Alkoholen

Torsdag grillfest med jobbet. Tar det lugnt tänker jag, tar det lugnt. Fredag springer med Cohen, känner ändå ölen skvalpa i benen, eka i mitt huvud. Gör oss i ordning igen dessa plattänger för lockiga halvmesyrer, dricker överbliven champagne hos Hotnight och mer öl ute sen, tar det lugnt tar det lugnt? Vaknar i villa jag inte känner, tassar ner och in i köket, inte så lugnt. Fara hem, det regnar hela tiden. Jag trodde de hade det bra. Gör mig i ordning igen och ska tillbaka nu, till pulsen och det där, igen. Ta det lugnt tar det lugnt, om jag inte vore stark hade den tagit mig för länge sen tror jag, ibland. Alkoholen.

Ids

Vad förvånar dig mest med ditt vuxna liv?
Att jag vill vara vuxen. Jag känner mig inte vuxen, inte ansvarstagande, självständig och rättrådig, men jag vill vara det. Som yngre trodde jag jag skulle streta emot mer.

Ditt liv skulle vara lättare om?
Jag inte levde i en ständig utvärderingsprocess av mig själv. På många sätt gör det mig till en bättre människa men den skärskådande biten av det hele gjorde jag mig gärna av med, tex den ätstörda sidan.

Vad var ditt första jobb?
Tennistränare för knattar, nån gång i trettonårsåldern.

Vad är det bästa som kan köpas för pengar?
Bra mat som man vill ha och som är odlad på ekologiska ängar med lyckliga kossor och så.

Ditt bästa köp?
Kanske en flygbiljett till Oslo förra sommaren.

Vad bjuder du på om du får oväntat besök?
Kaffe, alla gånger, men troligtvis inte så mycket mer. Jag kan ha Lindt Intense Orange hemma (smygreklam) men den kanske inte räcker till så många. Det finns alltid knäckebröd och ost också, för den hugade.

Vad får dig att inte vilja stiga upp ur sängen?
Angsten.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?
Att jag orkar vara modig på det lilla planet. Jag hoppar inte fallskärm och är galen, jag har mod säga jag vill inte hoppa fallskärm och vara galen fastän vildhönan satt bo i mig. Generna, generna.

Vilka vill du ska svara på dessa frågor mer än du?
Ah, de som ids.

Kvinna

//frame is RPtr of type RRTPFrame, whatever that means

(Note to self, lär dig kommentera vettigt kvinna.)

Nu

Jag vandrar genom sommarnätter, en jukebox spelar svagt. Igår snurrade världen för fort, idag går det alltför långsamt. Jag har ingenstans att vända mig, ingenting att förlora, och jag vet inte om jag skulle kyssa eller döda dig om vi träffades. Det skulle förmodligen inte spela dig någon roll hur som helst. Du lämnade mig i tårar och jag har inget att komma tillbaks till nu.

Trimmer

Kass dag verkligen, på alla vis. Nå, men många. Jävla vis. På alla arbetsplatser jag har jobbat har luftkonditioneringen varit klart undermålig, så även här i töntoland. Undrar om det finns en kritisk mängd svett för att kortsluta ett tangentbord? Gick hem vid tre redan och hatade mig själv. Sen gick jag ut och sprang och det var också skittungt.

Apropå den där rundan, så här ere dårå, att jag är tillsammans med en skogstomte. Första gången vi träffades tog det jättelång tid innan jag upptäckte honom för han smälte så fint in mot bakgrunden och hade sån där buske på huvudet och grön näsa och joddlarskor. Mina ögon har inte span på tomtar per default, liksom. Min kille brukar orientera. Orientera. För er som liksom jag inte fattar grejen kan man läsa om naturen här, och vad man kan göra i den. Anyhoo, idag i spåret sprang jag plötsligt rakt igenom ett gäng såna där orienterare, med lappar på bröstet och allt. Spandexbyxor i glada färger, hela kitet. När jag sprang förbi applåderade de. De måste trott jag var en av dem! Slutsats dragen av detta är han smittar av sig: jag har börjat se ut som en orienterare! Min skräck vet inga gränser och jag satte rekordtid på rundan. När jag kom hem tog jag mig en lång titt i spegeln för att se om det börjat växa lav ur örona på me och det hade det! Jag kommer kunna sälja mig själv som renmat, eller turistattraktion för tyskar eller gud vet. Panik panik panik.

Så jag måste gå och sitta på lite betong nu, och kanske lägga mig på raggen. Och köpa en trimmer.

Ja'

Man behöver inte vara pigg för att man sovit, hungrig för att äta, sedd för man är snygg, läst för man är bra, duktig för man är smart, vacker för man är smal, modig för man är galen, dyrköpt för man är rik, medveten för man är upplyst, god för man är snäll, kvinnlig för man är långhårt, manlig för man är lång, elak för man bryr sig, förvirrad för att göra om.

Men ibland undrar jag, gör ja'.

7-11

Jag har pantat mitt pass mot kaffe på 7-11.

Sundet

De sitter, står och dansar i sjöboden, jag står på berget ovanför i strilregnet i mörkret, sandalerna är grusiga och blöta inuti och sundet blänker svart och stilla mellan sjöbodarna nedanför. Det flimrar i fönstren. Natten är lila och allvarlig och morfar blir 90 år, släkten har kalas och äter salta kringlor, håller tal, ger bort väderstationer, spelar dragspel, sjunger Taube, hjälper mormor över trösklar, sitter på huk i sjöbodtrappan. Jag presenterar mig för de gamla vännerna, om och om igen, Christina, Pias äldsta. Jaha, så lång! Natten bankar försiktigt i mig uppe på berget, nedanför på festen. Det gör så ont att stå där. Sundet gör ont i mig. Tyst och blankt, mörkt och hemlighetsfullt, förevigt och så flyktigt gör det ont i mig, sundet. Flaggspelet darrar på Biancan, pest ombord, fest ombord, jag driver utan roder. Min barndom, min oskuld, min gömda längtan, min glädje och mina tårar över att den ska försvinna. Jag vet jag är vemodig, hjälper inte att jag vet. Linfärjan far över till Hamburgön med sina tre djävulsögon till lanternor i radiotoppen, Hamburgön en stor svart skugga rakt föröver. Kyrkan är upplyst på höjden. Jag har stått utanför den många gånger. Jag har vandrat längs med bodarna på andra sidan, burit nätkassar och korgar med badkläder och smörgås, gått över klipporna längst ut i sundsmynningen och brett ut handduken på Vänd Igen. Badat och kastat maneter, bränt mig på en. Vädrat jasmin, kaprifol och fisktrål, skrivit dagbok på klippan där ute, gråtit i röda lakan med stjärnor, trott jag skulle dö av smärta då också. Sjunkit ner vid G’s fötter och önskat det hände nu. Då. Sundet speglar sig där nere, sig själv i mig själv sig själv i en liten kort tid jag kallar min barndom, min oskuld. Hit hör jag. Allt i min kropp skriker åt mig stanna här, lämna det fort innan du inte kan. Jag kommer inte tillbaka längre fast jag står här igen och igen. Regnet ligger utanpå mitt hår och natten har tagit berget och sundet.

Hinner

Så alltså, jag sitter på ett tåg på väg mot Hamburgsund och allt som kan gå fel har gjort det. Just nu sitter vi i Vänersborg. Öh tror jag. Jag ser typ ett par kor, en truckerkeps och en skylt där det står Vänersborg, så det verkar rimligt. Först ut imorse var det elfel i vagnhallen vid i närheten av Norra Bantorget. Plus 30 minuter. Redan då kunde man ana vi skulle missa anslutningsbussen från Tanum till Hamburgsund eftersom vi har tio minuter till godo. Någonstans vid Herrljungatrakten meddelade resesamordnaren (?) på tåget att vi inte kommer kunna köra längre än till Uddevalla eftersom det annars blir fler försenade tåg än vårt. Strax därpå stannade vi helt pga signalfel. Plus en timme? Sen dess har tåget krupit fram i snigeltakt allt medan regnet strilar nerför fönstren och fälten och ängarna går i gråvitt utanför. Högtalarrösten meddelade lite mer positivt att SJ i alla fall ersätter med bussar från Uddevalla och folk drog en lättnadens suck igen. Well, sen rullade vi in på spåren här i Vänersborg och nu råder elfel på hela banan. Ställverksfel, whatever that means. Skärmarna är släckta, alla måste stå still. Plus tre timmar? Så nu sitter jag alltså här och firar midsommar för tillfället. Min morfar fyller 90 och festen på Skäret börjar kl 19. Ska bli spännande se om jag hinner.

Zeichnet

Nina Paley

Säffle

Det är liksom som att någon har visat mig turistkartan över Seychellerna när jag sitter med hela ändan i Säffle.

Zoe

jag har varit trött i halva mitt liv, även om det inte märks, även om jag ser yngre ut än vad jag är, även då jag ler med hela ansiktet. allt jag gör är äkta. och därför kör jag slut på mig själv.

Tystnar

Del III klass-stafetten:

Finns klass för att vi talar om den eller talar vi om klass för att den finns? Med en fot, eller kanske fortfarande båda, i medelklassmyllan och hjärtat någonstans till vänster känns det synnerligen förvirrande för mig att tala om klass. Jag vet inte om jag ens får tala om klass. Jag har aldrig känt att jag tillhör en, vilket jag så här på ålderns höst starkt misstänker har att göra med hela medelgrejen. Medel, mellan, lagom, ingentingsallsklassen. Inga vassa kanter-klassen. Från utsidan, eller någon annans insida, betecknar uddlösheten inte alltför sällan feghet. Gör nåt då, ni som har det bra, reagera! Och man reagerar och skäms, för att man inte reagerar mer, för medel i medelklassen handlar ju inte om mittemellan, utan om redskap. Vi fick medlen som heter kärlek, trygghet, stöd och uppmuntran, lärde oss att vi var bra (nåväl det slinter ibland och folk far illa överallt) och att man kan lita på världen. Vi fick medlen att skaffa oss medel. Medelvärlden är tillförlitlig och tryggheten kommer inte enbart från redan ekonomiskt goda förutsättningar utan från den uppfattning om verkligheten som detta skapar. Höna-ägg? Men redskapen ger oss också insikter och insikter är, om än tillförlitliga, inte alltid angenäma. Jag fick redskapen att inse att jag inte inser allt. Det finns människor som lider, på min bekostnad. För detta skäms jag men jag ändå inte ändra på i vilken jord jag föddes. Jag kan försöka ändra systemet men inte sluta att vara en del av det under tiden. Och hela samtalet om klass gör mig förlägen, förvirrad, skamsen och frustrerad, men jag tror inte att klassen försvinner för att samtalet tystnar.

Naglar

(säckjeans
herrskjorta
sockor
röda naglar)

Påtårsfik

Regn, regn! (Blod på min fölsedaa.) Måste man jobba idag nu då? För det regnar gråtspik utomhus på gräsmattan och bollen, den är rödblåvit, och katten och Ölandstoken. Jag hade planerat skolka idag. Jag får väl jobba idag. Men fik är en sån där sak man kan fundera på. Det finns fik, sen finns det fik. Å ena sidan finns det rostfria latte-etablissemang med barnvagnar. Jag kan tänka mig barnvagnarna är inmurade i bardisken redan från början för att skapa rätt stämning. Vet ej om barnen är leasade eller ingår. Sen finns det Sosta. Jag kan inte tala illa om Sosta, så det får bli ett annat inlägg. Själv är jag hård och besynnerlig (I wish), har aldrig förstått mig på latte och frappe och kanelkaffe med sugrör och myntablad. Latte? Massor av varm mjölk med lite lite brunt i? Pulverhjärta* på toppen? Kan variera, har sett tex grodor på bild på Sandras blogg. Om jag är kaffesugen=jämt vill jag ha kaffe. Helst på fik där påtår ingår. Detta fenomen är extremt sällsynt innanför tullarna, men det finns mönster man kan tyda efter många år i fikasvängen. Några tecken på att påtår kanske ingår:

-Inrättningen kallas kondis/kafé och inte coffee bar/get your mojo workin'/valfritt amerikansk förnamn

-Stolsamlingen är eklektisk

-Den som tar betalt heter Ester, har grått hår och förkläde

-Klientelet utgörs inte av härligt osminkade, alternativa TjallaMalla-tjejer** som "just vaknat och bara slängt på sig nåt" utan av medelålders män som tagit med sin gamla mamma på söndagsbete

Lider brist på fik som uppfyller ovanstående krav. Sturekatten på Riddargatan är ok men alltid knökfullt och mycket varmt. Esters te- och kaffehandel på Folkungagatan är fint men dyrt. Men fint. Jaja. Valand på Surbrunnsgatan är bra. I Linköping finns ju kafét på berget men det är ganska långt dit en lördagförmiddag från Stockholm. Grejen är det finns så många fuskfik i denna genre. De låtsas ha tunt femtiotalsporslin och mandelkubb men egentligen är det bara nån Delicatoboll maskerad till hembakt som ligger på fat med pappersknypplad serviett och kaffet är inte nybryggt utan gjort i tiolitersbehållare och ställt på värmeplatta sen flera timmar tillbaka. Oxiderat rävgift. Exempel på dylikt fik: kaffekoppen, Gamla Stan.

Tips? Nu känner jag mig fånig. Det får alltså gärna finnas moderna bakverk och unga expediter bakom disken, det är egentligen påtåren jag är ute efter. Obs obs, tips i närheten av Simrishamn går också bra. Och innanför tullarna, är oftast på jakt där efter påtårsfik.


*när jag startar punkband ska vi heta: pulverhjärta
**Stockholm=fullt av dessa väsen

PUSS

Är ovan. Känner av det mon dieu, i huvudet. Textar min baby: det växer mossa på mina dansskor. Skriver först fel: dasskor. Undrar, vad för slags djur är en dassko? Träffar först typ alla på Helenes. Vi blir salig blandning gamlanyabihang. Jag redogör för nyckelpigan, saker och ting hamnar i dager. Far vidare till Snottys där Mo spelar skivor med David, dricker öl med Matt och annan bitter bloggare med stort smil. (Smil? Nu ringde åttiotalet -ge mig min vokabulär tillbaka.) Pratar om Buffyforum med glad blondin. Det är lite galet. Ser bekanta brillor i baren och upptäcker de sitter på kollega, mycket rar kollega visar det sig, som skickar över mystiska drinkar med leverans. Pratar Velvet med kollegans flickvän, kanske är hon arkitekt? Får fråga måndag. Tar Mo aka den nyblivna DJ-dronningen under armen och går upp till Debaser medis. Slåss med liten indian på dansgolvet, mycket märkligt. Mo plus sällskap plus jag, perplexa. På vägen hem uppför (nerför) Götgatsbacken pratar lite ryska igen. Fattar kofta men sluddrandet går bra så klockan tre på morgon.

Nu ska jag släpa mig bort till Mosebacke och äta jazzbrunch med syster och hennes boyfriend. Mat bra. PUSS.

Någon

Nya löftet löd inte skriva load of codswallop på bloggen, är dålig på löften. Till och från. Veckan har varit mycket jobb. Inte jobbig mycket jobb. Det går framåt kan man säga, tvetydigt innebörden i meningen ehuru det väl väldigt sällan går bakåt. Egentligen. Illusionen kan förvisso vara bakåt. Hur som tror jag det går framåt alltså och jag har ett hack som börjar kännas vetenskapligt korrekt ur några aspekter nu. Med min första app kan jag analysera grafiskt, med lånehacket jag fick i veckan kan jag bygga om en fil (förutsatt jag vet vad jag pysslar med, detta kräver övning), och med diverse verktyg inkluderat mitt eget kan jag sen se hur ombyggnationen, så att säga, gick.

Som alltid när jag tycker jag är tråkig blir jag rastlös. Hexkod är inte urdefinitionen av skoj. Hör, natten, ropar! Vi vill se dig på Snottys, Blue Berry kom med oss, Helenes krog i baren.. det haglar. Jag fröjdas. Det är upplagt för bra, mycket bra, fredag. På lunchen gammal vän på samma trottoar, jag kunde inte krama om honom för det satt en nyckelpiga på hans vita skjorta. Å vilken djurvän du är, säger han. Haha säger jag, klädvän. På väg tillbaka till kontor dödar jag annan nyckelpiga för att liksom, väga upp. Ångrar mig genast. Det kan ha varit samma.

Fredagar som denna har en tendens att gå riktigt dåligt. Men, är lugn och nöjd i röda byxor så hoppet lever. Först: springa Blockhusudden t/r med Cohen. Sen öl. Plus minus noll, någon?

Jobbet

Gör avstickare. Tappade bort 20 bytes, tvunget rensa huvudet. Igår: sandaljakt. Alla skor=potentiella skavsårsframkallare. Hatar skor som ger skavsår. Bygg skor för fötter inte minikanoter i bakelit, tackar. Fortfarande s(k)andallös. Idag: byxjakt. Svarta, låg midja, inget ryschpysch. Detta=omöjligt. Antingen snortajt eller säck. Allt med glitterbroderi på bakficka, ger kväljningar. Vill känna mig... draperad. Visar sig vara omöjligt. Nu: tillbaka på jobbet.

Saken

Säker. Igen. Kan man vara det, igen, om igen blir återigen, sen. Med avbrott konstant? Kan stabil vara lokalt. Läser, en massa gammalt. Ångrar djupt alla klick på delete. Inget kvar av ordväxling, då, sköra meningsbyten sena nätter på grannens, olovligt. Kommer inga nya, orden verkar vara slut. Ångrar delete så mycket. Ska sova, på saken.

Företag

Ateismen är ett långvarigt företag.

Fö har jag det. Eureka kanske passar, trots omstridda budskap kring det verkliga användandet av denna term. I Packetization hint sample data-atomen finns ett fyrabytes hålrum för mina tider. En 32-bitars signed integer med ett negativt värde här borde kunna lämpa sig ypperligt för att skicka data i förtid och därmed smeta ut bitraten, vilket ju var exakt det jag ville göra från början. Ergo eureka.

Tomheten

Överallt, i alla möjliga och omöjliga sammanhang, hör jag samma sak. Jag ser samma sak. Människor pratar och skriver om samma sak. Goesta på Det Ljuva Livet gjorde det senast igår. Jag har skrivit om det hundra gånger. Någon jagar det perfekta utseendet samtidigt som någon annan alltid har det bättre. Någon vill bort, ut och festa, fly, flytta utomlands, hitta kärleken eller shoppa. Man vill slippa tänka och bry sig, ta ansvar och vara lojal, jobba åtta timmar om dagen. Man känner sig inte bekväm med det. Man vill vara rik, eller kanske explodera. Man vill skita i hela skiten och sitta på en klippa över havet. Man vill inte gå ut men alla andra ska det. Orkar inte klä upp sig, klä av sig, klä ut sig, spela med. Man vill inte spela teater. Man vill vara naturlig och öppen men är solduschad och mystisk. Man vill inte men man är och måste. Alla måste vara med, alla måste gå sin egen väg. Alla måste ha en tunika och en åsikt om Carolina Gynning. Alla måste tycka att det är en stor händelse att den och den spelar där och där, att en film fick fem solar. Alla måste svara: i mobiltelefon, på Skype, på mail, sms och mms, på finska på spanska och aristokratisk brittiska. Vi måste bo större, tjäna mer och köpa dyrare. Vi måste vara vår egen entrepenör. Vi känner att vi måste göra allt, utom att känna efter. Man vill bara dö, som de säger, bloggarna. Överallt.

Tomheten.

Det är tomheten vi menar. När stressen, paniken, angsten och tröttheten kommer över oss är det tomheten vi egentligen känner. Är det? Jag undrar, var det inte mer än detta? Var inte livet mer än detta, och titta, ni tror att jag bryr mig. Någonting är inte sant. Ingenting är sant. Tomheten är inte så mycket en känsla som avsaknaden av känslor. Vi sitter i högar i Humlegården med sommarglassar och silversandaler och ändå är vi inte lyckliga. Vi skaffar dyra jobb och trerumslägenheter på Banergatan, och ändå är vi inte lyckliga. Vi har mat på bordet och mammor kanske, och storögda husdjur, och ändå är vi inte lyckliga. Vi kan boka tur/retur till Berlin för 199 kr, men det spelar ingen roll. Det känns bara tomt. Allt jag läser och hör och andas in handlar om tomheten. Om den perfekta kroppen som ska dölja –ingenting. Jag går omkring och är falsk och tomheten har slagit bo i mig utan min tillåtelse men gott med min vetskap. Att känna efter vågar jag inte. Där finns kanske bara, tomheten.

NU

VAD HUR SKA JAG KUNNA TÄNKA NU

SKRIVA NU

Honom

Igen i värmen. Innanför utanför. Omsluten runtomkring. Avgaserna stiger mellan höghusen vid Sentralstasjon, sprickorna i trottoaren hör mer hemma på sydligare breddgrader, gör de inte, jag tycker. En tiggare som sitter hukad vid sin papperskopp från ett av hundra take aways. Det är den nya tiden. Tutar, i mina öron och dallrar vid mina svettiga, sandalklädda fötter. En klibbig hand håller min. Svetten rinner nerför håriga ryggar och rakade ben, kokar på männens pannor och kvinnornas bröst. Jag hör dem andas tätt vid mitt öra för detta är en trång stad. Detta är en stor liten by där fasaderna nästan rasar samman om man tittar på dem för hårt och där munnar på gatan ler och skrattar, kanske tilltalar en, munnar ser här. Håller hårt i handen, den seniga redan sommarbruna handen som leder upp till axeln, nyckelbenen, den röda skäggbotten, käklinjen, kindbenet, hårsvallet, där alla tankarna ryms. Människor korsar gatan mellan bilarna och trafikljusen, grönsaksstånden dignar av jordgubbar, meloner, avokados i nät, hör vi hur de är en del av bilden och stannar vid, köper ananas, till lunch. Men måsarna har somnat i hettan. Går hem upp på Grünerløkka genom värmeskikten över asfalten, stimmigt högljutt, min klibbiga hand håller hans, genom ett svalt trapphus in i lägenheten, damfinalen i Franska öppna och lätta läppar –torra fuktiga. Vi finns, vi finns. Jag tror knappt det ibland när Stockholmsnatten rycker mig ur kontakten som jag hittade. Jag har slitigt för det här. Fläkten surrar ihållande och någon borrar i gatan fast det är helg. Jag har lagt huvudet i knät, på honom, håller en arm runt hans hals, vi skrattar. Åt något -finns. Os av stekt fisk letar sig in från staden där vi ligger och svettas på den blåsvarta soffan i all värme och närvaro. Stilla, långsamt, som en enda. Låna lite på mig det är okej. Jag älskar honom.

Ute

Varför åka till Portugal när Oslo ligger på armlängds avstånd och tjugosju grader bara kan vara så varmt ändå, vad händer där ute.

Kom

Innanför svettigt, öststatsträbänk, någon sa. Uppklädda, vita skjortor, på nära håll ostrukna från längst bak i garderoben ändå. Ocirkulerad luft bland välcirkulerade tankar, bläddra i tryckta ex, rodna. Imponeras. Tystnad, tagning. Utanför strålande sol, frihet och gungor. Barn i röd klänning gör skuggor nära fönstret (kontrasten). Där inne blir han doktor, där ute leker oskuldsfullheten i en röd kropp. Vi sitter tysta medan mitt hjärta slår sig för bröstet. Hör, någon, vad han kan. Hör mitt bankande också det slår högre. Nervositeten har runnit av hans panna nu men den sitter i väggarna där inne, innanför, marinerade genom åren. Vi firar, kom.

Jag -Sartre

Orden tar mig med. Jag ska villigt erkänna, att när jag tillstår fel jag gjorde igår handlar det mer om att understryka att jag inte ska göra dem igen imorgon än att påkalla min mänsklighet och därför rättighet att fela. När jag erkänner ska jag tillägga, i mitt huvud, men jag har förändrats! Jag är en bättre människa nu, bättre än igår och samma fel gör jag icke om var säker. Uppåt, framåt, föränderligheten är mänsklighetens motor och den gör oss omöjliga i stillaståendet. (Är det bara jag.) Arrogansen exkluderar inte viss grad av ödmjukhet men denna ödmjukhet är inte ensam faktor bakom orden. Som tar mig med. När jag på samma sätt inte, aldrig, tar på mig äran för rätt jag har gjort beror det inte heller enkom på ödmjukhet, utan av samma dunkla skäl som jag villigt erkänner fel ska jag vifta bort rätt. Idag är jag en bättre människa! De rätt jag gjorde igår kan jag göra rättare idag så när ni hyllar gårdagen måste jag tona ner det för att inte glömma jag har utvecklats till idag. Det räcker inte med att göra bra, man måste göra bättre än för en stund sen. Och om sommaren färgas vattnet grönt.

Klockan fyra

Förortsgruset, det knastrar igen. Luften innanför jeansen är kall. När jag kommer åt tyget med huden knottrar det sig över kroppen, över knäna, vänder huvudet bakåt mot nåldynshimlen med tröttsuddade ögon och andas in nattkylan med halvöppen mun. Det är mörklila och gryningsdarrande och syrendoft och en avlägsen femtonårig på moped. Löven har slagit ut nu och jag minns alla sena nätter efter studentskivorna för sju år sen, det är precis samma känsla. För lite kläder för hoppfullt för årstiden spirande jubel instängt i en låda i jackfickan med svarta ögon på väg hem och den bortglömda tystnaden ringande i öronen. Låser upp dörren så tyst jag kan och smyger in, sparkar av mig skorna i hallen och sitter på badrumsgolvet med tandborsten i munnen innan jag kurar ihop mig i sängen och glömmer bort allt. Sista låten var nåt jag kände igen.