Uti magens dunkla djup

Vaknade klockan 0558 av total magimplosion. mensvärk, kramp, mensvärk, kramp aso. Kröp till badrummet, la mig flämtande på golvet och pep som en rökskadad säl. Varför har man ens KÄNSEL inne i kroppen så jävla puckat. Okej rå, kanske inte. Idag rear jag ut min kropp i utbyte mot en hel. Ny kropp, anyone? Och dessa voltaren igen, kan inte vara annat än socker i dem.

En rad idag också

Nu skriver jag nåt här för att ha skrivit idag också, denna söndag i nådens (?) år 2008, medan nattregnet daskar våra petunior bladlösfria. Balkongen dignar som en örtagård, det snörper i klänningslivet och kliar i näsan. Är det pollen i luften än? Jag blev väl impregnerad i hundhår hos mormor. I veckan som kommer måste jag ta en spruta så att fästingbett inte spelar någon roll. Det känns som om väldigt lite spelar roll. Nu har jag iaf skrivit nåt.

Rötterna

Jag har varit bland mina rötter i den bohusländska tångsörjan ett par dagar. Min mormor är gammal nu. Sjöboden behöver målas om och vattnet stod lågt. Jag har aldrig bott där, gått i skola eller slagits för bygden, men jag finns där. Det synnerligen pretentiösa begreppet rötter bländar mig i sin fulla glans där. Krabborna på botten är övergödda/undersyresatta, givetvis, men de är mina barn och några andra vill jag aldrig ha och kommer aldrig sant att få. Mormor Tora, mormors mor, nån morbror Åke och en eller annan tant Svea, sysslingen bakom varje buske, alla som är döda alla som lever. (Jag lever.) Morfar, såg du oss? Det finns väl ingen himmel för dig och du ville väl ändå inte hamna där men du kanske såg oss från någon annanstans ändå tänkte jag trösterikt på loftet. Och Solveig sa hon tar fel på mig och mamma och vemodet som jag börjat förhålla mig till mer än att bli piskad av smäller mig på käften igen. Det är så fånigt för alla är döda och snart vi också liksom, på det stora hela bara lite skitigare. Vad är det med mig denna sommar.

På behagfullt avstånd

Aksinja passar nådigast in i societetens karmosinröda tamburer men har sedan barnsben, eller åtminstone tonårsben, lärt sig att effektivt förtränga obehaget som lätt infinner sig på periferin av den egna klassens sfär. Till förbannelse självmedvetet lämnar hon kappan till den levande tamburmajoren, som likt sina bröder av trä knappt gör mer väsen av sig än den rymd han tar upp i den med kristallkronor försedda hallen, vilken man som gäst inte sällan angör i ytterst förnämligt sällskap. I alla fall strax före. Aksinja slätar till kjolen. Den är påkostad men låter sig inte liknas vid kreationerna de andra, infödda, kvinnobenen prasslar under. En svängd trappa mynnar ut i golvhavet av mörk sten och nedför den svävar vita svandamer i fjäderlätta klänningar och sylvassa frisyrer, tungor. Svartmålade ögon tindrar ikapp med smokingjackor av modernaste snitt medan hallbetjänten alltjämt låter sig behängas av inget senare än årets, och helst till och med nästa säsongs, ytterplagg. Rakt föröver valvet in i högdjurens fördomäner. Tunga draperier i bordeauxfärgad och säkerligen importerad sammet är smakfullt strukna ur öppningen och fästa i därför avsedda järnkrokar i båda sidor. Bakom skymtar fler damer och svarta pingviner, lejontassar och höga glas. För att bordlägga frågan som alltid uppenbarar sig i just detta ögonblick, den om Aksinjas rätt till närvaro, stegar hon, alltjämt ytterst medvetet, in i salongen och förser sig, nej blir försedd, med en av dessa lyxfyllda kristallbehållare. Hon sippar. Sorlet är mjukt och anpassat efter klockan, ingen har ännu skrattat men dock fnyst lite lätt genom näsan, som damer leende gör när deras kavaljerer berättar något dråpligt från jakten, seglatsen eller helt enkelt bara morgonens brunch, tvivelsutan intagen i det gröna någonstans på behagfullt avstånd från staden. Avgaser är inte heller bra för herrars hy. Någonstans djupare in i rymden bakom ytterligare lager av sammet och teater börjar ett piano ljuda, mjuka sorgsna toner skrivna i hemlandet och därför uppförda idag, för spelandets egna skull och känslans. Det är äkta, champagnen, kaviaren, Ryssland -hemlandet-, trampet av tusen par fötter på mattor knutna av äkta små händer någon annanstans i världen där kanske en del av pengarna som samlas in under kvällen så småningom hamnar, såvida de inte på vägen öronmärks för viktigare ändamål, som ingen i förväg kan sia om. Representationsvåningar höjer ju hjälorganisationens status och ännu mer pengar kan därmed i framtiden insamlas och eventuellt distribueras till bättre behövande. Aksinja tvingar isär sina käkar och ler. Hon kan precis kvällens akter, bättre än alla andra, ty hon har studerat, registrerat och intill perfektion lärt sig att följa dem. Från utsidan.

P(D)=GCD[P1, P2]

Kunde dom ha kommit på ett bättre namn än att en kod är KATASTROFAL eller! Blir så jävla lack, andefattiga TÖNTAR. Åh jag vill inte va en tönt jag är en tönt guuuu.

Vändning

Det är ju evighetssnurran jag menar, hur jag hamnade i den och varför det känns som det gör här. Är jag vuxen nu?

Vi var lite molokna när alla firade midsommar utomsocknes och vi således befann oss ensamma kvar i stan. Jag cyklade genom ett öde Stockholm igår. Sen ringde Gustaf och ville vara vår vän! Så nu har vi planer och glädjen åter, får dricka kaffe gemensamt och Ida som är så bra. Så så.

Det som inte finns

När blev jag den här människan. Det fanns så många olika jag tänkte mig kunna bli. Starka allihop och glada, välvårdade, felfria på alla väsentliga sätt. Jag skulle ha blont hår och vara smal och lycklig. Det fanns ett gult trähus med i bilden. Vem är jag nu. Vem är du som ser mig nu och vad kan du möjligtvis se som inte bara är en skenbild. Häromdagen i soffan när jag pratade med E kändes det under en halvtimmeslucka klart och genomskådligt men det blurrar igen, som vanligt. Vem är jag nu, vem blev jag, när blev jag den här människan. Jag är inte glad, jag är inte ledsen, jag är inte stolt, jag har ingen tro. Jag tror inte på glädjen, kylan, moralen eller kärleken. När jag gråter gråter jag för att inget finns. Jag har det bra men jag har inte mig. Jag vet inte vem jag är och om jag behövs. Jag är oändligt sorgsen men inte inuti utan vid sidan av. När försvann den som fanns inuti, när slutade jag tro på innanmäten. Jag kan vara glad vid sidan av, tro, hoppas och skratta vid sidan av, men aldrig känna något i hjärteroten. Jag sörjer över det som inte finns och aldrig över det som fattas mig. När blev jag den här människan.

Frågor frågor

Jag är fruktansvärt nedslagen, besviken, arg, sur. Det kan vara för att jag riktar om allt vardagsgruff till denna vidrighetens nya lag men ärligt talat, detta är ett svek bortom. Ingenstans finns en godtagbar förklaring till varför detta ska tillåtas. Rikets säkerhet hotas av tusen saker (minst, skulle jag säga). Bara för att det finns en teknisk möjlighet att scanna all datatrafik och att en del av denna trafik kanske eventuellt möjligtvis men troligtvis inte* innehåller konspirationer mot landet Sverige är det inte moraliskt ok att ge FRA tillstånd att göra det. Och vad är egentligen FRA? En myndighet eller? Alla argument pro den här skiten kokar ner till att målet måste helga medlen, och sen när skulle detta vara ok när det berör en hel jävla befolkning i ett demokratiskt land? Heh, fd demokratiskt, that is. Några verklighetsförankrade frågor bortom ideologi jag skulle vilja ha svar på:

- Hur ska FRA sortera ut inrikestrafik som passerat en nod i utlandet och därför ser ut att komma utifrån?

- Hur ska FRA-personalen glömma de de läst men inte får spara? (Hej kallocain!)

- Vad ska en FRA-anställd göra om han/hon upptäcker inrikesbrott, tex barnpornografibrott eller att nån random mc-klubbsidiot planerar att skjuta ihjäl nån annan idiot? (Hej sömnmedel och ångestdämpande medicin.)

- Hur länge dröjer det innan posten (eller vad de nu heter) får ånga upp mina brev och läsa dem, för rikets säkerhet? Och vad är det för skillnad?

Ja, många frågor, inga svar. Att spela ut kortet om rikets säkerhet tar faktiskt inte död på diskussionen, även om de ja-sägande fårskallarna gör sitt bästa med frasen. Vad ÄR ett rike? Vad utgör ett HOT? Jag skulle lätt säga att ett rike utgörs av människorna i det landet, och just nu utgörs det största hotet mot de människorna av rikets egen regering.

* Tja, man kan ju fortfarande kryptera och för den delen inte använda ord som bomber och granater. Annars har Röd Press kommit upp med en ypperlig användning för den nya lagen.

Yay!

Ang trafikstockholm

Varför finns det inga kvoter för idioteeeeeer.


Editerat: och då menar jag alltså trafik i körbana så väl som över datanätverk.

Dagens ord

Återremiss

Spökspår

Gah, missade att förra inlägget var nr 1000!!! Hade tänkt ställa till med fest och smälla korkar och allt, så ba, spluff, 1001 nästa. Haha, fatta tråkigt man har om dagens händelse är blogginlägg nr 1000. Det är nästan veckans händelse när jag tänker efter. Jag har ofantligt tråkigt. Idag har jag ägnat fyra timmar åt samma problem (att för hand räkna fram en fouriertransform på en invecklad funktion). FYRA TIMMAR. Om jag löste det? A nänä, jag var tvungen att sätta mig ytterligare en halvtimme efter middan. Nu har det dock gått upp ett ljus, thank god. Sen gick jag och Martin en promenad runt söder och hittade ett häftigt gammalt järnvägsspår som säkert ledde in i värsta spökgrottan under Tanto, men vi var tvungna att gå hem och kolla på Gossip Girl och fotbollen så vi hann inte undersöka klart. Jag ska gå tillbaks dit med en ficklampa en annan dag. Nu har jag ätit upp en skål nötter på typ fem sekunder och bara det tråkiga=fotbollen är kvar. En fick just åka ut på bår, såg ut att göra ont. Jag är specialist på att se ut som jag kollar på matchen men egentligen stirrar jag rakt genom rutan och ser ingenting. Då får man dagdrömma ifred. Har en känsla av att jag redan sagt detta? Jaja. Puss!

Lista

Frustration över: konstiga transformer, svår engelska, ett svin som är tillsammans med min kompis, kaffehuvudvärk, finnar.

Nu: tvätta ansiktet, koka mer kaffe, hitta tabellsamling.

Sen: obehagligt blek ekolax, hot kisses, sy ihop nåt.

Jelinek är inte emotionellt skräp

Läser Elfriede Jelinek. Hon skriver äckligt påpressande om en pianolärarinna som bor med sin mor och fastän HON är nästan fyrtio har hon inget eget liv. Tillsammans med sin mor föraktar HON världen och misslyckas med att bli konsertpianist. HENNES liv går ut på att vara förmer, se ned på alla andra och håna de HON kan håna, medan HENNES kön torkar in och möglar sönder. HON verkar vara precis som vilken anorektiker som helst, frånsett musicerandet. HON skär sig i armarna, händerna och fittan, HON blir utskälld av sin mor (HENNES samhälle) och får inte göra sig loss. Jag lider med HENNE och läser vidare och är glad jag inte är där HON är.

S K I T

Vänta nu, ett litet tag bara. Hur gick det här till? På onsdag kommer alltså typ vem som helst (?) på FRA att kunna läsa min mail och mina sms, så länge de slänger och glömmer dem efteråt såvida de inte hittar konspirationer mot Svea rike där i. Ja? Lugnt? Kanske inte vem som helst, men från min sida Internet är fan signalspanarna på FRA VEM SOM HELST. FRA ffs, vem jobbar där? Får jag rösta om det eller? Jag vill faktiskt vara med och bestämma vilken fetbottnad joltsörplande fläckskjortad nyanställd 23-åring som ska få roa sig med mina privata mail på kafferasten. Integritetsråd my ass, haha, det är lika tandlöst som decaf. Men seriöst! Och den som inte stödjer sitt parti blir inte listad till nästa val, sådetså. Freddo rynkar pannan och det är ingen LITEN panna -fatta rynkorna! Solidaritet! Utrikestrafik enbart, mohahahaha, jag vill gärna veta HUR det ska gå till att sortera ut inrikesdito. It is all mad I tell you. Och om tio år, när det uppdagas att uppgifter ÄNDÅ lagrats och sålts av 23-åringar som velat tjäna sig en hacka vid sidan av, så att säga, ska idioterna i dagens Allians skaka på sina tomma skallar så att frihetens lockar gungar och ba, IB-affären, VAD VAR DET NU IGEN? Vi förtjänar fan det här. Det är inte mer än rätt, mänskligheten är ju bara skit.

Aj

Har ätit pizza marshmallows citronvatten nötter pizza marshmallows kaffe marshmallows har en tjockismage måste dentanskölja så jag inte får hål i tänderna och hål i magen pang pang pang SPLOFF.

Salt i håret

Okej okej! Jag ÄR en vanlig människa trots allt och det var alla tiders trevligt på Grinda. MEN VI HOPPADE SÄCK. Det finns alltså vissa belägg för cynismen, så håll käften. Jag, som den von oben jag är, erbjöd mig vänligast stå över då endast delar av laget behövde ikläda sig denna förlöjligande utrustning varför jag kunde nedsänka mig endast till att heja och tjoa från sidan av spektaklet. Nåväl. Det var flott och påkostat och sol och salt och segel och trädäck, fri bar från ankomst och skaldjursbufféer, bubbel, bastubad och solvarma klipphällar på vilka vi sträcka ut oss som strandade sjölejon. I viken kanske femton grader? Jag har badat. Som vanligt är det alltid nån man snackar med man verkligen inte förstår sig på men på det stora hela verkar Blivande Kollegor trevliga och den närmsta ledningen duglig. Den fria ölen från klockan tre och framåt har emellertid satt vissa spår så jag ska vila nu.

Ps. Det finns massor av chips i katrullådan! Ds.

Ps2: Trevliga och dugliga? Det var snålt tycker jag. De verkar skitabra! Ds2.

Hoppa säck

Helt ärligt (hatar den inledningen men anyways), jag är den mest cyniska människa jag känner. Jag vet att det är en grej att vara cynisk och att tjugoochnånting tjejer ba viftar med ciggen, himlar med ögona och tycker att de är ball som är blassé, men jag är cynisk mot min egen vilja. (Sjukt ball.) Som igår på vårdcentralen, när jag känner hur misstron och småföraktet liksom pyr upp som en liten glöd bakom min näsa. Det luktar bränt! Jag har ingen tro, kan inte tro, vet inte vad tro är. När jag läste Life of Pi nyss blev jag fan beredd att konvertera till hinduism, buddhism eller islam, vad som, för det verkade så underbart att ha en tro. Jag må le och verka engagerad men inuti sitter en tjurig jävel och ställer till det för mig. Det är mycket hemskt. Det är därför som jag idag inte kan hysa en enda trevlig förväntning inför den teambuildingresa med mina blivande kollegor jag av socialnormativa skäl måste följa med på. Vi ska åka Vaxholmsbåt ut till Grinda och företa oss "gemensamma aktiviteter". Jag, utan tro och glädje, ser med skräck framför mig hur vi måste hoppa säck och knyta ihop våra skosnören för att "lära känna varandra". Min åsikt är att det bästa bränslet för den saken vore öl, men så är jag ju en juvenil räddhågsen skolflicka fortfarande. Alltså, nu måste jag packa ner "oömma kläder" så att jag riktigt kan lära känna nya människor och "umgås". (Varför kommer jag få äta upp det här?) Rapport följer imorgon, om båten tar med cyniska töntar hem igen.

En dag på vårdcentralen

En dag i höstas vaknade jag med ryggskott. Det gjorde ganska ont, var stelt och föranledde användning av skor utan snören. Det gick några dagar och sen var det inte lika illa längre, men jag låtsades ändå några dagar till för att slippa plocka ur diskmaskinen. Det kanske är min karma som kommer ifatt mig, men jag har iaf fortfarande ont i ryggen. Längre perioder av stillasittande är inte trevligt och det är ju svårt att undvika när man liksom måste lära sig att hantera täthetsfunktioner och transmissionskanaler dagarna i ända. Jag har gått till en kiropraktor och sådär, men han knäcker bara och mumlar och så kostar det en galen massa pengar utan att det liksom blir så mycket bättre. Till slut fick jag ge mig och idag har jag varit på vårdcentralen som vanligt folk. Det är som ett besök i ett parallellt universum. Sjukvården är en konstig plats, både mentalt och fysiskt. Man öppnar en glasdörr och lämnar kommersen i Ringens köpcentrum bakom sig, och befinner sig plötsligt i en annan värld full av spräckliga stolar, beigegula väggar, upplysande foldrar och undermålig modekänsla. Gardinerna är alltid vita med tulpaner. På en gång börjar jag fundera på vad de andra i väntrummet lider av. Höftleden? Hösnuva? Tarmvred? Man accepterar allt, rakt av, från det att glasdörren går igen och sluter till om den nya konstiga världen. För 140 svenska kronor fick jag träffa Carmen. Hon var rar, böjde på mig, sa allt det jag visste att hon skulle säga om voltaren och ipren och antiinflammatoriska kurer (det spelar ingen roll vad man söker för, man blir alltid ordinerad en kur voltaren) och så fick jag en remiss till röntgen och en till sjukgymnast. Sen fick jag gå in i ett annat rum och där fanns en tavla på tre psykedeliska kossor och en stor giraff. En liten dam med svartfärgat hår tog min sänka och så fick jag lämna urinprov. Är inte riktigt säker på vad de ska med mitt blod och mitt kiss till? Ja, och sen kunde jag, direkt om jag ville och det ville jag, gå bort till Rosenlund och röntga mig. På Rosenlund var det svårt att hitta till rätt avdelning för det var pilar åt alla möjliga håll och när jag väl hittade en lucka satt ingen i den. Ibland kom en kutryggig gubbe förbi i korridoren. Jag satte mig på en stol bredvid luckan och läste tidningen "Doktorn". Efter några minuter kom en tjej och öppnade luckan och jag visade leg och hon klickade massor på sin datorskärm. När vi var klara kom en exakt likadan svarthårig dam som tagit blodprovet och tog med mig till röntgenapparaten. Det kändes så konstigt att hon hann dit före mig trots att jag har snabba ben? Eller var det en annan? Mystiskt. Eftersom jag inte är gravid fick jag hoppa direkt upp på britsen och så när grejen ovanför mig slutade surra låg jag kvar ett tag. Jag ropade lite, men sköterskan kom inte tillbaks så jag tog på mig tröjan och gick hem. Nästa torsdag mellan 14.00 och 14.30 ska jag bli uppringd av Carmen som ska berätta hur det har gått. Inväntar med spänning* och ihållande ryggsmärta.


*Jag tycker att det känns artigast att vänta med spänning men egentligen vet jag hur det kommer gå. Voltaren är ungefär som att sträcka ut tungan i regnväder och inget kommer att ha ändrats på en vecka. Eftersom jag är 27 år och inte har diskbråck kommer jag bara att få veta det jag redan vet; att jag ska träna duktigt och gå några gånger till en sjukgymnast. Sjukgymnasten kommer givetvis inte att kunna göra nåt, eftersom det inte finns så mycket att göra. Jag tränar rätt mycket som det är. Somliga har dåliga ryggar, andra har svagt psyke. Somliga har både och och lite av varje. Men jag är ju svensk, och då går man till vårdcentralen som folk och så tänker man att man iaf gjort vad man kan. Idag har jag alltså gjort vad jag har kunnat. Det känns faktiskt ganska bra. Tyvärr blöder det fortfarande i armvecket, men det gör inget.

2-0

Grejen har återigen ändrats -nu är det jag som är toafrälsaren. Det har med åren varierat. Nån gång där i andra halvlek bad någon längst bak i ledet min syrra att ta en öl i kylen. Jag sa "jag kan gå" och så reste vi oss båda två. "Jag går sa jag, så blir det mål." Vi går tillsammans. Tio sekunder senare hörs ett rungande JAAAAA ljuda från vardagsrummet och gården och rycker på axlarna och säger "vad var det vi sa". I övrigt, frånsett ölen alltså, var det ju som vanligt extremt långtråkigt.

TRAITOR

Chokladglass är det äckligaste som finns. Slemmigt, arttifisellt, BRUNT ffs. Jag har under min livslånga tid som argbigga alltid föraktat chåkladglass och nu visar det sig att jag är tillsammans med nån, TILLSAMMANS MED NÅN, som gillar chokladglass! Andnöd, påse, flämt flämt. Vi har det i frysen! Måste äta upp allt annat snabbt så det inte tar smak.

Dagdrömma

Jag spelade en timme badminton med min syster och sen kändes gårdagen lite lättare. Hon är grym, världens snällaste. Så jag fick lite hemliga tips och nu finns åter hopp. Idag ska jag sitta med ändan i Sumlen, typ som vanligt alltså, och lära mig saker som jag aldrig mer kommer att använda efter tentan. Please God tell me it is so! Till ikväll har jag blivit fotbollsfanatiker. Soffan kommer fyllas av hurrande fölk och jag kommer sitta i mitten med en punkis och stirra genom skärmen. Igår försökte jag verkligen vara aktiv i mitt tittande under Italien-Holland. Tjena. Jag glömmer bort att det är nåt på tvn och sen börjar jag dagdrömma istället fast det ser ut som jag kollar. Saker jag tänkte på: melon, kaffe, en ljusgrön klänning i stl 40. Det kan bli mål utan att jag märker det. Om det blir mål ikväll kan ni fö vara säkra på att Oskar var på toa just då. Han för med sin nån slags förbannelse. Toaförbannelsen.

Vad är nytt?

Man är så ful och man tittar sig i spegeln och vill inte se in i det som syns där. Man vill inte veta var det ska ta vägen, sluta fråga om varifrån det kom. Hela jaget förbleknar och byts ut till en sörja av gravallvarlighet och knivskarpa kontraster, såna som ingen tjänar på utom den som skriver politiska debattinlägg och är lat. Man är jag, man är trött och håglös och full av självförakt, skam och dåligt samvete. Man är samma hopplösa fall av menlöshet. Vad är nytt? Vad är meningen men det nya om det inte ersätter det gamla? Det gamla måste väl förtvina innan det nya ens kan ta plats och eftersom det gamla fortfarande är, hur ska någonsin det nya komma in? Man är så jävla less och ful och utan hopp om att bli ny.

Majonäs

Ivanovic hade det, snygg final men den hade gärna fått pågå lite längre för min del. Snygg tennis vill man ju dra ut på. Jag vet man inte kommenterar herrarnas kläder på samma sätt men den där rosa klänningen, NOT snygg. Nadal ser fö ut som en Ninja Turtle så jag kan snacka skit om oavsett kön. Jag saknar banan. Gruset och klatschet med racketen mot hälen, nerverna innan förstaserven. Nu för tiden får jag bara spö i badminton en gång i veckan. Annars: fikat med Maria, underbara underbara kvinna och ikväll ska vi bara äta massor av räkor dränkta i majonäs.

Tut tut tut

Åh är så där kaffespeedad som vanligt när jag dricker två stora baljor på morgon utan att egentligen ha nåt mål med det. Ba, måste diska! vattna balkongen! smörja in benen! Fort fort samtidigt, vilket såklart gör pannkaka av allt. Jag vattnar benen och smörjer in balkongblommorna med sparkling lotion. Glitter i hudlotion=tvåtusentalets mest talande idé. Det är naturligt! Nä, nu ska jag sätta mig på tuba' och möta söstra så vi kan shoppa present till den ohängde brodern som är värsta stor och tar studenten nästa onsdag. Tar förresten, mer får va? Man behöver ju inte göra nåt för att ta studenten, bara ha hjälpligt med godkända ämnen och dyka upp i skolan då och då. Vänta bara ni lastbilsflak, sen kommer dödsångesten och självsvälten. Men tjoa nu medan ni har höjden, gör det.

People people

Jag läste på Elin Alvemarks blogg att ångest är en lögn och japp, så är det. Nu fattar jag. (Vi ska stå!) Alla gånger jag går och kollar mailen istället för att räkna ut nåt nytt får jag ångest, och det är mitt eget fel för att jag är full av ljug och självbedrägeri. Vilket himla slöseri med tid! Idag åt jag lunch med två, nej tre, grymma människor som inte alls är som jag. Två av dem har just startat eget och de tycker att de är en självklar del av världen. Vaddå liksom, klart att vi kan göra det här. Så säger de. Den tredje kan det mesta om väldigt mycket och får en att bli alldeles ödmjuk inför livets stora mysterier, nämligen den mänskliga hjärnan. Han har en mycket fascinerande hjärna. Jag lär mig mycket, idag lärde jag mig mycket. Sen gick jag en långpromenad härs och tvärs över hela söder med Ida och nu har jag lite ont i benhinnan på vänster ben.

Fort men fel

Jag funderade just på hur jag ska spendera kvällen när jag såg att Psalmtoppen börjar på svt om bara några minuter. Det blir fantastiskt, och så syr jag klart kjolen ikväll om jag hinner och inte är dumihuvudet och tror att jag gått på tillskärarakademin så det bara blir fmf. Jag ägnar mer tid åt att sprätta än att sy, när jag syr. Sprättar. Äh.

Vet inte om jag ska lägga upp nån bild på mig själv. Ska jag det? Den gamla försvann när jag bytte template.

Jamen fatta rå

Nu: djupdyk i Statistics Toolbox, bottnar inte.

Angsten

En jättestor stövel som man ger sin ända en jävla tjottablängare med så man slutar sitta i solen på balkongen och läsa tidningen! Jobba nu för fan.

4.2 mil liksom

Det står en maratonlöpare i min dusch och eftervåndas. Jag blev sanslöst medryckt. Vi klappade i händerna och stampade i fötterna och skrek "ERIKA ERIKA ERIKA" när hon sprang förbi oss på Odengatan. Vid en MYCKET bra mellantid skall skrytas med. Hon märkte ingenting, tryckte lurarna tätare i öronen och såg stark ut, som någonsin. På nåt sätt blev jag smittad av allt, värmen och asfalten och svetten som stänkte, synteten i kläderna och de kenyanska gasellbenen, och jag tänkte att jag också ville vara med. Om man börjar träna efter schema nu går det fint om ett år? Vi hejade och klappade och klappade och hejade och efter två timmar i Odengatans mitt hade jag ont i fötterna, skavsår i händerna och vätskebrist. Jag vet inte om jag är skapt för FYRA mil på springande fot trots allt. Framför allt vet jag inte om jag har psyket. Det skulle nog räcka att jag såg en snygg skyltning för att avbryta och dirigera om maratonlopp till maratonshopp. Idag har entusiasmen dessutom lagt sig och med tanke på ångestkurvan kan jag tänka mig entusiasmkurvan har liknande utseende. Men vi ska dricka kaffe idag, jag och Eff(!), och sen ska jag laga paella till min karl. Och så måste jag lämna igen filmerna vi hyrde för en vecka sen men inte har hunnit se. Sunday in Savannah, typ.