Hurra hurra hurra

Jag är så glad för:

- jag har fått nytt uppdrag!
- imorgon är det bröllop i Fagersta!
- jag har en vågad klänning och ska skymfa kyrkan!
- Millans katt ville gosa!

Utropstecken! (Hörs efter helgen.)

Hoppas hon har guldbaskern på sig

Jenny Wilson på Fasching ikväll, ses där dårå.

Övermålningsbart efter 24 h

(Det visar sig att det enda som är tråkigare än att se färg torka är att vänta på att spackel ska stelna.)

Min chef ba, men du kan väl sitta hemma och läsa in dig på detta så sparar du in restiden och kan ta hand om byggkaoset istället. Det var mycket snällt tyckte jag. Idag jobbar jag således hemifrån. Det betyder, 0700-0900: blue collar. 0900-1700: white collar. Men jag tillstår att jag inte sliter ögona ur mig över den här hemlånade kurspärmen. Det går ett rykte om ett rykte om ett nytt projekt också, men jag vågar inte ropa hej förrän det berömda pappret är skrivet.

Jag sitter här och försöker trivas med mig själv under tiden.

Och funderar på vad jag gör med livet egentligen. Alltså detta med teknik, är det verkligen frälsaren? Varför håller jag på med nåt jag inte tror på? Varför är jag ett mähä som bara babblar och inte gör, i alla fall inte gör sånt som jag verkligen gillar? Tja, ptjo, det är ju himla bekvämt med en stabil lön och vita kragar och bekant skit, men jag vet inte jag. Undrar om jag skulle få några jobb om jag ombildade mig till byggare och startade eget.

Donnas Bygg AB
- river, monterar upp och designar om samt hjälper dig med korrläsning och tranformteoretiska problem

Jag behöver definitivt en catchigare slogan. Sen misstänker jag att jag inte skulle få några jobb alls. Vem skulle hyra en byggtjej? Ens någon? Jag har aldrig sett en byggjobbare som är tjej. Kanske en säker väg till fattigdom och genusorienterad bitterhet. Jag väntar lite till.

Movin' on

Är rätt säker på att Erland tycker att jag är ett generalpucko men som den vuxna, mogna, starka och filbunkiga quinna jag är accepterar jag det och går vidare.

Hundra lager tapet

Igår: monterade ner tre ikeahyllor från en hallvägg. Det skulle vara en lätt och smidig operation, jag hatade de där lackhyllorna som satt här när vi köpte. Bara det att inte bara hyllorna lossnade ner utan även ungefär HUNDRA lager tapet och måleri som ingen tagit bort sen huset byggdes. Det var 1932 mina damer. Det blir ackumulerat ungefär en centimeter guck. Asså nån med lite större hjärna hade kanske kunnat förutse detta. Fick gå och hyra ångmaskin på järnaffären och ånga ner hela skiten (tyckte bäst om det blommiga lagret från vad jag gissar var femtiotal) ända ner till putsen. Idag har jag kletat på häftgrund och bredspacklat och hela förbannade lägenheten ser ut som renoveringsgehenna eftersom vi inte direkt har ett extrarum att stapla in hallperfernalian i. Igår kunde jag ingenting om spackelspadar. Idag är jag minst en erfarenhet rikare.

/Spackelkungen

Inte helt säker

På löpen igår, nåt av dem, stod "Linda Rosing dejtar 9 män". (Eller om det var 14.) Jaha, typ skandal eller? Stoppa omoralen? Hon är ju med i en tv-serie som går ut på att hon dejtar olika män. Så vitt jag minns trycktes inga löp om hur många kvinnor tv-bonden ett eller annat dejtade samtidigt. Eller är det jag som feltolkar budskapet? Är det inte alls en rubrik till för att förfasas över Rosings (igen, herregud låt människan va och sluta sparka in öppna dörrar) "vilda" liv, utan typ mer en upplysning?

Gamla gubbar och hur man inte borde ömma för dem

Just nu har jag två (2, 1o, II, two) alternativ: 1) somna lite och åstadkomma ett indiskret qwerty på kinden eller 2) blogga på arbetstid för att hålla jacken geöffnet. Jag känner mig busig och uppdragslös => 2.

Ja alltså, jag inte bara känner mig uppdragslös, jag är det. Det har gått några dagar sen mitt gamla uppdrag löpte ut och tja, låt mig säga såhär: jag skaptes icke för denna tillvaro. Visst finns det kurser och böcker och en värld att förkovra sig i, men jag kan bara hålla mig motiverad så länge när jag inte ser var kunskaperna ska leda. Ge mig nåt vettigt att göra! Känns inte direkt bättre att sitta på bänken i dessa varseltider.

Så igår dårå, försökte jag som sagt konfigurera upp en linuxkärna för att eventuellt tillskansa mig lite kunskap om detta eminenta nästanrealtids-os. Efter en hel dag i slagsmål med vmware och en jävlahelvetesskitbajscrosscompiler gav jag upp detta med virtuella maskiner och idag gick jag på jakt i huset istället, med en helt jättegammal men ändå riktig linuxburk som byte. Fick ge upp mina Ubuntu-planer för en Susedito.

Annars kan jag rekommendera att utöva sport efter en sådan dag. Jag har faktiskt aldrig spelat så bra badminton som igår. Sjukt aggro är tydligen nyckeln. Sen passade jag på att skälla ut fittgubben på banan bredvid också, han som brukar gorma "fitta" och "hora" när han missar bollen. Jag tror liksom inte att han gör det med en feministisk agenda, vilket i så fall hade kunnat falla mig i smaken. Hursomhelst, jag lackade ur och stolpade fram till honom och fräste nåt om dessa ord, var på han bad om ursäkt och lovade att sluta innan jag ens fräst klart. Meow! Såklart ville jag be den stackars svettiga farbrorn (som säkert lever ensam och äter kall ravioli direkt ur konservburken och som sen hans långhårta katt tillika enda minne av hans, numera någon annans, fru dog har som enda ljuspunkt i livet att få svära på badmintonbanan en gång i veckan) om ursäkt fortare än kvickt men lyckades döda min självförnedrande ängel på axeln. Jag har mycket svårt för att vara arg utan att känna mig som ett monster. Sen kändes det mycket bättre och till slut fick jag ändå ut nåt av den förbannade skitdagen. Jag 1) stod upp för mig själv (eh, bad inte om ursäkt för att jag var arg) och 2) vann ett set.

Low maintenance

Ja bah, eh, har fått en egen Linuxkärna att leka med *happy*

Vi kanske borde spela alla i samma lag?

Elin skrev en sak i sin blogg som bara var nämnd i förbifarten, men som ofta triggar hon en liten gube i mig som får mina ibland segtflytande tankar och stela fingrar att vakna till liv.

"... jag vet att har man en samkönad relation är det mer eller mindre omöjligt att inte politisera den, framförallt som kvinna."

När jag tänker på detta rationellt förstår jag mycket väl vad hon menar och blir därför desto mer förvånad över min första instinktiva reaktion. Att politisera sin sexuella relation är nämligen vad jag, i mitt heterosexuella förhållande, känner mig tvungen att göra. Som kvinna, förvisso, men jag har också pratat en hel del med killkompisar som inte kan/vill lägga det politiska perspektivet på hyllan. Jag, i allas ögon inklusive mina egna "kvinnan", går gång efter annan över min roll i förhållandet. Jag bedömer mina insatser och funderar över vad jag egentligen vill, som människa och inte bara som da gal. Jag spekulerar i om jag blir satt på pottan hemma, får ta disken och dammsugaren och matlagningen pga min fitta. Jag undrar om jag inte blir lite förtryckt ändå, eller om det är jag som kvinnobossar i projektet hemmet. Det privata är politiskt. Jag funderar mycket över vilka val jag kan och bör göra för att visa omvärlden att jag och min partner i alla fall försöker leva jämställda, även om det är en jävla snårdjungel av känslor, förväntningar och invanda beteenden att slåss emot. Jag känner mycket starkt att de val jag gör som är typiskt kvinnliga måste blottläggas, dissekeras och förklaras, för att ingen ska tro att jag är hunsad.

Min kille förefaller göra likadant på sin ände. Han anstränger sig för att visa, mig och andra, att han under inga som helst omständigheter förväntar sig något som helst kvinnligt av mig (eh, ja med viss modifikation då, nu pratar jag hushållssysslor etc här). Detta har lett till en något komisk situation där han nog egentligen gör mer än 50 % av hushållet, typ för att han inte törs annat (?) och jag mår lite dåligt över att jag inte gör lika mycket ety det måste betyda att jag är en dålig kvinna.

Ett annat exempel ur verkligheten är frågan om efternamnsbyte vid giftermål, som jag skulle ha oerhört svårt att motivera för mig själv att genomföra oavsett hur magnifikt min partners efternamn än var. Det skulle vara omöjligt att inte politisera det. Jag tror att jag hade känt annorlunda om jag hade levt i en samkönad relation.

Elin skriver vidare:

"Och jag vet inte om jag med en bisexuell läggning och, numera, övervägande heterosexuella erfarenheter kan ställa mig till den avvikelsen från den heterosexuella normen. Jag har alltid varit osäker på, numera mer än någonsin, om jag verkligen får vara med och spela för det andra laget i den politiska kampen."

Och det är ju inte svårt att skriva under på. Vilken rätt har jag, som härligt normativt heterosexuell smal vit välutbildad kvinna i medelklassen (puh!) att ta någon annans parti? Är jag en hycklerska som påstår mig vilja värna om alla människor lika värde? Är jag inte bara en medelljummen mellansvensk vardagslallande falskspelare som lever i en bubbla och, när det kommer till kritan, håller de traditionella samhällsnormerna under armarna? Har jag som overdog rätt till att politisera mitt heterosexuella förhållande?

Alltså svaret måste ju vara ja, men känslan är som vanligt lite svårt att undgå. Och så funderar jag över hur min kille och de andra män jag pratat med om detta måste känna inför sitt eget privata/politiska dilemma, nämligen att vara the overoverdog och ändå vilja spela för det andra laget.

Dagens husmorsrelaterade alt hudöverkänsliga irritationsmoment

Ni vet knappar i kläder? De sitter aldrig, iaf inte mer än en tvätt? (Hej husmorsskolan.) Jag tror inte att jag ägt ett enda plagg som knapparna suttit kvar i. Lapparna, däremot. Den lilla lappen i nacken där det står vem som låtit massproducera tröjan i Bangladesh*, den sitter som benet. Den är också alltid gjord i stålull och placerad för att ge största möjliga klieffekt. Det är smuts I tell ya, smuts.

Det var allt.

*Fast jag brukar hänga tillbaks plagg made in just Bangladesh. Venne, det kanske är dubbelmoral, men iaf.

Fredan

Naaaw, jag vill behålla henne. (Pappa pappa får jag? Minns alla hemsläpade nyckelpigor, bortsprungna kattungar, små kalvar som betade på fel gräsplätt... vänta nu, nej det var nån annans barndom.) Jag tycker att hon är fiiiin. Ska försöka klura ut vad Eff menade med länkarna, lite senare när jag inte har två öl i knäna.

Alltså ska man bli bakis av TVÅ öl? Jag gick från jobbet vid fyra igår, detta hårda liv, köpte en kalasbillig reatröja på MQ* och mötte upp Oskar för lite sushi. Vi slafsade i oss varsin elvabitars och sen låg jag och flämtade sojan medan han åt sin sedvanliga klump wasabi. "För att rensa ut". Skumt. Anyways, sen gick vi till Molly Malone, där Oskar fick bita sig hårt i läppen hela kvällen för att inte brista ut i irländska folkvisor. Eftersom vi redan har pratat om allt som finns och således brukar sitta tysta kunde vi lyssna på sällskapet jämte: ett gäng überpretentiösa 23-åringar som hävdade sig kunna allt som Buddha kunde men också led av sorgen att inte kunna dela detta med någon, i all sin framstående upplysthet. Sen började de lägga ut om den matematiska oändligheten och då var jag lite tvungen att gå och kräkas ut föraktet på toaletten.

Ja, sen kom Sara, Ladi, Cohen och Gurra och jag fick som sagt i mig två öl och blev knashungrig och ganska fulltrött på kuppen. Det är väldigt konstigt att en öl är nio köttbullar och att man kan bli hungrig efter arton köttbullar. Idag sov jag till elva och vaknade i efterdyningarna av det berömda knäskvalpet och knäckebrödssmulorna från inatt. Min sambo hade varit stolt, vore han ej på egna förlustelser.

*Det känns alltid som nån form av guilty pleasure att handla på MQ. Typ som att jag kan njuta av att bli helt hjärndöd och handla slätstrukna plagg i taskig kvalité till priser som ligger bekvämt över H&M-nivå men ändå under förskräckelsestrecket på NK. Jag känner mig folklig när jag handlar på MQ. Från början var jag på väg till Gina Tricot, eg vad jag anser vara helvetet i billighetsdjungeln, för att köpa en likadan tröja som Blondinbella, men den var inte så snygg irl.

Angående den nya layouten

Is she a keeper?

• Yes!
• Men gu nej, det var bättre förr
• Jag tror att det är en han

View Results
Create a Blog Poll

Ninna ninna ninanna, ni nanananana

Idag, ett tips: läs Vakteln. Ung, begåvad och modig.

Det var en gång och nu är den slut

Yay!

FUCKING YAY!

Jag klarade ekonomitentan jag skrev för några veckor sen, om det är nån som minns. Det blev högsta betyg. Jag är verkligen förvånad, på riktigt. Det kändes inte som att jag hade koll på det där alls. Inser att det är sjukt störigt när folk säger så och sen skriver betyg A (vad handlar det om eg, kan man ens få det???) men nu är det så iaf.

Detta betyder -håll andan nu- att jag kan ansöka om examen. Examen, detta ljus i den oändliga tunnel jag aldrig någonsin förväntade mig att se slutet på.

För det var en gång en ung tjej som började läsa Teknisk Fysik och Elektroteknik på högskolan. Hon var trygg, glad, duktig och hade en rar pojkvän som såg ut som en blandning mellan en qb och en fin björn. Alla var lyckliga, visste sin plats och hade aldrig misslyckats. Allt var frid och fröjd. I ett år.

Sen fick hon psykbryt. Hon började uppföra sig som en anabolstinn svan och tja, det var inte vackert. Revolt är sällan vackert om det inte är på film. Pojkvänner gjorde slut, ätstörningar satte in, depressioner kom i rullning, kuratorer, piller och alternativa livsstilar prövades. En blogg startades. Det kändes sådär. I fem år.

Jag vågar påstå att jag mådde skit i fem år. Det var till stor del självförvållat, men vad är inte självförvållat liksom. (Om man nu ska gå dit.)

Sen, liksom, fick hon nog. Eller nåt. Flyttade äntligen tillbaks till stan, pluggade på i egen takt, gave it a go, som de säger. Om jag hade bränt elmagtentan som jag skrev i januari -07 hade jag inte orkat fortsätta. Men jag pluggade jättemycket, noggrant, förstod saker om fysiken jag aldrig riktigt greppat, och sen skrev jag fyra på skiten. Det var då det vände. Sen dess har jag tagit det långsamt men säkert och nu ska jag alltså

examensansöka.

Civilingenjörsringar är ganska fula historier, men jag ska ha en. Jag ska låta tatuera in den och varje gång jag svajar ska jag ge mig själv fingret och säga: se här!

Och nu förstår jag också vad jag ska ha allt till. Alla kurser i signalbehandling, tranformteori, linjär algebra, datorarkitektur och komplex analys; all problemlösning. Det är för att kunna förstå hur examinationssystemet på LiTH funkar. Wish me luck.

Det flytande guldet?

Helt ärligt, what’s wrong with people? Borde jag vid 28 års ålder ha slutat fascineras, eller får jag medhåll om jag säger att det fan inte är normalt att stjäla ur folks munsköljsvatten på jobbet? Jag har sån där tandnoja, så jag vill gärna gurgla i flourvatten när jag har ätit lunch. Därför har jag ställt en flaska Dentan på hatthyllan vid toaletterna, så att jag inte ska behöva sitta och smyggurgla bakom mina skärmar och spotta i papperskorgen utan liksom lätt och ledigt kan passa på att skölja på toa. Typ varannan dag efter lunch är dock mitt munvatten borta från hatthyllan, men återfinns på någon av de tre unisextoaletterna. Först trodde jag att det var jag som var lite disträ (signum liksom) och bara hade glömt det där själv. Efter tio gånger surade jag till och textade ”RÖR EJ” med spritpenna på flaskan. Nyss hittade jag flaskan på toa igen. Jag inser att jag inte kan ställa mig och förhöra folk, så nu har jag bytt plats på flaskan och ställt den vid damtoan istället. Det är bara så jävla sjukt, fast på den lilla skalan och liksom inte på spränga-hela-världen-skalan. Den som tar det måste ju fatta att jag dricker ur korken varje dag? Baciller, någon? Okej, jag har inte direkt bacillskräck men det gäller folk jag känner, eller iaf väljer att dela [insert container här] frivilligt. Jag skulle aldrig bara ta random flaska på jobbet. Just nu pågår alltså operation flourspan, och jag måste rengöra den där korken asap. Dessutom funderar jag på att utrusta flaskhalsen med en liten lapp som vänligast upplyser om att det går att köpa mig en ny flaska på apoteket.

Don't leave me standing

Igår fyllde jag 28. Det var fint, hade bästa födelsedagen på länge. Fick modiga örhängen av min partner, brukar få praktiska cykelhjälmar etc. Fick kärlek och libanesmat och libanesmage och födelsedagsknull. Fick ett duntäcke av mina föräldrar. Fick artontusen sms. (Eller nej, men mina vänner har väldigt bra minne!) Idag har jag mest förra veckans varsel i magen. Jag vill vara kvar, plz God, jag vill vara kvar. Antar att det inte gör det bättre att jag lyssnar på Time out of Mind och depressionskodar. Luktminne är starka grejer men fan vet om inte hörselminnet är värre ändå. Peace.

Glajjerna, energin och dagboken

Problemet med den nya dagboken, den om en not för varje gång jag blir dömd pga mitt kön, är att jag, inuti mitt kön, min värld, min hjärna, färgad av uppväxt, revolt, upplysning etc etc, skulle ha mycket svårt att bedöma när jag skulle göra en not och när jag skulle låta bli. Jag har de berömda genusglasögonen fastlimmade på näsroten mina damer (attacklim, fäster på alla ytor). Det är klart att de är polariserade, på nåt sätt. Jag har inga objektiva linser (my GOD make me stop the optiker thing) och jag förmår inte själv leva utan att döma andra efter vad som dinglar mellan deras (bröst)ben. Den största pucken, och som jag ser det den absolut största skillnaden mellan könen, är att tjejer är medvetna om att de kan bli bedömda efter fittan, och därför måste ägna energi och kraft på att fundera över om de verkligen blev korrekt bemötta. Killar kan givetvis bli bedömda efter kuken, men inga killar jag har pratat med har haft såna funderingar särskilt långt fram i processlistan. De kan lugnt utgå ifrån att de blir bemötta som människor. Det här är givetvis en jävla orättvisa i sig som springer ur det faktum att sakernas tillstånd inte är ett dugg jämställt, men med detta i åtanke skulle det bli svårt att göra noter. Snarare då att jag skulle göra en notering varje gång jag kände eller misstänkte eller undrade över om jag blivit fördomsfullt behandlad, men liksom, det skulle typ bli en stor pluuuuuuump på pappret. Skulle aldrig lyfta pennan. Ze trap, ze boobie trap. Jag vet inte, vore kanske ännu mer däpprimerande. Men konceptet tål att filas på tycker jag, vore tex grymt med en öppen blogg typ fyllebloggen, där vem som helst kunde gå in och göra anteckningar.

Vardagsedge

Funderar på att börja föra bok. Oförrättslängd. En not för varje gång någon tar något för givet om mig för att jag har en fitta. En not för varje anorektisk skyltdocka, för varje könskodad barnavdelning, för varje gång mitt hjärta saggar ner i knäna och venerna i pannan brister. Det skulle vara fruktansvärt deprimerande. Idag hade det bara blivit en.

Välkommen till helvetet: flickor till vänster, pojkar till höger

Idag -åh jag vågar knappt öppna den här ventilen men here goes- idag gick jag in på barnavdelningen på H&M. Det var min första. Barn, till att börja med, är en inte så liten issue i mitt liv och barnkläder, på barnavdelningen ffs, jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha skickat någon annan, någon som har nerver, kan yoga och är trygg i sig själv. (Min kontakt befinner sig tyvärr i Olvega.)

Jag var på jakt efter en billig kamouflagemönstrad hoodie i stor barnstorlek, lång historia (inkluderar en möhippa). Som sagt, jag borde ha vetat bättre. Redan innan jag når skylten Barn anar jag härdsmältan to come. Det är så jävla rosa, på ena halvan. På den andra halvan är det, bara, murrigt i blått och grönt och svart. Det finns ingen hejd på denna åtskillnad, ingen kan ens för en sekund tvivla på var gränsen mellan flickor och pojkar går, att den är dragen som en knivskarp linje, en solid skiljevägg, en fucking jävla war zone-gräns bevakad av barnvagnsmaffian på H&M's barnavdelning. Här finns ingen gazaremsa. Men alas! här finns bh's i 98 centilong.

I min totala frånvaro på självbevarelsedrift slog jag en lov kring mitt Poltava och fann, såklart, kattungar, fluffpuffar och prinsesstryck till vänster och ränder, dragskor och avtagbara ben till höger. Alltså, det är ingen fel på prinsesstryck. Frågan är varför det är en naturlag det aldrig sitter på en mörkgrön tröja till höger. Det jag redan vet, fasar och föraktar, det jag får slaganfall av om jag ens försöker förklara, det där med öppnade ventiler. Jag ställde mig mitt på gränsen och skrek: VARFÖR IFRÅGASÄTTER INGEN DET HÄR? Vad skulle jag göra, en ven brast i pannan.

Några mammor slängde nappflaskor på mig. Tjejen i kassan började gråta. Den enda pappan flydde. Jag stod skrikande kvar. Jag tänkte på min kollega som på lunchen visade mig en rosa skidhjälm som hon köpt till sin dotter. Titta vilken söt! Sonen hade fått en svart, med flames. Kanske var det där det gick fel. Jag skrek, då också: VILKEN ROSA ÄR DET DÅ, ÄR DET RÄTT ROSA? Är det rätt rosa, ditt ärkenöt? Är det det medvetna feministiska rosa som Fanny Ambjörnsson skriver om i senaste Bang, eller är det nån jävla reaktionärrosa? VA? (Säg inte att det inte spelar roll, du är vad du äter. Du är vad dina föräldrar äter menar jag.)

Dessa versaler, ursäkta. Jag saknar medel.

Jag hittade ingen hoodie. Varken på flick eller pojk. Det är min enda tröst och dagens lilla minimala ljuspunkt i genushelvetet. Åtminstone på en punkt är det lika, we don't like war. Ändå är det det, krig. Supermakten för ett genuskrig och det är precis som i Gaza. Alla förlorar i längden. Kroppar faller åt höger och vänster, rosa och murriga kroppar, små oskyldiga offerkroppar, och högst upp på dem sitter deras upfuckade hjärnor som aldrig ens hade en chans. Fy fan.

Färgat

Står i hallen, packar ner hyrfilmer (seriöst, vi lyder lagen här även om den inte finns typ) lyssnar på pojkvän. Han står halvvägs in i skrubben och fipplar med tvättpåsarna och ber mig handla nåt på butiken. Jag hör blaaablablaa. Javisst, handlar jag. Blaaablablaabla. Okej hej då puss på kind gullegull tog du filmerna jadå. Går och lämnar tillbaks dem (National treasure 2 och München, don't ask) och vidare in på matbutiken. Schampoo, kalkon, diskborste och.... och... vad sa han? Tar det som senast är cachat och plockar tvättmedel från hyllan. Måste ju ha varit det liksom, där han stod. Kommer hem, radar upp, triumferar, kom ihåg allt! Tvättmedel? Men, avokado ju eh. Och så här har jag gjort förut, favoritutfall tydligen tvättmedel (colour). Hela skrubben är full av tvättmedel. Tvätttvätttvättmedel. Jag som hatar tvätta?