Motsatser som inte finns, känslor som bara finns

Jag hade inte tänkt skriva mer om detta för att skona mitt hjärta men Ann Heberleins text i dag på DN Kultur gör mig mest ledsen. Den tar en värdefull diskussion, som syftar till att bredda vad som är och känns socialt tillåtet, och mosar den. Antologin "Ingens Mamma" tar upp ett ämne som lyst med sin frånvaro i medieflödet och skapar en diskussion kring ett område som för många (kanske främst kvinnor) känns tabubelagt. Skribenterna utgår från sig själva och argumenterar och förklarar sina känslor och sitt så kallade val kring att inte skaffa barn. Det är verkligen ingen stridsskrift för att få andra kvinnor att låta bli och ingen av skribenterna pläderar för att deras val bottnar i en vilja ”att slåss på männens arenor”, som Heberlein uttrycker det.

Författarna förväntade sig uppenbarligen starka reaktioner, hat, fördömande och ilska: Påståendet att det är något oerhört provocerande med att vara kvinna och välja bort barn upprepas likt ett mantra i texterna. Josefine Adolfsson, redaktör för antologin, säger i en intervju i Sydsvenskan att det var svårt att få skribenter som ville medverka och berätta om sin frivilliga barnlöshet. De var, säger hon, rädda för omgivningens reaktioner, för hat och trakasserier.

Jag tycker att Heberlein förringar och nedvärderar de känslor som antologin beskriver och nästan gottar sig åt att texterna inte har bemötts med mer hat. Jag skulle snarare tro att det varma mottagandet beror på att många faktiskt hade längtat efter den här diskussionen, att känna att taket lyftes en aning. Jag har också mycket svårt att tro att de kvinnor som inte ville medverka inte baserar sitt val på saker de upplevt. Heberlein borde också veta att en stor del av att inte tillhöra en normgrupp är rädslan för vad som kan hända, hur man kan bli bemött. De flesta män är inte våldtäktsmän och rädslan att gå hem ensam genom parken som kvinna är kanske inte matematiskt rationell, men det är en del av problematiken att ha inkorporerat rädslan. Detta är basics folks. Att slippa tänka på avvikandet är att ha ett privilegie.

Författarna till "Ingens mamma" beskriver sig själva och beskrivs som just rationella: de är självständiga, fria, radikala, modiga och normbrytande. Föredömliga på alla sätt och vis alltså, i en tid som hyllar oberoende och individualism, att satsa på sig själv och sina egna små projekt. Att ta hand om det lilla livet, det sårbara och växande står inte högt i kurs i ett sådant samhällsklimat. Att välja bort barn är naturligtvis praktiskt. Varför ödsla tid på att vara hemma med kräksjuka barn eller trösta ledsna tonåringar när man kan resa och skriva böcker i stället?

För det första: Att kalla det ”val” är knepigt. Det är oftast, men inte alltid, ett val att agera på sina känslor, men att kalla känslor i sig ”val” är helt enkelt inte hederligt. Jag har inte valt att inte vilja ha barn. Jag har tvärtom försökt förmå mig själv att känna annorlunda, för att få passa in, kunna uppfylla tydliga önskemål från min omgivning och inte gå emot normen. Men man får inte välja känslor, så mitt enda alternativ i sammanhanget är att stå emot pressen som följer av valet att agera på mina känslor. Heberlein säger sig tycka att många av bidragen är intressanta, men gör sen som så många andra och härleder beslutet om att inte skaffa barn till egoism, just som om det var ett svalt kalkylerat val. Jag förstår inte hur man kan läsa antologin så. Jag förstår heller inte hur man inte kan anse att barnskaffande "inte står högt i kurs" när det de facto anses vara egoistiskt, märkligt och avvikande att inte skaffa barn.

För det andra: Heberlein ställer upp ett motsatsförhållande som verkar gå ut på att föräldrars agerandet på sina känslor är modigare än barnfrias agerande på sina känslor. Jag tänker att hon tänker sig att ovilja till barn är, som jag skrivit förut, en avsaknad av viljan till barn, när det i själva verket rör sig om parallella snarare än motsatskänslor. Jag förstår verkligen att att bli förälder kan kännas som det modigaste och läskigaste man någonsin gjort, och på samma sätt (eller kanske ett annat sätt) är mitt val att stå fast vid mina känslor att inte skaffa barn det dominerande beslutet i mitt liv just nu och det skrämmer verkligen livet ur mig. För ja, det krävs faktiskt mod att gå emot en norm, även om jag får som jag vill (även föräldrar har ju fått som de vill). Jag får nämligen inte göra mitt val ifred. Jag kan inte, i dagens normsamhälle, göra valet om ett barnfritt liv utan att bli ifrågasatt. Utifrån mina personliga erfarenheter från min omgivning kan det även som förälder vara mycket svårt att få ihop sitt val med andra delar av samhällets normer, tex arbete och bostad. Man måste klura med föräldraledighet, vab och dagistider. Men varför ställa dessa konflikter mot varandra? "Ingens Mamma" tar upp tabut kring att bryta med barnnormen och that’s that. Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar" däremot, tar bla upp konfliken barn-arbetsnormen, och diskussionen kring det sk livspusslet för småbarnsföräldrar har varit oerhört synlig i media. Politiska åtgärder som RUT har som direkt uttalat syfte att underlätta för barnfamiljer. Jag förstår inte varför en parallell diskussion om barnfrihet och erfarenheter kring det skulle inkräkta på diskussioner om upplevda problem för föräldrar.

Kanske är de besvikna nu, de tolv barnfria kvinnorna som fattade mod och berättade om sitt val att inte föda barn, eftersom de aggressiva reaktionerna uteblivit.

Det är ändå ganska magstarkt att insinuera att författarna hellre hade önskat sig aggressivitet än bifall. Eller så blev de också ledsna för att de passivaggressiva reaktionerna inte alls uteblivit och att Heberlein själv tycker att antologin, som är ett av extremt få bidrag i samtalet om barnfrihet, är problematisk och något som ”bekymrar” henne. Jag blev som sagt mest ledsen trött i själen. Jag behövde få mitt tak lyft men jag behöver inte, igen, få mina känslor jämförda och värderade mot andras lika irrationella val och känslor.