Forts abort

För att återknyta till kommentarstråden på Always keepin’ it real blir det ett litet inlägg om abort här. Det är något med abort som sätter känslor i svallning men mitt egentliga problem med abortfrågan är att jag inte alls känner några svallningar. Det som triggar mig är snarare känslan av att stå utanför den allmänna uppfattningen att abort är svårt ur ett moraliskt perspektiv. Jag känner mig som en omoralisk människa som inte tycker att abort nödvändigtvis måste vara att ta ett liv. Det finns en konstig dubbelhet i att hävda att all abort är att ta ett liv, men att kvinnor ska ha rätt att göra det utan dåligt samvete. Jag gillar inte det där. Jag vill inte alls tillskrivas gudsrollen som har rätt att bestämma om liv eller inte, jag tycker inte att man måste kalla ett tvåveckors foster för liv. Jag tycker inte det, jag känner inte det och jag vill inte att samhället ska avgöra om jag dödar mitt barn, med eller utan rätta. Om vi ändå ska ha rätten att göra det samvetslöst ser jag inte problemet i att inte kalla det liv.

Bakgrund:

Liksom Julia och Elin (om jag tolkar dem rätt, inte meningen skriva ån på näsan) har jag heller aldrig känt mig lockad av att skaffa barn. Det är givetvis en kontroversskapande känsla för både mig och andra, men lik förbannat är den mycket stark och jag har inte bett om den. Som med allt annat vore det enklare om jag bara tyckte att normen var hipp hurra och inte kände mig lite avig i den. Jag vill vilja ha barn, men det finns inget där. Än. Eventuellt än. Jag hoppas att jag en dag ska vakna och längta efter ett eget barn. Då slipper jag bekymra mig för om jag på ålderns höst kommer att ångra att jag aldrig skaffade en liten barntrupp som kunde fungera som mitt sociala nätverk nedåt och utåt. Nåt som vore ytterst omoraliskt vore väl dock att skaffa barn idag pga eventuell avsaknad imorgon. Om jag tar i beaktande min frånvarande barnlängtan kanske det blir lättare att förstå mitt dilemma med dilemmat: jag kan inte känna sorg över något jag inte vill ha och all diskussion utgår ifrån att kvinnor ska vilja ha barn. Julia och Elin diskuterar detta fint också.

Jag har ingen vana att skriva sånt här. Nånstans djupt inom mig blir jag upprorisk av tanken på att jag kanske måste betraktas som en (rättfärdig, men dock) tagare av liv nån gång. Jag har inte bett om möjligheten att föda barn. Jag har inte bett om mitt eget liv. Jag kommer inte att ha bett om att bli gravid av misstag. Men, nu har jag en kropp som kan hysa ett foster. Jag har mitt eget liv, och jag skulle ha min graviditet. Jag tycker att det är upp till mig att bestämma om det är ett liv jag tar eller om jag bara vill fortsätta att ha mitt eget liv utan att någon extern blandar sig i vad det är jag gör. Hur ska jag kunna gå med på att jag tar ett liv utan att få dåligt samvete? Om jag inte ville ha barn från början, ska jag då först behöva genomlida en abort (som fan i mig inte är en kul kroppslig process) och sen försvara mig för att jag tog väck nåt jag inte ville ha och inte vill ta hand om? Om jag går med på att det är ett liv skulle jag inte kunna slå känslan av gudomligt ansvar ifrån mig. Ansvarig är jag gärna men för vad vill jag själv bestämma tack så mycket.

Ett annat problem med gränsdragningen mellan liv och ickeliv är fortskridandet av det ena eller andra. Ett foster är ju inte i samma tillstånd tom vecka 18, då rätten till fri abort inskränks i Sverige. Om man väljer att kalla det liv, tar man ett mer liv i vecka 14 än i vecka 11? Kväser man ett mindre värt liv om man gör abort efter bara några dagar, förutsatt att man upptäckt graviditeten så tidigt? Att abortgränsen går vid vecka 18 förmodar jag delvis har att göra med medicinens möjligheter att plocka bort fostret utan att riskera skada kvinnan, men om kvinnan är villig att ta risken, bör hon inte få abortera ett foster när hon vill (förutsatt att vi redan bestämt att abort är ok)? Jag är osäker på var jag står här och vid nåt tillfälle anser även jag att man måste säga att ett liv har börjat, men vem ska bestämma det, samhället eller kvinnan? Istället för att dra gränsen framåt kan vi också välja att skåda bakåt. Om vi anser att ett foster är ett liv redan från sekund ett är det inte långt till att hävda att preventivmedel är mord. Och det vore att inskränka kvinnors frihet å det grövsta.

Sen är det galet svårt att prata om sånt här utan att låta som en kallhamrad, omoralisk, ansvarsfrånstötande människa som bara vill se till sitt eget. Och så är jag tillbaks till det här inläggets början.

Hönan, ägget, ägget, hönan

Fabulösa Elin gör mig väldigt smickrad genom länkandet och inspirerade till värsta skrivhysterin. Hon, ja, den som vore som hon. Jag fick iaf ur mig något.

Nu har jag läst ut F-ordet. Jag slukade den från ände till ände, svältfödd på samhällsorientering som jag är. Igår morse var det en vitklädd dam som läste över min axel på tunnelbanan och verkade aningen störd av att jag uppenbarligen morgonläste en djupgående analys om djursex. Fast sen log hon mot mig när jag kollade upp.

Några av texterna är grymma. Det spelar ingen roll att det kanske är sagt förut, i annan form, i andra forum, för det behövs alltid mer debatt. Jag är lite biased gentemot Anna Svensson eftersom jag haft förmånen att jobba med henne en gång, men ity jag är en mycket klok och resonabel person (hahaha!) vågar jag även påstå att jag objektivt finner hennes text vara bland de bästa. Inti Chavez Perez text om mansrollen är också bra, i all sin luriga enkelhet. Eftersom jag mer sällan läser feministiska texter ur en mans perspektiv är det alltid spännande och lärorikt att få en bredare inblick där. Det Anna påpekar om att våldtagna kvinnor nästan aldrig får tala för sig själva i media utan alltid skildras genom offerridån är både sant och sorgligt. Eller vafan, det är skitdåligt. Hur många skildringar från rättegångssalar om våldtäktsoffer som ”bryter ihop och slår ner blicken” han vi egentligen läst? Hundra? Femhundra? Hur många våltagna kvinnors ilska har man någonsin fått läsa något om? Noll? En, iom Anna Svenssons? Ilska är alltid en farlig känsla när det handlar om kvinnor, den brukar antingen skrivas om till hysteri eller bitchighet. En arg kvinna är komisk, en arg man har pondus.

Som andra har skrivit mycket bättre tycker jag att Boris Benulic text är… jamen sådär liksom. Jag ser nånstans vilken poäng han vill göra (fast jag inte håller med) men det är så plumpt och töntigt skrivet att det av eventuellt intresse försvinner i lergeggan han bäddat in det i, en gegga som dessutom gör mig apatisk så här i nådens år 2008. Varför skulle tex 180 högskolepoäng borga för något, alls, speciellt en låtsad önskan om ickemuskulösa män? Det är lite som det här uttalandet av Paolo Roberto, som för övrigt är ett briljant cirkelbevis. Ja, om vi uppfostrar personer till kvinnor och män så kommer kvinnor vara kvinnor och män vara män. Om vi skiter i att det finns jävligt många som inte passar in i något av de två facken och frångår allt vad matematisk statistik, varians och standardavvikelse heter blir det ju o en så lätt värld att leva i (för vissa vita män med ett förflutet som pillertrillare). Vi stryker helt enkelt alla homo-, bi- och transpersoner* ur datamängden, et voilà så har vi bara två: kvinnor och män. Det är som sagt bara att hänga ut skallen genom fönstret för att bekräfta det.

Nån gång ska jag försöka skriva om genus, kön och könsroller ur ett matematiskt perspektiv och redogöra för osannolikheten i att den rådande normen skulle spegla sanningen, om man nu kan tala om sanning alls i något sammanhang.

* Eller såna som jag. Jag är helt övertygad om att jag är en produkt av min uppfostran och jag därför jobbar med det jag gör idag. Trots att det är no womans land. I det lilla passar jag inte heller in.

Om att ha koll

(E ba, vem är Howlin’ Pelle? Eller kanske vad?)

Älska söder

dagens bästa: promenaden på vägen hem från jobbet som gjorde att jag såg howlin' pelle utanför kvarnen! my god, dessa bryn, darriga knän. (eller var det en dubbelgångare???)

dagens sämsta: kinesisk support. nån som är haj på cfi-kommandon till flash? (??)

Rapport från helgen etc

Fredagen var en blandad katastrof. Jag gick tidigt från jobbet för att klippa mig och hade som vanligt inte bestämt hur jag ville att barret skulle se ut. Mina vänner hånar mig ständigt för att jag konstant bestämmer mig för att spara ut håret men aldrig lyckas komma längre än till örsnibbarna. Sen får panik för att det hänger i ögonen och tufsar sig i nacken. Jag har tjockt fluffigt hår och antar snabbt ”rufsiga-hund-looken”. Nåväl, jag försökte faktiskt beskriva för frisören att jag ville spara lite av den ringa längd som jag ändå lyckats spara ihop, men det gick ju åt skogen. Nu har jag arg feministlugg igen. Jag är lite sur på mig själv men är ändå snyggare än jag var innan. Dessutom kan jag se vår sköna nya värld, vilket är ett plus (?).

Sen var det dags för överraskningskväll. Jag hade sagt åt M att inte boka in nåt eftersom jag ämnade Överraska med Aktivitet. Tanken var en jazzmiddag på Fasching, min ömma barndom jag saknar dig litegrann, där Jonas Kullhammar Quartet skulle spela jubileumskonsert. Eftersom frisören tog extremt gott om tid på sig började katastrofen redan med att jag kom hem sent och misslyckades med att tända ljus innan M kom från jobbet. Det blev omvända roller, och efter lite ost och vin begav vi oss mot Fasching.

Strax innan åtta fick vi vårt bord. Jag hade som sagt tänkt en mysig middag för två, och även om jag inte räknat med att vi skulle ha restaurangen för oss själva hade jag inte tänkt mig att dela bord med en ensam äldre man heller. (Undrar om han tyckte det var skoj att dela bord med ett romantiskt par, kändes som om vi våldgästade hans middag.) Hur som helst, och där satt vi sen. Efter 20 minuter fick vi lov att be om att få beställa. Det är inte ok, men det var fullt och ganska få servitörer. Efter en hel timme fick vi lov att be om att få förrätten vi fått be om att beställa. Det är verkligen inte ok, speciellt inte om det är en kall räkcoctail som inte behöver varken värmas eller tillagas. Avokadon var dessutom stenhård. Det är inte heller ok. Snart efter denna träiga coctail var uppäten började bandet spela, och spelade hela första set. Ingen mat. Vi blev hungriga, irriterade och till slut arga.

Efter två timmar, TVÅ, kom en servitis in med våra tallrikar. Då var jag så lack att jag meddelade att vi inte längre var intresserade av middag utan ville ha notan. Hon blev skitsur men jag hade inte gett mig om hon så hotade med arkebusering. Eller ens skogspromenader. Alla sällskap runt omkring oss, även de som kommit senare, var vid det laget redan inne på dessertvin och ostbricka. Notan kom emellertid in snabbt och eftersom vi inte hade nån lust att sitta kvar där med skrikande magar gick vi hem. Den romantiska middagen med ljus och levande musik blev ”hastigt” förbytt mot varsitt meal från vår älskade Sibylla på Ringvägen och mina storvulna överraskningsplaner föll rätt platt. Jazzen var dock högklassig och pianisten som vanligt den sötaste lillaste, basisten den snygga, trummisen den udda och Jonas K själv karismatisk, disträ, rolig och fantastiskt utomordentligt grym på sin sax.

Ni kan kalla mig Knotan

OBMS har inte gjort väsen av sig på ett tag men ikväll slog det till. I trapphuset hos G och Mademoiselle måste jag givetvis fråga en tant om hon behöver hjälp upp med sin dramaten. En vild blick och frågan "har du något finskt i dig?" kastas tillbaka, var på jag gör ett sånt där Marge Simpsons-läte ("hrrrrrrrrm"). Nej, svarar jag samvetsgrant, lite dansk är jag men inget finskt såvitt jag vet. "Du har så tjuuusiga kindknoootor", flåsar tanten och tittar på mig som vore jag den sista landsmaninnan hon kommer träffa innan hon stämmer träff med Sankte Per där uppe. Jag försäkrar återigen, men leende (det kanske funkar bättre?) att jag inte har finsk bakgrund men hon vill ändå gärna veta om min pappa kommer från Norrland och om jag inte borde granska släktträdet under lupp ändå. Troligtvis är jag finsk när allt kommer omkring. Själv har hon alltid trott att hon är helfinsk, minsann, men sen visade det sig omsider att hon hade rysk bondepåbrå och saker och ting låg inte alls så till som hon alltid hade trott. Kolla du, säger hon. Fast ibland vill man ju inte veta allt om sin släkt heller lägger hon till mellan flåsen och hennes prydliga lilla scarf darrar under hakan. När jag äntligen kommer ifrån hennes anfäders skumraskiga kuliss går jag hela vägen hem och känner ömt på mina finska kindknotor. Jag kanske ska kolla med mamma trots allt, det är på hennes sida den stora Röran finns.

F-ordet

Jag har vunnit F-ordet på Annas blogg, tjoho!

Mer klänning

Idag har jag varit på stan med en blivande brud och alla hennes blivande tärnor, inklusive jag. KlänningsletarjaktenJAKTEN. Vi provade axelbandslöst, mellanlångt, osedligt kort, turkost, blommigt, satäng och viskos. Och svindyrt såklart, man kan alltid prova. Efter fyra timmar på NK gav klänningsletarjaktenJAKTEN resultat och vi var, förutom svettiga, tre fantastiska klänningar rikare. Eh, bruden fattigare dårå. Jag kommer att vara iklädd en urtjusig liten sak i o-form, i lerlila nyans. Det är alltså som lergrå, fast lila. Kats och Madde hittade också finfina klänningar och nu återstår bootcamp för högklack och konsten i att dansa utan att visa baken. Ni vet. Vi har till sista maj 2009 på oss.

Komplikationer

Ye'allo

Vi har inga kakooooor!!!!! Typiskt oss, typiskt det här förbannade hushållet, moralens väktare bor visst här, här finns bara ROTFRUKT. Iofs känner jag ändå inte vad saker smakar med vetskapen mitt herrskap, vetskapen. Istället är jag förvisad att äta mosig banan till mitt kaffe, som dock inte heller smakar särskilt.

Vad gör man om man är hemma hela dagarna och inte behöver ha ångest över allt plugg som man behöver göra? Förr alltså, inte nu! (Shit, det är så bisarrt, jag behöver inte plugga om dagarna, nån betalar mig för att skriva i snitt tre rader fungerande kod om dagen.)

Nej men asså, kakor. Jag tänker mig nåt kladdigt, i stil med apfelstrudel, eller nåt mer hederligt svenskt med inbakta äpplen i smet. Syltkakor, hallongrottor. Hallongrottir på isländska. Såg förresten att Island var till salu på Ebay, sista budet var väl på 70 000 $ eller nåt. Det går inte så bra för Island nu. Stackars. Stackirs. Hela den här cirkusen är fö ganska underhållande om man väljer att se på den från den sidan, vilket man kan göra tills man förlorar jobbet skulle jag tro. Hur som helst, har ni tänkt på att varenda analytiker, expert, fondförvaltare och strateg som intervjuas på nyheterna är en 29-årig bakåtkammad kille/man i billig kostym som gör sitt bästa för att låta som att han varit med sen Franco gick i badbyxor? Mänskligheten, jag säger det igen, är inte värdig. Vi sitter i samma båt och tar tur i att skjuta hål i skrovet. Men det är kul!

Tyvärr är jag alldeles för sugen på socker för att kunna ranta mer konstruktivt om finanskrisen. Finans, kommer att tänka på klenäter. Har för mig min farmor bakade såna och att det var avancerat.

Miljövänlig(are) handel

Igår och idag, sjuk på soffan. Jag har inte en näsa, jag har en kran. En jävligt dåligt packad kran för den droppar konstant. Det är ganska trist att inte gå till jobbet faktiskt, vem kunde tro det. Idag gick jag en promenad för att inte glömma bort hur frisk luft känns genom rören. (Mycket vvs-analogier nu, vafals?) Men på mina tio minuter i solen (regnet) hann jag göra nåt grymt, så här kommer lite reklam:

På Östgötagatan mellan Åsö och Bonde finns en liten butik. Det är en butik i all enkelhet, men kläderna är inte för den lilla plånboken. Hur som helst, där inne finns en byteshörna. Detta upptäckte jag alltså idag. I byteshörnan kan man byta plagg med varandra, förutsatt att det man tar med in håller bra kvalité och inte är en urtvättad historia från H&M etc. I somras fick jag överta en helt förtjusande tunika av märket Dagmar av en, eh lång historia men vi kan säg bekant, tyvärr några storlekar för stor. Vidare är jag hopplös, så ibland köper jag saker som är fantastiska i teorin men som när det kommer till kritan inte passar mig. Jag har haft en ljusbrun tunn tvålagersklänning hängande i garderoben sen i juli, men varje gång jag tar den på mig känner jag mig som en fånig sommardröm och byter raskt till nåt svart i jeans istället. Anyhoe, jag tog med den bruna och dagmarhistorien in, och nu hänger istället en fantastisk midnattsblå långklänning här bredvid mig, och på mina förkylda apostlahästar sitter ett par grymma pösbyxor från acne. Alltså fatta?

Det är klart att det kanske inte händer varje dag att man har gamla märkeskläder skräpande hemma, men OM så kan jag bara varmt rekommendera denna fabulösa lilla butik. Sjukt trevlig personal också. Rackarns bananer att jag inte fick med mig namnet på stället bara. Den borde ha adress Östgötagatan 49 typ.

Tjipp och snor.

Toalettlitteratur i urval

Omsorgsfullt slängt i en trälåda en gång innehållande 12 flaskor Testamatta anno 2001:

• Bang
• Le Monde Diplomatique
• Terrängcykel [Terrengsykkel]
• Quantitative finance

I övrigt kan man läsa på baksidan av diverse badrumsrelaterad perfernalia så som pumptvål (mandeldoft, okänd ursprungsförpackning), tandkräm (pepsodent) och våtservietter (coop). Blir man där inne ännu längre finns en uppsjö krämer innehållande en mängd svåruttalade ingredienser i skåpet ovanför själva vattenklosetten, exempelvis aminoasyl och nitratstearater (det där sista hittade jag på, jag läste aldrig kemi B på gymnasiet, det kändes banalt, som om jag kunde läsa det i en bok hemma vid senare tillfälle om jag verkligen ville lära mig det).

Skitkul va?

Som i filmen

Ba, ny skrivbordplats på jobbet! Major ommöblering och vips sitter jag vid ett fönster!! Obeskrivbart lyxigt, kan SE UT. Förut: svarta sopsäckar. Nu: utsikt över parkering samt tre röda höstlöv på glesväxt [valfri trädras]. Eftersom det inte blåser funkar markiserna också, som i vanliga fall aldrig fälls ut då de tydligen inte klarar svenskt väder. Ja vad ska man säg, livet på Företaget är en dröm del I: Plats Med en Vy! Jfr View To a Kill (John Glen, 1985), Fönstret åt Gården (Hitchcock, 1958).

Dubbelfattat är inte alltid det bästa valet

Varje tisdag, mellan halv sju och halv åtta, får jag spö i badminton. Välkomna allihop.

Humming one of your songs

Igår såg vi Ane Brun på konserthuset. Hon är för jävla söt men taket lyfte inte. Behållningen var en duett i mitten och sen två stycken med lite mer tempo på slutet. Jag stör också ihjäl mig på hennes körtjej/hippe sidekick. Tror inte vi fick ett enda leende av henne på hela kvällen och på det stora hela är musikaliska tics inte min favvo, speciellt inte om de verkar inövade för att se svår ut. Jag kom på mig själv sitta och längta efter Gillian Welch istället. Idag tar vi tåget mot Pennybridge och stannar över helgen. Det blir tupp i vin! Jag har bara ätit tupp i vin utan tupp med kyckling förut, ska bli spännande (oh detta liv!) att se hur the real stuff smakar. Ha en bra helg raringar, ses snart. Pussar och klem och kos och allt det där.

Utsikt

Vet inte hur många gånger jag räknat på frekvensen på bussen till serieporten nu. Exponenter är tydligen nåt så djävulskt svårt, oavsett antal bakomliggande mattepoäng. Det är siffrorna, jag tycker inte om dem. Jag tycker inte om riktiga siffror. Jag vill aldrig omvandla formler till reella värden. Jag tror det speglar hela min personlighet. Jag vill gärna lära mig teorin men jag blir matt och rastlös av att praktisera. Det är så svårt att praktisera, man måste öva. Jag gillar inte att öva, det tar tid och man är dålig i början. Insikt ett) jag är en dålig förlorare, insikt två) jag är en bra vinnare, mest för att jag alltid blir överraskad. Utsikt ett) svart sopsäck, utsikt två) stor skiva wellpapp.