Bamboo Banger

I mitt nästa liv ska jag återfödas som den perfekta reinkarnationen av M.I.A.

Orkar inte skriva långt

Jag läste det här och kände mig lite bättre.

Mitt hjärta blöder

Vad är det för fel på Svt's reportrar! Jag skriver i största affektion så jag orkar inte bry mig om att formulera det här fancy men det är ju fan helt ABSURDT att stå och gapa och gå på i Sverigedemokraternas jävla ringhörna och komma med påståenden snarare än frågor, om att de inte kommer att räknas om de kommer in i riksdagen om alliansen får egen majoritet. KOM IGEN, de har typ 20 mandat, det är klart att de räknas! De äger nästan 6% av svenska folkets röster och uppenbarligen kan över 300 000 människor tänka sig att sparka invandrade, kvinnor och allmänt oönskade element i arslet. Bara så där. Istället för att fucking börja betrakta SD som ett parti som utgör ett reellt jävla HOT mot mänskligheten i det här landet försöker man FORTFARANDE förringa deras existens genom att helt enkelt vara dum i huvudet. Ställ dem frågorna de inte kan besvara, våga dra ut skiten i dagsljus! Sluta strutsa! De får så oerhört mycket utrymme men inte en jävel ställer dem mot väggen. Mitt hjärta blöder.

Länkar vidare

David har gjort en trevlig sammanställning om vad vi har att vänta om det vill sig illa. Jag har ont i magen inför imorgon. Det är som någon sa ingen sporttävling som tar slut när matchen är över utan något som får konsekvenser, minst fyra år framåt.

Kvinnor som hatar kvinnor

Men alltså. Jag vet inte var jag ska börja. Ytterligare en dinosaurie som tycker att det är smart att skuldbelägga kvinnor för att de skulle baktala varandra. Ja inte bara smart, utan hjälpsamt. "Idén om arbetet som en plats för systerskap är i många stycken en myt". Till att börja med: VEM har tutat i den här kvinnan att vi skulle tro det? Jag kan tala om att idén om att kvinnor är djävulens käril och inte är förmögna att fara med sanning gentemot varandra är det som är den egentliga myten. Det gör mig fruktansvärt ledsen att den lögnen fortfarande lever kvar, och att kvinnor återigen anses få skylla sig själva för att vi inte har ett mer jämställt samhälle.

Artikeln innehåller massa lösa påståenden, men jag börjar här:

– Jag är självklart feminist. Men vi gör oss själva en otjänst om vi inte öppet talar om den avundsproblematik som finns, särskilt på kvinnodominerade arbetsplatser med en traditionellt manlig struktur.

Okej, finn fem fel. Marta Cullberg Weston vill gärna åtnjuta cred för att vara en feminist, men vad är det hon säger egentligen? Hon påtalar problem med enkönade arbetsplatser, särskilt där många kvinnor leds av några få män. Motfråga: varför kan det inte lika gärna vara den manliga strukturen som är problemet? Hur kan en feminist göra en så grund analys? Har hon någon gång besökt en mansdominerad arbetsplats som leds av några få kvinnor? (Haha, nej, för det finns inga.) Har hon besökt en mansdominerad arbetsplats som leds av män? Eller en kvinnodominerad som leds av kvinnor? Om de två senare kan i alla fall jag berätta:

På banken där jag jobbade extra under många år arbetade främst kvinnor, även i chefsleden. Så vitt jag minns rådde inget vidare skitsnack där som stod ut. Där jag arbetar nu finns det nästan bara män, och inte heller här är skitsnacket värre än vanligt. Däremot kan jag säga att de få kvinnliga kollegor jag har tar hand om mig och hjälper fram mig i mycket större utsträckning än mina manliga kollegor. Min gamla kvinnliga teamledare på Ericsson hjälpte till att ordna så att jag fick det här jobbet, eftersom hon lämnade så extremt goda referenser på mig. Med detta säger jag inte att skitsnack inte förekommer, med det är fan inte kopplat till kön.

Vidare säger hon:

– När det enbart är individuella prestationer som premieras och belönas tvingas kolleger att betrakta varann som motståndare. Det gör att de inte delar med sig av sina kunskaper och färdigheter. Kreativiteten avtar, diskussioner lyfter inte, idéer punkteras.

Min erfarenhet är att det till absolut största delen är kvinnor som kommunicerar och förmedlar kunskap vidare. Det behöver givetvis inte vara så överallt, men avundsjuka inte är nåt jävla genetiskt betingat beteende.

– Killar kan bedriva en öppen revirkamp, medan tjejer tidigt grundlägger ett mer indirekt avundsmönster och spelar ut väninnor mot varann genom utfrysning, baktaleri och sabotage. Tyvärr försvinner inte de här relationsutspelen när vi kommer ut i arbetslivet, utan följer med oss kvinnor in på arbetsplatsen och utlöses när en annan kvinna har framgång.

Eh, s'cuse me lady, men är den öppna revirkampen att föredra framför dold avundsjuka? Känns det lite som att du nedvärderar det kvinnliga och uppvärderar det manliga här? Hur öppna ska vi vara tycker du, kanske börja duellera med pistol på bakgården så får vi löst konflikten asap innan nästa möte? Vilket leder till nästa stycke:

– Lyft upp konflikterna till ytan på ett tidigt stadium i stället, råder Marta Cullberg Weston. Konfrontera dem som skvallrar och saboterar. På lång sikt tror jag det vore bra med workshops, där kvinnor får lära sig att lämna jämviktsmodellen bakom sig och bättre stå ut med olikhet. Livet är inte rättvist.

JAG DÖR. Vilka är det som erkänt pratar om känslor och tar upp problem verbalt? Fucking KVINNOR! Menar hon på allvar att det borde anordas workshops för kvinns så att vi kan lära oss att sluta prata skit? Det kanske känns fräscht för någon som föddes under Krita, men lemme tell ya, det känns inte lika värt för oss 80-talister som eftersträvar modernitet och jämlikhet. Alltså hej skuldbeläggning. För ytterligare relevanta insikter, läs detta hos Elin.

- Uttrycket ”du behöver inte släcka någon annans låga för att din egen ska lysa starkare” ligger det djup visdom bakom. Att vara tacksam för det man har och nöjd med sitt liv är det viktigaste vaccinet mot avundsjuka.

Hur är det här kopplat till kön? Var finns alla dessa missunsamma kvinnoindivider? Mina tjejkompisar peppar mig och varandra hela tiden. Vi stöttar också varandra i motgång, men vi låter definitivt inte bli att gratulera varandra hjärtligt när det går bra, som Cullberg Weston hävdar. Av mina tidigare kollegor är det idag främst tre kvinnor jag har kontakt med, som alltid är beredda att hjälpa till jobbmässigt, svara på frågor, tipsa om nya, bättre jobb och peppa.

Till sist undrar jag vad det är som gör att kvinnors samtal reduceras till skvaller och förtal, medan mäns samtal anses bygga på fakta och empiri och därför per definition inte kan vara skvaller. Om jag är irriterad på någon tar jag förmodligen upp problemet med en kompis, oftast min partner. Jag försöker belysa min egen avundsjuka eller vad det nu är, och varför jag känner på ett visst sätt. Jag pratar gärna ganska mycket om den person jag är irriterad på, eftersom jag tycker att det är mest rättvist att diskutera igenom vad som hänt och inte vara svartvit. Det känns justast mot den personen att så att säga ge den en chans, även om jag för samtalet. En kille som har stört sig på någon kallar den personen "idiot" och går vidare. Min fråga är: varför kallas mitt samtal för skvaller, och inte hans? Vem har varit mest villig att känslomässigt sätta sig in i problemet? Varför skapar mitt sätt enligt Cullberg Weston en negativ klang, medan hon föredrar mannens sätt? (Asså klart jag vet att inte alla män gör så. Ibland säger jag också idiot och går vidare.)

Plötsligt kommer jag till en insikt. Det är så här Blondinbella kommer att bli när hon är gammal, om hon fortsätter som hon gör nu, med Egoboosts och what not. Mer om det här och här. Det här är inget annat än klassisk dubbel skuldbeläggning, och det mest hårresande är att Marta Cullberg Weston gör exakt mot andra kvinnor vad hon själv proklamerar är problemet: baktalar dem och sviker dem.

Editerat: Lite mer insiktsfullt om vad som är en konsekvens av vad.

@work

Kollega1: Nu tror jag att jag skrev sönder booten.

Kollega 2: Aj då.

Kollega1: Man kan ju skoja till det och lägga in vad som helst där. "Vote me 4 prez" tex.

Kollega2: Höhö. Det vore ju lite flashigt.

Jag: HAHA. Flashigt.

Kollega2: Det tänkte jag inte ens på.

Jag: Ramadan!

Kollega1 &2: Eh?

Jag: Jag trodde vi höll på med minnesskämt.

Kollega1: Hmm. Du måste jobba lite mer med dina uttryck.

Jag: Jag går och hämtar en kaffe.

Kollega2: Ehh prom-ise...

Jag: Det var inte heller kul. Eller ok då.

Kollega1: Kaffe var det.

What would Chuck Norris do...

Jag uppgraderar min switch. Det tar sjukligt lång tid. Under tiden funderar jag på vad jag skulle göra om jag fick in en rasist i mitt hem. Skicka ut den? Tänk om det var en kompis till en kompis som slunkit in och helt plötsligt som från ovan började vädra sina åsikter. Hur skickar man ut nån? Om man inte orkar ta diskussionen? Vad skulle kompisen säga, hur jobbigt skulle det bli. Ja, sånt uppehåller jag mig med. Till denna morgonens tankeövning lyssnar jag på The Black Keys (älsk på Brothers-plattan) och dricker sektkaffe från Nespressomaskinen. All that work over so much time, if I think too hard I might lose my mind.

FYI

Världen är full av fulfixar.

Önskan

Saker man känner: att man vill skicka alla tomtar på en kurs i interhuman kommunikation. Människa till människa ni vet. Att prata med varandra, överföra kunskap. Kan vi inte?

Ett litet utbrott av förakt

Jag läser Isabelle Ståhls blogg och slås igen av hur jävla trött jag är på människor som tycker att det är så härligt och uppfräschande med folk som "vågar stå för vad de tycker" när det som tycks inte är annat än rasistiskt och sexistiskt. Det är tydligen modigt att våga outa sina förlegade åsikter bara för att det är emot strömmen (vilket det tyvärr inte ens alltid är, smygrasismen flödar ju). Man hör aldrig någon som höjer Gudrun Schyman för att hon är ärlig, inte viker och står för det hon tror på. Det är tydligen inte lika fräscht och creddigt. Det är PK och i det närmaste ett skällsord? Hur FAN gick det till? Varför blandar folk ihop politisk korrekthet med rädsla för att våga säga vad de tycker? Som om åsikter inte kan vara riktiga åsikter om man inte egentligen tycker att invandring är ett problem, att kvinnor nog är bättre föräldrar ändå och att slöjförbud ändå känns lite lockande. Liksom egentligen. Man kan helt enkelt inte bara tycka att människor ska ha rätt till att dömas och behandlas lika, det måste helt enkelt finnas nån dold jävla agenda där alla innerst inne är små sexistiska skitrasister trots allt? Är alltså sjukt trött på detta. Det är INTE fail att vara PK, det är INTE härligt med Bert Karlsson-idiits för att de vågar säga absurditeter i TV. Det är inte modigt att häva ur sig skit, det är enbart puckat.

Dubbelmoralen, vikthetsen och vården

Det är konstigt hur fysisk sjukdom alltid får gå före psykisk. Ätstörningsproblematik tas inte på allvar förrän den fysiska kroppen tar skada. I princip överallt där man kan läsa om anorexi, bulimi, ortorexi osv, finns listor på kroppsliga skador och biverkningar. Mag- och tarmproblem, tandköttsproblem, hjärtsvikt, ledvärk och försämrad ämnesomsättning tas alltid upp. Håret kan falla av, småsår som aldrig läker. Detta är fysiska reaktioner på en psyskisk sjukdom som för väldigt många inte ens har med kroppen att göra. Det är bara biverkningar av en sjukdom men lik förbannat är det extremt svårt att få hjälp för sin ätstörning om man inte uppvisar starka tecken på fysiska besvär. Det räcker liksom inte med att vara sjuk, man måste vara sjuk på ett korrekt sätt, som vården kan förstå och angripa. Problemet blir såklart att det som angrips inte är den egentliga sjukdomen utan just bara vissa effekter av den. Istället för att fokusera på hur vården borde förebygga ätstörningar läggs fokus på hur individens fysik ska se ut för att uppfylla normen hos en icke ätstörd. Det samhälleliga ansvaret har förskjutits till den individuella kroppen. Ansvaret hamnar hos den sjuka.

På samma sätt behandlas överviktiga. De som väger för mycket enligt någon form av obskyr skala (BMI till exempel) sägs behöva "bli friska" för att det inte är hälsosamt att vara fet. Samma lista som för den ätstörda figurerar även här. Hjärt- och kärlsjukdomar, svaga leder och dåligt skelett. Det hälsosamma idealet styrs alltid av ett fysiskt eftersträvansvärt utseende, som att vara lagom smal. Argumenten för att gå ner i vikt eller för att försöka bli frisk från sin ätstörningssjukdom är i princip alltid relaterade till att kroppen antas må bättre av att se ut på ett visst sätt. Den psykologiska biten antas lösa sig som genom magi. Om vi bara ser ut som träningsfreaks hela bunten kommer vi bli av med våra hjärnspöken på kuppen. Det viktiga är utsidan! Luddiga och i många fall obehagliga uppmaningar om att vi borde gå ner i vikt för att orka vara bra föräldrar/makar/sambos/vänner gör inte direkt den individfokuserade ansvarsbördan lättare. Det är helt enkelt våra feta lår som gör barnen olyckliga. Eller så är det mammornas bantningshets. Hur som helst är det vårt eget fel, och vården kan bara behandla leversvikt och trasiga knän så det som finns mellan öronen är det ändå bäst att tiga om.

I verkligheten är det ingen som nämner att det kan vara sjukligt jobbigt att gå ner i vikt och att nyttan, viktnedgång kontra psykologisk smärta och ångest, kanske inte slutar på plus. Att ständigt gå omkring och oroa sig över vad man äter och hur många kilo man väger är värre än onda knän och dålig kondition. Om det finns något som tär på det mänskliga psyket är det matångest, believe me. Självklart tycker jag inte att man ska äta friterad ost varje dag, och inte låta bli mat helt och hållet heller, men de allra flesta gör inte det och de allra flesta som bantar och har matångest har kroppar som är fullt friska, egentligen. Ikväll är det premiär för Sveriges Biggest Loser på Tv4. I pausen är det reklam för McDonalds. Jag tror jag svimmar.

Kloka ord om träning

Min vän testar nya gym. Hon är en mycket klok människa och i all sin enkelhet säger detta så mycket om vikthetsen vi ständigt måste leva med:

"Mycket fint och stort ja, men också just väldigt stort och nästan lite bunkerstämning i vissa salar. Dessutom en våg i omklädningsrummet och jag kände instinktivt att ett gym med våg inte delar samma träningsfilosofi som jag. Jag har full förståelse för att många - kanske de flesta - på ett gym vill träna för att i första hand gå ner eller i alla fall hålla vikten, snarare än för att uppnå en god fysik eller öka prestationsförmågan. Fine, alla skäl är goda. Men jag skulle önska att fokus kunde få vara på känslan, att känna sig bättre i sin kropp. Starkare, fastare, smalare, vad det kan vara. Vågen är försmädlig och dessutom ganska intetsägande. Jag skulle inte vara förvånad om jag återigen faller in i överviktszonen (eller i alla fall nära) på en BMI-tabell men jag har å andra sidan aldrig haft t ex en starkare rygg, vilket jag har stor glädje av där jag jobbar vid min dator."

Hon är en av de bäst tränade jag känner (halvmarathons och helmarathons och inlinespass på flera timmar) och det om något säger väl allt om hur uppfuckad BMI-skalan är. Använd den inte!

Barbie går på bröllop

Igår satt jag och Mo på Petsounds, som vi alltid gör om vi ses efter jobbet. Senare kom David. Vi pratade om livsviktigheter och irritationsmoment, det första tex öl och det senare tex helvita badrumsgolv som inte för en sekund döljer skiten som direkt efter dammsugning hamnar där på igen. Helt seriöst har jag fått hårnoja sen vi flyttade in i vår nya lägenhet. Ser jag en liten jävel plockar jag upp den med fingrarna och spolar ner den i toan. Män med mycket kroppshår är en förbannelse i kombination med osmarta helvita badrumsgolv. Vem kaklar så? Hela den här lägenheten var iofs ett under av opraktiskhet innan vi flyttade in.

Nåväl. Det var inte det jag skulle säga.

Minns ni Barbiespelet? Eller det kanske finns flera, men jag hade ett när jag var liten som gick ut på att man skulle göra i ordning Barbie innan hon skulle på fest. Den som först genomfört alla steg i proceduren Barbie måste genomgå för att bli festfin vann. Tex var det första steget att duscha och tvätta håret, och på det kortet var det en bild på en naken Barbie i ett badkar (som lämpligtvis skymde bröst och kön) som hade fullt med schampolödder i håret. Steg två var typ att föna håret och locka det, steg tre att sminka sig (Barbie), steg fyra att välja kläder och smycken och sen fanns det fler grejer. Man skulle gå igenom tio steg minns jag. Jag misstänker att utpräglat vuxna steg som dessutom är lite osexiga, som tex att raka benen, inte förekom, men jag tyckte ändå att spelet var en magisk inblick i vuxenvärlden och jag ville självklart vara som Barbie. Jag spelade med Linda och min syster och mina tjejkompisar, men när jag lekte med Emil spände vi fast brädlappar på fötterna och lekte att vi åkte skidor i vardagsrummet, för han ville inte spela tjejspel.

Idag ska jag på bröllop. Igen. Det sjätte (...?) den här sommaren om jag inte räknat fel. Proceduren jag går igenom innan större fester liknar väldigt mycket de tio stegen i Barbiespelet. Jag lockar inte håret och jag har bara två klänningar att välja mellan så den proceduren blir kort, men ändå. Barbie lärde mig how to become a woman liksom. Jag har bara kortat ner tiden lite eftersom jag sällan har fyra timmar till hands att fixa till mig på. Nu ska jag sätta igång. Naglarna först.

Sextimmarsdag någon?

Dagens känsla: tröttheten över att behöva ge min arbetsgivare de bästa timmarna av mitt liv, nästan varje dag.

I bästa fall ett nollsummespel

Varor kostar pengar, tjänster kostar pengar. Alla varor och tjänster kostar något, oavsett vem som betalar för dem. Om vi röstar fram en regering som vill sänka din skatt betyder det att staten får mindre pengar till din sjukvård, din pension, din och dina barns skolgång etc etc. Mindre pengar => färre varor och tjänster. Du är förmodligen inte benägen att plötsligt stå med tex försämrade sjukförsäkringsvillkor, varför du kommer att vilja teckna en egen, privat sjukförsäkring. Detta kostar pengar. Du har kanske lite mer pengar i plånboken eftersom skatten nu är lite lägre, men de försvinner snabbt ut igen när du måste täcka upp för det som staten nu inte längre ombesörjer. Alliansen spelar ut sitt trumfkort och kallar detta individens fria val. Alla är fria att själva välja den sjukvård som passar just dem bäst. Problemet är bara att informationen om vad som finns att välja på är antingen obefintlig eller oöverskådlig. Kvaliteten på de erbjudna tjänsterna är förvillande lika och den enda skillnaden kanske består i att en vårdcentral ligger närmare än en annan. Du ringer därför den närmaste för att skriva dig där, nu när du har ditt eget fria val och allt. Det fria valet kan ju åtminstone få bestå i att det inte blir så långt att åka till vårdcentralen om du blir sjuk. Det är emellertid fler som tänkt samma tanke. Den närmaste vårdcentralen är full och tar inte emot nya patienter. Samma sak visar sig gälla för det närmaste dagiset. Och den närmaste barnavårdscentralen. Bummer. Det visar sig att av dina extra pengar finns intet kvar och därtill förlorar du även tid. Om du tjänar dåligt eller är mycket sjuk täcker troligtvis inte skattereduktionen upp för dina merkostnader heller, eftersom privata företag drivs i syfte att tjäna pengar och en sjuk person kostar mer att försäkra. Eller som min mormor sa apropå hemtjänstbolagen i Västerort: "Det finns femtiosju precis lika dåliga alternativ att väjla mellan och från inget av dem kan jag få den hjälp jag egentligen behöver".

Den nya tidens korsriddare

Mycket länkande nu men: läs. Det är sant. Häromsistens träffade jag en man som på fullt allvar hävdade att han hellre ville se sin flickvän mördad än våldtagen. Själv föredrog han dock att bli våldtagen, men att erkänna att hans inställning hade något med heder att göra ville han inte. Hans heder alltså, som skulle bli skadad om hans flickvän besudlats. Jag och min sambo behövde flera dagar efteråt för att komma över det där mötet.

Skämmiga ingenjörer med tröttsamma åsikter

Jag är med i fackförbundet Sveriges Ingenjörer och får därför Ny Teknik varje onsdag. Det är en relativt förskräcklig tidning. Ibland skymtar en liten artikel till om något som har med samhällsmoral att göra, men för det mesta är det stora oreflekterade reportage om olje- och bilindustrin. Typ. Och så vilka prylar man kan köpa, som tex skrivbordsraketer, etc etc. Idag skrev den nya chefredaktören Jan Huss en ledare som fick mig att vilja skjuta mig själv. Han beklagade sig över att det inte finns fler ingenjörer i riksdagen och fabulerade fritt om hur BRA det skulle kunna vara. Om vi bara var fler av oss som fick bestämma alltså. Vi skulle tex inte låta en enda älv stå outbyggd av vattenkraft. Bara den helt fantastiskt insiktslösa åsikten att det egna skrået vet bäst, även inom alla andra sfärer (!) känns så jävla TRÖTT. Enligt uppgift är detta även något som bla jurister ägnar sig åt. Några uppslag senare redovisas att de flesta ingenjörer i riksdagen idag finns inom moderaterna och folkpartiet. (Skräll.) Efter folkpartiets vedervärdiga valkampanj anser jag att den som där på röstar inte kan ha mer än luft i skallen. Tydligen har många ingenjörer bara just luft där det borde finnas både hjärta och hjärna. Jag SKÄMS å mitt yrkesfolks vägnar.