliga längtan. Tänk om jag är kass. Som alltid är jag rädd för det som är nytt. Jag tror inte att nån som känner mig skulle tycka att jag var en rädd person, men hahaha så fel de har! Jag, ett ängsligt asplöv i söderbrisen. Jaja, om det blir något bra av det kanske det går att lägga ut, annars hör ni aldrig av mig mer (skoja).

Puss puss

editerat: "Min hemliga längtan."??? Ser jag framför mig en karriär som harlequinnovellist månne? SKÄMS. (Och känner mig förvirrad, har tappat listen på asterisker tack vare/pga Julia. Återtar versalerna.)

Note to self: when at work, work

Det närmaste jag kommit en rationell känsla i samband med barn: "jag skulle hellre uppfostra ett själv än tillsammans med en man i en heteroparsituation." Formulerat under dagen i koncentrationssvårighetsmail med destination Paris. Vad jag nu menar med rationell. Vad jag nu menar med känsla och vad jag nu menar med hellre, då jag egentligen inte har några känslor alls att rangordna. Mer än äckel kanske, fast det är lite för starkt uttryckt. Problemet nurå, som jag ser det, är att det blir svårt att ha både en heteroparsituation, skaffa barn och uppfostra det själv. Iaf om man vill behålla pargrejen. Så egentligen borde jag alltså vara nöjd med frånvaron av barnlängtan, men det är jag inte som ni såklart hajjar.

Jag vill vilja. Tror jag. Det vore så mycket enklare att bara vara som "alla andra". Som alla andra mammor och pappor med fruar och män som bara pratar om snoret deras ungar producerar. Som sitter runt fikabordet på jobbet och skryter för varandra om vem som sovit minst och vem det därför är mest synd om. Vem som förtjänar mest empati. Jag kan inte känna det. Jag skriver kan därför att jag försöker. Men jag känner inget. Jag känner svagt äckel, fasa, utmattning redan innan första celldelningen och ångest över att tydligen behöva ge upp sitt liv. Jag känner ilska, redan på förhand, över hur jag kommer att betraktas som modern och över hur folk kommer att vilja tafsa mig på magen och alltid alltid alltid i första hand bedöma mig utifrån hur jag förhåller mig till mina barn. Min avkomma.


Jag dör lite inombords när jag tänker på min relation och hur vi går från att vara två älskare till att bli tre, med varsin utstyrd roll som ingen av oss får välja själv. Hur ögon ska se på mig, eller min partner, följa vems hand som ligger på barnvagnen, bespotta oss om vi gör fel.

Nej jag dör mycket.

Den här ilskan. Över att reduceras till en behållare för avkomma och ilska över hur min kvinnlighet kommer att framträda skarpare i andras ögon om denna kropp har fött fram ett barn. Hur andras uppfattning om mig kommer att förändra allt och slutligen även mig. Jag undrar om det är det som har hänt med snorsnackarmaffian kring fikabordet. Trots alla dessa logiska resonemang är den enda känslan jag känner tydligt i samband med detta att det måste vara fel på mig som inte vill. (Berätta för mig hur sjuk den mänskliga hjärnan är.)

Läs Grovt Initiativs Le RMX

JA!

Behåller lugnet

Det jag önskar mig mest just nu, mest av allt, ungefär som när jag och min syster önskade oss en pool när vi var små och inget hellre än det, så mycket önskar jag mig långt hår. Skit i världsfreden, jobbet och orättvisorna, jag vill bara ha långt hår. Svallande, böljande, flygande långt blont hår som tovar sig lite när man sovit hårt och går att fästa upp i höghalsade tofsar mitt på huvudet, som får män att vända sig på Götgatan och kvinnor att fälla ner ögonen av avund. Den där Natalie Portman-Closer-effekten. Kan jag inte bara få det!
Istället har jag inget i närheten, det kan inte ens med lite god vilja anses råttfärgat längre utan är faktiskt bara brunt. Tack för det hormonverkstan. Det har också varit kort i massa år sen dagen, å dagen jag förbannar, då jag bad frisören raka av det. 12 mm vänder iofs också huvuden, åtminstone några konservativa amerikaners, men nu är det Götgatan jag snackar här och all them svårflirtade svenska söderhipsters med upprullade mössor och trekvartsärmar. (Det är fö nästa punkt på önskelistan: skulle vi bara kunna skeppa det här trekvartmodet by west?)
Som alla vet är mellanlängder jämförbart med vilket helvete som helst och jag orkar aldrig ta mig förbi den kritiska massan. Det är ungefär som med plutonium, man behöver 2 kg innan det vänder. Just precis idag är jag precis på gränsen till näst intill outhärdlig fulhet men jag ska stå ut den här gången. Stå ut, inte panik-drop-inna på saxofön, lady och kalufsen eller nåt annat pinsamt utan bara härda ut i detta helvete. Jag tror jag skulle kunna lära en del personer ett och annat om det upphöjda lugnets graciösa livsstil. Jag är en regelrätt isklamp. Jag är som Bond, James Bond. Jag, Buddha.

Kramp

Hej

Sorry

Jag borde ha skrivit kan man tycka

Men det fanns inget som ville ut

Idag dock

Fick nästan analskärpet ett nytt hem

Men killar är känsliga och kräsna verkar det som, i alla fall de som jag och Mo känner

Det Myrorna inte vet mår Myrorna inte dåligt av

Den här veckan ska jag försöka skriva något igen

Tills dess puss puss