Klippt och skuren och god jul etc etc

Igår dårå, helt nytt. Jag är med lugg! Alltså tiden för detta. I kid you not, det tog FÄM timmar hos frisören. Inte bara lugg iofs, även färg och slingor. Kola, för den som undrar. Mitt huvud, kolaslingat. Jag skulle lätt kunna gömma mig i en julgodisskål. Vidare gick min rygg sönder. Många timmar i hipp men ergonomiskt katastrofal snurrstol, njet. Vad ska jag göra! Voltaren och ipren och ibumetin och what not, jag byter ut godiset mot piller. Det är inte kul alls, får attackstretcha? Om två timmar far jag till Pennybridge och firar jul (får stå under resan med den här smärtan, kan ej sitta). Klappar är köpta, slagna, rimmade etc etc. Det enda som rimmar på korg är borg och den enda som inte läser här är mormor, som ska få en svart shoppingkorg från Designhouse Stockholm istället för den röda hon stulit från Ica. Man får inte göra så hur många helgade år över åttio man än är, och den är anskrämlig på toppen av rullatorn. It's a movement tydligen, pensionärer med icakorgar.

Ska svälja ett par vita till och krulla upp benen under hakan nu. Måste få ordning på detta, har ju lugg nu, är hipp.

Gul jod,
Gåspennan

Circel of life

Läs hos Elin. Det är horribelt, inte särskilt ovanligt och får en att vilja kräkas. Idag rapporterade DN (?) att många kriminella vuxna varit mobbade som barn. Jag undrar hur många poliser som varit mobbade som barn och hur det påverkar deras yrkesvardag. Jag undrar också varför debatten kring mobbing är så fruktansvärt enkelspårig och i princip bara handlar om vad skolan ska göra åt problemet. Skolan är bakbunden. Skolan har NOLL pengar. Skolan har inte ens råd att köpa in bänkplatser till sina elever, än mindre betala ut skäliga löner till lärare och personal. Problemet börjar bland annat där. Det kunde ha varit så mycket bättre om kommuner, dvs i förlängningen staten, försåg sina skolor med monetära möjligheter. Fler vuxna, med adekvat utbildning, per barn skulle göra stor skillnad i mobbingstatistiken. Och varför pratar ingen om värderingar? Även föräldrar har väl ett ansvar för sina barns uppförande? Varför pratar ingen om vilka (bajs)värderingar vi överför på våra barn och ifrågasätter dessa, som tydligen, UPPENBARLIGEN, gör att var tionde barn känner sig mobbat? Varför pratar vi inte om jämställdhet, lika värde, etnicitet och genus med våra barn? Varför inte skolorna gör det? DE HAR INGA PENGAR. Som Bush försökte säga: höger hand vet inte vad vänster hand gör. Samma politiker som inte på allvar tar tag i jämställdhetsproblem (av alla slag) delegerar med bestämd hand uppgiften att uppfostra alla Sveriges barn till ickemobbare, samtidigt som de med andra handen skär ner och stryper skolans budget och gör sig av med en efter en av de kamratstödjare, fritidsledare och hjälplärare som så desperat behövs. How can you not do the math! Mobbade barn blir misshandlande poliser, kriminella kåkfarare, kvinnofridsbrottslingar och allmänt miserabla. Det finns EN signifikant faktor och den stavas pengar. Till rätt instanser.

Vargen kommer (inte)

Med anledning av vargstammens obehagliga okontrollerbarhet ska det nu bli lagligt att skjuta av de små rackarna. Jag förslår här med ytterligare en jaktlicens, som ska gälla jakt på jägare. Eftersom stammen av dito varelser utgör ett reellt hot mot inte bara får och ren utan även människor och klimat bör vi understödja de som vill vara med och hjälpa till att reglera antalet individer i jägarpopulationen. Hela 8200 stycken har anmält sitt intresse för att jaga varg efter nyåret, en siffra som tyder på stort överskott kontra andra populationer, tex vargätare och vargpälsbärare. Vargflocken idag beräknas uppgå till ett antal av ca 250 individer. Jag har med hjälp av en liten gnutta hjärnkapacitet räknat ut att om vi även kunde balansera jägarflocken till att uppgå till ungefär samma antal individer, så skulle samhället i stort, samt renar och andra små flickor, tjäna på det. En avskjutning på mellan 22-40 vargar lämnar en genpol på modesta 210 individer. Jag kan inte se att den siffran skulle utgöra ett problem för jägarflocken heller, eftersom hela populationen idag består av män och skillnaden mellan 8200 män och 210 män i fråga om barnalstring torde resultera i samma siffra. Ja, om man inte vill vara lite mer queer förstås, men dessa individer är vi redan på god jakt att skjuta av.

Snail mail mystère

Detaljer ur livet:

Den 27 augusti i år postade jag ett paket till Paris. Det innehöll ett ex av Persepolis av Marjane Satrapi som jag tyckte att min fina kompis skulle få i födelsedagspresent. Idag, den 14 december, tre och en halv senare, kom den med returpost hem till mig igen. No dice. Var har den varit och varför kom den inte fram? Jag kan se att den har varit i Frankrike och vänt, och på kuvertet har någon klottrat med grön penna. Franska posten = enigma.

Fröken trött och ilskan

Så, hur mycket ska man bråka? Ska man bli irriterad, arg, hatisk, vilja klippa till vederbörande? Hur mycket direktansvar ska man lägga på de idivider som fäller sexistiska kommentarer, utan att mena det. Var går gränsen för att mena något? Kan man inte tycka att en vuxen individ som har tillgång till samma media, internet och böcker som jag har borde ta ansvar för att hålla sina sexistiska kommentarer för sig själv eller inte inte fälla dem alls? Men klasskillnaden då, som ju ofta inte avgörs av reda pengar utan kontext, uppväxt, umgänge? Jag har inte lärt mig genus på det klassiska sättet, genom lärarledda kurser, i alla fall inte i någon större utsträckning. Med risk för att låta pompös känner jag igen mig i Herta Müllers uttalande om att hon inte är modig utan bara gör det hon måste göra för att hon är rädd. Var rädd.

Jag är rädd varje dag och rädsla är som bekant en fantastisk katalysator för hat och ilska. Ibland, ett erkännande, hatar jag män. Jag hatar den vita, bullriga, ölmagade, fejkpoppade, byxupprullade, kängförsedda, reklamutbildade, hundägande, flickvänsnedlåtande, söderboende, självklara mannen som aldrig känner sig ifrågasatt. Jag hatar när Monsters of Folk tillåter sig själva att spela i tre och en halv timme i Philadelphiakyrkan och gör det till en intern, vit, machogrej. Det utesluter, visar upp, skapar fronter bakom vilka några hopplöst betraktar och andra axiomatiskt ställer sig framför. Därför hatar jag när mannen bredvid mig på tunnelbanan sätter sig på ett säte ii en överfull vagn och särar på benen. Hur stor pung kan (en) man ha? Jag blir genast irriterad. Jag bufflar tillbaks, visar att gränsen går vid mitt säte och spänner ut mig. Fast det kanske inte är något han gör med flit. Han har lärt sig att sära sen han var knodd. Jag har lärt mig att sitta som prinsessan Viktoria? Men jag har ju lärt om mig! Och han är äldre än jag, har haft oändligt mycket mer tid på sig att läsa en bok!

Hur mycket ska man bråka? Jag kan inte leva i den här världen och den här världen kan inte leva utan mig, jag får göra vad jag måste? Bråka om allt, varje gång jag ser det, eller hata mig själv efteråt för att jag höll käften. Men om att hålla käften alltid är att hålla med betyder det att allt passivt motstånd är förgäves och jag håller inte med om det heller. Det är inte mina regler och om jag inte vill lägga energi på att opponera mig mot den skit som förtrycker mig utan väljer att betrakta den tyst från utsidan och sedan själv göra annorlunda, ska jag inte få göra det? Ska jag inte få stå över ett krig som jag inte själv startat, inte vill vara en del av och som innehåller så många självdestruktiva fallgropar att jag egentligen aldrig kan vinna, på ett personligt plan? Jag är faktiskt rätt trött här och känner mig ensam.

Hur mycket ska man bråka?

Jag har röstat på Calle iaf

Däckad i soffan en fredagkväll, jag förstår inte hur jag kunde tro att idollåten skulle kunna vara kanske bara lite bra i år. Vad VAR det där jag ville dö? Fläkten också, STÄNG AV fläkten. Den lilla killen med spretigt hår som heter Erik och verkar skenhelig sjunger falskt och juryn ställer sig upp. Väldigt konstigt, och till världens tröttaste låt också. Det är inte bra bara för att det är gammalt, svenskt och pudelrock. Nej nej nej. Den andra killen, Calle, han kan i alla fall ta ton utan att se ut som ett slaktdjur i en gasbox. Han hade kunnat sjunga om Nic O Tean och Al Kay Hole på Beatlesvis och inte som Joe Cocker, men jag tillstår att jag gillar bägge. Peter Jihde hade kunnat stanna hemma med sina sexistiska kommentarer och juryn, tja, de såg ut att ha kunnat skriva VINNARlåten alldeles själva. The end of the day. Martin kodar matlab i fåtöljen.

Hej tomtestrutar dra i skägget osv osv

Igår trodde jag att jag var på den mest heteronormativa, sexistiska julfesten jag någonsin skulle närvara på. Idag vet jag att det inte var sant. Jag vet inte vem som läser här, eller om någon alls gör det, men är man nyfiken på hur en företagsjulfest kan gå till så kan man ju maila mig eller nåt. Jag är väldigt glad att jag var nykter och kunde kontrollera mina ansiktsuttryck någorlunda, samt att jag hittat en klenät att tugga på. Det håller käften sysselsatt med något i alla fall.

Le inte, smärtan

Nya strumpbyxor (sneaky fox, bara en sån sak), nya skor! Glöggfest, The Tiny, 30-årsfest hos världens bästa Mo! Det är en alldeles särdeles lördag. Jag har självsprickor i mungiporna (cred svenska vintern). Inget utropstecken. Och i morgon tror jag att det kanske blir frukost med Göteborgsbesök. Västkustsoppa, pass auf.

I wouldnt want to be your dog

Jag har ätit middag med Kai. Det var himla trevligt men jordnötssåsen kunde man eldat som bränsle så stark den var.

En annan sak som inte rör varken middagar eller såser är barn, och huruvida jag är barnkär eller inte. Nej, skulle nog de flesta av mina vänner svara. Jag är inte fientlig eller så, men jag gillar inte heller att rulla runt på golvet med dem och jag blir uttråkad av långa partier fia med knuff när motparten inte kan prata politik mellan varven. Å andra sidan är jag en av de få jag vet om som behandlar barn som människor. Jag kanske inte åhåar och gosenosar och tycker att de är underbara, men så är det också ytterst få vuxna människor jag tycker är underbara. Barn är människor, inte husdjur. På tal om husdjur tycker jag också att det är en smått märklig förekomst. Jag begriper ju typ varför folk vill ha dem, och visst kan det vara mysigt med en hundvalp i knät, men är det inte lite strange att ha levande varelser inlåsta i sitt hem och att man tar sig rätten att bestämma precis allt om dem? Nattens funderingar. Nu: The Ground Beneath Her Feat.

Saab-skabbet

Hycklarlandet Sverige slår ännu ett slag för jämställdheten och miljön. Enligt socialdemokraterna behövs nu "nationell samling" för att rädda Saab. Nej, det är inte vad som behövs. Ingen endaste nationella samling kan rädda Saab, och det finns fö ingenting att rädda. Saab har varit ägt av GM i typ 20 år. Det är ett amerikanskt jättebolag som inte har något som helst med Sverige att göra. Under ett enda av de åren har Saab visat svarta siffror. Alla andra år har de gått med förlust. Varför i helvete skulle man vilja rädda ett sådant företag? I sann kapitalistisk (skit)anda borde ett sådant företag ha konkat för 19 år sen. Kan man inte möta marknadens behov ska man inte få agera på marknaden, det är så det är på alla andra områden utom Sveriges patetiskt ynkepynkiga snuttegris bilindustrin. Flaggskeppet. Som inte ens är svenskt och som sysselsätter 4000 personer. Det är ingenting i jämförelse med de över 100.000 långtidssjukskrivna kvinnor som inte en jävel bryr sig om att försöka rädda. De som det verkligen kunde gå att rädda. Sverige, jämställdhet och miljöaktivism! Om inte socialdemokraterna (och resten) är medvetna om det så tillverkar Saab BILAR. Bilar är fulla av skit, producerar skit och fraktar skit. De spyr ut avgaser och dödar folk, inuti och utanför dem. Let's save them! Kan inte Sverige bara ge en ohemul mängd statliga medel (pengar som borde gå till arbetslösa, vård av små rara oskyldiga barn och blomrabatter ffs) till ett JÄTTESTORT amerikanskt bolag som vinglar på gränsen till konkurs så att vi kan rädda Saab och 4000 35-åriga mäns jobb?! Montörer som lika gärna kunde montera något miljövänligare, säg TÅG. GUD, hatet.