Jag älskar henne

Jag springer inte efter bussar och män.

En jag mötte Lassie

Idag: Jan Malmsjö stjäl min penna och lämnar tillbaka den. Undrar vad imorgon för med sig.

Koltrast

Jaså, fågeljävel, muckar du med mig? Klockan fyra på morgonen, bara för att det är ljust? Jamen jag ligger väl vaken och hör på dig då, you bird fucking creature.

Mycket mer power idag, av någon anledning. Pepp.

Men det är ingen fara. Det är det aldrig.

Varför har jag inget glastak inget skyddsnät, jag som har det? Det är inte mina ord. När jag faller faller jag hårdare. När jag mår bra mår jag bättre? Min blogg är fylld av mina frågetecken som jag skrivit mellan mig. Det här är ingen speciell människa, mer än vad folk är mest. Det finns inget stort konstnärskap här bakom. Inga svåra uppväxtår, inte då. Endera är det svårt att vara vit medelklasstjej utan bekymmer eller så är det allenast arvssynden. Mormor, mamma, jag. Synden och synden och generna. Trots att alfahelix är den vackraste formen. Det är som om jag tagit mig vatten över huvudet genom att bara leva. Alla fåfänga drömmar som trängs i min kropp är för mycket. Ro, vore lyckan. Lugn och ro. Men skulle jag leva så dög jag inte. Jag lever i en tryckpress, mellan valsarna tretaktar jag fram och åter. Manglad hit, manglat dit, som om jag inte kunde bestämma själv när det var nog med pressveck. När man kokat ner allt i traktörpannan, (söta porten, sura vinägern, skruttat ner rödlöken och buljongen), finns alltid samma soppa kvar. Jag är inte nog åt mig. Och tiden går.

But dad!

Det är rätt mörkt så här års enligt senaste prognosen. Sorry, jag fattar det inte själv. Hjälp mig hjälpa mig själv att förstå. Finns det något For Dummies. Jodå, på 20 mg.

Idag, man blir med pjuck. Svarta från Don Donna med flurpar. So not me, men vad gör man inte för them witches. Ni vet när man hamnar i en miljö som man inte känner? Hur man plötsligt måste revidera sig själv innan man finner sin plats? Tycker jag alltså om tallar nu, jasså liksom. Eller varför inte loafers och bling bling, bara det är dyrt. Se så där dyr ut, men dyr utan eftertanke. Sjutton, om jag hade bompalompers på mitt konto skulle jag aldrig köpa de dära hårslingorna, de dära kavajerna, de där himla skorna med stenar på. Ever säger jag. Är det en arme som bor på malmen, som gör att alla måste se likadana ut, oavsett ålder? Femton som femtio som sjuttiofem, alla lika ingen olik. Bob sa, some of these women they just give me the creeps...

Stil och grace då, vad hände med det.

Men jag kan gå i mina skor, för de har inga klackar. Så jag knyter sidenbandade tröjor om magen, stoppar tårna i flurpsen och smälter så bra in. Utom det stora röda då, håret på skam. Fuktiga dagar OMG, som idag.

Mina kusiner rockar.

Knut i nacken, knut i magen

Som man badar får man cykla och det är skillnad på en elefant. Det är många detaljer på ett spett ibland. Jag väntar på rikskupongerna som Mulle ska ge mig. Det är världens sötaste smeknamn och hon har silverhår, långa linneklänningar och röda glasögon i snöre. Om man fick välja skulle man ju vilja bli sån kulturbärare när man är sextio plus. Mycket stora rutor och kinapinne i barret. Planen, alltså vad det verkar, inkluderar således många operabesök. Någon som har sett Pajazzo?

Jag vet då inte

Kan man fylla ett vakuum? Med snabba fixar? (100% rayon). Hah.

Jag skulle ge vassåmhelst för att kunna visualisera O's charad förut, om bajsäventyret på Inkaleden. Litet plåtbås med skeva dörren, på ett par tusen meter över havet. Hål i golvet. Två galet oergonomiska märken för fötterna. Kanske om man varit en jätte som jag minns. Handen i bergväggen bakom, pappret man proppat ner i fickan. Pitch-fucking-black och råkallt om ändan. Ficklampan i munnen, halt som satan och balans som en trebent gnu. Om man slinter, tanke. Rakt ner i alla andras bajs. Med de enda byxorna man har med sig. Balansera. Vingla till. Åh! Vad är det där på väggen? Ett. Jättestort. Gorr. Ingen aning om art men det kan tydligen flyga. Ficklampan mellan tänderna, lite gnissel. Inte tappa pappret. Typish arton bergsperuaner utanför i kö. Tvätta händerna kan man göra i Sverige igen.

...

Det kanske är pms. Vi hoppas så, mitt huvud och jag.

Finaste ni

Och så var det med den saken. Jag kommer inte att försvinna helt babys, bara skriva kortare och förmodligen inte om råligare saker än kaffemaskiner och them witches. Samla upp, skramla till, smalna av.

Kärlek.

Glesare

Okej, jag hinner inte med allt den här veckan. Jag hinner ta mig fan inte med allt den här sommaren och jag hinner inte med livet det här livet. Bloggen kommer eventuellt nedprioriteras lite som följd av detta. The siamese twins are comin' to town.

Nytt, extra allt, nytt

Pssst. Jag vet inte vem jag är här. Jag måste viska för annars kanske någon hör. Det går inte att ta plats och det blir lite sump i botten av kaffekoppen. Är det så här jag ska spendera min höst? Hysch.

Fool's got eyes And I don't

Roses and hips along the sidewalk.

Jo

Typ tretusen mil härifrån ligger Norra Sverige, där bjärven bor och spökkorna. Vi hörde deras bjällror sent om natten som aldrig blev mörkare än ljusblå. Bland tusen mygg och älskat knott satt vi länge vi alla, bakom vedbodar på bryggan som isen tagit och lyssnade på varandra och på Botkyrkalåten. Jauren kluckade och glittrade och speglade tallarna i sig, som knypplade spetskanter. Det var hjärtskärande vackert och ensamt på samma gång, i all sin solitära majestät med ön som ett litet hjärta av liv mitt i ödet. Jag vet inte vad det var som flög i mig men plötsligt fann jag mig själv tycka att tallar måste vara världens vackraste träd. Och röd skäggbotten då. Tretusen mil söderut pep det i säkert lika många telefoner och i halsen just kittlar det av gammal skåne. Det kan hända att det blir en vecka av längtan, efter allt det som tydligen finns där ute hela tiden medan det låser sig inom oss.

Midsommar

Nu åker jag till en hytta. I ett träsk. Utanför Arvidsjaur. Med femton-sexton av de finaste jag vet. Fin midsommar alla, sillånubba oss är en bra plan.

Jag ser igenom skärmen

Det är hopplöst. Jag är trött. Mamma är säker på att jag är självdestruktiv och har bestämt mig för att jag inte kommer att lyckas. Jag försöker protestera. Jag hatar inte alls mig själv, du har ingen aning! ylar jag.

Men.

Jag kan bara inte tro det. Jag är för självgod. Ni vet inte vad jag tänker. Cohen säger det också. Holmskan. Mademoiselle. Var inte så hård mot dig själv. Problemet är att jag är för jävla slapp med mig själv. Jag har gjort mig till ett bortskämt knyte som inte tål stress, inte press, inte mothugg eller motgång. Om det inte går perfekt skyller jag ifrån mig, skyller på Mille M eller världsordningen. Det går sällan ens i närheten av perfekt. Jag är väldigt trött. Varenda gång jag får tentabeskedet i inboxen mår jag illa och sen blir jag lealös i hela kroppen. Det blir inte bättre. För varje gång jag krälar runt här har jag inte kommit ett enda steg längre. Momentant utbränd, så känns det. Varje gång jag ler och skrattar laddar jag inte upp, något nöts ner. När jag läser ladokmailen slår alla jävla leenden tillbaka med full kraft och bränner ut min själ. Jag orkar inget, jag vill inget, jag vill inte packa ner min sovsäck och fara, inte om jag måste göra det själv. Ingenting räknas. Jag kan inte ta mig ur det. Det är knappt ens desperation, fast just nu är det så ändå. Jag har haft ren panik i flera minuter sen jag kom hem från jobbet. En panikminut är oändligt lång. Men jag fattar inte. Hur blev det så här, egentligen.

Jag har tänkt ut alla svar som finns. De är provade, jag lyckas inte. Jag vet inte om jag vill slå sönder något och skrika! svära! hata hata hata! JAG HATAR ALLT! eller kanske bara sova och aldrig vakna mer. Jag vet faktiskt inte.

Sitt rakt, armbågarna ut, med känsla nu

Jag har av anledning blivit påmind om min (o)musikaliska historia så här på eftermiddagskvisten. Det är en grön sådan, för övrigt. Jo, för jag spelade ju sånt där piano, och hade femkronor på händernas ovansidor som inte fick trilla av. Fast hon slog mig inte med nån pinne när de gjorde så, pengerne. Jag fick tjata som besatt för att få spela konsertstycken. Man spelar inte någon annans sättning sa Tant, man spelar originalsättningen och det gör man när man är good enough. Medan mina vänner i kommunala musikskolan hamrade fram Für Elise i åttaårsåldern tragglade jag etyder på Pouvre Honteux. Mitt förakt glödde förstås. Slå an mjukt, mjukare! Vid åtta års ålder kallade jag tyst mina medpianister för barbarer och ödmjukheten lekte annorstädes. Kanske i vinbärsbuskarna. Det enda jag vill göra just nu är att lyssna på Händels Saraband och sitta i en rökig lägenhet på åttonde våningen. Nu genast, vill jag vara där.

Akt 2, scen 3 (bankomaten)

Och i fem minuter har vi delad ekonomi.

Going business

Så här i de postkåta eftersvallningarna (jeje) slog det rejält slint i hjärnan på en och hon köpte EN KAVAJ. Söte jesus. OCH EN KONTORSKJOL. Gud i himlen. Holmskan har godkänt men vafan, vad håller jag på med? De nya plaggen kommer att bli mobbade av de gamla. Nu sitter vi i hennes soffa och jag lovade just att jag aldrig skulle nämna henne i text.

Well.

OMGWTF (besök den bloggen)

Det är fnittrigt idag. Riktigt sådär ytspänningsfnittrigt som närsomhelst förbyts i gapskratt och frustande. Bådar gott inför kvällens tête-à-tête, som förvisso inte ska hållas mellan fyra utan sex ögon. Sex sex sex. OMG stop it. All denna värme, vad händer egentligen där ute. Händer. Nyckelben. Det här är sjukt i huvudet. Undrar om jag ska utfärda en varning så att Holmskan vet vad hon bjudit in till sin fotbollssoffa. Det första hon sa till mig på msn häromdagen var fyllo. Vi gillar ju varandra.

Fortsatt värme

Bitte warten
Bitte warten
Bitte warten
Gerät spülen
Gerät spült
Produkt wählen
Kaffe espresso 70 ml

Jag skulle fan kunna knulla kaffemaskinen, så mycket älskar jag den. Den kan prata italienska också, man får välja.

Apropå värmen

Jag vill ju bara knulla. Någonstans längs den gröna linjen kommer jag på det. Det är alla underarmar så här års, och händer och nyckelben. Jo, jag har en liten fetish för nyckelben. Det är rackarns tjysigt, mon dieu. Jag bryr mig inte om stormar och fucking love, bara fucking. I alla fall just idag mellan två perronger. Asså, kanske inte just där, men ni fattar. Nej, verkligen inte där. I vagnen fanns två fyllon, kanske femtio tanter och säg arton fula gubbar, på endera sättet. Jag älskar fan gröna linjen. Undrar om det finns mer kärlek och fuckability längs den röda, för snart byter jag ju.

Members only

Hakay so, here's earth:

Det ligger en fetkatt på bordet. Han provade mitt tangentbord först, fick nobben och pashar sig nu bredvid. Världen hade varit en mycket bättre plats utan 1) akademikerförakt och 2) stenade kärringar med plastbyst. Till saker som har gått snett idag tänker jag räkna vattenbad av ett stycke hörlur (den höll) och de där slitna jeansen. Min sextonåriga lillebror är chockad efter sin första arbetsdag. Love is in the Fredhäll air. Jag har en ny underfin telifån, men den är engelsk. Jag kan välja mellan att texta på engelska med t9, eller på svenska utan t9, å, ä och ö. Sucken. Man kan lyssna på Flaming Lips på p3 ikväll, vilket verkar vara en plan. Annars ska jag snart laga middag åt alla barnen och sy om ett par byxor. Arvidsjaur watch out.

Dagens bästa fälldes av äldre förvirrad man i kassan: Jag är medlem i den här klubben.

Akt 2, scen 2 (svängdörren)

Solglasögon och slitna jeans, det borde ta min fan vara förbjudet. Min syster är liten och rosa, jag är stor och orange. Jag borde inte ha lånat hennes tröja.

Angst, mina herrar

Dåså, mina herrar
Nu är det dags
Jag begraver yxan, igen

Först av allt
Om det inte är min sorts person
Göre jag mig bäst icke besvär, igen

För det andra
Om det är stillhet jag vill ha
Ska jag sluta att röra i grytan, igen

För det tredje
Inget är grönare där borta
Det gröna ska skapas här, igen

Till sist
Det första steget
Är att våga ta det sista, igen

Lördagkvällen

Ibland står man ansikte mot ansikte med sig själv för två år sen. Obehaget ringlar ut i armarna och benen och nacken. Precis som allting brukade kännas fast i ett annat huvud. Mitt nya. I tio minuter vilar det återigen på ormarna, innan jag dränker dem i (ännu) en öl. Sen försöker jag och Knyttet bära våra högt istället, som man ska, och det lyckas fint. Vi är så fina alla. Pojkarna, Knyttet och jag. Klara sjö glittrar igen, hängslena dansar, och plötsligt står min syster rakt upp och ner framför mig, och sen också vår kusin. Från ingenstans dyker de upp och skrattar min kväll, så härliga de är.

Det blir inget gräva idag. Skulle ha planterat buskar hos min gudmor, men nej. Jag ska hjälpa till en annan gång lovar jag. Det är Babar på tv. Så knarkat.

Tonite's

Houston, we have a new dress.

Fredagskvällen

Jag kom hem från jobbet och benen drog mig den sista biten ner i soffan, där jag somnade som en liten trasa efter en hel veckas hårt jobb i en icke luftkonditionerad lokal. Vi ska fixa den, bjäbb bjäbb, jeje. Hur man ska orka arbeta tills man är sextiofem fyllda är ett mysterium. Power nap, duscha, måla röda läppar, lilla svarta, sandaletter, lilla väskan, fara till O. Det var en underbar förrätt, med chili- och vitlökssvängda räkspett på sallad, en minst lika gudomlig varmrätt och färskpotatis är åter min eviga sommarkärlek, efterrätt med limetäcken och portvin i tjusiga glas. Tjusiga män äger alltid tjusiga glas. Vi pratade bostäder och priser, såklart. Vad annars kan man prata om i den här staden? Gick ut och tog en öl på Sturehofen. For söderöver och mötte upp Cohen och hans poppisar. Söt flicka, mon dieu. Kom försent till Mosebacke och svor lite över att utebaren stänger ett. Hur kan en utebar stänga klockan ett på en tropisk helgnatt? Vandrade en sväng vi tre, höll om varandra, pojkarna pratade golf, jag tittade på Strömmen. Sov gott sen, för första gången på hela veckan. Idag lyser solen och jag ska inte tänka mer.

Akt 2, scen 2 (svängdörren)

- Trevlig helg alla, mys på er!
- Eh aa vi ses på East då...

Gnnnnh.

Akt 2, scen 1 (på toaletten)

Det är fredag. På en arbetsplats nära mig är det fredag. Helg och gröna skogar, allt smör i Småland och inga kossor på isen. Kossa, nu säger jag det högt. Det måste bli ett slut på dagdrömmandet. Om jag kunde flytta över fokus på nattliga diton skulle det hela kanske gå bättre. Men det är svårt, när man bränt sina broar (var det skepp?) och har ett myggbett i nacken. Koncentration och hunger. Man kan undra vad man håller på med. Det är ju turbulens, sa G, själv känner jag mig som i stiltje. Bara när jag rör runt själv krusar sig ytan runt oss, aldrig av extern bris. Det gör en trött att göra jobbet, det gör en håglös att inte göra det. Så säg nu, dagdrömmar eller inga alls?

Ridå

Akt 1, scen 4 (skrivbordet)

- Vänta, om jag får låna datorn kan jag visa. På den fliken är det, här.

Asså hela den här grejen med att sträcka sin över mig. Snälla sluta.

Sova

Ja, fan vad sweet det vore. Det är något fel för det har inte inträffat på hela veckan, att ligga i en säng med stängda ögon och faktiskt sova. Till en början var jag inte trött om dagarna men nu går det snart inte längre. Om jag räknar räknar jag fel, om jag pratar pratar jag galet, om jag tänker slår det slint. Space Out. Det är det enda jag vill göra. Jag skiter i att Sverige ska spela ööööödesmatcher och helvete, om det inte sänds i anständig tid (vilket för tillfället innebär inte senare än sju) så blire inget. Sova, snälla nu.

Jag jobbar i en Sverigetröja. Bankens påhitt. Det är så roligt.

Akt 1, scen 3 (trappan)

(Kvällsaktivitet med jobbet: middag på takterrass och femkamp på Grönan.)

- Du ska få så mycket spö Haraway.
- Tss, jag vet vem som gråter först.

Ja just det.

Akt 1, scen 2 (inside head)

Go 'way from my window
Leave at your own chosen speed

Akt 1, scen 1 (vid skrivbordet)

Blädder blädder, fippel fippel, vända papper svara i telefon.

- Känner du dig iakttagen?
- Ja, alltid.
- Liksom vägd, mätt, måttad?
- Tyst, det ringer igen och jag måste verka upptagen.

Ping

Radioteatern ger: "Distraktion". En störande pjäs i regi av Övre Makter.

Med ålder tydligen oro

Alla händer, alla gamla rynkiga händer med den lenaste huden i världen, sådan som vilken tjugofemåring som helst skulle döda för. Alla de där händerna som darrar och fumlar och alltid letar efter samma saker, i sina röda portmonnäer, blåa, gröna och gula portmonnäer. I sina sidofack, i slitna skinnväskor och innanför-tröjan-pyttepåsar med blixtlås som alltid varje gång måste fastna. Darrande paniklena händer som förskrämt knycklar ner sina tvåtusenkronorihundralappar tack i sina fickor och fack. Ingen hittar någonsin sin legitimation. Alla hittar alltid sitt färdtjänstbevis. Min mun ler och ler och ler tills hjärnan där nere i knäna är som klarlackad jell-o. Käpparna som alltid faller åt vänster för dem, åt höger för mig. Men mest av allt den där paniken. Den där oron över allt, den paniken.

När man har tid att, säg, erövra ett mindre land

Klockan 05.19 är jag klarvaken och det är ingen mening längre, med att rulla runt i sängen som en strandad val. Innan klockan är sju har jag således promenerat, ätit frukost, läst a- och kulturdelen och är på väg in i duschen. Klockan 08.00 står jag med en kaffe i hand utanför jobbet men får tji. Ingen har larmat av än så jag får snällt vänta in Tant A. Jag är alltså först, numero uno, in på kontoret. Förutom att mina ben molar lite känner jag mig inte trött än, en lunch just intagen (fadrens toscanska kyckling med färsk spenat och allsköns nötter). Kaffe? Bomchackalack, ja tack.

Ja ja ja!

Och Cohen är i Sverige igen för all framtid!

Felet är att det aldrig blir den sjunde dagen

Måndagar, då man ligger vaken till långt in på morgonen och funderar ut alla möjliga sorters förbättringar och får släpa sig upp när klockan ringer för att möta sin grå blick i badrumsspegeln. Tisdagar, då man fortfarande har hela veckan kvar att jobba men har ett helt okej case som väntar. Onsdagar, då man fikar med någon Maria, Peter, Sara eller Oddjobb till lite för sent in på kvällen och sneglar på klockan för att man måste hinna betala räkningarna också. Torsdagar, då man tar ut segern i förskott och sänker en öl eller fyra med ovanstående vänner. Fredagar, då allting är en lång nedräkning till parken böljar mjuk och grön och uppvikta byxor. Lördagar, då man vaknar till liv igen på söndagar och kan börja fundera ut sina nya drag.

Vad som tjänar något till

Och man skiljs åt på Kungsgatan när pojkarna vill göra något annat än flickorna och flickorna går in på Ålandsbåten i hopp att finna, men hur man än söker är allting bara illa sydda jeans och äpplejuice istället för tonic. Sen kan man förstås diskutera om man egentligen faktiskt fann något när man hittar så rara Män fulla av Skit (med reservation för ett frågetecken) som bjuder på allt inklusive fantastiska historier som kanske, eller kanske inte, var sanna men vem bryr sig när det är en helt underbar natt? Med deras snabbt höjda ögonbryn singlar man förbi köer på varma uppåtvindar och sippar manhattans och möter sin konfunderade bankchef i vimlet men får aldrig riktigt grepp om situationen för det är en sådan surrealistisk natt när vi är drottningar och tycker om det. Det är en sådan natt när man går armkrok med Eric Gadds före detta producent som inte riktigt kan sin svarta musik (med reservation för många frågetecken) och en sådan natt som obarmhärtigt måste ta slut för att bestå. Och vi är givetvis förtjusta och ansvariga för allt, precis som det brukar vara.

Herre

Det har varit så jävla Glappet. Såg ni det?

Planer

Det står alltså inte 27-53 till tyskland, utan det var tiden. 27:53. Vad kul det är med VM. Ikväll blir det förmodligen premiär på trädgården, om vi kommer ifrån soffan och ölen och pojksen. Om jag vore en soffa skulle jag inte vilja vara klippan, om jag var en öl skulle jag vilja vara en Old Speckled Hen och om jag vore en pojke hade jag nog valt Steve McQueen.

Söndag alltså? Spännande på min ära!

Nåt gick i alla fall snett

Men det ska det inte göra ikväll. Alla är tillsammans igen, lyckliga lyckliga kompisarna, i stan.

Når inte

Ett glas i Lilla Baren och jag står Isolerad, är Ingen, trots fantastiskt sällskap. Ibland betvivlar jag starkt min egen förmåga att göra mig själv lycklig.

Hört på festen

Någon gång mellan solnedgång och soluppgång, vilka båda vi beskådade från samma hammock med havsutsikt, berättade min gamla bekant att jag varit fröken 6B då det begav sig. Pojkarna i klassen hade röstat. Tänk om jag hade vetat det då. Jag hade förvisso fnyst och undrat vem som spelade mig ett spratt men än dock. Det verkar helt sjukt eftersom jag var en Vanlig Flicka och dessutom en Smart sådan, men tänk, tänk om jag hade vetat. Hör ni det, alla så duktiga och unga flickor? Ni är fucking fröken 6B.

Man borde berätta för folk vad man känner lite oftare.

Stående, liggande?

Idag känns världen nära igen. Allt som finns i den måste på något sätt gå att nå och jag får försöka om jag vill. Ni och jag, vi är alla lika. Inatt var det sämre ställt med det. Morgonvakorna har återvänt. Jag vet inte om det är bakgrundsstressen som ständigt pågår eller kanske ovanan att ha lovlig semester som förvirrar mig. Mellan tre och fem ligger jag vaken och svettas. Eller snarare, jag har svallningar fastän klimakteriet borde låta vänta på sig minst tjugofem år till. Jag vet egentligen inte vad en svallning är. Hur som helst ligger jag vaken och tänker fragmentariska snuttar om tiotusen återstående plikter. Jag är Ingen. Det är obehagligt för jag har bestämt hängt upp ribban ganska många snäpp det här året. Ja, jo, den satt väl där uppe förut också men skillnaden är att jag nästan tror på att jag ska kunna ta mig över den nu. Men, hoppar man kan det alltid gå åt helvete. Troligtvis framstår jag som pessimist, vilket är fel, men rädd, det kan jag skriva under på any day and twice on Sunday. Jag är sjukt rädd att vara och förbli Ingen. Inombords någonstans djupt vid njurarna önskar jag att dagdrömmarna handlade om kärlek igen. Tänk, det hade i alla fall varit bekant skit. Nu vet jag inte vad jag ska tro om mig själv och mina dagdrömmar. Huga. Skrämmer skiten ur mig.

Roto

Magen? Ahhh. Skuldrorna? Ohhh. Låren? Jävlar. Note to self, leave racket be.

Ain't no Roland Garros material no more

Som att återvända och resa bort. Jag och Millan gick ut på banan en timme imorse och jag vet inte vad jag ska tro. Mitt racket och jag talar inte längre samma språk. En gång i tiden Hängde Jag i Hallen. Det var en stor del av allt då. Jag sprang runt på backhandsidan och gjorde alltid bäst ifrån mig framme vid nät. Jag attackerade oftare än alla andra och min tränare fick säga "Chris, lugna lite, man kan stå kvar också." Lugna lite. Flickor går inte fram på nät lika ofta för att det blir intensivare med en sådan närkamp. Bollen dör fortare. Varför det skrämmer flickor men lockar pojkar får någon annan reda ut men jag har ju mina feministiska misstankar. Jag tror inte att jag fick in en enda skön träff på backhandsidan imorse men det var katastrofalt kul att spela i alla fall. Vi ska ut igen imorgon, har vi redan bestämt. Vår lillebror lär spöa skiten ur oss, för han ville haka på. Förvånansvärt nog satt serven inte alls tokigt. Det dammade av rött grus och alla rutiner satt som i ryggmärgen än. Skrapa med foten, slå upp bollen, dänga racket i nätkanten efter sista volleyn. Äga banan, fast ändå inte. Hänga sig över staketet till andra banan och dricka vatten ur slangen. Väga på insidan av foten. Träffa helt jävla orent och ta sig för pannan. Jag skulle behöva en sweetspot stor som en tältduk för att träffa rent. Som att återvända men ändå ha rest bort.

Och med du menar jag jag

Du får vara precis som du vill vara. Du får, och bör, vara unik. Unik är tvåtusentalets nyckelord. Alla ska vara det. Vi hedrar och saluterar det unika. Du får med rätta vara lite egen, bara du inte är lite udda. Du får vara särskild. Särskilt vacker får du definitivt vara. Du kanske inte bör vara särskilt särskild. Du får absolut vara originell, men du bör inte vara ett original. Du får definitivt vara avant-garde, bara du är det inom en väl etablerad konstform. Du får gärna vara en riktig karlakarl som snusar, svär och dricker bira, bara du gör det med ett fniss på läpparna och ett par anorektiska extremiteter på din kropp. Du får gärna vara sjusärdeles, bara du inte för ett sjuhelsikes. Ja, du får gärna ta för dig kvinna, bara du gör det tyst och försynt.

Pappas mat mammas böcker

Örnen har landat, fast jag är väl mer av en sparv. Hur som helst, Hässelbyen under fötterna och mamman och pappan som yra höns. Alltid när man kommer hem. Du har väl nyckel? Tänk på att det bara var nio grader inatt! Glöm inte att ställa in mjölken är du snäll. Asså, jag har ju övat sen jag var nitton på att göra de där sakerna själv så det ska nog gå bra. Katten sover i en Jetson och vi dricker whisky framför TV:n. Ja, om kvällarna alltså. Under fötterna, det är fint när det är som vanligt, men också skönt att veta att det här är en mellanlandning. Första juli första juli första juli.

Så. Jävla. Mycket. Tvätt.

First, are you our sort of a person?

Hewitt-Nadal (hjärta hjärta Nadal) är ett bra recept när semesterhysterin gnager en. Stackars lilla vän, var Eurosport det bästa du kunde komma på? Nej då. Jag har shoppat mig lycklig på Tjallamalla också, en orange liten skjorta från Blimey är min. Det känns förvisso inte alls som att kärleken väntar men jag ska nita Kent när jag orkar sträcka mig bort till stereobänken. Ikväll blir det omoralisk torsk till middag och sen är den här framgångssagan till måndag slut.

Jävla hörnflagga

Det har gått en dag, en dag! på min semestervecka och jag är stressad. Det här suger. Varför kan jag inte slappna av? Mitt huvud maler igenom sörjan av Saker Jag Borde Ha Gjort och Göra utan tillstymmelse till resultat och jag blir GALEN. Jag vill inte göra dem och jag behöver inte, FATTA DET. Jag vandrar omkring som en äggsjuk höna och är stressad. Jag har en ledig vecka på typ det här året, och den är nu. I teorin har jag haft många lediga dagar, men jag har i praktiken en vecka ledigt från mitt satans jävla horsamvete och jag fuckar upp den också! Jag blir så jävla trött, utroptecken!

Å Modesty

"Visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är", sa Knyttet att någon sagt. Nalle Puh? Kan han verkligen läsa? Skit samma, sluta yra. Det känns helt rätt att vara klyschig så here goes, min bokhylla är verkligen mitt liv. Jag har mina idéer för den men den är ofärdig och för liten. Det saknas ett hyllplan. Asså på riktigt, jag har försökt ersätta den lilla plutten med en skruv men allting brakar ihop. Den coolaste boken i hyllan är lånad (kanske av Leo?) och den bästa är sönderläst. På någon rökig bar i Berlin häromveckan bestämde vi oss dessutom för att inreda en av våra bokhyllor som skohylla, med lutande små fack för våra finaste skor, att ha som dekoration i vardagsrummet när vi flyttar ut på Ön. Vad betyder det? Holmskan skrattade och föreslog att vi kunde ha Den Sunkiga BH-väggen mitt emot Den flashiga Skoväggen. (Fattar inte hur jag skulle kunna ha material till det.) Men grejen är, hur röjer jag upp? Bland pinsamma kioskvältare och snustorr kurslitteratur, hur röjer jag upp? Antikvariatlänken är rätt schysst. Jag tänker behålla mina Agent X9 på hedersplatsen.

Konsten att hänga ut

I en hög på Holmskans golv, där jag sitter med magen proppfull av biscotti. Jag kan rapportera att det är übertrött i herrskjortans dag idag. Det är viktigt med ett tema. Jag valde det. Först vaknade jag, och luktade sprit. Sen låg vi i parken, och luktade sprit. Sen gick vi till affären, och letade efter russin (och luktade sprit). Sen åt vi maten och russina och kakorna och låg i soffan och ja, fyll i resten. Här ta en kaka till sa just fröken bredvid mig, så ser ni? Det är inte mitt fel. Min kind är lite mindre svullen men läppen fortfarande sprucken. Berlinskan och O i soffan, Holmskan i den svarta skinnfåtöljen. Jag på golvet, alltså. Vi har sett Kiss Kiss Bang Bang och nu är det X-Men på TV. Asså, Robert Downey Jr, I'm all pro. Jag önskar, och önskar inte, att jag hade fått ett Big kiss my warrior.. i luren. För att jag känner igen mig i hela slit-och-släng-grejen, kanske. Det här kommer att arkiveras under Saker Jag Säger Utan Att Ha En Aning.

För kvällens anekdot står Holmskans kompis Holmskan #2. Inget släktskap föreligger.

Jo alltså. Det är påsk i stan och Holmskan #2 bestämmer sig för att äta lite godis. Till slut har hon ätit så mycket att hon tror att hon kanske måste kräkas lite och uppsöker därför närmaste toalett, nämligen sin egen. Hon var vid tillfället relativt nyinflyttad och hade ett tag tyckt sig känna äckliga lukter i badrummet, oavhängigt mängden skrubb och puts. Nåväl, halvvägs ner med huvudet i porslinsulrik kikar Holmskan #2 upp under kanten och får syn på en väl gömd men MAJOR kissavlagring. Eftersom hon ändå redan mådde illa kan man tycka att det inte borde ha spelat så stor roll, men istället för att påskynda processen kommer hon av sig i ren förvåning. Det slutar med att hon skrubbar rent hela toalettstolen en gång för alla och glömmer bort att hon mådde illa.

Det har varit en sån dag, ja, när allting är så roligt att man bara dör.

Tredagars

Det blev tågresan från helvetet. Bakfull, nej full, mitt emot en mamma med två olagligt små barn och en förtjänad huvudvärk av rang. Av outgrundlig anledning tyckte jag att det var en fantastisk idé att ha förfest hemma hos mig i fredags fast jag skulle upp och åka tåg igår, varför jag vadade i glas och snusk.

Ett x2000-äventyr senare landade jag hemma. Jag landade. Hemma. Stockholm darrade och jag stod på centralen med tiotusen väskor i armarna och tiotusen kineser med hammare i mitt huvud och de var också hemma. Tiotusen glädjetårar i mitt hjärta, men de hann jag inte gråta. Det var folkfest och marathon och umpa-umpaband utanför västermalmsgallerian och O och allt det där. Jag hann få i mig lite lunch, byta om, samla ihop några vackra delar igen och måla över de andra innan det var dags att kasta sig ut mot Älgö på Barndomsväns tjugofemårskalas. Det kändes väl sådär lagom kul att skumpa saltsjöbana och skärgårdsbuss men jävlar vad det var värt det när vi kom ut.

På en gammal gård med syrener och glitterviken och linneservietter och vänner är det så värt det. Lite gammalt, mycket nytt, så många ämnen man kan prata om. Psykosemantisk terapi, kan det ha varit det? Nej det låter ju helt vansinnigt. Jättemygg, Debussy, seglarskola och storebröder. Brodern, som inte är min, berättade att han lurat mig att uttala en massa ord fel när vi var små, jag kanske tre och han fem, och att min pappa hade blivit arg på honom. Jag tror att Lena Nymans efterföljare var på festen också, för jäklar i min låda den rösten. Sen, gammal gammal klasskompis som vuxit upp, blivit man och mycket rar. Vi bara skrattade när vi såg varandra, båda alldeles mycket längre än i våra väldigt korta dar.

Vi ramlade hem medelst delad taxi när solen för länge sen gått upp och när jag traskade fram längs Fridhemsgatan och speglade mitt HellyHansen-klädda jag i resturangfönstren såg jag allt där i. Stolar, bord och flätor i lagom jämna rader och ja, det här ska nog ordna sig.

Idag, bakissöndag med Holmskan och Berlinskan, som är i stan på kortbesök innan det slutliga återtåget. Så fint så fint så.

Kärlek.

uppåt framåt älskade s

Nej. Den här dagen händer inte. Nivån på den här morgonen, nej det här händer inte.

Med en Irish coffee

Min lägenhet fortsätter att vara hotell. Okej, motell. Lågbudget med mysig atmosfär. Hittills idag, fika med Elise, David, Erika, senare Malli å Ullis, Mademoiselle och G, Tias och Nalle. Vinet är i kylen och det finns biscotti i en jättestor påse. Jag har en spricka i underläppen. När jag synade min torkade blodbefläckade spegelbild imorse såg jag ut att ha varit i slagsmål. (Jamen usch vad äcklig jag är, sluta genast att läsa.) Sen mindes jag slagsmålet med mediaspelaren igårkväll och kände det uppenbara i förlusten. Solen öser ner över oss och ikväll vi ska dansa tills den går ner bakom oss.

Kärlek.

Damn it feels good to be a gangsta

Igår genomfördes en Mycket Bra Misslyckad Kväll. Jag bjöd Nalle på en av mina egenkomponerade middagstips, till mitt försvar inte riktigt med flit. Han anlände till casa Haraway mitt i maten och fick sig således en egen tallrik [tarrick] broccoli och äggmacka. Vad ska jag säga, kylskåpsrensartider. Sen var tanken att se Ciudad de Dios med lovely Eff, men tekniken voro icke helt på vår sida. Trots den enorma tekniska kunskap vi besitter emellan oss kunde vi till slut ändå bara välja på följande alternativ:

- Ljud och text utan bild
- Ljud och bild utan text
- Ljud, bild och text i osynk

Till våra enorma kunskaper hör inte portugisiska, varför textremsa var essentiell. Det löste sig till slut. Vi såg världens roligaste film Office Space istället. Freeware - Man, 1-0.

Då jag begär semester

Givetvis:

24/6 –Rikard Wolff
2/7 –John Ajvide Lindqvist
7/7 -Zanyar
20/7 –René Vázquez Diaz
21/7 –Alice Timander
2/8 –Gellert Tamas
5/8 –Inga-Britt Ahlenius
9/8 –Lena Nyman (hjärta hjärta Lena!)

Bored

Jag blir alltid uttråkad. Innan vi ens promenerat klart, druckit upp, dansat hela dansen. Därför tänkte jag, en annons för att smalna av?

Vildsnöre till teknologkofta söker dig, unge man (eller kvinna?) med fäbless för bob dylan och femtiotalsmöbler, som besitter en bred konversationsförmåga och kan tungkyssas.
Svara med foto men snabbt innan jag tröttnar.

Listan på egenskaper jag skulle vilja addera blir löjligt lång varför jag låter bli. Kort: Du ska vara som mina vänner.

På lörda' go vänner, då kommer jag hem för alltid! Då åker mjölktåget från slätta till stada och jag landar på Alströmergatan där livet är sweet och O lagar rattatujj åt mig.