Dubbelmoralen, vikthetsen och vården

Det är konstigt hur fysisk sjukdom alltid får gå före psykisk. Ätstörningsproblematik tas inte på allvar förrän den fysiska kroppen tar skada. I princip överallt där man kan läsa om anorexi, bulimi, ortorexi osv, finns listor på kroppsliga skador och biverkningar. Mag- och tarmproblem, tandköttsproblem, hjärtsvikt, ledvärk och försämrad ämnesomsättning tas alltid upp. Håret kan falla av, småsår som aldrig läker. Detta är fysiska reaktioner på en psyskisk sjukdom som för väldigt många inte ens har med kroppen att göra. Det är bara biverkningar av en sjukdom men lik förbannat är det extremt svårt att få hjälp för sin ätstörning om man inte uppvisar starka tecken på fysiska besvär. Det räcker liksom inte med att vara sjuk, man måste vara sjuk på ett korrekt sätt, som vården kan förstå och angripa. Problemet blir såklart att det som angrips inte är den egentliga sjukdomen utan just bara vissa effekter av den. Istället för att fokusera på hur vården borde förebygga ätstörningar läggs fokus på hur individens fysik ska se ut för att uppfylla normen hos en icke ätstörd. Det samhälleliga ansvaret har förskjutits till den individuella kroppen. Ansvaret hamnar hos den sjuka.

På samma sätt behandlas överviktiga. De som väger för mycket enligt någon form av obskyr skala (BMI till exempel) sägs behöva "bli friska" för att det inte är hälsosamt att vara fet. Samma lista som för den ätstörda figurerar även här. Hjärt- och kärlsjukdomar, svaga leder och dåligt skelett. Det hälsosamma idealet styrs alltid av ett fysiskt eftersträvansvärt utseende, som att vara lagom smal. Argumenten för att gå ner i vikt eller för att försöka bli frisk från sin ätstörningssjukdom är i princip alltid relaterade till att kroppen antas må bättre av att se ut på ett visst sätt. Den psykologiska biten antas lösa sig som genom magi. Om vi bara ser ut som träningsfreaks hela bunten kommer vi bli av med våra hjärnspöken på kuppen. Det viktiga är utsidan! Luddiga och i många fall obehagliga uppmaningar om att vi borde gå ner i vikt för att orka vara bra föräldrar/makar/sambos/vänner gör inte direkt den individfokuserade ansvarsbördan lättare. Det är helt enkelt våra feta lår som gör barnen olyckliga. Eller så är det mammornas bantningshets. Hur som helst är det vårt eget fel, och vården kan bara behandla leversvikt och trasiga knän så det som finns mellan öronen är det ändå bäst att tiga om.

I verkligheten är det ingen som nämner att det kan vara sjukligt jobbigt att gå ner i vikt och att nyttan, viktnedgång kontra psykologisk smärta och ångest, kanske inte slutar på plus. Att ständigt gå omkring och oroa sig över vad man äter och hur många kilo man väger är värre än onda knän och dålig kondition. Om det finns något som tär på det mänskliga psyket är det matångest, believe me. Självklart tycker jag inte att man ska äta friterad ost varje dag, och inte låta bli mat helt och hållet heller, men de allra flesta gör inte det och de allra flesta som bantar och har matångest har kroppar som är fullt friska, egentligen. Ikväll är det premiär för Sveriges Biggest Loser på Tv4. I pausen är det reklam för McDonalds. Jag tror jag svimmar.