Det här med den gyllene medelvägen

Det här med kompromisser y'all. Jag kan nog vara ganska hård. Jag dömer folk snabbt och sen får de kämpa för att återvinna mitt förtroende. Det krävs inte heller mycket för att jag ska avfärda människor som idioter. Det är ingenting jag basunerar ut men i mitt huvud passerar de liksom uhu no no och jag tappar förtroendet för dem. Och okej, jag är kanske svartvitare än man behöver vara, om man nu behöver vara det alls. Jag kanske är lite yxig, lite kompromisslös, lite vass.
Men. Jag har övervägt mitt beteende och kommit fram till att jag gjort så jävla mycket våld på mig själv tidigare när jag inte agerat så. Jag har alltid gått med på att kompromissa och till slut kompromissade jag bort hela mig själv. Jag försökte alltid släta över andras misstag, få dem att känna sig bekväma på min egen bekostnad, skrattade åt förnedrande skämt och ljög. Jag ljög för mig själv och för de som trodde att de kände mig och det må låta dramatiskt men jag hade ingen lust att fortsätta så. Efter att jag började svälta mig och insåg att jag faktiskt hade makt att göra vad jag ville i mitt liv bestämde jag mig för att börja säga saker jag faktiskt tyckte. Inte som i att jag berättar för folk att de har fula skor utan att jag försöker tänka efter vad jag själv tycker och säger det, istället för att försöka lista ut vad min omgivning vill höra och säger det istället.
Det är det största jag har gjort för mig själv någonsin. Jag började vara på utsidan som jag känner att jag är på insidan. Någon annan hade kanske tyckt att det var helt okej att kompromissa om tex presenter på ens bröllop, men om man verkligen inte vill något bör man inte behöva kompromissa om detta, så länge ens önskningar inte skadar någon annan. Jag har inte bett någon hoppa från ett tak. Jag har rätt och slätt bett dem låta bli att handla en pryl. De behöver göra... ingenting. Det är i såna lägen jag har börjat tycka att det är okej att stå på sig och vara hård för ingen har något att förlora på motsatsen.