måndag, juli 31, 2006

Så här var det i Byxelkrok

Igår i baksätet sitter jag och lyssnar på O och Cohen som pratar lågmält i framsätet och tänker på hur mycket jag tycker om att se dem interagera, på vädret utanför, på helgen och natten. De pratar mjukt om fairwayn på Kalmar, om att spela in lite säkerhet på åttiometersslagen, om en ny klubba och jag funderar över faktumet att alla mina killkompisar är singelhandikappare och på varför min fot har somnat. Jag tänker på allt men processar inget. Det är skönt. Lika skönt är det inte att störtdyka på asfalt, även om den är kvällsvarm och öländsk efter några glas rosé. Jag tänker att Señorita hade rätt om det där att man inte ska jaga män, speciellt inte då, om de är professionella idrottsmän och väger trettio kilo mer än man själv. Så gick det som det gick också, och mitt knä ser ut som vore det tre år gammalt igen, och handflatorna och foten med smågrus i, när vi lekte på vår barndoms vändplan och elaka killen tacklade en lite för hårt. Jag har måst gått barfota hela helgen. Mina tankar landar på Sjöstugan, på dansgolvet och allt det sommarblonda, på fröken E i dj-båset i full färd med att bläddra igenom den mest fruktansvärda samlingen som någonsin kommit innanför ett liknande bås dörrar, hennes förvåning över att inget som skapats efter -94 tycks falla dj:n i smaken, men ej heller inget före -92. Jag ser Mademoiselle och G framför mig, detta underbara par i röda byxor och murriga paletter, med all världens visdom som man får låna av hur mycket man vill. Jag ser unge herr J's fräkniga profil och värdparet spela strandtennis i vattenkanten på Homrevet. Jag ser värden klippa till sig själv med racket för att ha ihjäl en geting som landat på ögonbrynet, med ungefär samma resultat som på mitt blödande knä. Jag ser allt, känner det, men processar inget. Det är så skönt. Här vill jag stanna, bo, andas, slå mig, läka, älska och uppnå. Här vill jag leva.

söndag, juli 30, 2006

Hemma igen

Som vissa dagar när man inte är en del av världen utan helt har gått upp i den, känner hela spindelnätet av mänsklighet och värme runt omkring sig, vet precis hur energierna flödar och kan förutse varenda mening, varenda ord, varenda drag, en sådan dag har det varit idag. Fullkomlig existens under solen till tonerna av varandras leenden, lycka, skratt och uppriktighet. Jag är trött nu men imorgon blir det närmare rapport, om den öländska asfalten och The Lovely Ones.

torsdag, juli 27, 2006

Nu far jag på semester

Dagens kundutbud har varit av det glesa men intressanta slaget; en ung vacker man från franska ambassaden vars ögon såg på mig med stadig blank svärta tills mina knän skrek ta mig härifrån!, en miniliten tant som hemskt gärna ville veta min syn på Israel-Palestina-Libanonkonflikten och la till att hon tyckte att man skulle ta alla israeler, lägga dem i en grop och hälla kokande olja på dem, något jag var tvungen att försiktigt säga emot trots att jag sympatiserar med Libanon, samt några av de vanliga bärhundarna i olikfärgade tröjor. Nej förlåt, de senares mattar.

Jag är eventuellt judinna, pga eller tack vare -välj själv- mystiska omständigheter rörande min gammelmormor, mormor Tora. I tron är jag dock hängiven Carl Barks-fantast men har på senare år ägnat mig mer åt serier som Garth Ennis' Preacher.

Jahapp, detta är allt för ett tag ni bästaste. Jag drar till Öland ett par dagar med The Lovely Ones och vill ni mig något så träffas vi där. Sjöstugan Byxelkrok är ett hett tips.

Meh

Alert, alert. Byxelkroktröjan är försvunnen, jag repeterar, försvunnen.

onsdag, juli 26, 2006

La Grande Construction

Och det yttersta beviset på att vi inte är två kvinnor som bor tillsammans återfinner man liggandes på handfatet. En linjal. For every man, and woman, who must know. Mät och anteckna i blocket.

Nä. Asså vi hade den när vi bytte toalock. Linjalen alltså. Kuk.

En uppsjö olika sorters individer grasserar denna jord, varav vissa kallas Kvinnor. Vi som räknar oss till k-släktet är i många fall mycket svåra att skilja från en annan sorts individer, de så kallade Männen, men låtom oss inte gräva för djupt i det enär tesen skulle kunna vackla; när Kvinnor och Män befinner sig i närheten av varandra uppstår spänningar, argumentationer, svartsjuka och i inte helt sällsynta fall handgemäng.

För att vidare kategorisera finns det inom Kvinnosläktet de, som föredrar att anta en roll. En känd Kvinna sjöng en gång ”så många kvinnor som jag spelat men aldrig gjort det bra”. Några Kvinnor anser att det är lika bra att vara Kvinna, Kvinna och enbart Kvinna. Vad i den egentliga essensen av Kvinna består veto än så länge ingen, men vi haver hur som helst bestämt oss för en typisk mall. Kortfattat skulle man kunna säga att ju längre ut mot rosa på färgskalan man kommer, desto kvinnligare blir det. Där, i den rosa änden, återfinner man attribut såsom långa naglar, spetstrosor, artiga leenden, hjälpande händer, insinuerande meningsbyggnad, fotfilar och korslagda ben. Det är mycket kvinnligt att inte Ta Plats. Utåt den andra halvan av spektrat återfinns således motsatsen, det vill säga det typisk manliga. Det behövs inte ytterligare poängteras att Män och Kvinnor är motsatser och inte jämlikar, ty därom råder det hittills inga tvivel. Manlighet utgörs till exempel av snus, tjockbottnade kängor, förtrolighet, allmänkunskapomelektriskaapparater och god ledarskapsförmåga. Den Man som inte medelst hela handen kan peka ut vägen för sina medresenärer i livet är i Kvinnans ögon ingen Man utan en själlös, vilsen varelse utan egentligt existensberättigande.

Hur som helst.

Det där om att spela en roll har alltså en del ur k-släktet tagit fasta på. Man, dvs Kvinna, kan exempelvis hävda sig vara ”typiskt okvinnlig”. Detta måste dock kombineras med ett par välrakade ben, en rak vit tandrad och helst ett blygsamt manér för att få full genomslagskraft. Om man, dvs Kvinna, skulle yttra ett dylikt påstående iförd, säg, en skogshuggarskjorta och flottigt hår låter det genast inte lika intressant. Den manliga Kvinnan blir då nästan Man på riktigt och därmed bisarr, emedan den manliga Kvinnan med kvinnliga attribut blir En Bättre Kvinna.

Jag tar för givet att ni hänger med.

En Man kan på liknande sätt ”bejaka sin kvinnliga sida”. Man, dvs Man, kan föna håret, använda någon sorts kräm och kanske intressera sig för inredning. Speciellt kvinnligt bejakande blir det om inredningsintresset är ett sådant med faiblesse för rosa detaljer. Man, dvs Man, bör givetvis bejaka sin kvinnlighet ackompanjerad av diverse manlighetsförlängare, så som till exempel en Hög Lön och/eller en Ännu Kvinnligare Kvinna. Annars gäller detsamma som för Kvinnan ovan, och Man blir Freak.

Så vad drar man, Vi Ni De Resten, för slutsats av detta? Som den analytiker man, dvs gåspennan, föddes till att vara kan hon bara anta att hon gör helt rätt. Jag putsar mina fjädrar, kammar mitt hår, svär när jag talar och ler medan jag försöker sitta bredbent på tunnelbanan. Jag kliar mig inte i skrevet men mår sådär stolt när jag lyckas peka med hela handen, ja kanske armen, som en hel karl. På det stora hela spelar jag spelet, med varierande framgång.

Eller som en annan känd svensk Kvinna sjöng en gång: ”Jag ljuger så bra”.

tisdag, juli 25, 2006

Läs

Die Mitwohnerin handlar på IKEA (trådbackar och galgar till vår miljardsamling kläder) och jag arbetar. Det lilla kollektivet utvecklas och gror. Igår kväll åt vi vattenmelon i köket, beundrade varandras böcker, gjorde en politisk hylla av våra Chomsky*, biografier och radikalfeministiska skrifter. Vi tittar på OC, äter gröt och ringer våra mödrar. Planerar oss. Gör imposanta projekteringar om balkongen och den blivande inredningen där. Tvättar håret, går och lägger oss, tassar upp på toa mitt i natten, väcks av fågelkören. Vi för ett stilla liv. Jag för en tanke framför mig om ett stilla liv.

*Vilka ingen av oss riktigt mäktar med.

måndag, juli 24, 2006

Receptet

Så slår det mig att jag längtar efter den där aha-upplevelsen. Inte glädjen, ruset, farten, lugnet, lyckan i evighet amen, utan aha-upplevelsen. Det kunde låta till exempel så här:

-Vad sägs om att jobba på förlag då, skulle inte det falla fröken i smaken?
-Eureka, där har vi det!


Eller kanske:

-Svaret på allting är inte 42. DET KVITTAR.
-Näh!? Jag är botad!


Eller:

-Vad ska jag göra till middag ikväll, och alla andra kvällar?
-Gröt och banan såklart.


Lycka är att veta. Så fort jag vet något letar jag upp något nytt att ta reda på. Sen ligger världen som en slänt igen och man kan rulla ner, gå upp, få sniglar i håret och gräs i näsan.

Lunch

Lunch med Anna. Skavsåren, eh, skaver och inga snaskiga jobberbjudanden i inkorgen. Håven kanske är trasig? Finnen på näsan ser ut att ha en riktigt bra dag dock, livet är rättvist om man slår ut det.

Äh. Jag har det super. Men det är så kul att klagas lite ibland.

Jaha

Idag måste alla låtsas att vi är tecknade figurer av O.A. Det hela verkar vara det mest troliga, för varför skulle vi annars ha rufsigt hår, blåmärken på benen och en jättefinne på näsan? Varför skulle vi bestämma för oss för att cykla till jobbet en timme innan nödvändigt och varför skulle vi ha magknip? Som sagt, det verkar vara mest sannolikt att det inte är på riktigt.

Jaha, var det bara jag. Jaså.

söndag, juli 23, 2006

I shot a man in Reno...

Ibland blir jag bara så trött. Vi har en ny potatissticka, det kanske hjälper.

lördag, juli 22, 2006

Otåligt

anna å chris:

-hallå?

elisabeth:

-nämen hej!
-var äru?
-på motorvägen
-va?
-fem mil från södertälje
-jamen kom då
-ja eju på väg
-du har en timme på dig. målet är pianister under 42
-jaja, och någon som går på medicin och någon som ska va singel för evigt
-amen... vi sparar lite cosmopolitan till dig
-det kommer ni ju inte lyckas med
-amen
-okej, höj ni kraven så kommer jag om en och en halv
-du får en
-men jag måste duscha
-du kan duscha här
-och drapera mig i annas BH
-den är tjusig ju!
-jaja
-kom nu

Mössa, på!

Ikväll kommer Berlinskan hem. Elisabeth! Hon kommer hem till Sverige efter ett år i Tyskland och vi ska ha kuddkrig i underkläderna varje dag hemma hos oss. Eh. Ha, jag vet att ni tänker fula saker. Det kommer inte att hända. Elisabeth och Christina, Christina och Elisabeth. Vi små rojalister, eller i alla fall våra föräldrar. De galna dagarna kan vi vara Bettan och Cicki. Raggarbruttorna på ön, hur fint verkar inte det? När jag bodde i kollektiv på Slätten för, säg, trehundra år sen, kallade vi oss Östrogenborgen. Vi var fyra tjejer i en etagefemma och oftast var där fest. Gud så jag grät i borgen, stackars flickorna. De dagarna är över, thank God.

Så, ikväll blir det återförening och glädjeyra hos Anna i Fredhällen. Jag anar fylla i mossen. Det är lite konstigt att jag varje helg tänker, åhå, kalas som var så länge sen! innan jag alltid kommer på att nä, det var en vecka sen. Max. You only live twice.

Well, I see you got your brand new leopard-skin pill-box hat
Yes, I see you got your brand new leopard-skin pill-box hat
Well, you must tell me, baby
How your head feels under somethin' like that
Under your brand new leopard-skin pill-box hat

Lösryckt

Det här med hundralistan är spännande på sitt sätt men jag kommer inte på etthundra saker om mig själv som jag vill skriva ner. Lösryckt kunde det ha varit:

9. Jag skriver för att se om jag verkligen finns.
43. Min mest framträdande känsla är skuld av varierande grad.
45. Jag har dålig hand med pengar.
68. Igår färgade jag håret brunt igen, tillbaka från det där socialarbetarröda.
89. Jag är rädd för att verka flickig och klär mig aldrig i rosa, fast jag skulle vilja ibland.
99. Jag tycker att jag är helt ok, för det allra mesta.
100. Fort med fel, det är min melodi.

fredag, juli 21, 2006

Kompisar från förr

Mellan kycklingsalladen och kaffet sa han, du ser ut att vara tillbaka igen, och log. Det kändes verkligen fint att höra. Det må vara svart vissa veckor, men säg den som inte har det så och säg den som ville leva sitt liv i lycka och rus rakt igenom. Du ser verkligen glad ut, sa han, och log ännu mer. Det var en bra lunch, det var det.

?

torsdag, juli 20, 2006

Tips från köket

Hickorysalt is da shit.

Är det en skön värld kan man undra

Nej, jag famlar i mörkret här. Böckerna ligger en trappa ner och förblir stängda. Kanske är det som Cohen sa och sedan inte mer. So? Du blev inte teknisk fysiker... Blev. I det tempuset. Luften är full av så mycket annat skit ju, hur ska man hinna hålla alla bollar i luften, även de man önskar kicka undan? Hit med lite soma fan, jag klarar inte av sånt här.

There's a hell below and we're all gonna go

Jamen det är ju inte utan att jag skäms lite.

Med världen i min ficka!

Lugn hörrni, det är ingen ko på isen än. Ibland sover man bra, ibland mindre. Förr eller senare gör man som kroppen vill och inte huvudet. Jag tror verkligen att det är övergående, den här gången också. Empiri är trygghet.

Idag kommer jag att ha väbben tillgänglig hela dagen. Jag har tagit tusen tunnelbanor hem till mor och far för att hälsa på, som den goda dotter jag är. Hoho. Det första som mötte mig när jag stegade upp på yttertrappan var en skitstor ödla, leguan minst, som gömt sig i bakom en kruka. Jag sprätte Dirty Pretty Things från öronen, ylade till och snubblade baklänges innan jag såg att det var vår gamla plastkrokodil från back in the day, då vi lekte zoo eller annat i trädgården i Hamburgsund. Så var man välkommen hem och tydligen hade katten Cosmo reagerat på ungefär samma sätt som fröken. Skönt att veta, att man liksom beter sig som en katt också. Typiskt.

Nu sitter jag i arkivet, med en kopp tysktmalt kaffe och någon form av chokladderivat som jag hittade i skafferiet i jakt på sockerchock. Det ska jobbas, jojo.

Be back soon.

And David? You will have to visit the fucking Wasamuseum sooner or later.

Det går över

Jag är konfunderad. Ytterst förvirrad, förfärad, förtjust, förbryllad. Och klockan är bara strax innan åtta efter ännu en vaken natt.

tisdag, juli 18, 2006

I know this room, I walked this floor

Som jag ligger i sängen och tänker på hur det börjar och att denna natt just är en början, låg säkert min mor före mig, precis som jag sett min mormor göra om nätterna i Ängby, då jag själv smugit upp mitt i natten för att besöka en toalett, med nattlampan tänd och nervinklad i en bok med många sidor och små tecken. Det har börjat dagas utanför, fåglarna sjunger morgonserenad i en av tallarna, och inte är det den staren jag önskar mig. Den sjunger om sin barndom, om sin korta livstid och om sommaren, om tidens förgänglighet. Den vet att jag inte kan sova där innanför den röda persiennen, som solen, som också vaknat till när den hörde staren, kilat in sina fingrar genom och varsamt bänt isär så att taket ovanför min baldakinlösa säng målats randigt. Jag ligger och tittar på ränderna och formulerar dessa ord i mitt huvud. Åter igen börjar jag om, efter reviderad kommatering, nya ordval och jämförelser som den vänstra halvan av huvudet, detsamma som inte finner ro på kudden och vars lockar tovat sig mot kinden, för någon timme sedan slutat sucka åt. Boken på min mage må vara lätt, ty den är av slaget pocket som finns att köpa för en mindre penning på så många handlar med både bra och, låt mig säga, mindre bra, kanske rent av tvivelaktiga titlar, men orden där i väger tungt. Vilket ett av dem jag än plockar kan jag inga bättre. Och med rätta slutar jag. Kom änglaskaror, kom isande blå sömn, kom John Blund och söv mig, och fåglarna, medan vi fortfarande har en rättvis chans att vakna utvilade till den riktiga dagens gryning.

Semester med Blom

Så har jag återinträtt i den kb'ska sfären och stirrar återigen på det roligaste toaklottret någonsin; kunskap är mackt. Jag går på toaletten och blaskar vatten i ansiktet så ofta jag törs utan att vakterna ska tro att jag är antingen inkontinent eller har damp. Sanningen är att siffrorna förlamar mig. De dansar salsa i mitt spiralblock och hånar mig mellan vattenpauserna. Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig. Jag jagar dem förgäves med grafit och lasso. Min T86a har gett upp hoppet även den. Fyra stycken nya trippel-a och inga livstecken. Både jag och min bordsgranne gjorde tappra återuplivningsförsök, hurrade och sjöng och utförde hlr men nao. Nao nao nao.

måndag, juli 17, 2006

Ett boktips i blåsten

Ett par saker. Det blåser, en hel del. Det lyser. Ganska starkt rakt uppifrån och jag är rödlätt. Svarta byxor är varmt. Så, vad gör jag? Cyklar från ön till Alströmergatan iförd sådant plagg? Check. Alltså, jag var tvungen att poppa in på Little Shop of Fashion och tjacka nya shorts för att inte dööö av värmeslag. Nu sitter jag här och är svettig och jeansfin och ska jobba lite innan jag ska ta min cykel under armen och gråta mig hem igen.

Å så en sak till. "Kalla det vad fan ni vill" av Marjaneh Bakhtiari är ruggans. Man behöver inte ta sig an den som man t ex måste satsa för att läsa Khemiri, det är bara att öppna och ögna. Do it. Jag skrattade hela natten.

söndag, juli 16, 2006

Splittrat

Jävlar. Påsar, överallt. Inga japaner så långt ögat når. Soffor, bokhyllor, jag leker plockepin med möblemanget. Flyttar jag på något rasar något annat. Hej och välkomna till Flyttbloggen liksom. Nu ska jag sluta tjata.

(Nej, jag är inte hemma. Glocalnet tar nänmligen 6-8 veckor på sig att skicka ett modem och slå på on. Vad är det som tar sån tid? Locket ska kanske läggas på brunnen?)

Jag träffade söta fröken Maggie på Tranan igår kväll. Eller söt och söt, hon är dundersnygg. Det var Den stora Bloggträffardagen igår faktiskt. Vad ska jag säga. Det var fint att ses äntligen och jag har lyssnat på Martin's Song idag. Jag funderar över varför jag vill ha ansikten. Jag vill se er. Jag längtar efter att folk ska se mig, kanske igenom mig, och så försöker jag se folk. Det är otvunget också för ingen vet. Det fungerar alldeles förträffligt bra att vara den man råkar vara den dagen. Det bagagefria livet är så spännande.

Jag har cyklat hit. På min finfina namnlösa cykel som bara skallrar litegrann har jag cyklat över bron, längs med Lidingövägen, uppför Valhallavägen och ner för Sturegatan. Som en riktig Stockholmare och inte bara en i exil, med vinden i håret och cykelkorg i tankarna. Förbi kungliga tennishallen och Stadion. Är det nån form av sportmatch där ikväll eller? Alla dessa blårandiga supporters, som står och går och dricker öl på min cykelbana. Jag fräste till och cyklade in i en tjock gubbe så han vek sig dubbel. Sen vände jag och cyklade över honom en gång till. Hytte med näven och hotade med mer stryk om han gjorde om det.

Nä.

Men jag himlade med ögonen och försökte se ut att ha bråttom.

Jag har total blogg- och skrivabstinens. Tusen ord trängs i mina fingrar och så blir det ett sånt här jäkla fishlo pishlo-inlägg. Hej och välkomna till Plock Ihop-bloggen liksom.

Snart ska jag dinera med Katta. Blir fint de. Kärlek.

lördag, juli 15, 2006

Paus

Ibland är saker och ting precis som man har tänkt sig. Och människor. Ibland stämmer idébilden inte alls överens med verkligheten och ibland, men sällan, är verkligheten bättre. Så tack, för lagom många frågor, lagom långa svar, din uppmärksamhet och ditt leende. Tack för möjligheten och de lätta fötterna. Jag hoppas att du hittar hem.

torsdag, juli 13, 2006

Polythene Pam

Asså, vem i helvete har så här många plastlådor? Jag måste ha sparat sedan urminnes tider och det är ändå rätt bra gjort med tanke på att jag inte föddes förrän lite efter det. I farstun, I might ad. Och Eff, det är en påsflytt. Zigenarflytt, tattarflytt, vad än som verkar minst PK. Länge leve den outdragbara spisen, hurra hurra hurra. Nu måste jag ligga på knä någonstans och skrubba något med jättestarka medel. Heppåer så länge, see ya i stan nästa gång.

onsdag, juli 12, 2006

Ont blod

JAG BLÖDER. Från stortån, under nageln, eftersom jag sparkade in den i ett köksskåp. Det utspelas en fars i mitt soon to be före detta hem. Jo, jag flyttar ut. I fucking Linköping. Tog tåget idag vid lunch och har sedan dess varit som jävla Charlie Chaplin köket. Virat in saker i tidningar. Virat in saker jag tycker om i mycket tidningar. Rest mig upp och bangat i huvudet. Vänt mig om och slagit i tån. Rivit upp nagelbandet på en flyttkartong. Svurit över ALL SKIT jag äger, trots att jag flyttat och gått igenom slänga-allt-ritualen sju gånger på sex år. Jag hatar att flytta. Hatar hatar hatar. Själva flyttmomentet altså. Jag blir gråtfärdig, desperat och galen. Och seriöst, VEM SPARAR SÅ MÅNGA PLASTLÅDOR? Söte jesus, jag kunde öppna återvinningscentral.

Annars är det fint.

7-11 is ruining me

Grannen ovanpå badade badkar inatt. Jodå. Det lät som en blåval i en simhall. Skvimp, skvalp, skval, badong och tjong i emaljen, knirr, bubbel bubbel, rissel rassel med proppkedjan. Jodå. Jag låg vaken med ögona uppåt och undrade när det skulle börja droppa ner på mig och mitt omöblerade liv.

En gång när jag var liten råkade jag hälla ut en mugg vatten på mig själv i mörkret och det första jag tänkte var att det måste ha kommit slem från taket.

Jodå.

tisdag, juli 11, 2006

And they are out

Asså nedan kan man beskåda fröken Haraways nya residens, bland lampor och röda persienner. Än så länge bor jag och mina kläder på ön, utan galgar och snus. Utan allt nästan, eftersom Elisabeth inte är så om sig och kring sig i köket. Inredning är hon fena på, men mat lagar hon bäst take away-style. Därefter ser köket ut. Snyggt förvisso, men saker som potatisstickor och koppar utan sprickor är bristvara. Mina grejer kommer på fredag. Die Mitwohnerin i slutet av juli.

Men lite lappsjuka har drabbat mig. Det är lugnt och fint och barrigt å så, och fåglarna kvittrar utan bara helvete ni vet, men det saknas något. Främst en stadig internetuppkoppling. Den ohyfsade grannen har inte vett att dela med sig av sitt oskyddade trådlösa på tillräcklig styrka, den jäveln. Mademoiselle kan nog ha rätt i att jag borde ha semester utan omvärlden i bakfickan men jag klarar det inte. Jag kände betongen sjunga och locka på mig redan vid tio imorse. Som turen har jag O's nycklar och här sitter jag nu. Det är samma himmel, samma hav, samma internet. Tackar.

Det var sjukt märkligt att vara bara Anna och jag där igår. Sjukt märkligt. Men fint.

Lidingö i bilder









måndag, juli 10, 2006

Hemma

Tallarna utanför och barren. Jordgubbar i en skål med mjölk och tystnaden i fågelkvittret. Det är helt. Det känns helt, i den här lägenheten på den här ön vid det här skrivbordet finner jag ron. Det är en ny sorts ro, eller en gammal sedan länge förslumrad. Jag sitter vid ett skrivbord av bokträ som står på en fiskbensmönstrad parkett som finns i en ny bostad där jag ska bo. Där jag bor. Jag, och Berlinskan, när hon kommer hem om ett par veckor. Vi ska dela skrivbord och tankar och arbetsro och äta jordgubbar och livet ska vara helt. Nuet finns i den här lägenheten. Det dyrbara ovärderliga nuet som ständigt kommer och går men aldrig står att greppa. I min tallrik med jordgubbar och röd mjölk simmar det runt plötsligt och jag ser det. Jag tar det och jag sluter det i min hand och känner det, för första gången på mycket länge. Som tallarna utanför och barren.

söndag, juli 09, 2006

Carpe nox

Så ser jag en grön porsche rulla fram mitt i flytten och jag tänker att, det är en sådan jag alltid har velat ha. Sen min första leksaksbil, som av en händelse var en grön porsche, har jag önskat mig en just sådan. Den hade små dörrar som gick att öppna och en vinge där bak. Sen tänker jag att, cirkeln är nog sluten nu. Jag är vuxen, mitt ibland kartonger och kassar och pappa som står där. Det är inte min gröna bil men den finns i alla fall, i min närhet och svaghet.

Nu till något annat. Det var en herrans bra kväll igår. Hälleflundra gör sig utmärkt på grill och jag älskar dem alla, fina fina Gustaf och så Byxan 06, vilken smäll det kommer att bli! (Sista helgen i juli drar vi på camp till Byxelkrok, Öland). Man blir rastlös ändå ibland och som siktet var inställt på stan blev det så. Finlandssvenska, nakenbad (inga böter) och Cohens yrande om rävar. Alltså, den mannen och rävar, det är något magiskt. Det kan ha berott på att han trodde sig vara Pete D på vägen hem.

lördag, juli 08, 2006

Sammanfattning denna lördagmorgon

Jag är så glad för jag ska:

-flytta ut på ön i helgen, hurra hurra hurra!
-grilla flundra hos Gustaf ikväll, och dricka en petit
-möta upp en fröken på Tranan och gå över på rött

Jag är så arg för jag har:

-så JÄVLA MYCKET KLÄDER
-inte packat ner dem än
-ett blåmärke the size of a tefat på låret

Σ: Sjukt bra.

fredag, juli 07, 2006

Saxat

"Man kan inte säga till en brottslig Du gör orätt, ty han rår inte sjelf för hvad han gör, - men vi hafva rätt att, för vårt eget skydd, knipsa nacken av honom."

Småbloggar lite

Gotta love Barbro.

Bossen

Tjoho liksom, 30 oktober på Globen med The Seeger Sessions Band å allt. Cohen och jag återfinns i kö måndag morgon.

Petes lista

Fem saker i min frys?

-whiskystenar, reklampryl från den tiden då Schlumberger ännu fanns i Norden
-ärtor skulle jag tro, frysta då
-is
-is
-is

Fem favvosar i min garderob?

-näsdukssamling från tidigt 1980-tal
-ärtgrön råsidenklänning buren av min mormor på kungamiddag
-svart- och vitrutig slips
-vindtröja köpt på Smögen, så glad jag var
-nåra lik

Fem saker i min bil?

-min bil, hahaha jag dör!

Fem saker i min handväska?

-penna
-papper
-musik
-hårnålar
-koder, nycklar, nallar, passerkort, plastkort, kortkort och parkteaterns spelschema

torsdag, juli 06, 2006

Spara

Det finns komplimanger och så finns det sånt här. Jamen herre, tack. Rodnar ner i meniskerna.

Note to self

Klippa mig
klippa mig
klippa mig.

Elisabeth Höglund pre blondering kör hela backpackingracet, så ser det ut nu. Det behövs tålamod och produkt produkt produkt för att platta ner, böja till, fixa om. Jag diggar färgen och lockarna men det faktum att man hade kunnat sälja de ännu inte avklippta topparna som borst avsett för färgslipning känns inte helt kosher. Riddargatan nästa, alltså.

Nej just, lönen. Suck.

onsdag, juli 05, 2006

Nivån

Also, ein bisschen mehr happy för att tala klarspråk, har det varit igår och idag. Jag har jobbat bank och känt mig användbar. Stort plus. Jag har skrivit lilla frilansjobbet och känt mig ok kreativ. Plus till. Ett plus ett blir tre ibland, för humöret bubblade upp på köpet. Dessutom är Rara hos mig hela veckan. Hon är grymt bra. Hon pratar dalmål, känner sig som en del av det svenska brukssamhället och har kritblont lockigt hår som blåser i vinden och äter druvor. Idag lånar hon mina rosa tossor också och lär mig saker om täxempel Ivan Agueli och Klimts porträtt. Hon kan sånna grejer förstår ni och jädra mycket mer och doktorerar och tycker om mig. Man kunde ha haft en mycket sämre vecka fastän det är ett dåligt sätt att uttrycka sig på.

Merrylicious.

Jag ska bara lära mig att hålla i. Synapserna kommer att få sig lilla fotbad ett tag framöver eller så.

Little boys big egos

Lillkillen ba,

Asså jag har fått den här utomlands så ja vill typ fixa det.

Ja ba,

Ja, då får du fylla i den och betala boten.

Lillkillen ba,

Mäh, du får fylla i den ja vet inte hur man gör.

Ja ba,

Asså lillkillen, jag har inte heller sett en sån här förut och det är dina pengar.

måndag, juli 03, 2006

Orka lite till

Vi måste tro på det, inte bara avsky alternativet.

söndag, juli 02, 2006

Som tårarna bränner bakom ögonlocken bränner söndagssolen i min bok, sönder bokstäverna i orden som bildar meningar som bildar mening. Ett telefonsamtal utan innebörd blir till salt i korsordet och det är strömavbrott på arbetet som var det viktigaste idag, som var idag. Nu är det redan nerklottrat på sidorna utan att något mer blivit utrett mellan krumelurerna som borde börja ta form någon gång, så att jag kunde tyda dem. Jag vet inte vad jag saknar, vad jag gör, vad jag gör åt det, vem som vill ta emot fastän alla finns där. Det är en sådan ful ful dag en sådan ful ful längtan ett sådant fult fult missnöje med skalbaggarna i gräset och disken i köket, myrorna i själen. Nu är det paus.

Man måste gå med på det

Njo, jag tycker väl synd om mig själv ibland. Det är det fulaste jag vet, näst efter Trester Leeren och särskrivningar. Huvud och känslor spelar oftast inte samma sport och ibland inte i samma lag. Hej åttiotalschef, men jag orkar inte hitta på fyndiga metaforer.

Det ser ju så braaa ut! På pappret herre gud, ser det så braaa ut. Tror jag, kanske, lite i alla fall, om man får jämföra på vissa sätt. Jag har någon form av utbildning som det inte är allt för mycket kvar på. Jag är glad och trevlig och lång också. Nja, eller glad och glad, ögonblickligt sprallig vore ett bättre val. Jag tycker om äggsmörgås och Tom Waits och dricker öl och löptränar, ni vet. Som folk är mest. Men hur mår egentligen folk som är mest?

Vi var ett gäng tjejer som började på Y mitt år. Kännetecknande för oss nu är att vi gick in i det med huvudet på skaft, och kom ut ett par år senare med självförtroende saggande nere vid anklarna. Å Mille M, fuck you. Det kan ju vara en faktor till allt det här gnället. Jag vet jag vet, men sluta läsa då innan jag får ont i magen.

En annan liten grej kan ju vara det här vi kallar... eh, vad är det nu igen, jo! Levnadssätt. Det är ett fiffigt ord. Som vi väljer att leva. Frågar någon mig är det uppåt väggarna. Jag tycker inte att jag har fått en rimlig chans att välja. Vi har byggt vårt samhälle själv brukar det heta men jag reste inte en stötta ens innan jag var född. Man fick börja på det som redan fanns, och det var fyllt av stress, av press av blåsa omkull våra hus. Fullt av vargar. Vad är det som säger att vi ska låsa in våra familjer i små kluster om i snitt 3.8 gubbar? Att inte två män eller två kvinnor ska få uppfostra ett barn? Att kollektivet inte är det minst stressande alternativet och att närprincipen vore smart att ta i beaktande? Att vi borde odla våra förbannade grisar själva istället för att köpa dem på Hallarna, utan att bli kallade för tomtar för det?

Utopi, är det? Eller flykt från en dystopi till en annan? Jag vet i alla fall att världen som jag lever i, tillsammans med många andra duktiga flickor och pojkar, inte är en miljö som gör oss den största tjänsten. Man kan bara välja på så mycket.

lördag, juli 01, 2006

Läs inte det här

Det finns ett ord som heter. Kärlek. Så nätt så massivt så enkelt så obehagligt. Jag har inte skrivit mycket om det här. Eller har jag? Tycker ni det? Kärlek. I alla fall inte min egen. Just nu är jag svag i knäna i Clive Owen och skulle särdeles gärna ringla hans röst ner i en ask att ha på nattygsbordet, men det är inte min riktiga äkta egna. Å, jag vet att ni trodde att vi var ett par men han är så lynnig. Mina gener och hans humör, vi fick slut på kunglig dansk. (Han stal min pillerburk en gång också.)

Äh. Jag orkar inte. Det går inte att skriva om kärlek om man inte är mästare av orden. Jag vill älska. Fuck Romeo och Julia, fuck Clive Owen (I wish) och glöm för guds skull våra x. Så många år. Om lika många till är jag 33. Det går ju inte att skriva att jag har tappat hoppet utan att låta som en låtsasdeprimerad tjugofemåring på tillnyktring. Fast jag är spik i lördagkväll. Jobbat. Man kan tråna så det ryser i njurarna, efter känslor man inte minns bakom ansikten som inte finns. Man kan ta sig för pannan och himla med ögonen över sina egna ord och önska att man hinner fixa nåt innan man dör och jag vill inte leva för evigt. Man kan till och med lyssna på någon gubbe med hatt, säg till exempel Burt Bacharach, och fastna med ögonen där det bor lite blått på himlen. Men, det spelar ingen roll för där finns ändå bara ångest över allt det tappade.

Äh. Jag orkar inte skriva det där om längtan ikväll heller.

Sinus as usual

Det jag vill skriva är inte klart. Nej, inte det heller, men det här blogginlägget är inte klart. Det känns för litet stort och mina fötter värker. Tanken var egentligen att börja med "Att ägna semestern åt att komma ifatt sig själv vore..." men där tog det stopp innan det knappt ens börjat. Mina fötter värker verkligen, så jag kan ta fasta på det istället. Det beror inte på de nya med flurpsen utan bara faktumet sex-sju timmars stående om dagen. Ryggen mår väl bättre, I guess. Herre vad oinspirerat.

Äh. Läs Miss Takes midsommarnovell istället. Kärlek.