Minne

Det finns eventuellt ingenting jag avskyr så mycket som att fila fötterna. Det är en plåga. En ovärdighet. Jag avskyr emellertid även att ha vitfnasiga fotsulor så ibland måste jag helt enkelt krypa till korset. Det gjorde jag i eftermiddags. Nu har jag lena och fina julfötter, redo att glaceras och serveras med ett äpple i mun. Min morfar ville alltid ha grisatassar på julbordet. Jag är osäker på huruvida han någonsin åt av dem men de skulle vara där. Sen sjöng han sjömansvisor på utrikiska och skålade och drack. I'm a rambler I'm a scrambler I'm far away from home. Jag tror att han aldrig någonsin kom hem. Det verkade som om han egentligen var en man ämnad åt andra saker än hus, hem och trädgård. Än åt familj. Det vet jag nu inte säkert eftersom jag inte kände honom som ung men om man får dra sina slutsatser. Hustru! skrek han efter mormor.
De grälade jämt. Mormor och morfar. Inte ens deras egna barn kan förstå deras val att inte skilja sig. Hade det inte varit bättre än att varje dag varje timme varje andetag inte höra ihop. Jag kan förstås inte veta. Det finns en så fin bild på dem. De är gamla då och morfar fyllde 80. Vi står alla uppe i huset på berget medan morgonsolen lyser in genom de stora panoramafönstren och dränker tre generationer födelsedagsfirare och jubilaren kramar om sin fru, som just den dagen verkar vara nöjd över att vara fru Björkman och det finns faktiskt en kärlek mellan dem. Morfar har blomsterkrans i håret och just den bilden ska bli den bilden som framkallas, sätts i en ram och nu står på byrån i samma rum som vi skålade i som för att påminna oss: morfar was here. Nu är han död. Jag har väl skrivit om det förut. Jag har inte ens varit vid hans grav, för den är dold i en annans och jag är antagligen ett dåligt barnbarn. Men jag tänker på honom ibland och minns alla hans videoband och godispåsar och jag ringer hans fru. Hon som tycker att minus sjutton får alla gamla krigsskador att kännas igen och som en gång var världens tjusigaste kvinna, bortsett fötterna. Jag har ärvt mina fötter direkt efter henne. När jag filar dem brukar jag tänka på det. När jag blir gammal tänker jag, kommer mina fötter att bli precis som mormors. Än så länge gör det mig ingenting.

Bara kvinnor kan agera riskfyllt

Det här med att det alltid finns bättre saker att prata om än kvinnors problem, klassiskt. Tänk på barnen i paprika! Folk, och med folk menar jag manliga journalister, debattörer och allmänna oddballs (minsta gemensamma nämnare verkar vara att de heter nåt på ström), känner sig tydligen väldigt obekväma med att både kvinnor och män nu har börjat prata om det och man kan inte riktigt förstå varför. Istället för att försöka sätta sig in i den upplevda problematiken som mestadels kvinnor berättar om, avvisar man ämnet som irrelevant och fnyser åt hela fenomenet. Det är alltid lika fascinerande när män gör anspråk på att veta bättre och mer om kvinnors erfarenheter än kvinnor själva. Det måste finnas viktigare saker, säger man. Jag föreslår att Johan Wennström et al i så fall tar upp tråden till dessa viktigare saker själva. Det är ju fritt fram för vem som helst att skapa en tag och börja prata om det. "Vore det inte bättre med sexuell försiktighet i stället för att bli bättre på att säga till på skarpen?" undrar Wennström. Vad menar han med sexuell försiktighet, och för vem? Och vad är det för fel på att kunna säga till på skarpen? Helt ute och cyklar är han iofs inte, om man bokstavstolkar honom. Jo, det vore asmycket bättre om alla, och vad det verkar inte minst män, kunde praktisera ett mer försiktigt sexuellt beteende. Hallå, kan alla som våldtar och håller på bara bli lite mer försiktiga??!1! Tyvärr är det inte det han menar (oder?). Han menar att kvinnor inte ska följa med främmande män hem, att kvinnor ska vara lite mer försiktiga, annars får man skylla sig själv: "Å ena sidan, ett totalt bejakande av riskfyllt beteende och, å andra sidan, häpnad över eventuella konsekvenser." Återigen framgår inte vad han menar med detta sk riskfyllda beteende. Kanske att man druckit alkohol och inte skrivit på papper om att gifta sig efter samlag. Eh ja, som om det vore en garant för lyhört och ickevåldsamt sex. Minns att de flesta sexuella övergreppen fortfarande sker i hemmen. Det totala bejakandet av ett riskfyllt beteende är också odefinierat. Jag tycker att alla som går med kontanter på sig på stan och därmed bejakar ett riskfyllt beteende får skylla sig själva om de blir rånade. Det finns ingen anledning att prata om varför en del vill ta andras ägodelar, mycket bättre åtgärda de som beter sig riskfyllt. Vidare tycker jag att det är helt okej om alla BMW's som står felparkerade på Västmannagatan blir uppbrutna och länsade. Helt klart riskfyllt att lämna så dyra bilar på öppen gata.

Prata om det i vardagen

Jag kände först när jag läste #prataomdet att jag nog inget har att prata om. Jag har ju inte blivit våldtagen i ett tält på Hultan, eller indragen i en trappuppgång och nertvingad på knä. Inte ens enda en gång. Klart jag har blivit trakasserad i barer och tafsad på, hotad på tunnelbanan och visslad efter, men det är ju vardagsmat. Det räknas nästan inte, eller? Fast det förstås, det var ju den där gången. Det var den där gången också, och den där. Inte som att jag legat blödande på marken men de gånger som jag har varit tveksam. Alla gånger någon tagit sig rätten att kommentera min kropp högt och fått mig att känna mig utsatt. Alla gånger då jag upplevt sex och sexualitet som något svårt och jobbigt. Alla gånger jag känt mig full av skam.

Som till exempel alla gånger då jag inte velat ha sex men haft det ändå, för att inte göra en partner besviken. Eller då jag känt att jag inte kunnat ångra mig och säga nej till sex när jag följt med någon hem från krogen. Då har man ju i princip redan sagt ja och man vill ju inte vara en sån där tjej. "Du lurar mig väl inte på det här nu" var det en som sa en gång. Vi gick längs en cykelväg utmed vattnet. Nej då, sa jag, helt införstådd med vad jag inte fick lura honom på trots att orden aldrig uttalades. Jag fick inte ta med honom hem och sen inte ställa upp på sex. Glasklart, luddigt och komplext.

Jag har tänkt att jag blivit äldre och klokare. Jag har tänkt att jag har en avdramatiserad hållning till min sexualitet nu, att jag inte känner mig fångad i den längre. Att jag kan vara bekväm med min egen kåthet, mina egna regler, min egen fria vilja. Det är inte sant. Jag har blivit modigare men det finns fortfarande rester av samma grumliga vatten att färdas genom varje gång det känns jobbigt och svårt att vara sexuell. Till exempel känner jag att beslutet om att ha sex bara är upp till mig. Jag utgår omedvetet ifrån att min partner alltid vill och därför blir det upp till att säga ja eller nej. Det hänger på mig om vi ska ha ett sexliv eller inte. Att jag tror mig inneha projektledarrollen innebär också att jag blir skyldig när det är dåligt. Om jag inte vill förstör jag för oss båda, jag sabbar för hela gruppen. Det är mitt ansvar att se till att vi har det bra, att både han och jag får ha bra sex. Det är i alla fall mitt ansvar att se till att förutsättningen finns där, själva medgivandet.

Samtidigt har jag svårt att vara så där fantastiskt initiativtagande och härligt feministiskt självständig och bejakande som jag skulle vilja vara. Som jag har hört att andra är? Som jag önskar att jag ville vara. Jag tar inte mitt upplevda ansvar genom att vara bestämd. Jag tycker liksom att det är lite skamligt att känna mig så kåt att jag bara vill dra av honom kläderna och ha sex pang bom så jag försöker få honom att förstå att jag vill ha sex så att han kan ta av mig kläderna och vi kan ha sex pang bom. Genom tiderna har mycket energi gått åt till att inte aktivt ta initiativet utan snarare smyga in denna vilja subversivt i sammanhanget. Kanske en hand där, dröja lite med blicken där. Se till att han vill det jag vill utan att formulera den där meningen. Så att det ser ut som att han tar initiativet och rollerna om vem som är aktiv och passiv upprätthålls. Så att man är med på det, men inte vulgär. En sån tjej som man ska vara.

Att jag förutfattat utgår från att han alltid vill har gjort mig till en mästare i konsten att avvärja med kroppssignaler. Duck and cover. Jag får inte vara för på om jag inte vill för då sviker jag honom, jag luras. Jag måste visa med kroppen att jag inte vill. Jag utgår också ifrån att han utgår ifrån att jag inte vill, och tolkar därefter hans handlingar som försök att övertala mig. När jag inte vill och försöker visa det genom att vara avvärjande med kroppen blir jag mycket irriterad om han inte fattar. Ibland kanske jag måste säga nej på riktigt, högt och på svenska, och känner mig då fruktansvärt besvärad av att han inte bara förstod. Jag känner mig som den där projektledaren som misslyckades i sin kommunikation, trots att jag, och han, faktiskt inte ens försökt kommunicera verbalt. När vi väl har pratat om det har han sagt att han alltid är rädd för att jag ska känna mig pressad till sex. Genom att inte säga rakt ut vad han vill tror han att han lämnar mig ett större fönster att säga nej, när jag i själva verket upplever det precis tvärtom. På en rak fråga kan jag ge ett rakt ja eller nej. På tystnad kan jag egentligen bara svara ja, annars är jag en svikare. Att behöva säga nej utan att ha en fråga att hänga upp det kring känns alldeles för avvisande. Och en avvisande tjej är som alla vet en torris. Inte alls härlig och skön och fri.

Vi har pratat om det här flera gånger. Om vilka roller man förväntas ha och ta, om hur politiken och makten förföljer en hela vägen in i sängkammaren. Jag är glad att jag har haft partners jag kunnat prata med, men det betyder inte att det inte finns ett behov av att fortsätta prata. Det vi inte pratar om hamnar inte på agendan. De frågor som aldrig ställs kommer aldrig att få svar och så länge vi inte kommunicerar om sex, våld, känslor och överträdelser kommer gråzonen som döljer vad som är okej och vad som inte är okej att fortsätta omgärda alldeles för stora områden. Genom att prata om det ger vi saker betydelse, vi skapar konturer och ett språk som blir till verktyg. Att prata om det betyder allt.

Mer kortblogg

Ännu en anledning att digga Magdalena.

Talk about it

Det viktigaste med att prata om det är kanske inte alla dessa tragiska personliga upplevelser som helt absurdt många har varit med om utan att just påpeka att det finns saker att prata om. Inte nödvändigtvis genom att faktiskt outa sina trauman men genom att berätta att man har dem. Trauman, upplevelser, obehagligheter. Att man blivit kränkt. Att andra inte är ensamma och att det krävs mod för att våga stå på sig i utsatta situationer så att inte fler blir kränkta. Att prata om det kan förhoppningsvis ingjuta mod i fler.

Bilismen igen, terrorn igen

Alltså hon är så bra:

"Det finns en väldigt bra motivering att påpeka att risken för att dö i trafikolycka är mångdubbelt större än att dö i en terroristattack. De senaste åren har ungefär 450 människor mist livet i trafikolyckor. Varje år. Men trafikolyckor är knappt värda en notis i tidningen; än mindre de cirka 20 sidor som Aftonbladet och Expressen har ägnat åt bombmannen de senaste dagarna. När någon dör i trafikolyckor får det inte partiledare att gå i spinn för att demonisera hela befolkningsgrupper, än mindre kräva riksdagsdebatter om den dödliga machokulturen bland unga svenska män, eller om alkoholens faror."

Det vidrigaste av allt: att inte vara normal

Jag mötte en sverigedemokrat på tunnelbanan. Jag var på väg till träning och satt med en macka i handen och åt och överhörde till en början en konversation mellan männen bredvid mig. Den ena mannen skröt för den andra om hur lättmanipulerade sura tjejer är och jag drog en invärtes suck men det har man ju gjort förut. Plötsligt ursäktade den ena sig vänd mot mig och ville veta vilket parti jag röstade på. "Vilka är du med?" Han såg glad ut. Jag ville inte bli indragen i en tunnelbanediskussion med två bebismän så jag drog först bara lite på munnen och sa att jag inte ville säga det. "Vänsterpartiet, eller hur!" fortsatte han. Han nickar åt sin kompis och säger att han kan se sådant. Kompisen är tydligen jättebra på att se att folk är vänsterpartister. Jag har snaggat hår och var osminkad och iförd bylsig jacka, så typbilden av en kvinnlig vänstersympatisör var kanske inte helt avlägsen (eller vad vet jag, jag är ju med F!).
"Vilka skills din kompis har" svarade jag. Den första killen upplyser mig då om att kompisen röstade på sverigedemokraterna och att han själv inte förstår varför, han är ju invandrad och de umgås mycket. Men de är vänner ändå för han, kompisen, är iaf rak med vad han tycker. "Min kompis har bara ariskt blod" säger invandrarkillen och garvar lite medan den ariska kompisen hyschar och tycker att han inte behöver skrika över hela vagnen.
"Tydligen är du lättgenerad trots att du står för vad du tycker" säger jag till den ariska kompisen, och tja, det var ju väldigt provocerande. "Såna som du lever bara i en bubbla" säger kompisen till mig. "Ni förstör för alla genom att förneka problemen". Jag frågar honom vilka problemen är och han säger våldet, invandrarna. Integrationen. "De vill få oss att tro att det är vita som begår brott när det är svarta. När det är nån svart som sitter i domstol gör de vita pixlar över ansiktet på honom i tidningen. Jag är så trött på svenskhatet, du vet." Jag säger att jag inte vet och frågar om ett exempel. Det får jag inte. "Från media och etablissemanget" säger han. Jag frågar vilka som utgör etablissemanget. Han vänder bort huvudet. Invandrarkillen skrattar lite. Han verkar road. Den ariska kompisen vänder sig till mig igen och utbrister "Såna som du lever bara i en bubbla, ni fattar ingenting. Ni är som hippies som stoppar blommor i gevärspipan, ni är jävla hippies som sitter och äter BRÖD rakt upp och ner på tunnelbanan, det är fan inte normalt! Jag hatar er, jag hatar dig, jag hatar henne, jag hatar såna som hon." Han vänder sig mot den första killen som nu tittar ursäktande mot mig och jag reser mig för att kliva av på Slussen. Jag måste byta linje. Jag säger hej då och kliver av. Han hatar mig. Jag önskar lite att Gustav Almestad eller Sleepless hade varit där för då hade detta blivit en lulzigare historia men nu får ni hålla till godo med min.

Allt är obegripligt. Framförallt är det obegripligt var det här hatet har sitt ursprung. Vem är det han tror hatar honom för att han är svensk? Vilka är detta mystiska etablissemang? Är det media? Vad skriver tidningarna som är svenskhatande? Det brukar ju snarast påpekas extra om de som begår brott har utländsk bakgrund. Varför tror han att han är förfördelad? Och vad är det som gör att han känner sig hotad av en kvinna som äter bröd i det offentliga rummet? Att det inte skulle vara normalt? Men bara 6% röstade på SD i valet och 94% gjorde det inte, så inte heller han är ju normal? Vad tycker han om sin invandrade kompis och att de uppenbarligen har lyckats integrera sig? Det är obegripligt och obehagligt och jag känner mig frustrerad över att jag inte får några svar. På de få minuter vi har samtalat har jag bara hört klyschor om svenskhat och invandrarhot och inget med kärna. Jag tänker på Tiina Rosenbergs text i senaste Bang och på hennes ord om att sverigedemokraterna "just nu har tillgång till en känslomässigt vinnande berättelse om samhället." Frågan är varför man vill att det ska finnas goda (svenskar) och onda (invandrare) och varför det blir till en känslomässigt tilltalande historia.

Saxat

Om hur läskigt det kan bli när folk som vill stanna utvecklingen kommer in i riksdagen.

Dokument inifrån, en reflektion om dubbelmoral

Julian Assange tycker att målet helgar medlen och vill helst publicera allt, oavsett. USA fördömer handlingarna och en del vill se honom fälld för spionage, andra vill ännu hellre skära halsen av honom. En del information bör förbli dold för allmänhetens eget bästa hävdar ledande i USA. De civila krigsoffren i Afghanistan kan dessutom ursäktas med att målet helgar medlen. Julian Assange ska dock fortfarande helst dö. Hej hycklare.

Äntligen galna

Oavsett om det fanns en ideologisk tanke bakom bomben eller inte är jag inte förvånad. Eftersom jag befann mig i någon sorts soffkoma i går kväll och för en gångs skull inte satt online fick jag reda på vad som hänt old style, dvs genom att läsa papperstidningen i morse. Det kändes mest liksom lite jaha, obehagligt men inte oväntat. Inte för att jag gått omkring och väntat mig en självmordssprängning på Drottninggatan utan för att det inte är en ny företeelse ur ett globalt perspektiv. Ändå gick jag just den sträckan på den förhatliga Drottninggatan bara någon timme tidigare, julkappar i hand, och borde ha reagerat starkare. Bara det är väl ett tecken på att något är fel. Jag klev över säkert tre uteliggare på vägen. I julruschen blir kontrasten än mer absurd. I Danmark arresterar och utvisar de hemlösa. Är det konstigt om någon blir galen och vill spränga en bomb? Så sent som för några veckor sedan nekades kristna Irakier att stanna i Sverige, trots det uppenbara hot de måste leva under om de tvingas återvända. Är det så konstigt att någon blir galen? Julhandeln lär slå nya rekord även i år. Den slår alltid rekord. Samtidigt elsewhere, kanske bara utanför Skara: barn har inte råd att åka med på skolresan. Alltså jag tycker inte att det är konstigt att folk blir galna. Vi kan passa på att dra in ännu lite mer på psykvården. Galna. Jag tror inte att alla som känner sig svikna spränger en bomb, men det är ju uppenbart att en värld av patriarkala krigsherrar, kapitalistiska psykopater och partiledarsekreterare som längtar efter bombdåd mitt på blanka dagen är de som matar den eld som redan brinner. Det är förståeligt om folk blir galna för mindre.

Löneskillnader i punktform

Information värd att notera, saxat ur min twitterfeed, av @LinaT, retweetat av @robynkonichiwa:

Sammanräknad förvärvsinkomst, medel i TKR: Länet: Kvinnor 254, män 344 Riket: Kvinnor 222, män 298

I Danderyd är skillnaderna ännu större, där har männen 324 000 kr mer i medelinkomst.

Höga inkomster: Länet: Kvinnor 21%, män 36% Riket: Kvinnor 12%, män 28%

Inom de 10 största yrkesgrupperna i länet har män i genomsnitt 5260 kr mer i månadslön än kvinnor i samma yrkesgrupp.

Störst är skillnaden i gruppen företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänsemän, där män tjänar 11 800 kr mer i genomsnitt.

Kvinnor har lägre pension än män. Under 2008 hade männen i länet drygt 81 000 kr mer i pension än kvinnorna, i riket 66 000

Chefer i länet: Offentlig sektor: kvinnor 5902, män 3578 Näringslivet: kvinnor 18 480, män 41 917

Allt hämtat ur "På tal om kvinnor och män" - utgiven av Stockholms Län. Kan beställas på www.lansstyrelsen.se. Tack för att ni lyssnade.

Listfritt

Alltså den här listan? Varför i hela friden. Jag kommer sluta med den nu (like someone cares, jaja). Att hoppa på grejer som verkar såhärava ql men som sen bara ger mig ångest för att jag inte tänkte igenom det tillräckligt känns typ som ett av mina främsta personlighetsdrag. Måste försöka bli bättre på att sålla. Obs obs, gäller alltså inte bara harmlösa listor utan random aktiviteter som overloadar min kalender. Det kanske blir nästa års nyårslöfte, igen. Hahaha. Men guuud, nu fick jag just reda på att min kille missat Tottos tavla! Måste genast visa. Hörs.

\r\n

Man kan inte riktigt veta om den våglängdsselektiva modulen har en faiblesse för bebisspråk eller om den eventuellt är ryss. Den svarar dock "dada" på tilltal, lite oavsett query. Detta finner jag hysteriskt roligt och förtränger det faktum att det den egentligen menar är carriage return line feed. Det är en tolkningsfråga.

Trafikmaktordningen etc etc

Känner ni liksom lite som jag att bilister är ett märkligt folk? Att ha en bil = att ha rätten till allt, alla vägar, alla trottoarer, alla gångbanor, cykelbanor och parkeringar. Vi ska flytta till nya lokaler efter jul. Vi som i jobbet alltså. Det största problemet med detta för folk har varit oh my God hur blir det med parkeringsplatser! Hur blir det nu, får vi plats, tänk om min bil måste stå utomhus! Eller oh hemska tanke tänk om jag måste gå kanske 50 meter till entrén! För mig är detta obegripligt. Jag förstår att det kan vara omöjligt att få ihop ett familjeliv med hämtning och lämning av dagisbarn utan en bil i hushållet, men de som ojar sig mest är inte tvåbarnsföräldrarna med dagisschema utan 50-plussarna med tonårsungar och SUV:ar. Det brukar också raljeras över cyklister som inte vet hur man för sig i trafiken och som "vinglar omkring" på bilvägen (!) utan att ta "hänsyn till trafiken". Ungefär som cyklister inte är trafikanter och ungefär som att bilen alltid ska gå först. Vägen är tydligen bara en bilväg. Jag blir lika upprörd varje gång de ensamma bilmännen tycker att det är förfärligt att de måste vara med och skattebetala till spårvagnar och tvärbanor men vägrar fatta att vi som åker kollektivt betalar en mycket större nota för deras asfalt och miljösvineri. Reklamen för framtidens miljöbilar lovar oss guld och aerodynamiska underverk men bilarna är fortfarande tillverkade av plåt, skog och olja och de körs fortfarande i störst utsträckning av slipsklädda män på väg till Kista utan att passera dagis och det enda förlåtande med dem är att ... nej. Det är ingenting. Man får inga extrapoäng för att man kör en bil som släpper ut lite mindre skit än en annan, när det finns alternativ som inte släpper ut nåt alls (ja ni fattar). Typ en cykel. Kan vi inte bara vara överens om att det inte finns några miljöbilar.

Dag 9: min tro

Jag tror på att vi blir det vi uppfostras till. Jag tror inte att vi föds tabula rasa men jag tror att de flestas biologiska förutsättningar kan utvecklas till nästan vad som helst om vi tillåter det. Eller om vi inte förhindrar det. Jag tror att varje föräldrageneration får de barn den förtjänar. Jag tror på kraften i massan och massan i kraften, att vi kan tillsammans om vi vill. Jag tror att det är lättare att vilja om man har stöd. Jag tror på rätten att få bära vilka plagg vi vill och jag tror inte att vägen bort från kvinnoförtryck är att stifta lagar som tvingar kvinnor ur sina niqabs och sjalar. Stifta i så fall en lag som förbjuder människor att tvinga andra att bära vissa plagg. Jag tror att även detta skulle vara en mycket svår lag att omsätta i praktiken. Jag tror att vi ofta glömmer att våra västerländska stilettklackar, ögonskuggor, hudförstörande underlagskrämer och lufttäta nylonstrumpbyxor som ger oss svamp är en annan sorts niqab, bara mer tilltalande för västerländska män. Jag tror på att gräva där man står. Jag tror också på att välja sina slag eftersom det är uttröttande att utkämpa dem alla. Jag tror på en vikten av god dokumentation för att skapa underhållningsbar kod och jag tror att världen skulle må mycket bättre om fler hade kontroll över sin egen teknik, tid och arbete. Jag tror på FLOSS och jag tror ganska ofta på mig själv. Jag tror att jag hade varit en outhärdlig människa om jag slutade dricka kaffe.

Förbjud svin på stadens gator och torg

Amen gaaaah, HUR kan vi ens diskutera förbud mot niqab! Är det typ FEM kvinnor i Sverige som bär heltäckande eller? Tio? Alltså det är FANIMIG SINNESSJUKT att våra folkvalda politiker lägger sin dyrbara jävla tid, som vi betalar för I might ad, på att motionera om patetiska jävla ickefrågor som rör lagreglering av folks KLÄDSEL. Av vad vi ska få ha på oss! Förstår nån hur vi kunde välja in de här tomtarna i riksdagen? Jag dör. Det handlar inte om ett stort problem, det handlar om plain jävla samma gamla KVINNOFÖRTRYCK en gång till. SD's sedvanliga totally out there-replik lyder typ "öhh, vi måste kunna känna igen fölk på torgen, så vi svennebananer känner oss hemma och trygga i vårt eget land föfan, ööööh." Ba SEN NÄR utgör kvinnor i niqab ett hot mot dig Svineson? Jag känner mig inte heller hemma i det här landet längre, när folk som du och din tomtearmé vill sparka på människor, förbjuda dem, skicka hem dem, hatar dem. Jag tycker att vi ska förbjuda dig på stadens torg så jag kan få känna mig trygg och hemma igen. Om du nödvändigtvis måste gå ut kan du få tillstånd att göra det iförd burka. Då slipper vi iaf se ditt fula tryne och dina knätofsar. Sjas, sjas.