Ut

Och i det förbannade Hopperska solljuset inser jag min potential och samtidigt min förtvivlat okorrelerade självdisciplin som för alltid kommer att ha mig i detta längtande tillstånd, oförmögen att fullfölja, förvalta, värdera och kreera något som kan ta mig ur längtan. Uppåt, framåt, livsödet, medvetenheten, förbannelsen, min kroppsliga död och starkaste drivkraft, mitt levebröd min sorg min strävan mitt förfall och inre liv. Det finns något större här ute, här ute i ljuset och fulheten, något innerligare äkta som skriker efter utmaning och mindre betydelse. Sluta att ge mig meningslösa utsikter, genomprövade koncept, vältuggade recept, konservativ minimalism och västlig rädsla, sluta mata mig med inskränkthet och hissregler, sluta innan jag glömmer hur man längtar och våndas för det är det som gör mig till mitt jag, den jag är och vill vara men dör av att leva som. Tänk om jag vill det då! Lägga själen i ena vågskålen en gång för alla och se hur lite den väger, obetydligt lite, och sen lägga hjärtat i den andra och lämna. Det fick jag aldrig göra i den här fångenskapen. Hänsynen äter mig. Jag har upptäckt The Matrix men det blå pillret, åh det blå pillret. Om jag springer fort stupar jag. Om jag stannar upp hinner jag inte ifatt. Om jag kryper skäms jag, skäms för att jag inte springer. Ibland vill jag gå hem och hålla mig undan länge. Och solljuset lyser på frustrationen under mina nedlusade slitklösande naglar, på min älsklings hår, på lanternorna i nattrafiken under den gudomligt förorenade himlen som välver allt det höga oåtkomligt över mitt toviga huvud och ingenting blir uppklarat under den idag heller. Mitt i all denna röra, i soppan av det som är mer än orimligt förvanskat, inbillar jag mig att en ny blå tröja spelar roll, att hårspännen med piggar är universum förfinat, att ögonfranskammar HAR BETYDELSE. Det sanna lever men det är dött, det är levande för att det är dött. Jag kräks.

The Bold and The Beautiful

Kolla in här och DÖ av snygghet:
Stilla dagar i clichy. Jag älskar den kvinnan.

London

London i mitt hjärta, men du känns så märklig i mig. Jag vill dansa med dig, sjunga dina sånger och sugas upp i dina asfaltsgrå förorenade stadsväggar, sitta där som ett litet frimärke och dricka te med drottningen, skaka hand med dina turister, kostymer, barfotabarn och tidningskolportörer. Killa dig under din flyende haka medan soldiset blandas med mikropartiklarna och blir till en enda tätliggande gröt som gör mig lika grå som dina egna barn. Jag vill vara din! Kidney pie, sweetie pie. Samtidigt vill jag fly. Jag vill retirera till grönområden och Nybrokajer, till sällsynta kluckande hav där trutungarna pickar på sina mammors näbbar, till tysnaden, till isolationen. Jag vill både bo i dig och aldrig mer blanda mig på dina trottoarer. När byggarbetarna, punkarna, musikalutskicken, Madonnareklamen, kaffetörsten och shoppinglustan lagt sig, när fyllona på Tottenham Court Road lallat vidare och Northern Line är reparerad, när Chagall hängt klart på Tate, stod du ut med dig själv då?

Du känns så märklig i mig.

Och jag blev modellscoutad på Oxford Street. Mitt liv -komedin.

Flyga igen

(Och så far jag till London ett par dar och sippar kaffe på Tate, lovar att kika Turner, springer mellan regnet på Oxford Street och köper nya rödare skor, fördärvar miljön, hånglar upp min baby mot nån vägg, blandar gult och grönt i Camden, undviker diverse konferenser och tar flyget tillbaka till Oslo tisdag. Stockholm igen söndag om en vecka. Återkommer med mer snusk så snart det bara går.)

När man just

Å please inte nu snälla inte nu.

Austin needs his hand now

Sista dagen. Synderna ska sonas, skärselden gås igenom, lockat läggas på brunnen, ärendena knytas ihop, skrivbordet rensas.. Nycklar, passerkort och id-bricka lämnas tilbaka. Som vore jag värsta polisen. Oavsett vad jag har tyckt om det sista halvåret på banken och trots en del svärord är det med ett sting av sorg i hjärtat jag säger hej då till mina kollegor. De är typ knäppt söta, hela bunten. Bye bye darlings.

Bilar

Längs Lidingövägen massköar jätteSUVarna på väg mot jobb och daytrading och det känns meningslöst att försöka rädda miljön, jag på min cykel. Jag och min halsjävel på cykel. Nej, det går inte över. Avgaserna letar sig ner i mina såriga lungor och den jord som räddas skall kommer jag dö ifrån innan resultatet är nått. Om det ens nås. Det blir svårt med motivationen. Och ser inte den där nya Toyota Yaris (som de gör stor reklam för) mest ut som Darth Vaders hjälm?

Tre brutna tår

Så, stannar mitt på Lidingöbron med cykeln (nymekad hos O utanför hans nya lägenhet på snobbmalmen) och snorar i motblåsten. Det är jävligt blåsigt. Tänker på vad hon sa, som läste min text och rotar efter näsdukar i cykelkorgen. Du glimrar till ibland, då är det mer rock'n'roll än duktig och då är det som bäst. Det finns svärord jag aldrig vågar använda. När min näsa är mer eller mindre tom på det mesta trampar jag vidare mot förvaltningen av detta. Lösryckta fraser surrar runt mina öron, jag får inte glömma dem. Ilskan och vemodet och de små små orden med ironiska undertoner får jag inte glömma. Pappersdinosaurierna på lågstadiet. Nu är det så här, att jag måste förmedla något som jag inte tror att jag själv har men vet att jag ser hos andra. Det är sjukt frustrerande. Dock fick jag en nål i örat idag som hjälp mot just detta och hädanefter går allt enligt planen.

Well. I miss you.

Hes

Efter två dagar på det här jobbet är jag slut. Slut som människa. Svag, moi, nejdå. Min hals ger sig inte. Det bryter inte ut och det går inte över. Idag har jag jättefin telefonröst. Ring, så raspar jag.

Tvåor&Sjuor

Blev utmanad av Zoe. Here goes:

1982

Jag är ett år gammal, flintskallig och fotograferas med fasttejpat hårband i röd gunga. Slår enligt uppgift ofta i huvudet och bär därför kuddhjälm. Favoritartikel är Bä, det hårda mjukislammet.

1987

Det är dags att ta saken i egna händer och jag är sexårsgruppens inofficiella ledare på dagis. Vi huserar i verkstan, jag bestämmer platserna. Min bästa kompis Annie och jag har likadana Mimmi Pigg-tröjor men hon är häftigare ändå. Favoritartikel är boken Huset Ardens gåta, Edith Nesbit. Hon blir min favoritförfattare.

1992

Allra mest spelar jag Europes Carrie på pappas hembyggda stereo. Jag har långt blont hår och är duktig i skolan, behöver inte göra läxor och spelar väggtennis mot transformatorstationen på gatan. Jag är olyckligt kär i klassens stökigaste kille, för det ska man vara. Skriver dagbok med snirklig handstil. Favoritartiklar är dagboken, mina Gudfadernnoter och kanske Den Kroniska Oskulden, Rifbjerg.

1997

Sweet sixteen är inte så jävla sweet när allt kommer omkring. Slutar grundskolan och har genomgående femmor. Dricker violshots i Rålis och blir internetberoende. Förlorar nästan min bästa kompis till en äldre tönt men vinner henne åter. Bråkar väldigt med min mamma och är mycket snäll mot alla andra. Börjar på gymnasiet, möter flickorna. Möter pojkarna. Blir kär på riktigt.

2002

Det första svarta året. Gehenna. Våren i tårar hösten i sängen. Orkar inte lyssna på Dylan på hela året.

2007

Det är ihållande ljust. Bor med E, dricker kaffe och skriver. Vågar mer på det stora hela, bland skjutjärnstårar och individualistisk förvirring. Längtar in men måste ut. Känner mig eventuellt som en mycket vass kniv som har blivit slö. Älskar, hatar, flänger, tänker, ligger vaken, sover, tvekar, bestämmer mig och finns. Jag lever.

Utmaningen går till Mo och Susanna. Se länklista.

We're here we're queer get used to it.

Imorse, tidigt: tidningsmarodören slår till igen och gör sitt bästa för att väcka mig, katterna och hela huset medan han (hon?) först knögglar ihop DN till en boll och sen pressar in den genom brevinkastet. Jag borde olja de där gångjärnen.

Idag: halsen skaver på en oroväckande mellannivå. Jag borde inte ha hånglat med det där läppglanset i lördags (jordgubb). Det är ju dags för friska tider nu.

Ikväll: Anders Karnell visar Robert Rauschenberg på Moderna: Combines ur ett queerperspektiv. Jag och Mademoiselle är småblommiga och storskaliga. Sötpotatis.

Anekdoter från Krita

Jag vill träffa min nya rådgivare sa lilla tant, och jag har bett om en manlig. Jag fipplar i mina loggar och ser att tants nya rådgivare inte alls är manlig, försöker tänka att dinosaurier inte går att beskylla för sin ålder och hämtar J. J är ingen man. Tant surnar till och drämmer sin ådriga hand i disken och berättar att de små tjejerna bara chansar hela tiden, hon vill ha en manlig rådgivare. (Man, manlig, so so.) J är fortfarande ingen man och heller ingen liten tjej men. Vi chansar inte tänksäger jag mellanlågt och funderar över hur den här världen hade sett ut om de små tjejerna hade fått bestämma över de ickechansande gubbarna. De manliga gubbarna. Då kanske de brinnande oljekällornas alternativ hade fått en chans. Kanske. Eller kanske lika föräldraledighet, lika lön, lika stor rätt till att sitta bredbent på tunnelbanan.

Så tänker jag. Det var den första dagen i den sista veckan.

Djupa andetag

Tanken är att jag ska cykla till jobbet idag. Det är min sista vecka på banken, förhoppningsvis, ever. Det känns lite galet. Det känns också lite galet att jag inte har suttit på en cykel sen jag svimmade på min monark i augusti och fick ligga en vecka på Danderyds med hjärnskakning och ekg-monitor. Det där med att sitta upp på hästen igen liksom. Jag har ingen lust alls att cykla någonsin mer men hur ska jag kunna rädda miljön annars? Det hänger på mig. Givetvis regnar det. Kunde man ju tro.

Hjälm på, pass auf.

Shampoo rising

För den som inte har sett bloggen Shampoo rising kan jag bara varmt rekommendera den. Fantastiskt bra på alla sätt och vis, skynda lägga till på favoritlistor!

Panodil, genast tack

Det borde slängas fler fester och Shirley borde vara på dem alla. Lilla baby.

A sight to behold

Skynda fynda, telepatiska pianolektioner nu till extrapris, bara för dig vackra fröken! (Bara för dig.) Jag tentade den där kursen igår, så var det. Klockan nitton gick jag ur salen och okej, kanske gör jag det inte igen. Igår kväll dracks det först exöl hos Elise och sen blev det dans och damer på G's klubb Atmosfär. Them there eyes, jag har dansat. Det blev sent. Idag har jag varit själsligen ledig för första gången på ganska länge vad det känns, och det känns bra. Man är ju kvinna (!) gubevars, här tänks inte här känns. Jag känner mig upprymd, omhändertagen och aningen full i fan. Ganska rejält full i fan faktiskt. Idag har vi fikat i Linköping hela dagen och sen fortsatte jag fikandet hemma hos Herr W. Mäkta trevligt. Samlade herrar ska man samla på. Ikväll blir det vansinnesretro falukorv med mos innan jag går på doktorandfest med Lovely Shirley. I hennes sällskap kan det som vanligt gå precis hur bra som helst, eller dåligt beroende på vad man menar. Det pirrar i hela kroppen.

för mycket

JAG ÖNSKAR SÅ HÅRT.

Kärlek

Så till sist kärleken. Kärleken. Jag vet inte. Jag spelade Saties gymnopedier och tänkte på den. Så där medan jag slog an och det lät som det gör om ett piano som inte riktigt är stämt men älskat ändå. Så tänkte jag att man nog får ta kärleken för given ändå, för annars är den inte värd något. Oavsett vad de säger.

Makt

Det andra Stora Ämnet i dag är Makt.

"Som nyfödda skriker vi segervisst inför livet. Nästan alla föds med utmärkta biologiska förutsättningar för lycka och framgång. Sen bär det utför. Efter något år har föräldrar och samhällsnormer reducerat oss till skuldmedvetna stackare med ångest i blick. Vi har stämplats av socialgrupp, föräldraambition och vuxenförtryck. Självförtroendet är knäckt före fem år fyllda. Skolan pulvriserar återstoden med professionellt handlag. Vid uppnådd myndighetsålder inser de flesta att det stolta födelseskriket var förhastat. Ett grått liv återstår, ett liv som andra har programmerat och som andra drar nytta av. Folk trampar på oss, lirkar oss till saker vi inte vill göra. Utnyttjar oss utan att vi kan värja oss. Då är det dags att vända trenden innan den slutar med att syster tar snapsen ifrån dig på hemmet. Skillnaden mellan vad vi vill här i livet och det vi faktiskt uppnår är alltså pinsamt stor. Vad kan det bero på?"

Jag diggar ju Foucault (som inte alls sa ovan citerade för det gjorde T Tönisson), trots att där råder en viss grötighet i begreppen för mig, och tanken på att makt finns överallt. Att vända sig mot subjektets suveränitet, att ta makten ifrån makthavaren eller helt enkelt inse att man kan vara makthavare själv tilltalar mig. Allra mest tilltalar den tanken mig när den gäller mig. Jag tar gärna makten över mig själv. Allra helst vill jag ta makten över mina egna reaktioner. Om jag kunde behärska dem, tänker jag, skulle jag kunna gå genom livet och sätta mina egna gränser. Jag skulle förstå att skuldkänslorna jag känner (för allt, hela tiden, jämt) beror på att jag låtit mig involveras i någon annans moralsfär där inte mina regler gäller. Där mina regler gäller handlar jag alltid rätt ity jag är en god människa. Åtminstone vore det så att jag alltid strävade efter att handla gott och därför kunde förlåta snedsteg av rar karaktär emedan tanken var god, i min egen sfär. I uppnådd myndighetsålder utgörs barndomens vuxenmaffia av samhället precis runt knuten och är det då så konstigt att detsamma samhället påverkar vår tro, eller icketro, på oss själva? Om jag lärde mig att skilja på mitt liv och andras, på min moralsfär och andras, på min sanning och skuldkänslorna, då hade jag makt. Det är makt.

Här vill jag bo

Frihet

Det kommer att vara De Stora Ämnenas Dag på bloggen. Först ut är frihet.

Frihet är att sitta i Sumlen och köpa en macka när man är hungrig. Det är frihet, och att inte tänka på mackan som ligger i magen sen. Inte tänka på brödet och fröna och osten och smöret som ligger i magen sen, eller det som man kommer att äta nästa gång man är hungrig och hur det blandas i magen med mackan. Det är frihet. Fångenskap är att sitta på en tyst stol i läsesalen och samla ickeförvärvad kunskap i djupa hålor under ögonen. Det är fångenskap, och att nästa somna av näringsbrist på sin tysta stol, stödja armbågar mot knotiga bänkar och ha stövlar som skvalpar runt benen. Det är med kluven glädje jag sätter min fria ända bredvid fångens på KB. Hon, och den andra. Jag vet inte vem som är mest fången.

...

Ja, det där om att det är vår nu. IKEA gör reklam för sitt nya drömkök. Jag undrar varför IKEA säljer drömkuk. I Ropsten är det avstigning för alla trafikanter. Sweet, avsugning för alla trafikanter.

Möjligtvis kan jag rädda min heder om det finns lite vinter kvar norrut. Jag får fara direkt.

Just, det där mobilsvaret

Vanligtvis är jag inte så kass på att svara i telefon. (Vissa skulle hävda motsatsen.) Jag bor ju mer eller mindre i en tyst läsesal så där är det svårt att svara, okej. Men hemma? Det verkar omöjligt rent statistiskt men varje gång Rara ringer hinner jag inte ta det, hör inte, är just ute med soporna eller dammsuger högljutt. Detta slår aldrig fel. Det är väldigt väldigt säkert att jag inte svarar i telefon när Rara ringer. So sorry. Dessutom har jag kanske världens drygaste mobilsvar som jag inte ids ändra på. Jag ber folk att inte lämna ett meddelande eftersom jag ändå inte kommer att lyssna av det.

Jag ska gå och slå mig själv med telefonens hårdaste del i huvudet nu så att jag inte undlåter mig att svara nästa gång. (Jag ska bara ta tvätten först, ring inte nu.)

Måndagsutmaning

Mo sa, säg sex udda saker om dig själv. Ja ni...

1. Innan jag går hemifrån utför jag en liten ritual som jag i rakt nedstigande led ärvt från min mor: jag går på toaletten och kissar (oavsett kissnödighetsstatus) och sen dricker jag ett stort glas vatten så att jag lagom till ankomst ditjagska måste gå på toa igen det första jag gör.

2. Jag tycker att franskans roligaste, trevligaste, ja på alla sätt charmigaste ord är pamplemousse. Je suis une pamplemousse!

3. En gång var jag med i Jeopardy, två gånger.

4. Jag har någonting otalt med Joyce Carol Oates. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men hon känns naiv och lättvindig och förutsägbar och... ja, okej jag satte fingrarna på det.

5. TV är inte riktigt min grej (rastlös-tös) men Nanny Fran, asså I love it.

6. Jag älskar den trigonometriska ettan.


Ere okej om jag inte utmanar någon? Okej. Eller jo, Maria baby förresten!

...

Det är måndag. På fredag är det tenta. See ya at KB people.

How my heart behaves

Feist -The Reminder i öronen och Värtan runt fötterna, ljummet småkallt isdroppande regn, sakta sakta och lukten av våt asfalt för första gången i år när jag springer min runda först upp mot Millesgården och sen ner till Torsviks station, över spåren och tillbaka mot Baggeby. Hennes röst, asså jag dör där lika sakta mellan stegen och dropparna. De landar på mina öppna irisar där jag ligger med ansiktet uppåt och stirrar i ekande lycka bredvid grusstigen. Sen försöker jag Lagrangerelaxera lördagskrysset (skriv vilket ord som helst bara antalet bokstäver stämmer) och äter ärtsoppa för andra gången idag. Hyr "Att återvända", Penelope väntar i hallen nu. Ropar enstaka stavelser mellan kök och vardagsrum, frågar artigt varandra om oartigheter. Slänger ruttna äpplen, läser mail från en vän som ska flytta till Detroit. Funderar på om jag själv ska göra det också. Flytta alltså, men inte till Detroit. I sinom tid får man veta, man får veta allt. Lagom till kaffet kommer jag att veta om vi har någon mjölk kvar eller ej. Det blir det första. Puss älsklings.

Dialog per sms en vardagseftermiddag i början av mars

-Jag skickade just en bild på min fitta till en person. Tvivelaktigt?

-Vem fick den äran?

-En mycket tvivelaktig person.

Jaha, melodifestivalen ikväll känns helt i linje med livet i övrigt

Egentligen har jag ingenting att skriva här, idag heller. Det är som om bokstäverna ramlat ur mig. Hur hittar man tillbaka? Jag gör saffranspannkaka och dricker ett litet glas rödvin. Över diskbänken står lysröret på och vi får limemarinerad kyckling med glasnudlar till middag E och F bjuder. Jag vet inte om den där pannkakan blir så bra den här gången för det fanns bara ett ägg och jag tror att det borde vara minst två i. Boysenbärssylt är också väldigt svårt att hitta. Boysenbär är en hybrid mellan hallon och björnbär. Betyder det att boysenbär kan bli föräldrar till nya boysenbär, eller är det som när åsnor och hästar får barn att mulan blir infertil? Ni ser, såna här saker tar all plats i mitt huvud och tankar om det feministiska övertagandet av signalbehandlingssektorn får stå tillbaka. Jag har blivit tom i bollen trots att jag stoppar in nytt där hela tiden. Förra veckan lärde jag mig ganska mycket om Gomorysnitt (bla att det krävs mycket kaffe för att lära sig det) och en del om trädsökning. Jag känner mig ordinär, mina damer. Ordinär. Och jag har börjat hångla offentligt.

Overload

Det är mycket nu, det är därför det är så här obloggigt. Jag saknar det också. Besök och siffror och långpass på KB (fikapauser i sumlen till och från) och gråtattacker mellan skåpen fast det egentligen är så bra. Något är fel så jag fixar det, frustrerad över hur långsamt det går att laga en själ. Tenta nästa fredag. Vagel i ögat. Ni vet. Men snälla rara jag kommer snart.

En Bra Helg

Det var vår i Malmö idag, vår! Vi satt på en glamorös parkbänk utanför centralen och tog av oss plagg efter plagg efter plagg medan solen målade fräknar på våra kinder. När vi till slut blottade våra vita bröst kom polisen och tog oss. Men vi åkte till konsthallen och åt brunch och pianisten (jotack han var snygg) spelade Brubecks intryck från New York och man kunde få morotsmarmelad på pankisar. Massor av kaffe. På Mejeriet spelade Timbuktu och Damn! men jag blev mest kär i tjejen, Jackie Cummings aka Mapei, så jävla grym och det barret man, det barret. Så har vi lekt med Rara, Mademoiselle, Elli, E och jag och arts and craft är fan bra skit. GAN is the new tapet, ok? Jag ska tapetsera så snart jag har råd.

Ze plan

-men vad händer då, när allt kraschar? du ska veta sånt.
-det kommer inte hända på en dag.
-asså det kommer ju hända på typ två.
-världens investerare är medvetna om det här.
-men ingen annan och det spelar ju ingen roll för när väl alla får reda på det och fattar det (fatta det!) kommer det gå på två dagar.
-vi får väl få folk att fatta.
-hur då?
-naket, det brukar ju chocka.
-vi får streaka i plenisalen.
-penissalen?
-jag sa plenisalen!
-jeje, du tänker bara på en sak.
-miljön.

Huvudrollen

Så går ännu en dag, livet står still medan världen rör sig eller tvärtom. Oljan sinar sakta i källorna och om tio år när världens alla börser kraschar vinner den som kan odla sin egen potatis och leva lyckligt på glada minnen. Hon som bor i mig är tolv. Kanske tolv. Hon minns en röd jacka med luva och en del annat. Någonstans i ett annat land, i två andra länder, textar man till mig och telefonen plickar på hallbordet, under räkningar, kepsar, busstidtabeller och bijouterier. Det är om skilsmässor och angst. Någonstans i samma land ligger en pappa på sjukhus och det är säkert ingen fara. Min egen pappa äter penicillin i fjällen och snuvar på linjen, mår katten bra? Och katten mår bra, livet står still medan världen rör sig och inatt drömmer jag om Menhit, om lejoninnan och samurajen och om flickan där inne. Imorgon ser jag Timbuktu i Lund. Tack för idag, du.

Fair enough

Jag antar att ett kärleksfullt 'pucko' will do...