måndag, november 29, 2010

Dag 8: ett ögonblick

Jag börjar känna mig stressad av den här listan. Ett ögonblick, måste hitta det bästa! Ett minne, var är det? Min favorit hit och ett annat dit. Idag är det ögonblick på menyn. Jag tar ett nyligt. Mellan våning två och tre i hissen på Västmannagatan hörde jag alldeles tydligt en tioårings skalövning på ett fint gammalt Östlind&Almquist i röd regnskog. Hade jag haft gehör hade jag hört att det var d moll och hade jag varit en kväsare utav minnen hade jag inte genast börjat känna hur det luktade i min pianolärarinnas antikinredda lägenhet på åttonde våningen i Nockebys äldrekvarter. Tung parfym och rök, Prince ultra long extra light, och handcreme. Man blev tvingad att använda handcreme ur en rosa pumpflaska för att minimera friktionen, tangenterna blev tvålhala efteråt. Sen brukade jag fundera över om det inte tog ut varann, det ultra och det extra, men bara tills man fick sig en åthutning och fick ta upptakten igen. Och om igen och igen och igen. Bartók. Jag förstod ju inte vitsen med den där gubben och var ingen flitig elev, men långvarig blev jag. Hann växa upp och se henne röka en limpa i veckan innan jag vågade uttala mitt sviktande intresse för ungerska kind of romantiker. Allt det där for genom mitt huvud idag mellan två våningsplan på väg upp från jobbet och jag saknade med ens den där lägenheten och hennes piano och skalorna och etyderna något så alldeles fruktansvärt, trots att jag ofta avskydde det då.

lördag, november 27, 2010

Dag 7: mina bästa vänner

Jag kan inte skriva något om någon bästa vän för jag har många. Jag har Señorita, Mademoiselle, O, Katz, Mo, M, Gustaf, Rara, Hedda, Holmskan, E och fler... det går inte att säga att någon av dem står mig närmare än någon annan och jag känner mig verkligen tursam som har ett helt fotbollslag av människor som jag älskar att vara med. Min första bästis hette Emil. Sen Annie, sen Petra. Sen oh min själ lärde jag känna Señorita och hon blev mitt skyddsnät. Ett klart minne är att vi sitter på klätterställningen bakom skolgården, uppflugna på en trästock, och så får jag känna på hennes huvud med handflatan. Det är varmt och lent och sen sätter hon på sig kepsen igen. Det var en vit keps med lila skärm och mussepigg-tryck.

Ibland pratar jag mer med någon, ibland någon annan, men det är liksom för att livet är så. Olika samtalsämnen, olika stunder. Jag kunde få panik i Linköping när jag visste att jag inte bara kunde ringa upp vem jag ville och komma över. Då flydde jag till Stockholm med första bästa tåg. Nu är de flesta samlade i samma stad och det är ju en lyx om något att ha geografisk tillgång till sina vänner. Utan dem är jag ingenting.

tisdag, november 23, 2010

Dag 6: min dag

Min dag har sett ut ungefär så här:

Halv nio, kom till jobbet. Vid mitt skrivbord står (minst) tre arga sk medarbetare och undrar varför de inte kan bygga våra applikationer. Eftersom det sista jag gjorde igår innan jag gick hem var att checka in major förändringar i vår byggmiljö känner jag mig träffad. De bränner mitt skägg med sina facklor och sticker mig i baken med sina grepar och jag fixar till det. Allt är frid och fröjd.

Halv tolv, går på lunch med bla Sima som jag träffade på ggm och som verkar asgrym och trevlo. Vi pratar mycket om chili. Jag tipsar om att man inte ska hacka chili och byta tampong för nära inpå. #Fail.

Halv ett, nu händer det grejer. Jag tänker prata med min nya hw-modul för första gången. Jag kopplar ihop den med ett styrkort och går på jakt efter en rs232-sladd som någon stulit. Hittar den, pang in i comporten och tjena hej! Jag kan prata. Tyvärr 1) det är rs232 och inte I2C. Tyvärr 2) Det är ett ascii-interface? Hej trädgårdsslang.

Halv tre, tar en fika med A, min projektledare. Vi pratar om... minns ej. Undviker kaffe eftersom jag fyllt min kvot för dagen. Vill inte bli skakis inför kvällens badmintonmatch.

Halv fem, skriver det här inlägget och börjar packa ihop mig. Ska som sagt dra och spöa upp min sambo på badmintonstadion.

Jag verkar fö favorisera halvtimmar. Dock ej helt empiriskt bevisat. Kl nio ikväll kommer jag tex se på House om inte tv4 ska visa nån hjärndöd hockeymatch eller dyl istället.

söndag, november 21, 2010

Seminarietips

Twitter får bloggen att kännas offline. I knew it, hej datastress. Jaja, får väl försöka hitta ett sätt att hålla mig själv i schack, det har jag gjort förr. Annars: om man är intresserad av nätneutralitet tycker jag att man ska spana in här och anmäla sig.

Det har fö varit en till asgrym dag på GeekGirlMeetup med många intressanta samtal. Pepp!

lördag, november 20, 2010

#ggm

Lyssnar på Johanna Nylander på GeekGirlMeetup. Intressant om internet i stort och datalagring speciellt. Har även träffat rockspindeln Helene och haft en trevlig lunch med en tjej som liksom ska börja jobba hos oss på måndag! Oddsen (fast så säger man ju alltid och sen är världen som ett litet nystan iaf). Inser att jag väl får börja twittra nu då. Känns svårt att låta bli efter påtryckningar. Håll utkik.

Editerat:

Och nu Kristina Alexanderson om Creative Commons! Hon är fanimig fab.

fredag, november 19, 2010

Dag 5: min definition av kärlek

Kopfschmerzen heute. Rotwein, nein nein. Blev mycket, blev sent. Inte läge att definiera kärlek egentligen. Jag får ont i magen av den här rubriken. Tänk om jag har fel, tänk om det finns en sanning om kärleken, tänk om jag missat den! Ni vet. Kärlek är att titta på M som sover och känna att det gör ont i bröstet för att livet är flyktigt och vilja hålla om, för alltid och för evigt. Kärleken är faktiskt fåfäng på det sättet, oavsett vad de tutar i en i kyrkan. Min är det. Min kärlek brusar också upp. Den är hetsig och ibland svag i köttet. Den är dock alltid som grundläggande känsla pålitlig och jag har aldrig haft svårt för att släppa in den, folk med den. Har aldrig räds att bli sårad på det sätt att jag låtit bli att känna. Har snarare funderat över hur människor gör som trycker bort känslor. Jag besitter inte den kunskapen, är en veritabel soppa av känslor. Utanpå. Det finns ju olika också, kärlekar. Att älska sin nästa som älskar en tillbaks är inte alltid lätt, men det riktigt svåra är att älska de nästnästa som trängs med en på tunnelbanan, drar sexistiska skämt och vurmar för nationalstaten. Vissa dagar är man där. Då står jag ut med allsköns allt och kan faktiskt säga att jag älskar ändå. Annars är jag mycket glad att jag kan och får älska M och hoppas att det varar så länge vi vill. Jag vill länge. Bara en sån sak, är inte det kärlek kanske.

onsdag, november 17, 2010

Dag 4: vad jag åt idag

Extremt tråkitt blåggämne. Jag åt mest bröd, för det äter jag till alla rätter. Till frukost var det ackompanjerat av te och juice och lite ost, till lunch fick jag mig en bit fisk (troligtvis omoralisk torsk ej fiskad i östra Östersjön) med pepparrot och till middag kom brödet med spenatsoppa. Den kändes moralisk och bra på alla sätt. Där emellan har jag ätit mellanmålsbröd och ett äpple, tror det var i dag. Efter middagen, som intogs i nya casa Ängby, fick man kaffe och singoallakex. Känsla just nu: kaffebubblig. Veeet ju hur det går om man inte låter bli efter jobbet men jag failade, ok. Ok. Nu ska jag borsta tänderna och läsa ut Johnny Mnemonic.

tisdag, november 16, 2010

FSCONS feedback

Jag har fått lite feedback på mitt talk på fscons förra veckan, typ att jag är "brilliant" (!) och att folk vill följa min twitter (som jag ju inte har). Är alldeles varm och stursk i bröstet och känner mig verkligen jättepepp på Geek Girl Meetup till helgen. En kommentar under Veera Uusoksas gästinläggshesthegeek visar dock alldeles för väl varför jämställdhetsarbete behövs, inte minst inom floss:

"Does it matter the percentage of women in open source? Hell no. What matters is that it works. Anything else is incidental in my opinion.

I honestly can’t consider any of the following as an excuse [för att kvinnor inte deltar i open source, min anm]:
- Hiding behind computer creates anonymity and harsh language.
- Flame wars and competitive nature is accepted way of working.
- The einstein complex – we think that to contribute to open source one has to be smarter than Einstein.

Why, because it’s exactly the same for guys/girls. More a case of if you can’t handle it, then get out of it. I could add those to any demographic and they would have exactly the same value.

As for these two:
- OMG! A girl! Reaction that makes the few girls feel alien and shy away.
- Nobody wants to be a woman first and professional second.

Well, get over it. I’m a guy!!! whooo… my signature colour is pink. Immediately it conjures up a million avenues of attack. Be strong get over it, it’s who you are. As for being a woman first… you know I’m a guy, an aging rocker, I refuse to cut my hair… blah… blah… blah… all of those come even before I open my mouth.

Love the cartoon though. But lets face it, people do that along any line of difference that they can determine. That’s a fact… Being in SA you would understand that better than many.

Sorry if this seems like a bit of a rant, but I’m so over the whole gender bias thing. As a guy I’ve fought for equality both ways (and trust me there’s a lot BOTH ways), but I’ve learned that if anything you’ve got to be confident in you the rest will just have to take care of itself.
"

Förutom att några av meningarna är knepiga att begripa rent språkligt känns kommentaren som tagen ur en skolbok från kapitlet How Not To och kunde i sig själv utgöra en helt fantastisk grund för en genusdiskussion. Den innehåller faktiskt allt. Den inledande meningen tex, om att det viktiga är att det funkar, inte varför, är liksom helt beyond. Hela föredraget gick ut på att det skulle kunna funka ännu bättre om vi hade en större bas av folk som flossar. Hur det skulle utesluta "att" är en gåta. Att sen slänga ur sig den klassiska "get over it" är nästan... jag undrar om det är en ironisk kommentar. Känner du dig diskriminerad? Men herreguuu, get over it! Det är inte riktig diskriminering förrän det är Bergen-Belsen, typ. Och sen, i det sista stycket: I'm so over the whole gender bias thing. Ba jamen det är ju jättebra att du har kommit över det men för resten av världen kan det fortfarande spela roll. Hur kommer det sig att en snubbe, som aldrig upplevt hur det är att vara kvinna, tror att han har tolkningsföreträde för alla, eh, kvinnor? Som om jag, vit medelklass i Stockholm, skulle komma på tanken att tala om för random svart människa att rasism inte existerar därför att _jag_ aldrig upplevt det? Jag brinner upp.

Dag 3: mina föräldrar

Mina föräldrar födde mig en tidig vintermorgon 1981 och har sedan dess, mig veterligen, gillat mig. Jag har gillat dem, men kanske lite mindre i perioder. Tex tonårsperioder. Jag har även haft turen att få träffa alla mina mor- och farföräldrar och tycker mig kunna skönja drag hos mig själv som stammar från dem alla. Jag ser ut som min mamma och min mamma ser ut som min morfar gjorde. Han slutade äta en höst för några år sen och bestämde sig helt sonika för att ta döden i egna händer. Mycket typiskt min morfar, en riktig motvalls käring. Min mamma har som sagt klara drag av honom, liksom jag. Envisa som idioter när vi vill, disträa och aningen blassé när vi inte vill. Vi har dock riktat våra envisheter åt olika håll här i livet och på många andra sätt är jag och min mor stört olika.

Jag ärvde den logiska analysen av min far. Jag antar iofs att arvet är kulturellt och inte genetiskt, men dock. Han gav mig elektroniklådor och tågbanor och sitt gamla mekano och jag svalde allt med hull och hår. Vi for till tekniska museet och sen åt vi korv. Min pappa är en metodisk, lugn och perfektionistiskt lagd människa som på senare år, kanske med anledning av sina krisande döttrar, pratat mer om känslor än jag kunnat föreställa mig att han nånsin skulle. Min mamma har alltid haft mycket känslor, men jag har fått intrycket att hon aldrig riktigt diskuterat dem... på riktigt. Vi har ibland mycket svårt att förstå varandra.

Jag har alltid känt en stor trygghet i att ha föräldrar men jag har aldrig haft ett kompisförhållande med någon av dem och bara ett fåtal gånger har jag känt att den första jag vill ringa när något händer är mamma eller pappa. Med undantag för tentaresultat, som jag direktrapporterat till pappa. Jag har nog alltid tänkt att jag är som pappa, men egentligen är jag mer som min mamma, sammantaget. Det är skillnad på att göra och att vara, och i görandet är jag min far men i varat min mor.

Min mamma heter Pia och det gör jag också, Pia Christina. Hon brukade ha permanentat hår när vi var små och en gång när hon kom till dagis kände jag inte igen henne. Andra dagar när farmor var barnvakt satt vi på den vita träbänken vid fönstret i mitt och Millans rum och spanade efter Arlabussen som skulle ta mamma hela vägen hem. Hon jobbade på Arla då och farmor döpte om 17.10-bussen. Det var liksom spännande varje gång och sen lagade mamma färdigmat i ugnen till oss. Jag antar att det var före tidsåldern då allt skulle vara hemlagat och surdegsperfekt. Å andra sidan verkar min mamma alltid ha varit helt immun mot duktighetskomplexet, om det inte gällde hennes språktentor. Hon skolade om sig sen och blev språklärare, i tre- och ett halvt språk. Min kille brukar säga att det tar ungefär tre minuter innan hon på ett eller annat sätt har börjat prata om Goethe och tysk 1700-talslitteratur. Min pappa hummar lite och sippar på vinet. Sen går han upp i arkivet och katalogiserar om sin vinsamling i nån ny ordning och ser glad och nöjd ut när han är klar. Ordning och reda, hängslen och svångrem. Just det draget önskar jag att jag också hade ärvt.

måndag, november 15, 2010

Dag 2: den första kärleken

De hette allt möjligt som föräldrar döpte sina barn till på det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet. Emil och Kristoffer och Filip (Philip?). En tjej som hette Terese som jag blev så arg på en gång att jag slog henne med en plastback som det hade levererats bröd i till dagiset där vi gick. Kanske var jag arg för att jag kände fel känslor. Eller så var hon bara dum mot mig och jag mot henne. Hur som helst, min första kärlek hette och heter fortfarande O. Jag var kanske kär i en eller annan strulputte i femman, men jag ser det som något annat än kärlek. Med O var det en absolut förnimmelse av äkta kärlek, så som man inbillar sig den men vet att den givetvis inte kommer att bestå som. Vi är vänner nu och jag kan knappt begripa att det föll sig så, efter år av år av år av ångest. Det var ju inte bara mitt fel men oh, det var mycket som var mitt fel. De där åren var faktiskt en enda gröt av kletig, tjärsvart kris som inte bara hade med kärleken att göra. Och de första tre åren tillsammans var de bästa jag upplevt. Varje dag var fin. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna tänka på honom, på oss, igen utan att bara se snoret och sotet och svartsjukan och ja, ångesten. Som liksom blandades upp med lite av varje - ätstörningar, tvångstankar - och flöt ut som en djupsvart bläckplump i protokollet. Nu kan jag faktiskt minnas det fina och förundras över att vi är vänner. Det kanske låter pompöst, men att två människor kan överleva all den där litenheten utan att hata varandra till slut ger mig hopp. Han kommer alltid att utgöra en del av mitt fundament.

söndag, november 14, 2010

Dag 1: det är jag

Introduktion. Det är tjejen i filmen som har skrivit brevet. Jag är tjejen i bloggen, för det mesta. Jag har inte dolt stora delar av mig själv på another cyborg manifesto, men allt är givetvis inte ute i ljuset. Jag är inte en blyg människa, men till och från ängslig. Jag vill att ni ska gilla mig så jag har inte skrivit allt, men ett gott intro till vem jag är finns här om man vill läsa. Om det är något jag är dålig på är det att veta vem jag är. Jag kan inte beskriva det för jag kan inte känna det. Mina främsta känslor är missnöje och otålighet. Det vore fint att kunna hävda att de är lugn och kärlek men jag får nöja mig med att säga att jag känner så också, ibland. Jag har aldrig gillat när folk berättar för mig vem jag är. Kanske beror det på att jag känt att de gjort anspråk på att veta mer än jag. Fortfarande blir jag galen när någon försöker klassificera mig. Inte minst som kvinna. Mo sa att man är som ett tvärsnitt av sina vänner. Det kan vara sant.

Hakar på va

Det är happening på gång. Det går segt att blogga these days så jag bestämde mig för att haka på. Håll utkik, snart börjar det!

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

lördag, november 13, 2010

Lördag

Har ätit middag med barnen från Pennybridge och beställt julklappar på nätet. Bara en sån sak.

onsdag, november 10, 2010

Magnusson säger det igen

Fäder och fosterskador. Det finns alltid ärkepuckon men av någon anledning har just hon ett helt sanslöst koppel idiits efter sig som är dumma i huvudet på riktigt. Man behöver alltså inte läsa kommentarerna.

tisdag, november 09, 2010

Sportchefer har mycket små hjärnor

Glenn Östh, sportchef på SOK: vilken jävla tomte. Han tycker alltså inte att skattepengar ska gå till "undersökningar bland 60-åriga tanter i Småland som går stavgång" (Sportnytt tisdag). Nej fy fan. Skattepengarna ska ju gå till att skapa framtida OS-medaljörer! Tidigt ska barn välja huvudspår, annars blir det inget guldregn över oh du sköna nya Sverige. Jag håller givetvis med och vill härmed föreslå ett återinförande av ättestupan för alla samhällstärande gamla tanter i Småland. Ja va fan, knuffa alla som inte tjänar rimligt mycket över kanten och befria oss från tanternas terrorvälde! De som slitit ryggen av sig inom vården tills de är 60 förtjänar inget annat än ett mercy kill, det tycker jag vi alla borde vara överens om.

lördag, november 06, 2010

Using free software to fuel the revolution

Fscons blev bara en dag lång för mig i år men ack så bra för hjärtat den dagen var. Sjukt mycket bra och inspirerande talks, inte minst Karin Kosinas aka Kyrahs om hur tokhäftigt det kan bli när man ordnar workshop för ett gäng galna konstnärer i Damaskus, som på en vecka får lära sig använda och göra konst med hjälp av arduinos och processing. Jag ska köpa en själv, är rackarns sugen på en sån här:




Mitt talk
började kvart över fyra och innan dess hade mitt hjärta så klart hunnit hamra sig halvvägs ut ur bröstet. Det gick dock bra och folk verkade uppskatta det som sades och många kom fram efteråt och ville utbyta kontaktuppgifter. Det känns så jävla grymt att vi är på väg att bygga upp en litet med stabilt nätverk kring oss själva, och att jag liksom får vara med! Jag ska hålla samma talk om två veckor igen, på Geek Girl Meetup i Stockholm. Då blir det dock på svenska och kanske för åhörare som inte är lika insatta i just fri programvara som de som kommer på fscons. Ska bli fätt hätt att gå ggm och fortsätta sprida ordet. World domination 2011, eller nåt.

Senare var jag så här trött på tåget på väg hem:

fredag, november 05, 2010

FSCONS 2010

Jaha, då var det dags igen. I helgen är det FSCONS i Götlaborg, snart går tåget! Imorgon kl 16 går jag på scen och håller ett talk om Women in FOSS, eller alltså om varför det finns så få kvinnor inom open source och fri programvara. Jag hoppas att det blir många intressanta föredrag och seminarier och trevliga möten och allt sånt dära, dårå. Och Hedda! Och Per! Och Jonas! Ja alla trevliga. Och så hoppas jag att det inte sitter mobbare i publiken imorgon för jag är lite nervös och det här med genus ni vet... trollen, omg trollen.

måndag, november 01, 2010

Långhårta män

Iakttagelse:

Män med långt hår - sköna snubbar. Eller coola, som rockers. Eller popsnören med cred. Hur kommer det sig att män kunnat anamma det feminina just här utan att dras ned i skiten och utpekas som veka töntar som brukligt är när män hemfaller åt kvinnliga attribut? Eller beror det på att långt hår historiskt aldrig varit förbehållet enbart kvinns? Mysterier.