Jag vaknar av hat

Saker jag har slängt med flit:

-fem väskor
-tre tröjor
-en hink pennor
-en vinterjacka
-alla mina sexiga små jävla spetstrosor som jag HATAR att ha på mig
-en papperskasse mobiltelefoner
-fotografier från Tempeludden
-en lapp jag aldrig skulle slänga
-en hög magasin
-en grön ögonskugga

Saker jag har slängt:

-ett spiralblock med anteckningar jag verkligen behövde ha

Summa: Hatattacker är nästan enbart fantastiska.

Barabom barabim

Och jag kunde lyfta när som helst, antingen tack vare önskningar eller på grund av nysningar. Förkyld som en örn och väldigt nöjd över att idag är idag och inte igår. Jag är trött hela tiden. Hela förra veckan vaknade jag en timme eller så innan klockan ringde och frös genast om ögonen i mitt svartkalla sovrum, för att somna om och vakna igen 0650 som ett lik. Ett lik. Hon skrattar mig i ansiktet varje morgon i badrumsspegeln och katterna väser från golvet. De undrar väl vem det är som går igen. I övrigt har de senaste dagarnas tema varit vampyrfilm. Lost Boys, Near Dark (Dark Fear, Deep Dark, Far Near?) och nån annan gudsförgäten rulle. Jag ska börja kalla mig Tulip. Kronan på det så kallade verket blev Matrix, igår kväll, vi låg tre i sängen och åt choklad och vindruvor. Min mage mår givetvis inte ok. Hej hej klagobloggen men jag mår bra så försök se det i rosa. Liksom med stora svarta tryckbokstäver mot precist ljusrosa raster: småhispig snorörn försäkrar, allt är som det ska. Meanwhile at forskningsinstitutet; jag gläder rodnande dansk och datorer återhämtar sig (?).

Dränerad

Idag har varit en sån dag jag inte skulle önska någon annan, men ändå på något sätt är glad att jag har upplevt. Det går inte att förklara, mer än att det är över nu vi åtminstone rikare på erfarenhet.

7-6, 6-4, 6-4

Federer må vara en jäkligt snygg spelare (slagmässigt, that is) men jag hade ändå hoppats att Gonzalez skulle bjuda på lite mer motstånd. Efter tie break i första såg det också ut att kunna bli en riktigt jämn match men Gonzalez var trött. Så gick Schweizaren igenom hela turneringen utan att tappa ett endaste set och det blev återigen som så ofta inom framför allt herrtennisen, en stark spelare håller stadigt toppen. Ingen spänning, inget drama. Nadal vinner på grus, Federer på hardcourt.

I övrigt älskar vi idag Bo Rothstein.

Stat

Underkända -33
Betyg 3 -14
Betyg 4 -8
Betyg 5 -1

Jag är en av de åtta. En sten faller från mina axlar denna lördag och jag vet att jag aldrig ska tenta elektromagnetisk fältlära igen och att överbetyget för all framtid kommer att finnas registrerat i Ladok. Så. Jävla. Skönt. Idag ska köksgolvet hållas tårfritt.

Flickan och skulden

Igår kväll satt jag på köksgolvet och grät igen. Jag är en svamp. Allting runt mig kan jag suga upp och ta på mig ansvaret för, känna skuld över. Skuld är och förblir min mest framträdande känsla. Jag är som en stealthmänniska, men istället för att reflektera bort fungerar ytorna som absorbtionsfält som lyssnar åt alla håll. Känslorna är min främsta tillgång och min största oriktighet. Jag är inte riktigt riktig i huvudet med alla känslor som trängs. Ingenting är nernött. Jag är en levande bergochdalbana med överdimensionerade känselspröt. Till och med min tandrad har fortfarande taggarna kvar. En liten del av lidelsen mattades av med psykofarmaka men annat blev dåligt istället. Inte ens åren av psykisk terror som jag och mitt ex utsatte varandra för härdade känsloregistret, det blev snarare tvärt om. Åren med anorexi gjorde mig förvisso arg men inte mindre överkänslig. Vissa människor har större potential att leva ihjäl sig än andra och gud så jag känner mig som en av dem. Förlåt förlåt att jag tror för mycket.

Who took the bomb?

Inatt var jag en astronaut men det var inte mycket som kändes säkert. Jag kommer inte bort från den här Fuglesang-hysterin, han var visst på centralen igår och höll hov. På min rymdfärja fanns det inget tak så vi fick sitta med huvudet bart (fast jag hade virkad mössa med blommor på) på vägen upp. Det skulle fällas upp ett glastak när vi kom till stratosfären, sa man i högtalarna och det trodde vi på. Jag tyckte att det drog snålt, det tyckte jag, men mitt reskaffe hade ju plastlock så det rann i alla fall inte ut när vi åkte upp och ned och sådär. Som en åkattraktion på grönan. Sen spelade de Le Tigre - Deceptacon i högtalarna för att göra oss astronauter på bra humör, så det är dagens låt. How are you? Fine thankyou.

...

det var verkligen synd om patienten i kassa 1 nyss, verkligen synd, för den där pinnen i ändan måste ha gjort satans ont. jesus.

Editerat: Men vad är det som händer idag, har de släppt ut alla samtidigt?

Lunchen

Sänka axlarna, äta lasagnen, läsa ansökningsbrevet, skratta lite, visionera lite, håna lite, må bättre vara starkare bli sig själv. Check. Tack.

Krypa sakta tillbaka

Igår kväll: trött och tröstlös.

Idag: jag tröstar mig med mina Kenzobyxor och lunch med Cohen.

Ikväll: jag tröstar mig ännu lite mer och äter middag med Knyttet som är på kortkort sverigevisit.

Älskade fina vänner vad skulle jag göra. Sakna er ohyggligt, ja.

Några timmar på Tranan

Månen hänger halv över torget, svart som taggen där inne och det är minus hundra innanför jackan inatt. Var ligger världen och jag vet inte, är ingenting är allting är utan tröst. Med flit och med vilje, med fullkomlig kontroll. Sprickan i fingret är som kluven av kylan, tusen kronor kostade den, blodig valuta en isklar insikt. Snälla ickefigurativa du, som läst min dagbok och sett mina äckel, giv mig styrka till på tisdag. Se till att jag klarar mig. Ja just, du är jag.

Jag, kassörskan

-Kan man få en sån där katalog eller?

-För vad?

-Ja, för viner?

Dettta är banken, mina damer och herrar. Bara banken.

Editerat: Andra saker jag har fått förfrågan om är revaxör, alvedon, visum, taxi, hundpassning, sällskapsdam och tågtidtabeller, samt ganska ofta deklarationshjälp och allmän juridisk rådgivning rörande lite allt möjligt, gärna familjerätt och/eller fastighetsrätt.

Den ljusa jävla sidan

Jag är skakis och känner mig i onåd. Sneda blickar från min chef, högar av papper som jag helst av allt skulle vilja hoppa på, bränna, trolla bort. Jag är klen och eftergivande denna onsdagmorgon. Det är singulariteter som jag låter gå ut över allting annat. Varför saknar jag motståndskraft? Varför låter jag omständigheter gå mig in på bara hjärtmuskeln? Det är ett bra liv jag lever, och ändå. Det är inte mycket kvar nu, innan jag dansar ut genom dörren här som en glad lärka i balettspandex. Solen badar Nybrogatan i guldvitt och pälsarna halkar slipprar slinter drar på i:na och a:na på trottoaren utanför. Det hade lika gärna kunnat vara 1927 och radiofritt, så när som på mobiltelefonen som ringer i lokalen. Allting är gammaldags och förstockat. Jag är för uppkopplad, sa hon. Lite bra känns det ändå att kvinnorna i Borås får flest orgasmer i Sverige. Det är ju alltid en möjlighet att flytta dit.

Forts

Det verkar bli en kass kväll.

Bättre start denna tisdag

Allting hos tandläkare är anpassat. Röntgenplattan som passar precis. Salivsugen som är nätt och lätthängd. Spegeln på pinne som är just lagom stor. Skrapnålen med antikrokfunktion. Jamenvisst. OM MAN VAR EN PLÅTROBOT UTAN NERVER. Värst är utan vidare konkurrens plastbitarna som man måste bita på när man blir röntgad, som skär in i kinden och tandköttet och HJÄRNAN och ändå aldrig sitter rätt, så måste tandläkaren ta om bilden. Och varför sitter fotoknappen i ett annat rum? Är det för att man ska kunna tugga igenom plastbiten riktigt ordentligt?

Jag bara undrar alltså. I övrigt världens bästa tandläkare och jag hade bara ett litet hål, vilket var förväntat ity jag varit en liten slarver. Jag har ett mycket symmetriskt korsbett och jättefina tänder, sa hon. Jag ville krama henne.

Modesta magsmärtor och dåligt samvete till trots

Och det blev kväll, den första dagen. Jag åt rökt makrill och hemgjort mos, klappade den suicidala katten och den andra, tittade på nyheterna, fick ett skattekontrollbesked från Adami Media, pratade med en vettig röst och allt kändes bättre. Sen dammsög jag och gick och la mig och detta skrev jag egentligen aldrig, för jag sov istället.

Godnatt gamla värld.

Gå och dö

Det visar sig bli en kass dag.

Suicidal måndagmorgon

Sulan lever i sin dödslängtan. Igår kväll slickade han på en elektriskt sockel och imorse försökte han dränka sig i badkaret igen. På det stora hela går han mest omkring och verkar olycklig. Ångström klöser honom ibland och skiter i honom andra gånger. De välte en stol tillsammans (räkskal i sopalottan), försökte krossa sig till Eden. Sen sitter han på förvaringspallen i hallen och blickar svårmodigt ut över sina levnadsdugliga domäner: den jordade kontakten, badkaret som aldrig någonsin fylls med vatten, taket som är helt befriat från strypsnaror och ytterdörren som för det mesta är stängd. Han smet dock ut häromnatten. våra grannar hade fest (igen, you bastards and your shitty music, helt ärligt vem fan spelar 2 unlimited fem gånger på raken, och James Blunt) och vi var nere och hojtade. Klockan var fem, på morgonen. Då smet Sulan ut. Ingen märkte det. Inte konstigt att han hatar sig själv när ingen tar notis om honom. Ett halvt dygn senare hörde vi något jama högst upp i huset och där låg han under ett trappsteg och darrade. Han hade försökt chocka ihjäl sig, kisse. Den här vårdgarantin funkar verkligen inte.

I hold you close in the back of my mind

Det är tur att jag har mångårig träning, sa pappa. Jo, och av en mer vicious släkt än den jag träffade i helgen, så det gick väl bra och nu kan vi alla vara du och tjenis med varandra, hälsa och skicka påskhälsningar och fråga hur det går med livet i allmänhet i synnerhet i evighet amen. I den bordeuaxröda soffan visar de dokumentär om F! och som jag vill slita mig ur leden utan att veta hur och om jag ska orka. Hur orkar folk. Det har varit mycket prat om folk på sistone, om hur folk vill ha det i allmänhet i synnerhet i evighet amen. Jag refererar ofta till folk. Ja, men folk generellt anser nog inte det, kan jag säga och känna mig tom och eftertänkslös. Så kommer inte folket, i bestämd form som i det hela svenska tillsammans med en mun, att vilja ha det, säger jag och skakar på huvudet åt leden. Sen ställer jag mig i dem och håller käften, bland folk av folket.

Cyborg Manifesto

Jag kommer att flänga lite de närmaste dagarna. Under tiden tycker jag ni ska läsa det här. Det är helt fantastiskt, svindlande och galet på en gång. Det kan behövas ett par genomläsningar.

Kärlek ni alla. Kärlek.

Onsdag kväll, i närheten av Karlaplan

-Det är asså, eh, jämt i en, eh, liten omgivning.
-Hur liten då?
-Hur litet är infinitesimalt?

O klipper mig. Jag blir korthårigare.

I make myself fall asleep

Kungsholmen

Du är trygg och säker på dig själv, men också lite tråkig och anonym. Nya trender är inget för dig, du vet vad du tycker om och byter inte stil som någon vindflöjel. Men visst, det händer ju inte så jättemycket nytt heller, det kanske inte skulle vara så dumt med en uppryckning?


Gör testet på DN. Jag är INTE nöjd.

Matta fact I be keepin' it cool

"I don't ask, for much these days
And I don't bitch, and whine, if I don't get my way"

Jag har blivit sjukt fredlig.

Dagens låt: The Seed (2.0) -The Roots.

Dagens bästa

Mellan Karlaplan och Gärdet, två flickor ca 18:

Flicka 1

Asså jag får typ en miljard vuxenpoäng när jag tar bilen till affären, asså mataffären, handlar fisk och typ liksom steker den sen.

Flicka 2

Jag tycker liksom att jag är ganska vuxen idag, me tighta jeans, skjorta och glasögon. Asså fatta vuxet. Jag har typ joggat den här veckan. Seriöst.

Flicka 1

Ja, men har du panerat fisk?!

Prestera

Jag ska skriva en text om prestation. Den ska behandla ett särskilt ämne i samband med detta och jag har valt prestation som kärna. Jag har grym prestationsångest. Borde inte det göra allting lättare, kan man tycka, försätta mig i rätt sinnesstämning? Nej, jag får inte ut något alls. Pennan är som en fastfrusen träbit i min hand, inte alls ett magiskt trollspö som far över pappret. Den lilla bärbara är fortfarande på spa och på den lånta burken har någon undlåtit sig att installera ett vettigt ordbehandlingsprogram. Orden har flugit sin kos, flax flax, jag kan inte vara politiserande.

Jag får göra en kopp kaffe till och invänta inspirationens antågande.

Det finns en särskild plats..

TA OSS HUNDRA ÅR BAKÅT I TIDEN ANNICA DAHLSTRÖM.

Do a little list

Zoe är en galant dam. Jag är också listfantast och dessutom lite tjyvaktig:

senaste impulsköp: småblommig vid tröjhistoria från Nanajit Sthlm (Tjallamalla)
bästa promenad: Slussen-Fåfängan alt. strandpromenaden Hässelby
favoritdryck: kaffe
äter lyxmiddag på: hemma hos fadren&modren
favoritgata: Bondegatan
reser helst till: Hamburgsund/London/Oslo
favoritlyxartikel: hårdostar från Schweiz
älsklingsljud: trutarna på västkusten en sommarmorgon i båten eller efterlängtad röst i luren en sen natt när man ligger vaken ändå.
senaste upptäckt i stockholm: den där bronshästen på Blasieholmstorg
tidning jag gillar: Svensson
favvosajt just nu: www.isy.liu.se och Zoe (se ovan)
här bjuder jag mamma på middag: i hennes eget kök
favoritförort: pga känslomässigt förmossade rötter, Hässelby
favoritbutik: Tjallamalla och People like us (Tomtebogatan 3)
bästa lunchställe: Örtagårdens vegetariska buffé är fin
favoritgrönsak: tomat
favoritfärg: är en sucker för grönt men klär bättre i blått
favoritdjur: heh. När jag var liten: Uggla.
favoritbil: en miljövänlig samåkt rostfri
världens bästa nu levande regissör: asså... inte mitt område men Tim Burton brukar vara pålitlig och Paul Mazursky är ett geni.
modeförebild: Ida/Katta/folk på stan
motionerar: på World Class
mode jag aldrig vill se igen: skriver definitivt under på axelvaddar. Pälsväst.
favoritprodukt på systembolaget: Chablis! Och Oban.
bästa fyllekäket: knäckebröd (Leksands originalgräddade)
dansar helst till: Baby I Need Your Loving -The Four Tops .
senast gnolade: Helgen v. 48, Bob Hund
bästa romanen: Alla namnen, José Saramago. Åh beslutsångest.
bästa diktsamlingen: har mest läst Ferlin (farfars samlingar) och det tilltalar mig inte vidare värst. Ber om att få återkomma. Tips?
favoritprodukt på apoteket: tvättkräm
beställer i baren: en stor stark eller kaffe&whisky
användbar pryl: min fake-leatherman

Jaha. Jag verkar ju vara en kul typ. Bah.

Tillbaka på vår ö

Upprörda vindar blåser över Sverige och i lampskenet längs E4:an regnar det underifrån, vanvettiga virvlar av vatten och is, träden har vikt sig och tiden går baklänges. Den septembernatten vill inte riktigt lämna mig, någon på busshållsplatsen tror att han känner mig, att jag heter Sofia. Jag och Sofia, denna min klon, är så lika att han faktiskt tror det, pratar med mig. Hans lockiga hår sliter honom i hårfästet när ilskenvinden kämpar för att hålla oss kvar på slätten. Återvänd inte! Återvänd inte! Men den vet att jag redan har återvänt. Den vet att den kan slita och kämpa för evigt nu. Den vet att ingen som försonats något agg kvar kan ha. Kämpar den kämpar jag med den. Bussen är svart inne, svart ute, Dylan i öronen och tidningen i knät som inte går att läsa. Arbetet är utfört, håller jag mig i andan nu. Livet har sjunkit tillbaka ner i magen där det hör hemma men jag vet att det är tillfälligt. Livet är ett skämt. Den blonda flickan bredvid mig sover hela vägen och jag avundas henne.

Alltså

Det gick bra. Man kan förvisso aldrig så noga veta men låt mig bara vila i den här känslan nu i tio arbetsdagar, till resultatet annonseras.

Så.. det är så här det kan kännas.. Jag minns en natt i september.

YES

Rörelse

Så tillkännager jag härmed, mitt i tentastress och angst, att jag har fått exjobb!

Jo, så är det. Idag damp det ned både det ena och det andra i inboxen och eftersom jag ändå är på återbesök i Linköping har jag träffat examinator och handledare idag på morgonen. Asså, man vet inte så noga med de här snokarna. Antingen är de helt förvirrade och stryker längs med väggarna eller så står de upprätt med helskägg och stenkoll och erbjuder en sitta ned. Alla är alltid tomtar. Jag hade ingen aning om hur farbror examinator (alltid farbror) skulle vara, och visste heller inget om handledaren. Klockan tio stod jag utanför Examinators kontor och knackade på och det var trevligt redan från början.

Han var rar och struktad och förberedd och framför allt kunnig. Såvida jag nu kan avgöra sådant. Handledare dök upp något försenad men verkade även han både glad, vänlig och insatt. Efter lite diskuterande om vad företaget, i fortsättningen kallat Företaget, egentligen menade med sin exjobbsbeskrivning kom vi fram till att min tolkning nog var riktig, och det kändes ju skönt så där med tanke på att det är jag som ska göra det. Jag ritade skisser och Examinator log som en glad ost och sa att ja, nog hade jag hittat rätt med mina lådor och linjer, för på Institutionen är de ett lådritande folk. Det har visat sig vara väldigt produktivt. Jag gillar lådor.

Sen spårade samtalet in på angränsande områden och det kom fram att jag ska skriva tenta imorgon. Examinator frågade mig om de fortfarande använder sig av kontinuerlig matematik i elektromagnetisk fältlära. (Eh va?) Ja, jo, absolut sa jag, det är väl det enda verktyget man har att tillgå. Examinator berättade lite hastigt om samtalet han haft med kollega på nyårsafton (jösses, must have been a party) om den nya matrisåldern och att kollegan tyckt att man skulle avskaffa den kontinuerliga matematiken på teknis. "Man kan lika gärna tänka sig en diskret uppställning där man låter antal dimensioner bli oändligt." (Jag fattar ju men begriper inte och kan jag se det hända? Nej.) Jag hostade lite och fick fram nåt rörigt resonemang om Maxwells ekvationer och ja, visst höll han med också, "för Maxwell är ju fruktansvärt kontinuerlig". Alltså FRUKTANSVÄRT. Tänk på det. Jag kan aldrig fatta att jag skrattar i de där sammanhangen, men skrattade gjorde jag och sen fick jag min jacka så jag kunde fortsätta med hantverket. En och en halv timme, ett helt nedklottrat ark och tiotusen lådor senare lämnade jag kontoret nöjd och rädd. "Ja du Christina, är du släng på att programmera?" Asså va, jag, näej... det här ska nog gå bra.

...

Fö är Madeleine Leijonhufvud en hjälte.

G har en ny mac, jag tror jag dör

Jag lämnade Linköping regnande. Det regnar i Linköping. Nu skrattar vi här inne mellan ljusen och glömmer det.

Jag har kolakan. Som i sängkläder med komönster.

Back against the wall

Jag äter en oh so strange middag för mannagrynen räckte inte till gröt utan blev soppa och hjortronsylten är inte av en särskilt fin sort. Soundtracket till Short Eyes går i bakgrunden (se filmen lyssna låtarna) och snart går tåget mot slätta, mot G och Mademoiselles tvåa, mot några sista dagar av begravd näsa och kampen mot självförtroendet. Kanske borde jag kämpa med, inte mot. Knäckebröd må vara årets hype 2006 men det är inte mer än rätt att det blir det 2007 också. Vi jobbar.

Bita ihop

Två saker händer ofrånkomligen när jag är stressad. 1) Den torra lilla fläcken i hårfästet, precis i pannan, blir torrare. Den är fö jättekonstig i största allmänhet. 2) Den torra lilla fläcken på ryggraden, precis mitt på, blir torrare. Även den är jättekonstig.

Editerat: Mitt favvoförstärkningsord är "jätte". Tonåringen i mig är högljudd.

Dags

Igår skrev jag till min pojkvän: det känns som om jag har livet i halsen och inte vågar dra djupt efter andan. Idag har jag andats lite mer, men det är ocirkulerad luft. Jag andas det här ämnet. När jag rör mig är jag laddad. Något skört men tätt och klibbigt har kådat sig fast utanpå skinnet, både självförtroende och förtjocknad tomhet. Några dagar kvar. Jag hade skrivit ett ledord till mig själv sist: BIT IHOP.

Minuter av ett liv

Det är kallt och jag har flortunt linne. Vi står utanför festen i leran. Vi röker inte. Det är oktober, mitt i natten och musiken dunkar innifrån och ljuset pressas ut i stötar genom de låga källarfönstren. Rött-grönt-lila. Rött-grönt-lila. Jag vet att han är helt bar under kilten och vi skallrar tänder båda två.
-Du säger inget. Jag förstår inte hur du inte kan säga något. Hur kan du inte säga något? Om du bryr dig?
-Jag säger visst något. Vi måste gå in, snälla du.
-Du gör mig inte snäll. Vad menar du med det du sa igår? Tänker du på mig?
-Christina..
-Jag blir tokig när du inte säger något. Fattar du inte det? Varför säger du inte som det är? Om du bryr dig?
-Vi måste gå in.
-Det är alltid någonstans du måste gå. Har du glömt det gula huset?
-Du har tunt på dig.
-Gå du, jag står här och hatar oss lika gärna själv.
Så står vi tysta i tio sekunder och krymper, han är tung, jag är tung. Mina tår är iskalla, jag värmer mina händer på vardera sida kroppen med armarna i kors och darrar. Han är full och lite rödnäst och har ögon som beslöjade bläckbrunnar. Han är evinnerligt sorgsen i dem när han ber mig följa med honom in, igen.
-Kan vi inte bara vara snälla mot varandra, Christina?
-Jag hatar dig.
Sen slår jag honom. Jag tar sats med handen och stannar upp lite för sent, men slaget kommer i alla fall av sig och blir en kompromiss, ett hårt grepp kring hans haka istället för en hel örfil. Det är mycket kallt. Mina fingrar är kallare än själva oktobernatten och hans blick flammar till mellan två sekunder. Rött-grönt-lila. Rött-grönt-lila.
-Tala!
Vinden dränker mig, och musiken, jag står med lera upp till midjan men han talar inte. Han vrider hakan ur mitt grepp och ser på mig med avsmak, sorg, smärta och plötslig förvåning. Så lägger han ner min hand i luften. Jag känner hans skäggstubb i den, den bränner som en vitglödgad nåldyna. Leran når mig upp till halsen och jag blir stående så medan han lämnar iskylan bakom sig och går nerför trappan in i festen. Rött-grönt-lila. Rött-grönt-lila.

Billy Paul i fittan

Fickan, fickan!

Imagination is a terrible thing to waste.

Timmar på biblioteket idag: 0900-1600. Minst två timmar till ska det bli. Så på'n igen. Jag är redan ett nervvrak och tentan går på lördag. Jag vet inte vad jag gör om jag faller den här gången, om jag bränner den, går en rond till mot Peter M och får spö. Och hur kan han vara så gullig? Han gör skitsvåra tentor, fular sig och retas och ställer kuggfrågor och är så jävla loveable. Satan! Jag vill hata honom ifred. (Men får beundra honom i tysthet.)

Jamen

Mina röda manchesterbyxor från Bruuns B har spruckit i baken. Totalglamouröst. I'm a queen.

Intermezzo

Så efter tre timmars provande, vändande, byxbakande, måttletande, jeansdragande, mannekängande, jämförande, magsvettande och in- och utande ur provhytten på Stuk är O ett par byxor nyare och jag själv en grå huvtröja närmare döden. Till mitt försvar får jag säga att den kostade under 200 kr och inte kommer att göra ett avgrundsdjupt hål i börsen, även om där redan föreligger stor rasrisk. Sen går vi genom hela skymninglandet Stockholm och sätter oss på ett av de vidriga uppvisningsfiken i Sturegallerian. (Jag saknar verkligen gammeldags konditorier med bakelser och bryggkaffe i den här stan. Det borde finnas ett Valands i varje hörn.) Ingen av de andra gästerna tittar på varandra, alla vänder bara oroligt omkring på sina huvuden för att se om någon annan tittar på dem eller för att se om det går förbi någon som är snyggare/mer spännande/moderiktigare klädd än deras eget sällskap. O köper kaffe (vanligt med lite mjölk till mig och en latte till sig själv) och sen berättar jag att mössan han gav mig i julklapp är varm och fin. Min andra basker, den vita, har en tendens att trilla ner över ögonen eftersom jag har för litet huvud. O säger "Hej, jag heter Gustav!" med sin bästa Margaretha Krook-röst och jag skrattar lite och sen gråter jag massor. Jag har ingen mascara och håret i Lilla My-knut. Snobbpersonalen får ändå pennan tillbaka när vi går och nu är jag olycksfallsförsäkrad.

Höhö, ha den äran.. (nej, dumsnut)

Idag fyller min blogg ett år. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska skriva blogg eller blog. Jag skriver mail, inte mejl. Så tycker jag att det är fånigt att säga saker på engelska när man är svensk men det gör jag hela tiden ändå, för det låter så ball. Egentligen är det bara lathet för att jag inte orkar leta reda på mina egna svenska ord. Jag började skriva för att jag älskar dem, orden. Jag älskar ord. När de sätts ihop på rätt sätt kan ingenting vara vackrare. Jag läste Camus på tyska i höstas, utan att egentligen vara särskilt vass på tyska. (Franskan sträcker sig inte längre än till ekivoka fraser så tyska fick duga.) Den fanns här i hyllan och E sa att jag nog kunde med den. Existensialisterna var inte så bra på adjektiv. Ibland när anledningen till ordvalen i Der Fremde verkligen gick upp för mig kunde jag bara rysa och så måste jag lägga undan boken ett tag. Så snyggt är ingenting annat. Sen läste jag Toni Morrison (De blåaste ögonen). Hon är ostoppbar. Hennes ord är som regnande stenar, suggestiva känslokalla stenar från himlen under henne, från landet bakom henne, från livet bortom henne. Man kan inte annat än älska ord när man läser Camus och Morrison. Nina i min länklista är också helt fantastisk på att skriva. Jag önskar att hon skrev en bok om små ting här i livet som betyder mycket.

Var var jag? (Se, ett frågetecken! Tack igen Eff.) Just det, orden och bloggen och födelsedagar.

Ett år i etern. Först vågade jag inte skriva nästan nåt alls. Särskilt vågade jag inte kommentera och speciellt inte hos Eff. Han var lite för rolig, lite för smart, lite för självklar och hemmastadd för att jag skulle tycka att jag hade där att göra. Det enda jag egentligen ville var att lägga ut text publikt så att vem som helst kunde läsa. Jag hade ingen politisk agenda (jag är en åsiktslös fluffmänniska), inget mål ingen mening ingen plan, utom att jag skulle vara tvungen att skriva så att någon eventuellt ville läsa. Eftersom jag inte skulle stå ut med att lägga ut felstavad skit måste jag anstränga mig, i alla fall lite. För att jag alltid har älskat ord men aldrig vågat låta någon läsa några av mina. Det var tänkt som en övning.

Vem är du som läser? Läser någon alls? Jag har ingen counter, ingen logg, ingen koll. Ingen koll alls egentligen. Det brukar vara ett gäng som kommenterar, ni snälla och fina. Samhörigheten som skapas bloggare emellan räcker som material till en hel avhandling, jag är säker. Jag är, så här efter ett års övning, väldigt glad att jag började blogga och blir ohemult lycklig för varje kommentar. Det har varit alldeles, alldeles underbart.

Skit i världsfreden

När jag var liten (mindre) var typ min högsta önskan ett tuggummi som smakade i evighet. Nu är den ett läppstift som varar i evighet.

Man m[ste 'ta maten

S[>

Nu g[r vi p[ Bistro Boheme och gl;mmer Maxwell f;r ett tag, shall we. De har nya soppar har jag h;rt. Alkohol st[r icke p[ menyn. Jag har r;da l'ppar och angst, E har jeans med glitterfickor och vackert h[rsvall.

Dóbroj nótji.

T'vling utlyst i kodkn'ckning

Man kan undra om l[nta fj'drar verkligen 'r b'ttre 'n vattenskadade. Om jag hade skrivit p[ min egen fina men bl;ta dator hade det bara blivit apostrofer och p[ den h'r lilla raringen f[r man n;ja sig med en del galenskaper och utan svenska tecken. Det 'r ganska kul med allt det andra, lite som en surprise varje g[ng man trycker ner en tangent. Jag hittar inte fr[getecknet heller, och inte parenteserna, vilket k'nns lite synd eftesom jag gillar dem. Jag tycker att parenteser 'r ett bra s'tt att addera oviktig information. Det roligaste i en bok 'r alltid det som 'r skrivet inom parentes.

Jo, men annars 'r mitt liv tillbaks i tillst[ndet som det har varit i de senaste [ren> n'san i en bok och glas;gonen borttappade n[gonstans inom en liten radie av s'g tv[ meter. Jaha ser man p[, kolon blir en pil, jaja. Detta 'r f; typiskt n[got jag hade velat skriva inom parentes. Vi kan ha en t'vling> vilket tecken 'r vilket_ Den som kn'cker koden f[r en sm'llkyss och en elvisp. Jag tror att hush[llet kan tillhandah[lla absurda m'ngder gruyere ocks[, samt en del choklad. Men skynda, vi 'ter fort!

Offline is the new online

• Biljett (flyg) Oslo: 630 kr
• Biljett (tåg) Lund: 490 kr
• Biljett (flyg) London: 114 kr

Connecting people

"So the phone rings again, and again and again. Nobody ever picks up at our place until the neighbours start shouting from the other side of the paper thin wall that they hate us and would do just about anything to destroy us, everybody related to us (presumably the people phoning us) including the fleas on our cat, and then set the house on fire laughing out loud while watching the detested phone vanish and be deported nine stories below. I love our phone. I just love it. I love the voices in there."

Resumé

Alltså, det nya året. Hej, nåt hände med 2006 och svarta tunnelbanefönster med fullmånar i, med blåa måndagar och söndagar i plaskdammen, med slem och gyttjeupplösta förhoppningar. Nåt hände med fröken. Hur ska jag börja? Det är så ofantligt härligt med summeringar. Jag älskar listor. Jag älskar i listform, på längden, på tvären, i rutnät med filtpenna. Summeringar får en att känna sig väl till mods. Summeringar är bra för själen och tandtråd för tänderna, som Bartók på mute och rotselleri som tagit slut.

2006:

Först –ingenting. (Tystnad, tagning. Igen. Tystnad, tagning. Ingenting. Den sjätte januari börjar jag blogga. Är vid tillfälle förälskad i amerikansk dr biolog vid namn Donna Haraway.)
Sen –massor. (Jag gör slut med Slätten och förlåter den i farten. Femtio papperskassar fraktas till Ön och skor får trängas med andra. Byter ut mörkdepp mot drömmar om Johnny dito. Skiter i hela skiten och tar paus. Vågar. Får fatt på visioner om ord igen och möter mystisk man på Mosebacke. Återupptar förhållande med tänkt karriärsbana. Blir sams, är temat. Lugnar ner mig, minst fyra gram men kanske fem. Skaffar katter med E. Mystiska män blir mindre mystiska, trillar dit. Köper nya mjukisbyxor. Some things never change. Börjar låta som en reklamfilm för pensionsförsäkringar.

Min mamma lagar middag. Det ÄR sannerligen ett nytt år.

Just det ja. Datorn. Om jag inte missförstått E står nånting i reserv och surrar i vårt kök men jag vet inte vad hon egentligen menade med det där textmesset. Vet E vad en dator är? Hur fick hon tag på en sån? Bör jag vara beredd att betala borgen?

Hur som helst, jag hoppas. På massa saker som jag inte gjorde förra året vid den här tiden. Så jag ska begrava huvudet i en bok nu för att inte ta död på allt på en gång. Livet är en dans på fihattar och rosor.

I aftonens falnade glans, eller om det var igår

Min tand är döv min tand är döv min dator är en grönsak sorg och förtvivlan och nyårsnatten i benen lycka är fest med hundra vänner laxar på parad i köket jävligt mycket hångel i soffan och skål för en bra mycket varmare årsstart än förra året resumé komma pronto men gud i himlen vet när mitt tangenbord är en pool. Biscotti är sjukt gott.