Jättemoraltanter i riksdagen

"Jag är inte någon jättemoraltant" säger Ann-Katrin Åslund (FP) i DN idag (ej på nätet), men hon har lagt fram ett förslag för obligatoriska familjesamtal hos socialtjänsten när minderåriga påträffas berusade. Enligt henne själv har hon "varit ute på fyllhelger som halloween och lucia och sett jättefulla, gråtande småflickor. De kan råka riktigt illa ut, det är väldigt hårt och tufft ute på gatan." Av detta sluter jag mig till att Ann-Katrin Åslund inte bara är en JÄTTEmoraltant utan även debil. Som vanligt: 1) vet hon hur många ungdomar som är packade på lucia, och har hon en plan för hur socialtjänsten ska administrera en miljon samtal inom 48 timmar? 2) om alla dessa småflickor är ledsna borde hon kanske ha listat ut att någon annan gjort dem ledsna, och dragit slutsatsen att det också är viktigt att prata med dem och 3) om det nu är så förbaskat jävla farligt där ute på gatan (där hon själv säkert aldrig satt sin fot på fucking riktigt), hur skulle det kännas att göra nåt ÅT DET? Är inte det stora problemet att det finns människor och ett samhälle som vill skada och dra nytta av ungdomar när de befinner sig i ett försvagat tillstånd? Och VARFÖR misslyckas alla jävla JÄTTEmoraltanter med det som vi andra lyckas med, nämligen att läsa och tolka statistik. Det är inte småflickor som riskerar mest, det är småkillar.

Hjärta livet

Om det var en sliten, trött, utsjasad kväll igår som resulterade i två slaskiga själar i varsin hög framför tvn kan jag berätta att jag haft en bättre dag idag. Jag får ofta en konstig känsla i kroppen, av missnöje, stress och separationsångest från livet. Igår var en sån dag. Jag vill att folk ska klappa mig på axeln och säga att jag är duktig men det händer så sällan i arbetssammanhang, inte alls lika ofta som jag behöver det. Vilket i sig säkert är ett gott tecken och för de allra flesta funkar alldeles ypperligt, men jag är prestationsknarkare och när jag jobbar hårt och länge utan att någon tycks uppmärksamma det blir jag verkligen nedstämd. Så ja, jag vill ha en klapp en kyss ett famntag, behöver bli bekräftad för jag kan inte bekräfta mig själv. Same old same old. Men idag, som bortblåst är missnöjet. Att vakna långsamt bredvid en man älskar, ha rufsigt hår och ligga och dra sig tills det finns frukost och nybryggt kaffe, att i klä på sig några av sina bästa kläder och i sakta mak strosa Södermalms gator upp och ner med den där älskade handen i sin, att hitta byxor som får de älskade benen att se ut som en dansares (och fötterna!) och bege sig hemåt för mellanmål och mer kaffe är liksom balsam för själen såklart. Och idag gjorde jag precis det och nu ska vi snart äta allt-i-ett-gryta på potatis, broccoli, citron, oliver, kyckling och timjan innan vi går till lördagsnöjet på Urvädersgränd och provar oss igenom systembolagets allra solkigaste sortiment av fulvin. En årligen återkommande tradition. Endast en av sorterna kommer i glasflaska. Som tur är står värdinnan för hela den skamliga shoppingrundan själv och vi andra småtroll kan bara dyka upp där med ett leende på läpparna och börja skåla. Livet, I love you trots allt.

Vikthets: nu även som public service

Alltså, ser en helt vedervärdig dokumentär om bantning på Svt. Den är, alltså... den är obehaglig? För att illustrera hur tjocka människor fuskar och egentligen är dumma som inte lyckas gå ner i vikt intervjuar man en kvinna i 35-årsåldern som enligt uppgift alltid har varit överviktig. Detta trots att hon säger sig träna och äta nyttigt. Hela den här delen av programmet går ut på att låta henne föra matdagbok och dricka radioaktivt vatten som kan spåra kalorier i kroppen och sen visa hur riktigt korkad hon är som glömmer att föra in över hälften av maten hon äter. Det påpekar förvisso att alla människor har en tendens att glömma bort vad man stoppat i munnen, men hela upplägget med den här kvinnan signalerar liksom bara hån. Det är hennes eget fel. Man uppmanas sen med stora bokstäver i rutan att inte skylla på sin metabolism, så som kvinnan har gjort. Programmet går vidare. Nu ska man testa vem som håller sig mättast längst: en person som äter kolhydrater, fett eller protein. Testet utförs 1 gång på 3 olika personer, som sen får rapportera individuellt när de känner sig hungriga efter måltiden. Ba hallå? Individuella skillnader i upplevd hunger? Vem är van att äta vad? Testet går såklart ut på att protein är mycket bättre för att stilla hungern än kolhydrater och fett. Och okej, det kan jag kanske gå med på, men you know what, man kan inte tänka om man bara äter protein. Jag vet inte om det är hjärnan i sig som behöver kolhydrater för att funka, men jag har sett alldeles tillräckligt många exempel på att folk som utesluter kolhydrater ur kosten blir slöa och konstiga och förr eller senare attackspringer till Sibyllan på hörnet för att de helt enkelt inte står ut längre. Jag har ju lite egen erfarenhet på det här området också, och kan garantera att kroppens förmåga att binda vätska, salter och mineraler också slås ur spel när man inte äter potatis längre, så att säga. Att det DESSUTOM finns klara samband mellan konsumtion av rött kött (speciellt nöt) och tarmcancer är det givetvis aldrig någon som nämner i såna här skitprogram. Nej, det viktigaste är ju att vara smal och snygg! Om man sen dör i cancer? Tsst, kom igen, man blir ju ett snyggt lik.

Och nu, herregud, nu sprider de mjölkpropaganda också. Om man får i sig mycket kalk bajsar man ut större mängder fett. Hurra! Visste ni att extremt få asiatiska kvinnor drabbas av bröstcancer och att man hittat samband mellan detta och deras väldigt låga konsumtion av komjölk? Nej, för det är det heller ingen som påpekar. För en kvart sen i samma program uppmuntrade de dock de bantningsintresserade tittarna att välja svart kaffe framför latte och andra fettrika kaffealternativ. Hur detta är förenligt med den ökade kalkkonsumtionen får man inte veta.

Alltså jag blir så fruktansvärt provocerad av sånt här. Vilken jävla smörja. Totalt hjärntvättat, total avsaknad på ifrågasättanden om huruvida bantning för att uppnå ett visst utseende är eftersträvansvärt över huvud taget. Den mentala hälsan bortses det som vanligt helt ifrån. Jag antar att det är samma regel som gäller där: man blir iaf ett snyggt psyko.

Utsätta sig

Varje gång jag ska göra något nytt har jag hjärtat i halsgropen, sort of. Folk tror att jag har ett samlat inre men hahaha! så fel de har. Pick pick pickhjärtat.

Visdomen, bara så där

Fick lite hopp om världen idag mellan Odenplan och Rådmansgatan. En liten kille, sju?, och hans föräldrar satt i fyrsätet bredvid. Lillkillen pratade om sina framtida barn (alltså jeez, när jag var sju slet jag huvudet av en docka och sen fick jag aldrig fler) och hans pappa frågade vilka egenskaper han ville att hans kids skulle ha. "Samma som jag" svarade killen. Sen log han med hela ansiktet och sa "lego". "För alla i min klass gillar lego". Hans mamma frågade om tjejerna också gillade lego och det var just precis exakt då som mitt hjärta av flinta smälte ihop. "Det finns inga tjejlekar och killekar" sa han och bara log. "Tjejerna kan väl också gilla lego!" Gud alltså, kärleken. Funderade på att kidnappa det där barnet där och då.

It's not you it's me

Jag är världssämst på att vara ensam. Jag tror alltid att jag kanske behöver lite tid för mig själv men jag får panik och hjärtklappning och känner mig värdelös utan sällskap. Om jag går en längre promenad ringer jag tvångsmässigt upp min mamma, min pappa, Senorita, E eller någon annan jag inte har pratat med på länge. Kan inte vara ensam, kan inte hantera mina egna tankar i ett rum fyllt av ingen annan än jag. Min sambo tog flyget till Milano för tio minuter sen. Nu sitter jag här och attackandas i min ensamhets ovärdighet. Snart 30 år och mogen som en barnrumpa. Ett tag såg det ut som att jag skulle behöva ägna hela dagen åt att vara med mig själv men nu svarade iaf Oskar att han gärna vill se tennisen kl tre. Kan alltså hänga upp min sorry ass tillvaro vid detta, och så får man bra kaffe också. Har angst över denna min så galet opraktiska akilleshäl. Att inte kunna vara ensam är verkligen inte bra. Det sjuka är ju att jag troligtvis mer än något annat behöver vara för mig själv oftare. Den ständiga kontakten med omvärlden och min ofta katastrofala oförmåga att inte planera upp varenda ledig sekund har gett mig fler än ett grått hårstrå och säkert många magkatarrer. Hur gör man? Jag vet precis varför då, jag gillar ju inte mig själv. I ensamt majestät kan jag inte dölja mitt eget tankeflöde i intressanta politiska diskussioner eller verbala fistfights om vem som gjort den bästa covern på Jealous Guy (Donny så klart) och ej heller låtsas vara någon jag inte är, någon jag inte känner inom mig. Ensam känner jag varenda nerv i magen och hur de slingrar runt gamla obehag och nya våndor utan att jag någonsin, någonsin, lyckas reda ut det där trasslet. Jag har gått till psykologer och behandlingshem och vänner och internetsidor, men jag får aldrig fatt på metoden för att bli stark på riktigt. Det är möjligt att det är likadant för alla. Oavsett, jag tar tacksamt emot tips. Ring mig?

Det är inte för din egen skull

Det här om att ha höga krav på sig själv... kan vi inte bara vara överens om att det är en floskel? Det är klart att man kan ha det som förklaringsmodell, men den är ju grymt förenklad. Det känns ungefär lika förenklat som att säga att man sminkar och plastikopererar sig för sig själv, eller bantar eller bygger enorma armmuskler. På sätt och vis får det oss att må bättre, men varför? Om så många tjejer ställer så gigantiska krav på sig själva att de mår psykiskt dåligt av det kanske det inte beror på att de är dumma i huvudet utan för att de märker att det funkar. Du ska vara smal, snygg, trevlig och smart, drivande och förmögen att samarbeta, lagom sminkad och insatt i debatten (om allt). Klart som fan att man försöker pricka av så många rutor som möjligt om man märker att omvärlden tar emot en bättre när man uppfyller kraven. Så kan vi bara sluta att skylla individen för allt och se över vilken värld individerna lever i, bitte.

Problem, och problem med problem

Jag skrev ett inlägg som jag inte publicerade utan mailade till hugade. Det handlade i stora drag om besvikelsen över att inte ha kommit över sina lilla flicka-issues, vilket jag av anledning erfor att jag alltså inte hade gjort. Jag fick en del respons från killar som i princip gick ut på att även de kan känna sig osäkra ibland, tveka inför sin egen roll etc etc. Det var bra respons och inte alls, tror jag, menat som kritik eller så, men det finns en avgörande skillnad mellan deras känslor och mina, mäns osäkerhet och kvinnors. När jag känner mig osäker i min professionella roll enkom för att jag inte kan lita på att jag blir tagen på allvar som kvinna i en mansdominerad kontext är det inte samma slags osäkerhet som en kille känner i samma situation. Han behöver inte ifrågasätta sig själv för att verkligen komma underfund med om han blir accepterad för sin kompetens, han behöver inte vara på sin vakt inför sexistiska kommentarer och han behöver inte fundera över om hans urringning väcker för mycket uppmärksamhet. Varför kvinnor behöver? Jo, för att vi från dag 1 har fått veta att vi inte ska jobba med data (eller betongkonstruktion eller motorprovceller eller whatever), för att vi befinner oss i numerärt underläge i alla tillfällen och för att vår sexualitet till skillnad från hans är ämne för objektifiering. OCH för att könsmaktordningen existerar och jag tänker inte hålla käften. Att vara allmänt osäker är alltså en sak, men att ständigt vara medveten om risken att bli betraktad som underlägsen enbart för sin könstillhörighet är, hävdar jag, en ytterligare dimension som män inte behöver bekymra sig över. Det finns säkert något som män bekymrar sig över i sin roll som män (att inte kunna gråta offentligt tex), men det är inte jag rätt person att lägga ut om. Med detta menar jag inte att jag omges av folk som inte tar mig på allvar men det räcker alltså med misstanken om att bli akterseglad för att göra mig osäker och om det handlade mitt första inlägg. Att vara feminist på riktigt är att erkänna och räkna in detta som en del av det problem som könsmaktordningen skapar.

Korthårig ftw!

Jag har inget hår kvar och ikväll går vi på bröllop (igen). Årets sista, minsann och vilket fest det ska bli! Måste bara hålla mig tillräckligt nykter fram till talet så jag inte sluddrar märkbart.

Kommentarstrollens ickelogik

Råkade göra mig själv en missgärning och läste lite för många kommentarer på intärnetz. En del människor alltså. Som tex trollen som tycker att det är suspekt att jagade homosexuella från Kenya väljer att fly till just Sverige, som ju ligger så långt från Kenya. Kunde de inte bara välja ett annat afrikanskt land liksom? Borde de inte mycket hellre vilja bo nära sitt gamla hemland, där de blev jagade och diskriminerade? Vad ska de hit och göra? Misstänkt misstänkt. De är nog bara här för att utnyttja vårt generösa system, som det brukar heta. Hela tankekedjan är så illa tänkt så man vet inte var man ska börja argumentera. Ba ett) om det finns ett land som heter Sverige som har rykte om sig att ta emot flyktingar och dessutom generöst nog försöker se till att dessa människor inte svälter ihjäl så är väl det positivt? Två) varför är det bättre om en människa från Norge eller Danmark skulle få svenska skattepengar? För det är ju indirekt det man menar om man tycker att flyktingar först och främst ska fly till ett närliggande land. Tre) Varför skulle, säg, Tanzania eller Ethiopien ha större ansvar för människor från Kenya än Sverige? För att de ligger närmare rent geografiskt? Ba woot? Nä asså trollz. Sluta ha otur när ni tänker.

Ovärt 2.0

Så jävla ovärt. Jag kommer till frippan och nä, hon är sjuk. Inte bara sjuk utan sjukskriven. Kunde nån av hennes kollegor ringt och meddelat hennes kunder eller? Alltså handfallna människor är bland det mest irriterande jag vet. Ba GÖR NÅT. Hade gått och laddat hela vägen dit och dessutom tagit ledigt från jobbet halva em för att hinna. Sjukt irri. På det stora hela har det varit gott om folk som har varit dåliga på sista tiden. Initiativlöshet kan driva mig till vansinne och alla dessa famliga, fumliga, tafatta, socialt inkompetenta och allmänt inåtvända unga män som omger mig (nej, inte bara på jobbet) står mig upp i halsen. Gissa vad det var för sort som mötte mig i kassan hos frisören och mjäkade fram ett "neeeej tyvääääär, hon är sjuk. Sjukskriven. Vi har, eh, försökt ringa hennes kunder så gott vi kunnat". Meh! Det är ju inte en hel vetenskap att använda en telefon direkt? Så gott vi kunnat? Tappade ni luren i golvet hälften av gångerna eller? Amen åh. Så nu har jag en ny tid imorgon klockan tre istället, hos en tjej som aldrig klippt mig förut och inte hinner både färga och klippa. Känns som fett med gambling detta. Kommer i värsta fall se ut som Phil Spector på Kattas och Steffes bröllop på lördag.

Håret, angsten

Okej, värdsligheter idag är angsten över att klippa av mig håret. Jag har jäääättelångt hår nu. Så långt som det inte har varit sen jag gick i tvåan, n' I'm talking lågstadiets tvåa. Det var exakt två år sen jag klippte mig sist, och då var det kort. Tänk Robyn. Jag tycker egentligen att jag är mycket finare, och ballare, med kort hår men jag ville liksom prova långt. Ha det blåsande i vinden en solig kväll på Skinnarviksberget etc etc. Grejen är att jag nu har provat långt, det är inte bra, jag har det aldrig utsläppt i alla fall, men jag har KLIPPANGST. Det har jag fan aldrig haft förut. Det är bara för att jag vet hur mycket tid det går åt till att spara ut en man som jag har kalla fötter nu. Om fem minuter ska jag sticka till min och världens bästa frippa Karin och kapa't och jag behöver pepp. Pepp pepp. *Skriver ut en bild på Robyn*

Får läsas på begäran

Dagens bloggpost lämpar sig inte för allmän publikation eftersom jag inte vet vilka ögon som läser här. Man kan maila mig eller skriva upp sin adress i kommentarsfältet så skickar jag det direkt istället. Alternativ två är att man berättar för mig hur man kan göra bara en bloggpost lösenordsskyddad... är osäker på om det ens går. Puss puss.

Editerat: sen tycker jag att man ska läsa vad fantastiska Lisa Magnusson skriver också, och begrunda. Så sjuk den här världen är.

Våldsvanan spelar större roll än muskelmassan

Jenny W skriver om våld, Tanja skriver om våld, Glitterfittorna och Liza skriver om våld. Jag vill också skriva om våld, och mäns våld och mäns vana vid våld. Det här jiddret om att män är starkare än kvinnor och blablabla, är det inte uppenbart att det inte handlar om det? Jag är ju starkare än de flesta barn tex, men jag klår inte upp dem för det. Att slåss eller inte, hota om våld eller inte, beror på vad man lärt sig är okej att göra, eller vad man lärt sig skapar respekt hos andra. Småkillar sitter på tunnelbanan och jonglerar med rostiga moraknivar och låtsassticker varandra för att de vet att de ger dem respekt hos varandra. Och då menar jag självklart inte respekt respekt utan rädsla respekt. Tänk den tecknade hockeypappan på Eurosport (informationsreklam från förra seklet). Jag har själv tagit en sådan rostig kniv ifrån en liten kille på gröna linjen, precis tillräckligt ung för att jag skulle våga göra det utan att riskera att råka illa ut själv. För det börjar redan tidigt. Att ens kunna klippa till en annan människa med knytnäven kräver övning, gradvis avvänjning från obehaget av att skada en annan levande varelse. Jag är övertygad om att de absolut flesta instinktivt tycker att det känns jävligt läskigt att skada nån annan, speciellt med bara händerna. Ni vuxna, ja just ni, som undlåter er att skälla ut/prata ut/berätta om för era söner och deras vänner att det fanimig är jävligt ohett med slagsmål och våld har ansvar i underhållet av den fortsatta mansvåldsnormen. Stackars ungar alltså, som måste gå och knuffas och buffas och vara på sin vakt hela tiden för att inte riskera att bli utmobbade. Kan vi tala om det här? Kan vi tala om att våra söner tvingas vara våldsamma och hatiska för att passa in i sin könsroll? Ja jag vet, visst är det obehagligt.

Världsbäst, det ni

Dagens mest oväntade är det formidabla peptalk jag fick av skomakaren på Odenplan när jag köpte en stövelknekt på väg hem från jobbet. Han bad om min autograf på kvittot och jag skojade lite och sa att den tyvärr inte var värd så mycket. Ja man är ju ingen kändis direkt, hehe, försökte jag skoja. Då fick jag pekfingret i luften! JO! Du är världsbäst! Du är ung och snygg och har hela livet för dig, jättemycket värd! Och det du har här inne (pekar mot huvudet), det kan ingen ta ifrån dig! Världsbäst, smartast, bäst! Ingen kan ta det ifrån dig om de inte ritsch (visar hur nån hugger av huvudet) och då är det ändå inte till nytta för någon annan! Bäst! Aldrig glömma! Jag tog min påse och visste inte vad jag skulle säga. Från och med nu lär jag ju inte sula mina skor någon annanstans, om man säger så.

Och så har jag ett myggbett på magen

Jomen tackar som frågar, roar mig med att sänka halva R&D-nätet (loopa ej vlan-klienter) och frysa i nacken. Liiite för mycket att göra.

Liten fredagsupdate

Det har gått lite tid. Lite tid sen jag bland annat lyssnade på riktigt. När jag bodde i Linköping i min halvt underjordiska etta bland skrynkliga lakan och trasiga köksbord satte jag på musik ibland så högt att det skallrade i rutorna och diskstället. Det var en självklar del av mig. Jag kände mig som jag, som om jag fick ta plats i världen. Uppta fysiskt space, spänna musklerna. Jag älskade att spela Desire och avsluta med Sara så högt att dörren ut i huset lika gärna kunde varit öppen. Jag la mig på sängen och tittade i taket, på alla de gamla märkena som någon annan hade gjort, och följde tonerna och rullningarna och bara dem.
Sen flyttade jag ifrån det. Jag måste av någon anledning vara ensam om jag ska lyssna på riktigt. Igår spelade jag skivor på Strand med Karolina, en av de coolaste katterna i stan btw, och det var ju himla fint. Det var dels väldigt kul, men också första gången på länge som jag verkligen ansträngde mig för att höra musiken. Ikväll är jag så trött så jag inte förmår annat än att sitta i tv-soffan och dregla ikapp till idol och så här framför tv4's oändligt många reklampauser förstår jag varför människor, jag, slutar lyssna. Den ständigt pågående och totalt oavstängningsbara ljudkavalkaden av osmakligt utkräkta köp-mig-ljudsnuttar kleggar igen örongångarna, och, med risk för att flirta lite väl mycket med videovåldsdebatten från åttiotalet, troligtvis även hjärnan. Det är inte bara gårdagens betalning i öl som gör att det snurrar i min skalle. Nu måste jag börja lyssna igen.