Färre offerkoftor till folket

Vi har diskuterat mycket feminism den här julen. Bland annat har vi pratat om hur jämställdhet inom kontra utom sig kan innebära helt olika saker. Det räcker liksom inte med att utföra lika stora delar av sysslorna i ett hem för att kunna säga att en har ett jämställt förhållande. Den stora skillnaden är ju hur det känns inom en under utförandet av dessa sysslor. Jag är tex inte helt bekväm med att stå för lite mindre än hälften av matlagningen i vårt hem. Som den kvinna jag uppfostrats till att vara känner jag mig som en ganska dålig flickvän som inte hinner laga mer mat. Hälften är rent känslomässigt ungefär en tredjedel har jag upptäckt (får banka mig själv i skallen och påminna mig om mina matematiska skills för att slå såna tankar hur hågen).
Den ultimata jämställdheten är växelverkan mellan att hjälpa och bli hjälp, laga och bli serverad, trösta och bli tröstad, prata och lyssna. Om jag alltid ska vara den beskyddade och M den beskyddande spelar det ingen roll hur exakt lika vi delar på disken, tvätten, matlagningen, spikandet i väggen, däckbyten på en ev bil. Jag kommer alltid att känna mig mindre stark i mig själv medan jag står där med hammaren i hand om jag inte samtidigt känner att jag både har en rättighet och en skyldighet att vara den hamrande. M kommer alltid att landa rollen som den beslutsfattande, upplyste och den som bär ansvar och aldrig får vara svag, om vi inte lyckas skaka av oss våra respektive offerkoftor.
Mitt nyårslöfte är för övrigt färre koftor, eller närmare bestämt inköp av över huvud taget ingenting alls under det första kvartalet av tiotalet. Köpstopp på kläder, smycken, joxjox etc etc som jag varje månad tycker att det är värt att lägga bombers på och som sen går sin bortglömda död till mötes i det djupa innandömet till Mordors garderober. Min syster och jag har ingått en pakt. Vi har ännu inte fastställt straffet för den som bryter löftet, men jag vet att jag har en tuff resa framför mig. Idag gick jag hem genom stan och fick påminna mig om NESAN i att göra bort sig redan 2 januari. Det är som om det sitter en magnet inne i de där boutiquerna, och en annan i min plånbok. Fältläran, mina vänner. Eller socialt konstruerade skitbehov, man får välja själv.