Leda

En rad olösta gåtor, en på spisplattan vidbränd plastpåse samt en defragmenterad hårddisk senare.

Editerat: Å just det, mögliga kikärter längst in i kylen tillhör inte heller det som förgyller vardagen.

Study Fatigue #2

From the bottom of my NO longer cold cold heart, I love Time Out of Mind and satin nights in a stranger-no-more's couche sipping a glass (or perhaps three) of Côtes du Rhône, smoking again like I've never quit. Wildly dyed hair in a mildly crazy but oh so warming atmosphere. How come it's often easier to talk freely, without consideration, to people when you have the irrestistible opportunity to do it for the first time? Nothing but so much has yet been said. With love.

Lilac wine

Som. En. Skorsten. Jag älskar hennes blonda hår och kristallerna i hennes lampa. Min framtid finns i hennes kort, nya lungor på svarta marknaden. Värme och mild galenskap i absolut charmerande förening får mina ögon att skratta, mina händer att tåras, min halsgrop att förundras. Vilka frågor. Medmänniska medkänsla medtagen. Kategoriskt katastrofal för fina flickorns kontrollbehov. Petit Shirley, du är inskriven.

Stranissimo

Jag har blivit knäpp. Det hände alldeles nyss i kommentarlistan på shirleys blogg. Shirley, you better be a good woman.

Löve.

Inga mail

Asså, min inbox är trasig. Jag är sjukt säker.

Måndag, en gång till

"Imorgon är en annan dag, om det inte är måndag för då kan du ge dig fan på att det är imorgon"

Det är så ofta måndag. Helgen har varit full av såna därna short message service-meddelanden. Plonk plonk i fickan hela tiden. Förvirrat och felstavat var temat från min sida. Läste ett i söndags morse som jag skickat till pappan någon gång fram på småtimmarna (troligtvis jävligt hippt hängandes i baren): "Jag tror det. Åtminstone till garaget." Undrar stilla vad det kan ha varit svar på.

Lördagens outfit kändes mycket lyckad tillslut, con slips och röda örhängen.

Pretending's fun

Java, danskt rågbröd med ost och Ryan Adams Suicide Handbook. Det är som att vara i Alvik sommaren 2003 bakom fönstret med lönnen. Idag är det dags igen, för slag av sällan skådad art i goda, glada och berusade vänners lag. Jag är så osugen så det finns inte. Helst av allt skulle jag nog vilja stanna här inne idag, bakom jordvallen och lyssna igenom skivorna från den där sommaren. Vännerna är fina, alkoholen tung. Nej nej, jag kan låta bli för allt i världen. Tyvärr är det nog en av de där tillställningarna som man lika gärna kan hoppa över om man tänker vara nykter. Dialogen blir liksom komplett obegriplig utan något innanför västen, runda fotsulor. Ska jag ha väst? Jag funderar på slipover. Har ett urtjusigt linne från Carin Wester (kärlek till henne i evighet amen) som är aningens för stort och därför passar utmärkt att ha skjorta under. Och så slips. Låtsas vara Diane Keaton. Kanske de röda örhängena som jag blött över? Så totalt ointressant för någon att veta, nu slutar jag med detta.

möte

varför sliter jag drar jag ger jag inte upp

Ursprung

Ibland glimtar djupet förbi. Innerligheten. Innerlighet är sällsynt och eftersträvansvärt. Från mig till mig. Från dig till mig. Det är inte dig det är fel på, det är mig. Så slitet. När min mamma skrattar är det innerligt. Hon pärlar av hjärtlig lycka som läcker ut genom hennes mun i små små bubblor. När jag var ondsint tonåring, pojkaktig och kaxig som en spröd fjäder, sa jag att jag aldrig skulle bli som min mamma. Elak är inte riktigt ord nog. Många beter sig så men det gör det inte direkt finare så här i efterhand. Mamma fick ta allt det sköra och outhärdliga som inte gick att hantera i min fjortonåriga skalle och själ och hon tog det minsann. Som en orubblig förälder tog hon det och stod ut. Kanske var jag inte värre än någon annan men det var mamma som fick ta mig. Om jag får en flicka någon gång (får och får) ska hon heta efter mamma. Jag är min mamma. Min pappas ordning i min mammas förpackning. När jag skrattar hör jag bara henne. Jag skrattade mycket imorse och det var nästan som att ha henne i rummet. Då längtade jag hem precis som en spröd tonåring som inte riktigt vågar erkänna det men som känner det känner det känner det. Och kanske känner jag att jag är min mormor, min gammelmormor, min farmor och min rara pappa också, och att jag är tacksam för att de alla gett mig av sitt fina, för här sitter hon och känner sig fin och lysande för ett litet ögonblick. Det känns så innerligt bra att veta vem man är i de här små stunderna.

Exile on Irr-b

kaffe=>duscha=>KKT-kriterierna=>drömma=>kaffe=>KKT-kriterierna=>kanske lite Merz=>byta om=>gå på inflyttningsfest hos Lyxnalle och Canel=>träffa O!=>stay sober=>nanna hela natten.

Med tanke på den dubbelt förekommande trebokstavskombinationen är jag helt säker på att eventuella besökare kommer att kunna läsa fler onödiga inlägg denna fredag.

All min kärlek,
Gåspennan

Om och om och om igen

Gnarls Barkley Crazy

Sydligare betraktelser

Några snabba från Nordtyskland:

Det är nästan vår i Lund. I alla fall var det vår i luften när jag gick ner till stationen i eftermiddags. Torr asfalt var det ju ett tag sen man såg.

Oproportionerligt många heter Mårten och har utstående tänder.

Små lundensiskor pratar väldigt högt och energiskt. Speciellt de på tåget. Speciellt de bredvid mig. Det kan förvisso vara ytterligare ett utfall av mitt OBMS*.

Under gårdagens hockeymatch spanade Rara in en snygg hockeyryss i rutan. Snygg, hockeyspelare och ryss... det är typ tre disjunkta mängder.

Anyways, är åter i Linköping.

*Odd Ball Magnet Syndrome

Oförmögen

Jag exalterat vid skafferiet: Oh, det här kaffet, jag döör. Nymalet kaffe luktar så gott att man kan bli kåt för mindre.

Relativt ny bekant dröjande från andra sidan köket: ... ... ... mjölk?

Varför kan jag aldrig hålla käft? Varför är inte mitt talorgan förknippat med lämpligt hjärncentra? Min tunga tycks oftare än bekvämt vara direkt kopplad till centrala ryggmärgen. Inget passerar skallen, jag bara pladdrar. Jag och Mademoiselle lider av samma syndrom. Om du har sagt något dumt, säg något ännu dummare så glömmer de bort det första! Trampa vidare genom klaveret med dina stålhättade tossor och få det att låta så att Mozarts valthorn skrynklas, Brahms vrider sig i jorden.

Sen kunde jag inte bestämma mig för om jag skulle spela på något kvinnligt (varför skulle det vara kvinnligt att rodna?) och verka söt eller låtsas som ingenting och bara fortsätta att ta plats som vore det självklart. Om jag inte vore en så pryd varelse hade jag åtminstone försökt ge det senare en chans.

The Garp

Läste som hastigast en nyhet igår om att David Irving, som greps i Österrike -89 eller så, har blivit blev dömd till tre års fängelse för att ha förnekat förintelsen och föreläst om det. Kopplingen till John Irving är kanske inte så långsökt men jag tycker fantastiskt mycket mer om den senare. Min favoritbok all time, den som alltid står sig vad nytt jag än läser, är John Irvings The world according to Garp. Garp skapas genom att hans mamma Jenny mer eller mindre våldför sig på en soldat med kronisk erektion, som vårdas på fältsjukhuset där hon jobbar. Jag förmodar att sexuell tillfredställelse inte ingick i hennes arbetsbeskrivning, men vad gör man om man vill ha ett barn men ingen man. Jenny ville inte vara feminist heller, men hon får rollen som en kvinnokämparnas frontfigur, mot sin egen vilja, och blir moder till en hel generation ultrafeminister som betraktar henne som gudinna och ideal. Garp formas och växer upp i enlighet med sin mors egensinnigheter och både hans barndom och vuxenskap blir något konstifika. Han och hans familj blir magneter för besynnerligheter och deras historia vävs bit för bit ihop med bland annat Ellen Jamesarna. Ellen James fick sin tunga avskuren som barn för att inte kunna skvallra om de övergrepp hon varit med om (penna och papper?) och det efter henne uppkallade sällskapet visar sin sympati genom att skära av sig sina egna tungor och vägra befatta sig med män. Ellen James avskyr Ellen Jamesarna.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag älskar så mycket med Garp. Irvings känsla för språk och obetalbart komiska obskyriteter får mig att känna mig helt fantastiskt levande när jag läser. Det finns så många böcker, så många texter, författare och poeter, men just The world according to Garp har ett alldeles eget hörn av mitt hjärta.

Något litet

Det jag glömde i förra inlägget: *inte bibeln.

Vidare: Jag kan fortfarande inte komma över Peter Jihdes frippa. Helt galet. Jag måste skaffa mig ett liv.

Drömmar

Det ska bli vietnamesiska räkor ikväll, i den nya ugnssäkra formen jag fick av G och Mademoiselle. Kokosmjölk, chili, vildris. Mitt hår ser ut som vilt ris. Jag har drömt om att få göra det jag älskar mest idag, en liten tanke gror men jag får se om jag vågar. Först ska jag fara till Lund ett par dagar och hälsa på Rara. Vi ska prata om livet och Boken* och dricka öl i våra bästa kläder. Om dagarna ska jag studera flitigt medan Rara jobbar med sina hemliga tekniska geniala tankar om kablage, och sen får jag kanske med henne hem till helgen. Min hals ska bli frisk och kry igen i Lund, för där i söder är det alltid sommar.

Tatuering?

Världens varmaste ämne är mikrad tomat. Världens hårdaste ämne är pizzakanter dagen efter och världens mest beständiga är ta mig fan entréstämplar. Det spelar ingen roll hur mycket man än gnuggar under varmt vatten med tvål eller ens tvagar med multiförtunning, de går aldrig bort. Efter några helger med många fester liknar översidan av handen mest en sida i ett pass som åkt mycket in och ut ur Bolivia. Frågan är varför inte samma färg används på fjärrkontrollens knappsats. Jag tror att jag ska skicka in en propå till Telefunken.

Lite svinn...

Om l'houstess redan vid tjugoöversex sjunger Darkwing Duck-temat (med ljudeffekter och inlevelse) finns det förmodligen bara två möjliga utgångar rörande tillställningen (utan disneytema) hon försöker att kasta. Dit det liksom kan barka hän. Jag är härmed glad att meddela att det gick fint! Fint. Som. Snus. Lägenheten höll och alla fick en varsin medelstor kvadratmeter att placera sin derrier på. Avecen tog inte slut, men tårtorna och snittarna gjorde succé, precis som jag önskade. Alla är så rara, jag älskar dem jag älskar dem. Choklad och blommor, ugnssäkert fat och hängsmycke. Whisky, portvin och många flaskor vin. Hey, nästa vecka kan jag ha fest igen. Dagens aktivitet tänker jag begränsa till jättefrukost och diskning, samt lokalisering av Holmskan, som inte kom hem igår.

L'houstess, c'est moi!

Vem gav mig den sanslöst överilade idén att bjuda in lika många gäster på födelsedagsfest som min lägenhet är kvadratmeter stor? Och snittar och konjak, whatthefuck? Det kommer att bli antingen bisarrt trångt eller bisarrt mysigt, man får välja. Kylen är i alla fall sprängfylld med superlöjliga miniatyrkompositioner av bröd och ost och jag har minsann uttnyttjat varenda kreativ ådra jag eventuellt besitter för att dekorera dito tilltugg. Rädisor, physallis, avokado... tout. Den som inte gillar mina snittar får ingen konjak, och ingen whisky eller kaffe heller. Sådetså.

Dreggel

Raglanärm. Asså, det är sjukt snyggt.

Benjamin Franklin jr

Min vän fröken Holmskan är en underbar källa till inspiration. Hon har på gamla dagar kommit på att hon är elektrisk. Hon samlar på statisk elektricitet. I sin kropp. Fenomenet uppenbarade sig genom otal antal stötar vid kontakt med metallföremål i hemmet, något som förvirrade vän så till den milda grad att det störde henne en smula. Efter ett tag började hon ana ett samband mellan stötarna och användning av inneskor. Connect the dots. Genom att moonwalka över sin röda vardagsrumsmatta iförd fårskinnstofflor kunde hon sedermera genom induktion bevisa sin tes. Jag har en jävligt smart vän. Hon är här nu. Sweet.

Asså, det måste vara en tupé

Snart kommer Holmskan, hurra hurra hurra. Vi saknar den tredje musketören, men hon får ett fyllesamtal imorgon kväll och så blir allt lite bättre. Nu ska det ätas Campbell's mushroom soup på originalburk och lyssnas på Arctic Monkeys, fint är det.

Har Peter Jihde tupé?

O skrev:

Hej Jan!

Jag har sett på hockeyn med några kompisar som hakade
upp sig på frågan om huruvida Peter har tupé eller inte. Själv tror
jag att det är en naturlig kalufs, men jag tänkte att du kanske
kan gå upp och dra lite i håret på honom så vi kan få ett svar på
frågan en gång för alla.

Med vänlig hälsning

O

Jag undrar faktiskt också. Hans hår är liksom... bara vileda quickmopp all over. Inväntar svar från OSombudsmannen Jan.

Inte leva, överleva

Känslor, stormar, vansinne.

- Jag kan inte vara ensam ikväll. Det går inte.

Lockiga testar mot mitt ansikte, lugn lugn, vi ska vänta här. Inte veta hur man klappar, tänker tänker. Ser inte skillnad, vem är doktor vem patient? Psyk. Plastmöbler, metallspeglar, ångest och själaskri. Helt ärligt, vansinne. Där kan man inte stanna. Det finns så mycket att säga. I en kulvert mellan psyk och akutmedicin kan man mest skratta. En liten liten tös i rullstol, ett hjärta som nästan inte slår längre. Knappt att mitt eget slog, mellan hårtestar och hålla andan. EKG och blodtryck. Vänta vänta. Sylvass kropp på hård brits, nästan att den skär igenom under gula sjukhusfilten. Jag vill bara klappa, eller kanske gå hem. Lämna bort, lämna över. Snälla, ta hand om den lilla kroppen och få hjärtat att slå för jag vet inte hur man ska göra. Lämna bort, lämna över. Jag. vill. bara. gå. hem.

Vill.

Bara.

Vara.

Hemma.

Finnas till

Sett en psykakut från insidan? Det är ungefär så mycket Kafka den här damen klarar av. Jag ska försöka skriva något mer utförligt senare men nu ska jag till sjukhuset. Det är skönt att få vara en vän som betyder något. Själviskt javisst, men vad ska man göra.

Er tillgivna,
Gåspennan

Happy fucking Valentine

donationsregistret

Hit me baby one more time

For being Monday, gloomy grey outside and a hell of a lot to do regarding school I feel strangely calm. Or perhaps it's just the alcohol slowly leaving my body, draining me of energy. What do I know. I've had an insane couple of days, way too many emotions to handle at the same time. From the darkest of the dark to the brightest shade of fire and flames. Remind me the next time I decide to go partying three nights in a row, the very bad ideas of a) doing it, b) doing it in yellow pants and c) doing it while, first hopefully but later on very angrily, discussing filosophy with uptight idiot in pink pants. And it wasn't the pink panther*, I tell ya.

*Edited: more like the male re-embodiment of miss piggy.

Mellan tårar och skratt. Precis mitt emellan.

Kvällens

http://www.myheritage.com/

Holmskan är Penelope och jag är Emma Watson. Skönt, en barnstjärna. A Shirley Tempel please. Fast med handen på hjärtat, det är inte helt olikt. Jag är liksom en blondare version av fröken Watson och om hon är född 1989 (give or take) är väl jag från jura, men än dock. Inte helt galet. Hon har större mun, men näsan är mycket lik. Tror jag. Kommentar Holmskan?

Whiskytown

De tre senaste nätterna har sömnmässigt varit något av en katastrof. Det beror både på att mitt kylskåp låter som ett strålvapen ur en fyrtiotalsfilm och på min till och från ovälkomna följeslagare Oro. Den smyger sig på som ett stort kattdjur, ängslan. Svårdefinierad men påtaglig. Ofta infinner den sig när jag har mycket som behöver processas men inte riktigt tid att tänka på det aktivt. Just nu sitter den som ett lejon mellan skulderbladen.

Ikväll ska jag lämna Oro hemma och klä upp mig. Den rör i första hand inte mig den här gången i alla fall. Kläderna som däremot ska röra mig är utvalda och framlagda. Det blir en knälång sammetskjol (storblommig i dovt vinrött och blått) med hög midja som mormorn sytt, en halvgenomskinlig svart skjorta och snedlugg. Till ska jag ha de svarta örhängena som jag utgjutit tårar och blod över tidigare i veckan, och kanske röda läppar om jag ids.

Solen, å solen! Kärlek.

...

Imogen Heap's Hide and Seek på vansinnigt hög volym är kvällens tema. Den nästan fånigt spröda stämsången är som en spegel av min sinnesstämning. Håller andan, väntar, men lugnt.

Lugn.

och.

Fin.

puls

å mitt huvud det sitter kanske på sned efter igår men jag har för mycket vadd i det för att orka känna efter ordentligt det var det indiskretaste och jag som är så försiktig men alla andra var väl också indiskreta och indränkta i allt-vad-det-var min lever borde skickas på konvalenscenshem till dalarna och bo i en stuga vid vattnet och sippa citronvatten och ha en filt om knäna efter igår jag ska ringa nu och ordna med detaljerna så får vi alla semester från varandra innan jag blir katolik och biktar mig till döds

på det stora hela är läget under kontroll alltså.

Fyrfakultet plus ett

En tösabit från ett stadshem
vars kylskåp lät som en fläktrem
fick ej sova en blund
men var glad i den stund
det blev dager å hon fyllde tjugofem

Bomber och granater

Har haft någon form av kvasidiskussion med fröken Anonym på Curiosa's blogg idag. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men låt mig säga så här: Suck my dick, fröken (frun?). Ämnet rörde från en början Lindex’s we love boobs-kampanj, vilken jag mest tycker är lite kul och inte själv har känt mig illa berörd av. Jag tycker att budskapet fungerar fint. Kvinnor har bröst, de vill använda BH, här hittar Ni något som passar just Er. Däremot blir jag galen, ja fullständigt vettvillig, när människor avsäger sig sitt ansvar. Låt Lindex agera i den verkliga världen, hävdade Anonym. Det är ett företag med aktieägare och vinst att tänka på. Javisst! Då så, låt gå. Med den inställningen kan man ursäkta mycket. Om man ska ta det till ett högre plan får man öppna sig för en mer allmän diskussion. Jag är säker på att reklamboarden på Lindex har diskuterat huruvida man ska eller inte ska låta affischerna se ut si eller så, och är inte en fortsatt diskussion om fenomenet nakna kvinnor i reklamkampanjer viktig? Det är den, för därmed synliggör man att kvinnor är utsatta. Att synliggöra något gör man bäst genom att opponera sig. Att opponera sig konstruktivt gör man bäst genom att grunda sina argument i något genomtänkt, något som inte bildar cirkelbevis. Cirkelbevis är att säga ”this is the way it is, deal with it”. Att deala med det är just precis det man gör när man opponerar sig. Men, nota bene, det är inte bara Lindex reklamkampanj som (eventuellt) objektifierar kvinnor. Den utgör en bricka i spelet, precis som löneskillnad och all annan sorts utseendefixering, som är mycket starkare för kvinnor än för män.

Vad Anonym skulle fnysa åt i resonemanget ovan: Jag använder ord som ”diskussion” och ”synliggöra”. Det säger sig självt att jag är en mossig feminist som ägnat för stor del av min tid åt seminarier a la sex&gender in the 21th century. Feminister får man nämligen förlöjliga bara för att de tar ordet i sin mun. Alla seriösa kallar sig jämställdhetskämpar. Typiskt, tänker Anonym & CO, en sådan där bakåtsträvande feminist som vill diskuteeera. Fuckin’ ey! Och att blanda in det tjugoförsta århundradet är vidare något mycket bra. Om man köpte en mobiltelefon med teknik anno 1985 skulle man inte vara särskilt nöjd. Om man ska diskutera genus bör man använda nutida forskning, annars kommer batteriet snart att ge upp, displayen slockna.

Så kom med ett bättre reklamförslag själv, då, tycker kanske Anonym.

Mitt svar är enkelt; det skulle jag inte kunna. Jag är ingen reklamare. Jag kan helt andra saker. Det medför emellertid inte att jag inte vill väcka tanken, om så ens hos bara en enda annan, om hur vi egentligen ser på kvinnor och kvinnokroppen. Finns det en fixering och hur får man bukt med det? Varför ska vi ens bekymra oss om bukter, hell, this is the way it is. Don’t deal with it, live with it.

Till sist, för att ställa mig på Anonyms sida ett litet slag: jag förstår att Lindex vill gå med vinst. Det är ju skitknepigt hela grejen. Det är inte Lindex fel att samhället kräver det ena eller andra för att en reklamkampanj ska lyckas. Jag förstår att Lindex inte vill offra sig för the greater good. Jag vill inte heller offra mig för det jag tror på, innerst inne. Jag klär mig som en kvinna, jag tycker mot mitt bättre vetande att en benig kvinna är förbannat vacker, jag använder smink och blingbling och skrattar högre i närheten av män. Jag tvivlar på mig själv så hjälplöst. Mina kläder och mitt smink är inte orsaken till att kvinnan är diskriminerad, men den som inte kan se det som en tendens, som en bricka i spelet, ska nog spana en gång till.

Tummen och pekfingret i förening får man inte se, men jag passade på att molesta vänster pekfinger med kniptången också. För säkerhets skull. Örhängena, som en gång var min farmors, har fått anordning för hål i örat istället för clips. Trots blessyrerna är jag mycket nöjd med resultatet.

Istället för psykofarmaka

Morgonens reflektioner i korthet

Det är fult att skriva reflexioner, men det är tillåtet (Horace says).

Richard Hawley's Just Like The Rain är helt ok grejer.

Det snöar. Snälla. Sluta. Snöa.

Det luktar sjukt mycket tandoori i mitt kylskåp, även för den här örnförkylda.

Good hair day!

Don't try this at home

Tvåkomponent är i allmänhet bra. Ris och kyckling. Bucatini no 9 och röra. Gitarr och röst. Myskväll med älskad framför svartvit film (hur kändes det nu igen?), gin och tonic. När det gäller lim bör man emellertid beakta att tvåkomponent kan leda till enkomponent, som till exempel i fallet när min tumme blev ett med mitt pekfinger. Jo, det hände alldeles nyss faktiskt. I all min snuva verkade det kul att leka silversmed så jag rotade fram lite gamla bijouterier för att löda om. Man kan inte löda i vilka metaller som helst var på tvåkomponentlimmet gjorde entré på matbordet, min tumme debuterade mitt i handen och pekfingret fick en livskamrat. Herregud, varför? Fort men fel, när ska jag förstå att det alltid blir så? Om jag får isär mig själv ska jag försöka lägga upp en bild på resultatet senare. På örhängena alltså, inte mina fingrar.

Och så ska jag inte lyssna på Neil Young's Helpless mer för då börjar jag alltid gråta, och idag har ju varit en bra dag.

Feelin' all right

D, don’t you worry my dear friend. I just had a bad day of self pity and -denial yesterday, that’s all. When I came home from Leicester last week I spent a few days at my parents’ in the big S and after such a weekend I always get the blues coming back to my own God forgotten-way too small-sorry excuse for an apartment. Anyway, today’s much better, the evil cold I caught on the fiercely freezing midland mainline train aside. Why can't you foreigners heat your coaches? My nose has turned charmingly red overnight.

I actually planned on studying good and hard today. It’s not by far too late yet but I know myself. When the clock strikes three pm I always seem to transcend into the bubble of restlessness. Once surpassed, I might as well close my books for the day and just have some more coffee.

(Please, learn Swedish. I’ll try to write in English more often, but it’s tricky to get it right you see. It’s me and my control issue and the feeling of not having it.)

Bekännelser

Så här i uppvaknandets tillstånd när man spejar ut över nattens skörd av snytna näsdukar medan man ligger som en mumie inlindad i febersvettiga lakan känner man lätt att man är näst intill löjeväckande patetisk vissa andra dagar. Som till exempel igår. För att övergå till första person; jag känner att det kanske är på sin plats med en förklaring. En liten i alla fall, så att jag inte startar en epidemi av tangentbordsmisshandel när bloggläsare somnar handlöst runt om i landet.

Det är inte Linköping som stad, som kluster av bostäder och affärer, som den östgötska mentaliteten (om en sådan existerar) som får mig att må dåligt. Om jag hade valt att flytta till Lund för fem år sen hade jag med största sannolikhet haft liknande känslor för den staden. Det som får mitt hjärta att krympa och min blick att sänkas är minnena av vad jag har gjort mot mig själv här i Linköping. Det är varken något mer eller mindre än många andra utsätter sig själva för och jag vill inte låta påskina att jag är unik. Det var något som hände och jag var mitt i det. Livet kom emellan. I härvan försvann mitt självförtroende och min bästa vän. Det verkade vara en bra idé att sparka mig själv gul och blå. Efter en mycket effektiv nedbrytningsperiod som mestadels ägnades åt att malträtera min självbild tills den flämtande låg ihopkrupen i ett skrymsle av magtrakterna passade jag på att toppa med ätstörningar och tyckte verkligen att det var vägen ut. Vägen till lycka går sannerligen genom magen. Ett par månaders resa i Sydamerika med de vanliga matproblemen sätter sina spår även den. Som tur är har jag världens finaste vänner och en underbar familj. Ingen lät mig vara ifred med mina idiotier. Jag har fått hjälp, pratat, gråtit, pratat, lärt mig att det är jag jag jag som styr mitt eget liv och vänt den förbannade spiralen. Mat är fortfarande en delvis skrämmande beståndsdel av livet, men det är inte känslor som bestämmer över mig längre. I bastun för några veckor sen kunde jag ha jublat över min kropp och över att bara få han den. Oavsett.

Så ursäkta det onyanserade rantandet om studentstaden. Visst kunde här behövas lite mer kultur, men det är alltså inte det.

Nu ska jag snyta mig igen och läsa ett kapitel i en bok.

Yours,
Gåspennan

Förlåt

Idag har jag varit mitt sämsta jag. Spår av människoförakt, oriktat hat, tristess och irritation i samma gryta. Jag är verkligen ful sådana här dagar. När jag gick till hyttan för att köpa näsdukar blev jag skitförbannad för att huset mitt emot fortfarande är pyntat med blåa ljusslingor sen jul. Smaklöst förvisso, men människa, var en människa. Förutom lambi näsdukar köpte jag:

röda linser
kaffe
yoghurt
mjölkdryck
schampoo (ha, som om det skulle hjälpa)
och coloritsoja

Nu måste jag försöka be om ursäkt för mig själv resten av kvällen och hoppas att jag har kommit ur deppsvackan till imorgon. Det finns problem och det finns självskapade problem. Jag gick upp och var trött, hamnade bredvid den anarkistiska demagogen på tåget, gick i motsnö, blev sur, anklagade alla jag mötte, bestämde mig för hur enastående jag själv är, kom på att det inte är sant och blev ännu argare på stackars allt. Anfall är inte bästa försvar. Älska mig. Trösta mig.

Snällaste

Trösta mig, trösta mig, trösta mig.

Heart of the matter

Med ens jag kliver av tåget på stationen i Helveteshålet, jag menar Linköping, saggar min bröstkorg ihop och det lilla hjärtat där inne halkar ner i knäna.

Skvalp skvalp.

Plask plask.

I blod.

Det snöar motvinds och tåget var försenat. Resan förgylldes ytterligare, vid sidan av den spännande destinationen, av en skorrande nordtysk som pratade liberalistisk anarkism högt och utan avbrott. Han hade alla attiraljer, alla erforderliga redskap. Rakad på ena sidan skallen, alldeles för tunna skor, palestinasjal. Som en malande diftongkvarn rullade hans sävliga ängelholmsdialekt omkring i vagnen och drev mig till ett sakta vansinne. Snorig är jag också.

Hur ska jag någonsin kunna föda barn?

Grön fred

Det här med naturen är härmed uppklarat för mig.

Wish I had a Sylvia Plath...

The Applicant

First, are you our sort of a person?
Do you wear
A glass eye, false teeth or a crutch,
A brace or a hook,
Rubber breasts or a rubber crotch,

Stitches to show something's missing? No, no? Then
How can we give you a thing?
Stop crying.
Open your hand.
Empty? Empty. Here is a hand

To fill it and willing
To bring teacups and roll away headaches
And do whatever you tell it.
Will you marry it?
It is guaranteed

To thumb shut your eyes at the end
And dissolve of sorrow.
We make new stock from the salt.
I notice you are stark naked.
How about this suit----

Black and stiff, but not a bad fit.
Will you marry it?
It is waterproof, shatterproof, proof
Against fire and bombs through the roof.
Believe me, they'll bury you in it.

Now your head, excuse me, is empty.
I have the ticket for that.
Come here, sweetie, out of the closet.
Well, what do you think of that?
Naked as paper to start

But in twenty-five years she'll be silver,
In fifty, gold.
A living doll, everywhere you look.
It can sew, it can cook,
It can talk, talk , talk.

It works, there is nothing wrong with it.
You have a hole, it's a poultice.
You have an eye, it's an image.
My boy, it's your last resort.
Will you marry it, marry it, marry it.

Sylvia Plath

Sol i sinne

Asså, det gick bra med håret. Jag vill bara upplysa världen om att jag älskar den och att det gick bra med håret. Nej nej, jag är inte handlöst fallen i kärlek och fastän G komplimerade min frisyr är det inte heller därför jag ömmar så för vår Tellus idag. Det är förmodligen vanliga simpla hormoner som spelar mig ett spratt och när jag tittar upp nästa gång är det åter grått ute och honungen är slut. Men oh, det gnistrar i kalla Stockholm och Feist's Gatekeeper ljuder i arkivet.

Jag är så praktisk

Idag ska jag träffa fröken Rara och gå på E&S's inflyttningsfest på Stora Essingen. Det är minus tio, vilket föranlett en revidering angående kvällens klädval, men i övrigt är läget under full kontroll. Yoghurt med banan och linfrön intagen, kaffe drucket. Fint det är. Mitt barr är inte under kontroll, det var så sant. Det är varken modernt eller tidlöst vackert med utväxta blonderade slingor och väteperoxiderade toppar som är så slitna att de tio minusgraderna kommer att skrämma vettet ur dem innan jag ens kommit utanför dörren. Dessutom har jag förbannats med självfall. Inte självlockar utan självfall. Fall innebär i mitt fall (host) inte något som dras nedåt av gravitationen, utan snarare något som spretar radiellt utåt. Medusas ormar på crack. Jag vet, jag vet att alla flickor klagar. De flesta dagar tycker jag om mitt tjocka ståltrådshår, men just idag. Å, just idag. De två första åren av mitt liv var jag charmigt skallig (mamma klistrade på en rosett på min skalp vid fotograferingstillfälle en gång) men sen dess har jag levt med det bångstyriga. Därför är jag stolt ägare av en uppsjö tänger, såsom locktång, våffeltång och plattång. Enär jag helst idag skulle vilja begagna avbitartången tänker jag gå på baluns iförd sjal. Det blir bra mot minusgraderna också, minsann.

Dialog scen åtta (runt middagsbordet), tagning ett, utan scenbeskrivn.

Det var en afton i början av februari. Honungsrost låg i skålar och rimfrost på fönstren. Mormor var lika elegant som någonsin och morfar klädd i rutigt. Vi började på Thomas Manns Buddenbrooks och passerade via gångstavar och hemväveri till mitt tidigare tema drömmar:

-Jag drömde att jag blev knuffad ner i strömmen och virvlarna som stormade där i, sa mormor.

-Ja visst stormade det i Sinai, visst gjorde det det, sa morfar.

-Å det betydde visst något det där, för jag föll raklång, fast Freud var mig en idiot, det var så sant.

-När jag var liten drömde jag att jag blev uppäten av en drake och sen utbajsad, sa mamma.

-Narkotiska drömmar är de färggladaste.

-Färggladaste, pyttsan.

-Vad har du färgat, hustru?

-Bekymra dig inte om det du, lille. Min frisör är från Iran och det är den bästa jag har haft.

-Och i Sinai köpte jag kaméer i öknen.

-Sen sa jag till Eva, att lilla Vickan borde ha en kamé, och den var ju ovärdelig den därna.

-Å soppsleven också.

-Sloppsleven?

-Som smeden hade gjort, han med puttisen utanför stadshuset.

-Nänänä, du köpte inga kaméer i öknen, det tror du bara. Den kom från min mormor. Men de lyfte bort hela burspråket och sen fick vi gå för att få det värderat.

-Balkongdörren, var det.

-Nänänä, det var en ruta i burspråket, och de stal både soppsleven och kamén.

-Kamel? Ja de finns i Sinai. De ville köpa mina döttrar för en herrans massa kameler.

-Det gick förstås inte att värdera allt de stal, fast jag fick en hel karta på silverskedar att jämföra med...

-Den där Batra, är han rolig han?

-Jamen han e ju för rolig!

-När man går upp på scen sådär ensam, inte är man rolig då.

-Alla har olika tycke. Vi till exempel (viftandes) har världens olikaste humor, du och jag.

-Du har ju ingen humor, hustru.

-Joho, se! Tss.

-Den där morbror Åke, han mästrade mig också, minsann.

Osv osv. Sen drack vi Rémy Martin ur spagettistrån (se tidigare inlägg) och det smakade så mycket bättre än utan, och tårtan hade inte hembakats men var både söt och chokladig och hamnade över hela duken runt morfar, men det gjorde inget, för där plaskade redan ett glas rött. Det var en afton i början av februari, som sagt. I vuxna människors sällskap.

Liten lista

Saxat från Barse. Jag vill också svara på frågorna:

1. Grab the book nearest to you, turn to page 18, and find line 4.
"Effektförstärkningen brukar man inte uttrycka som en enkel..."

2. Stretch your left arm out as far as you can.
Skrivare, OfficeJet (pc loadletter? what does that mean?)

3. What is the last thing you watched on TV?
snooker, tro det eller ej

4. Without looking, guess what time it is.
closing time

5. Now look at the clock. What is the actual time?
just det, dags att koppla ner

6. With the exception of the computer, what can you hear?
en syster och en moder som diskuterar något, säkert viktigt

7. When did you last step outside? What were you doing?
vid lunch, shoppade födelsedagspresent till modern. gångstavar, supertöntigt.

8. Before you started this survey, what did you look at?
dn.se

9. What are you wearing?
gråa jeans, grön t-shirt, apful fleecetröja.

10. Did you dream last night?
jarå, att jag blev slagen med ett stekjärn av en mullig modell.

11. When did you last laugh?
när jag kom på vad jag drömt.

12. What is on the walls of the room you are in?
Vitmålad vävtapet, en tavla med tjugofem märken från olika skidorter, böcker.

13. Seen anything weird lately?
ha, såklart!

14. What do you think of this quiz?
jag är inte så rolig.

15. What is the last film you saw?
halva harry potter and the goblet of fire.

16. If you became a multi-millionaire overnight, what would you buy?
ett besök hos frisören, till att börja med. en sångröst. massor av lampor (jag är lampfanatiker).

17. Tell me something about you that I don't know.
jag försöker lära mig att spela munspel. går sådär.

18. If you could change one thing about the world, regardless of guilt or politics?
snälla människor som tänker efter, men före, det skulle jag vilja införa.

19. Do you like to dance?
jess! länge och intensivt.

20. George Bush?
ser ut och pratar som vilken förlupen mentalpatient som helst.

21. Imagine your first child is a girl, what do you call her?
Ingrid är himla tjusigt.

22. Imagine your first child is a boy, what do you call him?
Peder, om jag får välja själv.

23. Would you ever consider living abroad?
Jorå.

24. What do you want God to say to you when you reach the pearly gates?
Du kan ingenting ta med dig dit du går, kvinna.

25. 4 people who must also do this meme in THEIR journal:
jaha...

Alldeles vuxen

Pow! En jättetaggig drake attackerar från snett ovanifrån och mirakelkvasten hinner nätt och jämt väja undan (halvvind). Några loopar, en eldsvåda, ett slagskepp och två skäggtransformationer senare förstår jag ingenting. På tre sekunder har lika många mastodontakter innehållande minst ett livsfarligt fabeldjur och/eller förstenad trollkarl per scenbild rullats upp och jag är helt bortkollrad. Harry Potter är alldeles för svårt för en vuxen. Jo, men jag tänker ta på mig äran att vara vuxen idag*. Om man inte kan tänka som en femåring bör man skippa unge herr Potter och hellre titta på Jag är nyfiken -gul och skriva en analys. Vilgot får mig i alla fall att förstå vad det är jag inte förstår.

*Minst en kväll i veckan hänger jag mig åt att vara vuxen. Denna vecka valde jag fredag, dvs ikväll, eftersom mormor&morfar ämnar besöka residenset och inta middag. Belevat, skulle man kunna tro, men egentligen inte. Det får bli en senare historia. Därför tänkte jag passa på att leka vuxen ikväll, så att någon är det. Imorgon planerar jag några modesta steg bakåt och in i dimman på S&E's inflyttningsbaluns.

Om...

...Kim Hartman och Göran Zachrisson kommenterade hockey på radiosporten, då skulle jag skratta!

Balsam

Asha Ali är en ängel.

Svärige

Snöglopp och snorhala trottoarer, man rullar in med flygbussen till hallelujakören (I pod therefore I am) och hjärtesnörp. Till skillnad från förra gången var det en härlig flygresa över Nordsjön. Inga förlupna mentalpatienter. Det är, tydligen, VM-deltävling i rally någonstans i Filipstadkrokarna i helgen och det visste några irländare om. Eller rättare sagt, alla irländare visste om det och planet var fullt av dessa upplysta. Underhållen, kurtiserad och utfrågad landade jag två timmar senare på Skavsta. Mina varmaste rekommendationer gick till saltlakrits och Nils Oskars kalasöl och vinnaren i kategorin Swedish pick up-lines blev "Oh, du dansar som en kamel." Filipstadbor bör nog vidta åtgärder såsom att låsa in döttrar (och kanske söner) under ålder.

I övrigt utgjorde det oändliga köandet till incheckningsdisken ytterligare ett bevis på att den tekniska revolutionen på intet sätt är fullbordad. Det marigaste problemet är ännu inte löst, nämligen det att printa ut små grönvita klisterlappar med trebokstavskombinationer på ur plastmaskin jämte dam med sur uppsyn. Har den där tag-grunkan någonsin fungerat? Några favoriter från skylten om förbjudna föremål i handbagaget hann jag emellertid skratta åt:

armborstar
signalpistoler
elchockvapen
kaststjärnor
harpuner
och köttyxor

Jag gillar bäst pluralformen och det faktum att det bara var i handbagaget dessa förmål icke finge medföras...

Yours
/Gåspennan