fredag, december 29, 2006
Det råder sorgepanik i det Harawayska hemmet! (Mitt alltså.) Att jag bloggar nu är bara på lånta fjädrar. Igår vid lunch fick katterna för sig att dansa rumba på matbordet och Sulan är ju inte så graciös precis. Ett helt glas vatten rakt ner i tangentbordet senare och många hundra tårar och bannor men ändå inget liv i datorn. Den står på tork nu och förhoppningsvis har den överlevt syndafloden. (Jorå, Sulan lever.) Jag har stillat mig med abstinensen är svåruthärdlig och andtrytande. Jag kämpar gott folk. Håll till godo så länge med brottstycken på lånta apparater.
torsdag, december 28, 2006
Det är väl inte knas men jag tycker ändå inte om det
Det här med att R-hatt försvinner när man integrerar över en sluten slinga?
Lång väg hem
Status: handful of lightning a hat ful of rain. Återkommer. (Bildkodning alltså, se på fan.) Som man badar får man cykla.
onsdag, december 27, 2006
Foka på rätt grejer nu bruden
Några nya saker:
-öppenhet
-lättsamhet
-ord, ordordord
-mod
-styrka
-them there eyes
Need I say more? Jag är bevisligen dum i huvudet. Det är idag, idag, det var igår, igår. Det finns nya saker.
Puss.
-öppenhet
-lättsamhet
-ord, ordordord
-mod
-styrka
-them there eyes
Need I say more? Jag är bevisligen dum i huvudet. Det är idag, idag, det var igår, igår. Det finns nya saker.
Puss.
tisdag, december 26, 2006
-
Det som var närmast en gång är icke längre. Det bara är icke så, längre. Det fanns inte som sanningen -sanningen fanns i det. En gång bodde det i mig, utan detaljer bodde det där, av vassa ting i mellangärdet när jag la mig om morgonen. En gång var tiden evig, var jorden platt av pur vetskap. Det som var var sant för evigt, behövdes inte bli ifrågasatt. Den gången, den gången. Den gången bleknar bort. Utdragna seglivade hårslitande långsamma, så långsamma, gummisnoddsdagar. Dagar blev till timmar och timmar till sekunder. Sekunderna till telefonsamtal, emellan andra ting i livet. Det har blivit något som kan stoppas in, förvaltas i förbifarten och kanske till och med förbises, om det passar bättre till något annat. Askgråa detaljer i skuggorna kring fötterna, kring händerna, kring skivorna i lådan och kring halsen när jag sover. Jag trodde att jag skulle dö om jag lät det blekna bort. Jag trodde att jag skulle dö om det närmaste blev avlägset, om sanningen förvrängd, om detaljerna fick framträda i all sin sylvassa skärpa. Jag trodde att jag skulle dö där och då, i mina röda lakan med stjärnor på. Det slinter mig fortfarande ur händerna, liksom telefonsamtal för telefonsamtal. Jag tror att jag dör en smula för varje gång, fast det är förmätet för tjugofemåringar att prata om döden. Jag trodde det ändå, där och då. Det är bara icke längre och ändå lever det, bortbleknat och förbisett, på varsin sida telenätet. Det är det sorgligaste jag vet och jag kan inte sluta tänka på det ikväll.
Kära Knyttet
Är vi inte för roliga säg, ylar i kapp och turas om att bedyra den andra om dennes förträfflighet, allt medan vi frenetiskt skakar på huvudet åt komplimanger och låter dem rinna av oss som vatten på gäss. Är du en gås? Är jag en? Varför lyssnar du inte på dig? Är jag verkligen så k o r k a d som jag säger, jag lyssnar ju inte på mig? Är vi gäss eller människor? Nu skärper vi oss. Nu vågar vi vila i oss själva och sansar oss några kilo. Det är liksom dags. Det har varit dags länge nu.
Nivån
Jag har ont i magen. Ja, skräll, jag vet. Dessutom har jag en hemsk julklapp kvar att köpa, minst två mail till smart valda institutionstomtar jag måste komponera samt ett fullständigt överdådigt dåligt samvete att ta itu med. Jag känner mig som en badring. Eftersom tiden är knapp och stressen plötsligt blev påtagligt förhöjd tänker jag rationalisera bort träningen. HUR BLEV DET SÅ HÄR? En gång var jag frisk i huvudet. Jag reflekterade aldrig över min kropp. Den fanns bara där under mitt huvud, spetig och plattbröstad och utrustad med jävligt långa armar. Nu tycker jag att jag är kass, dålig, vedervärdig, äcklig, snorig, vidrig, slemmig, tjock, fläskig, oren, gyttjig och KORKAD om jag inte tränar. HUR BLEV DET SÅ HÄR? Jag har minst tio viktiga saker att ta itu med idag (och här sitter man och bloggar, idiot) och ändå är det ett satans gymbesök som tar mest plats innanför pannloben. Det är ta mig fan inte klokt. Nu skiter jag i det. Eller nej, det går ju inte, men jag får väl stå ut då, med att jag är kass, dålig, vedervärdig, äcklig, snorig, vidrig, slemmig, tjock, fläskig, oren, gyttjig och KORKAD.
måndag, december 25, 2006
Julklapparna
- Ockrafärgade skinnhandskar och halsduk, tydligen ett helvete att hitta i rätt nyans. Från M&P. Efterlängtat.
- Skitsnyggt träningslinne med guldinslag, tack som fan Señorita! I vår blir det glamourtema på World Class Slussen.
- Pamuks "Snö" från M. Jag gav henne Pamuks "Istanbul". Vi skrattade gott.
- Tekopp och fat i Berså, till den något eklektiska samlingen i samma serie. Från syskonen.
- Silverberlock från brorsan, blingbling är alltid välkommet.
- Linneservietter från Mormor. Saknas: matbord, matsilver, högryggade stolar och såssnipa. Finnes: middagsgäster.
- Tomteburk med chokladhjärtan från Gunilla på jobbet. Man kanske kan ha stilton i den nästa år.
En kalasfin juldagsafton alltså, mer gt's och mer choklad men färre barn och hundar. Imorgon ska jag springa ett varv kring jorden. Millan har lovat att hänga på. Väl? Kom igen nu sis.
"Man väljer en julklapp som väger lite och ser hygglig ut. Som när man väljer tjej."
Jag skulle kunna skriva något raljerande om igår. Något om röran kanske, om de kraschade julgranskulorna, om piratskeppen, om julklappslotteriet, om mandarinkriget och vindruvorna som bodde i en liten kusins ficka, om hundarna som åt upp katterna och om morfar som sjöng snapsvisa efter snapsvisa för sig själv vid bordsänden. Jag skulle kunna skriva något om mormors sista-minuten-inslagning, om tomteverserna som skulle komponeras till julbordet, om gallskriken när julmusiken överröstade Sagan om ringen, om lagrad rom och alldeles för starka gt's, om slaget vid trivial pursiut som började med en stilla undandragning från syskonen Haraways sida och slutade i släktfejd med hytta armbågar och utspillda drinkar. Jag skulle kunna skriva något om diskussionen mig och min moster emellan, om liberalfeminism kontra ultrafeminism, vilken jag tycker att jag skickligt manövrerade mig ur genom att gå på toaletten. Jag skulle kunna skriva något om ljudnivån. Eller kanske något om den krypande anorektiska påminnelsen som undanstagslöst knackar mig på axeln varje gång jag ätit för mycket. Oavsett skulle det inte spela någon roll idag, för nu är det över. Jag tror varje år att jag har överdrivit året innan, att jag egentligen verkligen vill att det ska vara rörigt och hetsgt på julafton, att jag skulle sakna vansinnet om det uteblev. Varje juldag sitter jag som jag gör nu; glad att det är över.
Jag saknar er vänner, trots tusentalet sms som flög genom etern igår.
Ikväll ska vi ligga under granen tillsammans. Vi ska äta familjen Haraways julbord och dela ut våra egna klappar. Jag ska vara barnsligt pirrig i magen och sakna en västligare jul jag aldrig har upplevt. Min syster ska stryka luggen ur pannan och äta på samma chokladbit i en halvtimme och skratta med ögonen. Min bror ska sätta upp fötterna mot bordskanten och hitta på roliga historier. Min pappa ska skjuta ner glasögonen på nästippen och fråga om någon vill ha en cognac. Min mamma ska försvinna in i en bok som hon fått och börja svara enstavigt på frågor, tills hon förtjust och oannonserat hittar ett stycke som hon läser upp högt. Det kommer kanske att handla om Ådalen 1931. Tillsammans ska vi i alla fall vara och jag ska högtidligt skita i allt jag tycker om den blå kärnfamiljens dunkla baksida och bara njuta av framsidan, som ju är den enda jag egentligen känner till.
Precis så. Men jag saknar er vänner, och en västligare jul.
Jag saknar er vänner, trots tusentalet sms som flög genom etern igår.
Ikväll ska vi ligga under granen tillsammans. Vi ska äta familjen Haraways julbord och dela ut våra egna klappar. Jag ska vara barnsligt pirrig i magen och sakna en västligare jul jag aldrig har upplevt. Min syster ska stryka luggen ur pannan och äta på samma chokladbit i en halvtimme och skratta med ögonen. Min bror ska sätta upp fötterna mot bordskanten och hitta på roliga historier. Min pappa ska skjuta ner glasögonen på nästippen och fråga om någon vill ha en cognac. Min mamma ska försvinna in i en bok som hon fått och börja svara enstavigt på frågor, tills hon förtjust och oannonserat hittar ett stycke som hon läser upp högt. Det kommer kanske att handla om Ådalen 1931. Tillsammans ska vi i alla fall vara och jag ska högtidligt skita i allt jag tycker om den blå kärnfamiljens dunkla baksida och bara njuta av framsidan, som ju är den enda jag egentligen känner till.
Precis så. Men jag saknar er vänner, och en västligare jul.
Det började med portvin klockan 12
Jag är hemma. Ett tag trodde jag inte att jag skulle överleva. Nu är det över. Jag tror att jag är döv på ena örat. Imorgon börjar julefriden.
lördag, december 23, 2006
Ja, allt är som vanligt
-Hur går det här då?
-Det är katt som vill in.
-Luktar det inte lite bränt?
-Att griljera en skinka är som att återinträda i atmosfären.
-Jag hatar Christer Fugelsang.
-Ge mig den där kniven.
-Hallå ska nejlikorna brinna eller!
-Så fort kan det inte gå. Och jag tycker att Christer verkar vara en genomtrevlig person, sådetså.
-Akta mandelflarnen, tårtjävel, jag hatar den här tårtan.
-Nästa år firar vi i Skåne.
-Nästa år kan vi väl äta på donken.
-Nån borde verkligen ta ut den där skinkan nu.
-Aj som faan!
-Pappa skinkan är klar.
-Inte den, den är slö.
-Det är klart, den är ju död.
-Inte grisen, kniven. Kniven är slö.
-Så skinkan är klar i tid i år.
-Varför då?
-Det är katt som vill in.
-Luktar det inte lite bränt?
-Att griljera en skinka är som att återinträda i atmosfären.
-Jag hatar Christer Fugelsang.
-Ge mig den där kniven.
-Hallå ska nejlikorna brinna eller!
-Så fort kan det inte gå. Och jag tycker att Christer verkar vara en genomtrevlig person, sådetså.
-Akta mandelflarnen, tårtjävel, jag hatar den här tårtan.
-Nästa år firar vi i Skåne.
-Nästa år kan vi väl äta på donken.
-Nån borde verkligen ta ut den där skinkan nu.
-Aj som faan!
-Pappa skinkan är klar.
-Inte den, den är slö.
-Det är klart, den är ju död.
-Inte grisen, kniven. Kniven är slö.
-Så skinkan är klar i tid i år.
-Varför då?
Komprimerat
Jobba => teater (om ni inte redan gissat "En Midsommarnattsdröm" på stads) => middag på Grill=> drinkar på Grill=> drinkar på Inferno=> taxi hem=> lösbröstprovning i hallen=> lösbröstdekoration i vardagsrummet=>slut. Skulle inte syndaren få vakna sent?
Rad 3, balkong
För övrigt ser jag många likheter mellan min mormor (Hanta-häxan) och Rikard Wolff i sina mest raljerande stunder.
Men låt mig berätta om Sköna Helena! Sköna Helena är en sån som har håliga strumpbyxor. Svarta håliga med flit och ögon lika håliga som dem. Helena, smalaxlade slokörade bredkäftade Helena, är undernärd trots att hon äter pizza och svär åt sin far. Så tanig kan bara en missförstådd vara. Hon har utväxt från roten och ingenting avslöjar henne lika dramatiskt pinsamt som det askblonda strecket strax ovanför örat. Ögonbrynen är koleriskt ifyllda i det sorgligaste svart, naglarna nerbitna, kjolen rödrutig, alldeles kort. Den är inte ens en kjol. Hon är en trasa. Oavsett bakgrund, parkbänk, är hon en trasa. Hon pratar i könsord och sjunger sina sånger i uppjagade tonarter nära högt strukna c. Den hon älskar hatar henne, för att hon är ful. Den hon älskar är pudelrockare. Helena sitter med kutig rygg och flaskan i halsmandlarna på staketet till dansbanan, iförd ungdomens trots och ålderdomens hat. Mitt emellan utkämpar osäkerheten sitt ändlösa krig. Vi kan leka hund. Du får slå mig, piska mig, vansköta mig om du vill. Skogsstjärnan glimmar i natten, strupen, det är syndens beckmörkt där nere, aldrig nog. När någon går ifrån henne ropar hon efter –mer sprit! i falsett och hittar någon annan i sovsäck att ta hand om. Hon ser inte Puck, men vet ändå att världen lurar henne. Sin bästa vän misstror hon, med goda skäl. Helena är en sån som misstror och misstros. Hon har för kort kjol och skor på platå. Hon gör bort sig när hon dricker och låter den hon inte älskar pulla henne mot staketet vid dansbanan fast hon hade bestämt sig i förväg för att inte göra det, igen. Helenas älskare älskar en annan och det är alltid den edsvurna. Den edsvurna bästa, bästa för alltid, sviker både drömmen och verkligheten, i drömmen och i verkligheten. Jag lägger mig ner ett slag, så slipper jag mig själv tills det blir dag. Och Helena längtar blodet ur sin unga kropp. Hon är en sån som har håliga strumpbyxor. Håliga med flit.
Men låt mig berätta om Sköna Helena! Sköna Helena är en sån som har håliga strumpbyxor. Svarta håliga med flit och ögon lika håliga som dem. Helena, smalaxlade slokörade bredkäftade Helena, är undernärd trots att hon äter pizza och svär åt sin far. Så tanig kan bara en missförstådd vara. Hon har utväxt från roten och ingenting avslöjar henne lika dramatiskt pinsamt som det askblonda strecket strax ovanför örat. Ögonbrynen är koleriskt ifyllda i det sorgligaste svart, naglarna nerbitna, kjolen rödrutig, alldeles kort. Den är inte ens en kjol. Hon är en trasa. Oavsett bakgrund, parkbänk, är hon en trasa. Hon pratar i könsord och sjunger sina sånger i uppjagade tonarter nära högt strukna c. Den hon älskar hatar henne, för att hon är ful. Den hon älskar är pudelrockare. Helena sitter med kutig rygg och flaskan i halsmandlarna på staketet till dansbanan, iförd ungdomens trots och ålderdomens hat. Mitt emellan utkämpar osäkerheten sitt ändlösa krig. Vi kan leka hund. Du får slå mig, piska mig, vansköta mig om du vill. Skogsstjärnan glimmar i natten, strupen, det är syndens beckmörkt där nere, aldrig nog. När någon går ifrån henne ropar hon efter –mer sprit! i falsett och hittar någon annan i sovsäck att ta hand om. Hon ser inte Puck, men vet ändå att världen lurar henne. Sin bästa vän misstror hon, med goda skäl. Helena är en sån som misstror och misstros. Hon har för kort kjol och skor på platå. Hon gör bort sig när hon dricker och låter den hon inte älskar pulla henne mot staketet vid dansbanan fast hon hade bestämt sig i förväg för att inte göra det, igen. Helenas älskare älskar en annan och det är alltid den edsvurna. Den edsvurna bästa, bästa för alltid, sviker både drömmen och verkligheten, i drömmen och i verkligheten. Jag lägger mig ner ett slag, så slipper jag mig själv tills det blir dag. Och Helena längtar blodet ur sin unga kropp. Hon är en sån som har håliga strumpbyxor. Håliga med flit.
fredag, december 22, 2006
Skitsnack och klappar
Lunch med O och G och gänget är samlat. G är i stan över jul, fina G med vassa rocken, snabba glajjerna, stora skrattet, stora hjärtat. Alla ska få flygplan i julklapp. Kraschsäkra radiostyrda flygplan från teknikmagasinet. Alltså alla. De man tycker riktigt mycket om får två.
torsdag, december 21, 2006
29"
Nivån på dagens bloggande är lågt. Tema: ytligt och neggo. Ändå är jag glad som en stropp (hej hopp).
Jag köpte nya byxor. För ett år sen ungefär, i oktober 2005, fick jag nog och for hem. Hem betydde hem till mina föräldrar och jag for ifrån Linköping, som jag klandrade för lite allt möjligt stackars slättastad till blåshål. Hur som helst fick jag nog och for hem. Innan dess satt jag vid mitt stulna köksbord i jordvallsettan och grät okontrollerade floder och sen kom Mademoiselle och G för att hålla emot. Jag ringde psyk, grät ännu mer. Att jag trodde att allt var över var som om det bara blev värre. Tåget till arkivet var det längsta någonsin, kanske hundra timmar långt. Sen satt jag vid köksbordet hemma och grät, fast det är i björk och inte alls stulet. Mina byxor passade perfekt och jag passade inte alls. Inte in i någonting. Triangelklossar i cirkelsegment, ladies. Triangelklossar i cirkelsegment.
Mina perfekta byxor passar inte längre. Inte om inte jag är en korv och det här med prinskorvar och flickor har vi redan avhandlat. Jag är ingen korv. Mitt bord är fortfarande stulet men brottet troligtvis preskriberat och jag bor ändå med en jurist som kan rädda mig från lagens långa slemmiga arm. Nu sitter jag vid mitt köksbord och skrattar. Ibland gråter jag lite men det skyller jag på hormoner (och min vita medelklassbakgrund). För att kunna skratta ändå lite mer, hela vägen från banken, köpte jag nya byxor och den här gången är jag tillbaks. Samma storlek, samma kanal. Det var jobbigt. Det var värt det.
Over n' out for today
Jag köpte nya byxor. För ett år sen ungefär, i oktober 2005, fick jag nog och for hem. Hem betydde hem till mina föräldrar och jag for ifrån Linköping, som jag klandrade för lite allt möjligt stackars slättastad till blåshål. Hur som helst fick jag nog och for hem. Innan dess satt jag vid mitt stulna köksbord i jordvallsettan och grät okontrollerade floder och sen kom Mademoiselle och G för att hålla emot. Jag ringde psyk, grät ännu mer. Att jag trodde att allt var över var som om det bara blev värre. Tåget till arkivet var det längsta någonsin, kanske hundra timmar långt. Sen satt jag vid köksbordet hemma och grät, fast det är i björk och inte alls stulet. Mina byxor passade perfekt och jag passade inte alls. Inte in i någonting. Triangelklossar i cirkelsegment, ladies. Triangelklossar i cirkelsegment.
Mina perfekta byxor passar inte längre. Inte om inte jag är en korv och det här med prinskorvar och flickor har vi redan avhandlat. Jag är ingen korv. Mitt bord är fortfarande stulet men brottet troligtvis preskriberat och jag bor ändå med en jurist som kan rädda mig från lagens långa slemmiga arm. Nu sitter jag vid mitt köksbord och skrattar. Ibland gråter jag lite men det skyller jag på hormoner (och min vita medelklassbakgrund). För att kunna skratta ändå lite mer, hela vägen från banken, köpte jag nya byxor och den här gången är jag tillbaks. Samma storlek, samma kanal. Det var jobbigt. Det var värt det.
Over n' out for today
Skit
Det verkar inte bättre än att min plan (ursprungligen Raras) går i spillror. Snart får man inte ensamadoptera från Kina om man är:
-överviktig
-depressiv
-ogift
Vår chans att fördärva ett barn har således krympts med många procent. Jag är förvisso inte överviktig (än) men hur var det med depressivitet och giftermål, ehrm ja.
Neggo.
-överviktig
-depressiv
-ogift
Vår chans att fördärva ett barn har således krympts med många procent. Jag är förvisso inte överviktig (än) men hur var det med depressivitet och giftermål, ehrm ja.
Neggo.
onsdag, december 20, 2006
tisdag, december 19, 2006
Arbetsmoral
Det är hektiska dagar på jobbet så här innan jul. Folk uträttar* de märkligaste ärenden och det är inte bara intelligensreserven som är här inne, I tell ya. Jesus vad folk är.. nej, ordlös. E föreslår elchockstekniker för att lära dem. Jag transformeras till en människohatare. Tungt och komplett människoförakt. Det är fruktat osnyggt och inte sunt för någon med en redan ganska stor cynisk ådra. Som tur är dyker efterlängtad utlänning upp i stan ikväll och har lovat att dansa på mina tår. Jag väljer musik (Dylan såklart, totalt indansant) och han demolerar mina fötter. Knäppt bra deal.
*Med uträttar menar jag strösslar våra skrivbord med handskrivna blyertsanteckningar från förr. Ta hand om det här.
*Med uträttar menar jag strösslar våra skrivbord med handskrivna blyertsanteckningar från förr. Ta hand om det här.
måndag, december 18, 2006
Hålla andan igen
Strax innan jag kliver ut från toaletten i den snofsiga entrén med sjöutsikt fastnar jag med stövelns blixtlås i strumbyxorna, de tunna blanka svarta som jag valde framför ett par mer gedigna stickade imorse, och katastrofen är ett faktum. En lång maska sträcker ut sig från smalbenet upp mot låret. Jag får panik, fullständig panik. Nervöst och fåfängt försöker jag hålla emot och önska bort revan, mentalt förtränga den och på så sätt undvika att förlora fattningen, som redan innan toalettbesöket varit aningen, eh, ofattad. Så jag står halvböjd över mina söndertrasade strumpbyxor, detta gissel till kvinnofängelse, och nyper mellan tummen och pekfingret den sista gnuttan hopp. Men nej. Förödelsen är oundviklig. Jag förvandlas från preppy till trash på trettio sekunder. Peripeti, vänner. Allt vänder. Sen sitter jag med benen i kors och skyler min demolerade vänstersida med hjälp av högerbenet (som efter ett tag ger efter och somnar snällt på plats) medan jag så glatt och entusiastiskt och seriöst och intresserat jag förmår svarar på frågor om karriärsvisioner och omkodningsmetoder. Och vet ni, jag gillare. Det gör inget att jag fick halta tillbaks till jobbet på bara ett vaket ben.
söndag, december 17, 2006
Årets julklapp
Till Knyttet och C och H (den lånta H som jag inte alls känner men känner så mycket för ändå), till er fina som borde hålla världen mellan era fingrar, dricka det renaste vatten och sjunga de klaraste toner, till er fina som får mitt liv att kantas av rosarött och utbyte, till er fina som bara gör mänskligheten en tjänst genom ert endaste finnande, ert tillfinnande, ert mod er vilja er givmildhet och er intelligens; jag önskar er allt i julklapp. Allt som ni skulle vilja ha, allt ni behöver och borde få. Det är lugna nätter, ljumma dagar, ljusa kvällar och en nära morgon när allt kommer omkring. Jag hoppas så innerligt att ni får allt som ni förtjänar. Finaste ni.
Pluto!
Egen gran! Vi har varit och köpt gran, den första egna granen. Stort. Killen som sålde den skrattade åt oss. Varför då? Han stod där och sålde den ju, borde inte vi ha skrattat åt honom? Sen halkade vi hem på den vinterfrusna asfalten och det är väl det närmaste snö vi kommer i år, frostig asfalt. Nu står han på balkongen och hänger ut sig, innan vi ska till att pynta 'an imorgon. Vi har ingen fot än, nej, här görs saker lite i hullerombullerordning.
Nu ska jag åka och slåss med Maria. Jag är skitduktig, tränar tre gånger i veckan. Däremellan varvar jag med lussekatter, en sisådär femton varje gång.
Egen gran!
Nu ska jag åka och slåss med Maria. Jag är skitduktig, tränar tre gånger i veckan. Däremellan varvar jag med lussekatter, en sisådär femton varje gång.
Egen gran!
lördag, december 16, 2006
Jag -Sara
Jag sätter mig på hästen vid Blasieholmstorg. Den är stor, bronskall och stel och stor. Den har stått där för länge. Jag funderar på om jag får. Man borde få. Dylans nasala stämma får mig att önska att jag hette, nej att jag vore, Sara. Sara, Sara!
I laid on a dune, I looked at the sky,
When the children were babies and played on the beach.
You came up behind me, I saw you go by,
You were always so close and still within reach.
Men jag sitter på en häst och ser ner på gatstenen. Får jag? Å ena sidan ditt å andra sidan datt och Strömparterrens blötsvarta vatten rinner förbi och viskar, du får, du får. Sara, Sara!
Sara, Sara,
Whatever made you want to change your mind?
Sara, Sara,
So easy to look at, so hard to define.
Det är mörkt, kallt och mörkt och håret är blött, som vattnet vid Operan, som ögonvitor i vinden jag känner dem. Sara, Sara! Jag tänker att jag får, för Sara är en nymf och jag kan också få. Jag minns inte hur jag mötte henne en gång.
Sara, oh Sara,
Glamorous nymph with an arrow and bow,
Sara, oh Sara,
Don't ever leave me, don't ever go.
Så jag får lov och kliver ner, slänger mig över räcket ner i vattnet, känner det isande kalla strömma över mitt huvud mina öron mina ögonvitor fylls till randen av Sara, Sara! Tack.
I laid on a dune, I looked at the sky,
When the children were babies and played on the beach.
You came up behind me, I saw you go by,
You were always so close and still within reach.
Men jag sitter på en häst och ser ner på gatstenen. Får jag? Å ena sidan ditt å andra sidan datt och Strömparterrens blötsvarta vatten rinner förbi och viskar, du får, du får. Sara, Sara!
Sara, Sara,
Whatever made you want to change your mind?
Sara, Sara,
So easy to look at, so hard to define.
Det är mörkt, kallt och mörkt och håret är blött, som vattnet vid Operan, som ögonvitor i vinden jag känner dem. Sara, Sara! Jag tänker att jag får, för Sara är en nymf och jag kan också få. Jag minns inte hur jag mötte henne en gång.
Sara, oh Sara,
Glamorous nymph with an arrow and bow,
Sara, oh Sara,
Don't ever leave me, don't ever go.
Så jag får lov och kliver ner, slänger mig över räcket ner i vattnet, känner det isande kalla strömma över mitt huvud mina öron mina ögonvitor fylls till randen av Sara, Sara! Tack.
Och s. 232 i Cheng är inte till någon nytta
Om jag har vektorpotentialen i en punkt som en sammanslagen summa av potentialer orsakade av en strömförande slinga lite på härsen och tvärsen i rummet, varför kan jag inte bara rotera den för att få elektromagnetiska flödestätheten i samma punkt? B = curl A. Juh. Varför blir det helt galet när jag gör så? Det borde väl inte spela någon roll att A inte är homogen i hela rummet om jag ändå bara söker B i en punkt? This shit is driving me nuts. Jag har aldrig gillat Biot-Savart-killarna, tvinga mig inte till detta.
Fasaden
När man inte har sett byggnadsställningen utanför sitt köksfönster i dagsljus, trots att den stått uppmonterad i en vecka, är det måhända läge att fundera över hur mycket man är hemma. Å kom ljusare tider. Nu genast. Jag dör. Men det känns ju lite sådär att det ska stå gubbar och kika in i vårt kök... för det är säkert gubbar och de kommer säkert att kika. Norrväggen (eller vilket väderstreck det nu är) kommer att bli fin i alla fall och det är bra. Vitare än vitt ska rappet rinna, vackra lilla människa!
Okej, jag har redan spårat. Varför bryr jag mig egentligen.
Okej, jag har redan spårat. Varför bryr jag mig egentligen.
fredag, december 15, 2006
Jag är en gammal örn
Det är fredag, klockan är åtta. Jag har kommit hem från jobbet, sparkat av mig stövlarna i hallen (och låst in dem i garderoben, långt bort från Ångströms vassa klor), ätit en förtjusande knäckebrödsmiddag och sitter nu framför min kompis Datorn, iförd någon form av derivat till vandringsbyxor inköpta i fucking Cuzco, hemstickade sockor samt röd hoodie. I skålen i hallen, på mitt femtiotalsbord i bara nästan ostött skick, ligger ett halvfullt paket Marlboro lights och ligger. Jag är kolossalt sugen. Jag har inte ensamrökt på jag vet inte hur länge. Mer än ett år?
Jag är vad man skulle kunna kalla en loser. Det är fredag och här sitter jag. E stolpade just hemifrån uppklädd i långt mer snofsiga attiraljer än Gåspennan ens kan föreställa sig om hon så tog något hallucinogent, ity så långt ifrån fest och glam befinner hon sig i sinnet. Om det hade varit så att E skulle iväg på eget galej och jag inte var tillfrågad hade kanske förlorarfaktorn inte varit lika skyhög, men som läget är nu tackade jag nej till att göra henne sällskap. Jag tackade aktivt nej. Varför då? Varför ville jag sitta här med mina lights och lyssna på grannarna som har fest (igen) när jag kunde ha gått ut i den älska(n)de stockholmsnatten? Nog för att festfaktorn brukar sjunka rätt dramatiskt från, säg, augusti till december, men kom igen fö faen. Varför sitter jag här? Så minns jag dealen.
Dealen är att jag ska plugga imorgon. Imorgon, på söndag och på måndag kväll. Ni har säkert hört det förr och kommer säkert att få höra det igen. Jasså. Fröken ska plugga imorgon. Lilla duktiga blonda fröken som är en sån duktig fan. Sen sitter de där och dricker kaffe ändå, mest hela tiden, och sneglar åt sina spöken i hallskålen. Men det är inte riktigt så den här gången. (Snälla Gud i himlen gör så att jag talar sanning.) Jag ska jobba och sen ska jag komma hem och jobba mer. Sen ska jag jobba och sen ska jag jobba. Efter nyår ska jag bara jobba några veckor till innan jag ska jobba på riktigt, med mina böcker igen och bara dem, inte med något jobb där jag inte hör hemma. Det ska göras klart nu och sådan är dealen. Tydligen har jag gått ifrån att vara en ganska plain förhandlare, lite vek och ömklig, till att bli en rabiat och ettrig en, som en gammal örn. (Är jag en gammal örn?)
Beslut till trots är det surrande sorgligt bakom skärmen en fredag. Klockan är åtta, grannarna festar och inte ens tomten är nykter (vaken). Om en timme kanske jag sover. Om två timmar drömmer jag om Rara och Mademoiselle igen och om tre timmar vaknar jag av katterna som sliter en toarulle i stycken, dödar den helt och fullt och sprider bitarna över hallgolvets rutiga mönster, innan de drar sig tillbaka till badkarets lugna vrå igen.
Nej, om man skulle dra igen balkongdörren kanske.
Jag är vad man skulle kunna kalla en loser. Det är fredag och här sitter jag. E stolpade just hemifrån uppklädd i långt mer snofsiga attiraljer än Gåspennan ens kan föreställa sig om hon så tog något hallucinogent, ity så långt ifrån fest och glam befinner hon sig i sinnet. Om det hade varit så att E skulle iväg på eget galej och jag inte var tillfrågad hade kanske förlorarfaktorn inte varit lika skyhög, men som läget är nu tackade jag nej till att göra henne sällskap. Jag tackade aktivt nej. Varför då? Varför ville jag sitta här med mina lights och lyssna på grannarna som har fest (igen) när jag kunde ha gått ut i den älska(n)de stockholmsnatten? Nog för att festfaktorn brukar sjunka rätt dramatiskt från, säg, augusti till december, men kom igen fö faen. Varför sitter jag här? Så minns jag dealen.
Dealen är att jag ska plugga imorgon. Imorgon, på söndag och på måndag kväll. Ni har säkert hört det förr och kommer säkert att få höra det igen. Jasså. Fröken ska plugga imorgon. Lilla duktiga blonda fröken som är en sån duktig fan. Sen sitter de där och dricker kaffe ändå, mest hela tiden, och sneglar åt sina spöken i hallskålen. Men det är inte riktigt så den här gången. (Snälla Gud i himlen gör så att jag talar sanning.) Jag ska jobba och sen ska jag komma hem och jobba mer. Sen ska jag jobba och sen ska jag jobba. Efter nyår ska jag bara jobba några veckor till innan jag ska jobba på riktigt, med mina böcker igen och bara dem, inte med något jobb där jag inte hör hemma. Det ska göras klart nu och sådan är dealen. Tydligen har jag gått ifrån att vara en ganska plain förhandlare, lite vek och ömklig, till att bli en rabiat och ettrig en, som en gammal örn. (Är jag en gammal örn?)
Beslut till trots är det surrande sorgligt bakom skärmen en fredag. Klockan är åtta, grannarna festar och inte ens tomten är nykter (vaken). Om en timme kanske jag sover. Om två timmar drömmer jag om Rara och Mademoiselle igen och om tre timmar vaknar jag av katterna som sliter en toarulle i stycken, dödar den helt och fullt och sprider bitarna över hallgolvets rutiga mönster, innan de drar sig tillbaka till badkarets lugna vrå igen.
Nej, om man skulle dra igen balkongdörren kanske.
torsdag, december 14, 2006
Sällsamt
Jag har sagt det förr och säger det igen: den här värmen, vad händer där ute denna december. Sydlandsvinden blåser in över ön och adventsljusen flämtar i värmepusten, flackar i ökenbrisen, dör i natthettan denna december. När jag går över torget blåser vinden mitt hår torrt, sprider lockar runt mitt huvud som i sommaren denna december. Varma underströmmar lyfter mina fötter förbi Handlarn och trappan och buskarna med röda bär som aldrig svartnade och föll av denna december. Katterna sover på varandra för att hålla kylan, glöggen ångar sakta upp i taket innan den hinner ner i våra strupar och läpparna bränns, händerna svävar, blodet kokar och det har hänt något denna december.
Jag längtar.
Ingenstans.
Jag längtar.
Ingenstans.
Homoänglar och jesusbarn
Är tillbaks på jobbet efter några dagar i Soria Moria. Jag drunknar i papper, kvävs av gem, vadar i allegat, simmar runt i förfrankerade kuvert och sätter min namnteckning på allt som kommer i min väg, allt medan min mage hatar mig. Den hatar mig från djupet idag. Jag ger igen, två koppar rävgift utan mjölk, beställt vare här. Igår gick jag luciatåg såg jag hos Goesta och sjöng som en hel änglakör och i tisdags läste jag godnattsagor på norska, om änglarna som flög i himlen och Jesusbarnet och religion med modifikation, amen, för alla måste inte tro på gud. Jag känner inga barn. Jag känner knappt till några barn och vet inte hur jag ska agera i närheten av barn. De är små, har lockigt hår och tycker om änglar som flyger i himlen. Just det här barnet ville gärna prata med mig ändå, trots mina uppenbara brister, både språkmässigt och längdmässigt. Jag såg honom knappt där nere bland fötterna. Så jag pratade tillbaka -ungefär lika glatt som en lyktstolpe och lika avslappnat. Men stolpen vek sig. Det är svårt att vara avig inunder en himmelsäng av gaypride-flagga. Det lilla barnet, inte Jesusbarnet, lyssnade och pekade och ville prata med mig. Med mig. Helt sjukt. Och jag svarade. Jag är osäker på relevansen i informationsutbytet men dock, vi sa saker till varandra, barnet och jag. Det var förtjusande märkligt, där under regnbågsfärgerna. Min mamma hade garvat ihjäl sig om hon sett det.
onsdag, december 13, 2006
Grundlag
Ju närmare jag kommer desto längre bort ligger den stan. Så förlorar man i väg det man vinner i kraft?
söndag, december 10, 2006
Vektorrally och samurajfilm
Det är bra här. Man kan ifrågasätta verksamhetens effektivitetsgrad dessa helger men det är
bra, mycket bra, i Oslo. Igår lärde jag mitt ett nytt spel. Det enda man behöver är rutat papper och två pennor (eller en per deltagare, man kan vara hur många som helst). Börja med att rita upp en bana på pappret. Den kan tex se ut som en åtta och bör vara ett par centimeter i bredd. Banan måste vara sluten så att man kan återvända till startlinjen. Dra en startlinje. Alla börjar någonstans på linjen och i första draget får man rita en vektor (ett streck) som är en ruta lång. Man får dra på diagonalen. Nästa drag får man göra en vektor som är plus en ruta lång eller rita en lika lång vektor och ändra riktning med en ruta i sidled. Inbromsning sker på samma sätt, med en ruta i taget eller en avvikning i vektorriktningen. Sen gäller det att komma runt banan. Obs, spelet innebär eventuellt inte lika mycket glädje utan nördgenen, men själv är jag frälst på vektorrally. Annars har vi sett Yojimbo Livvakten och bakat absurda mängder lussekatter som vi ska äta nu. Och dricka kåtkaffe och titta på...skidskytte? Okej, allting är inte perfekt. Vi jobbar på det.
bra, mycket bra, i Oslo. Igår lärde jag mitt ett nytt spel. Det enda man behöver är rutat papper och två pennor (eller en per deltagare, man kan vara hur många som helst). Börja med att rita upp en bana på pappret. Den kan tex se ut som en åtta och bör vara ett par centimeter i bredd. Banan måste vara sluten så att man kan återvända till startlinjen. Dra en startlinje. Alla börjar någonstans på linjen och i första draget får man rita en vektor (ett streck) som är en ruta lång. Man får dra på diagonalen. Nästa drag får man göra en vektor som är plus en ruta lång eller rita en lika lång vektor och ändra riktning med en ruta i sidled. Inbromsning sker på samma sätt, med en ruta i taget eller en avvikning i vektorriktningen. Sen gäller det att komma runt banan. Obs, spelet innebär eventuellt inte lika mycket glädje utan nördgenen, men själv är jag frälst på vektorrally. Annars har vi sett Yojimbo Livvakten och bakat absurda mängder lussekatter som vi ska äta nu. Och dricka kåtkaffe och titta på...skidskytte? Okej, allting är inte perfekt. Vi jobbar på det.
fredag, december 08, 2006
Nästan en excess i utropstecken (huga)
Jag är så less för jag:
-har ont i magen (igen igen och igen)
-bara får struliga ärenden
-glömde min lindt intense orange hemma
Jag är så glad för jag:
-har köpt kåtkaffe från dominikanska republiken (well, med sibyllan som mellanhand)
-ska prata brukskonst och Klimt ikväll
-ska flyga till min kille om en endaste liten timme (eller två)
Hurra hurra hurra! Om jag nu bara kunde få stil på den här låneansökan och fixa tid för en mellangärdestransplantation vore livet helt peachylicious och jag kunde snusa lugnt för all framtid. Åtminstone till imorgon, då vi ligger bakfulla och gnyr och önskar oss huvudtransplantationer istället. Todiloo!
-har ont i magen (igen igen och igen)
-bara får struliga ärenden
-glömde min lindt intense orange hemma
Jag är så glad för jag:
-har köpt kåtkaffe från dominikanska republiken (well, med sibyllan som mellanhand)
-ska prata brukskonst och Klimt ikväll
-ska flyga till min kille om en endaste liten timme (eller två)
Hurra hurra hurra! Om jag nu bara kunde få stil på den här låneansökan och fixa tid för en mellangärdestransplantation vore livet helt peachylicious och jag kunde snusa lugnt för all framtid. Åtminstone till imorgon, då vi ligger bakfulla och gnyr och önskar oss huvudtransplantationer istället. Todiloo!
Kaputt gegangen
Sniff. Min inbox är trasig. Inte ett endaste litet kärleksmail har hittat fram, eller exjobbserbjudande.
torsdag, december 07, 2006
Intermezzon
Torsdagkvällar i Stockholm; folk ser så trötta ut. Slitna och utslitna. De sitter i sina stora dunjackor på röda linjen och blinkar matt ner i mobiltelefoner och matkassar, stirrar tomt ut genom kolsvarta tunnelbanefönster, hotar tyst sin spegelbild med stryk när de kommer hem. Jag fick en smygande känsla av ovett när jag satt lugn och tyst och lågmält glad på väg hem efter gymet ikväll. Jag var hungrig, gjorde mig inget. Jag var kissnödig, ingen panik. Folk hade stora dunjackor och enerverande ringsignaler, no stress. Lycka är att stanna upp ett slag, när man verkligen kan det. Jag har nästan aldrig lyckats göra det med flit, aktivt, när jag vill. Plötsligt finns jag bara i känslan av att tiden glappat en liten stund och i tomrummet emellan där kan jag gå upp i ingenting och allting, ja nästan helt och fullt försvinna. Jag minns inte just nyss, ser inte alldeles snart och längtar ingen annanstans. Ögonblicken som går går in i mig, inte bort. Händelse läggs till händelse i högen som jag samlar på, av avklarade, tillägnade skeenden som aldrig komma skall igen men för alltid förvarars i intet. Det är en form av tätt, precis lagom tempererat och perfekt rundat intet som man bär med sig mellan revbenen. Har något väl hamnat där lagras det för evigt. En tunnelbanefärd, ett ögonkast, en låt man hörde när man valde skjorta, en frukostdiskussion. Ett paket från Pregnín som innehåller apelsinchoklad av bästa sort och julpyssel från Knyttet. Och en flygbiljett till Oslo imorgon som jag vet bara finns där, och Rara som ska vänta på mig i en stad hon aldrig besökt så vi kan dricka öl och kyssa varandras vintervita kinder. Typ sånt. Emellan där.
onsdag, december 06, 2006
Tio meter för sent
Idag har jag inte tagit mitt medmänskliga ansvar. Nehejdå, je suis une hagga. Jag är verkligen inte en hagga (väl?) för det mesta men vissa dagar, åh vissa dagar sugs man ner i undergropen där svartögda monster, inskränkta golddiggers och kostymklädda daytraders sakta flyter fram. Fram och åter under ytan bland vanligt hederligt folk på stadens gator och torg. Vanliga hederliga, som till exempel killen utanför gooh! på Grev Turegatan imorse. Han stod där ståtandes med sina nätta tre meter över havet, iförd kaffemaskin i ryggsäck och papperskoppar i ett koger och delade ut gratiskaffe. "God morgon, gooh! bjuder på kaffe! God morgon, gooh bjuder på kaffe!" Han stod som i mitten av en motorväg, lilla vän, och bjöd på kaffe som ingen ville ha. Ingen stannade upp för att le mot honom, inte ens lite medömkande. Jag stirrade också stint ner i backen och klapprade på och ville inte alls ha gratiskaffe ur hans ghost (gooh!st) busters-mackapär. Tio meter förbi honom fick jag attackdåligt samvete och ångrade mig men då hade det blivit lite fånigt att springa tillbaka och ba, nej tack jag vill inte ha kaffe, och le liksom skitstort. Om han står där imorgon ska jag ta två koppar och le som en galning. OCH alla metro, city och .se jag kan komma över.
Morning glory
Igår kväll var jag på besök hos mamma&pappa. Total trygghet och pappas mat samt en jävligt camp julstjärna senare gick jag och la mig i Millas duntäcke och försökte lösa svenskans korsord i kulturen. Stört omöjligt, sen sov jag. Imorse var jag som en död mört. Jag ålade mig på mage sakta in i badrummet på övervåningen och hängde upp min sömnblöta, plasktrötta hand på skåpknoppen för att fiska ut en handduk och spolade mig sen torr och pigg (nåja) i duschkabinen i hörnet. Katten såg på. Hans morrhår undrade typiskt varför det stod en fisk i duschen och varför han inte fick äta på den.
tisdag, december 05, 2006
Med foten i kläm
Hysch. Jag sitter fast. Hör någon mig? Jag sitter fast, här inne. Ser någon mig? Bakom ingentinget här som tar sådan tid, min fot har fastnat här. Hysch, hysch. Det finns inga tankar här, om utanför och bortom. Jag vill tänka dem igen snälla någon, fast! (Hysch.) Jag måste ut härifrån om jag vill minnas hur man tänker dem. Får inte ge upp dem nu alla tankar, när jag lagrat dem så länge. Hör någon mig? Hur kunde han tro att jag skulle fastna här? Ger jag intrycket? Skrämd och skärrad. Jag ska inte fastna här. Aldrig i helvete. Jag ska göra det som var tanken. Hysch.
Tuutööt
I cover the waaaaaterfroooont. (jag leker att jag står i duschen. Och att jag är billie holiday.)
måndag, december 04, 2006
Till tonerna av min nutid
Det kom en blandskiva från min baby med posten idag.
Vackra vackra han.
Vissa låtar så komplett utanför min begreppsvärld (dvs jag fattar inte hur nån i hela världen kan lyssna på dem) andra precis i min smak. Musik är känsliga grejer. Man kan bli osams för mindre. Jag blev ohemult glad.
Annars mysmys med Holmskan och E i tystnad och tända ljus. Kan ni tro det, vi har inte skränat nästan alls utan använt våra lågmälda röster som tydligen bor inom oss också. Vår lägenhet är höljd i rött. Röda soffan, röda ljusen, röda julstjärnan, röda håret. Röd december.
Kärlek.
Vackra vackra han.
Vissa låtar så komplett utanför min begreppsvärld (dvs jag fattar inte hur nån i hela världen kan lyssna på dem) andra precis i min smak. Musik är känsliga grejer. Man kan bli osams för mindre. Jag blev ohemult glad.
Annars mysmys med Holmskan och E i tystnad och tända ljus. Kan ni tro det, vi har inte skränat nästan alls utan använt våra lågmälda röster som tydligen bor inom oss också. Vår lägenhet är höljd i rött. Röda soffan, röda ljusen, röda julstjärnan, röda håret. Röd december.
Kärlek.
Lögner lögner
Nu gör vi upp det här en gång för alla: people people, asså mac? Haru en mac sa han, och ja ba, nä en PC. Plötsligt kändes som om jag var efter på nåt sätt, inte värdig. För att jag inte äger typ en sån där vit rundad liten sak som ser ut som en avsugen karamell. Det är stört omöjligt att hantera en sån där. Man skriver tex ett helt mail som man ska skicka till sina allra finaste finaste, och vad händer? Den mest naturliga knapptryckning innebär såklart delete och allting går förlorat. Varenda liten punkt. Fö verkar alla knappar medföra att saker försvinner. Om inte helt och hållet så bortom allt förstånd. Ikonerna ser inte kloka ut och heter saker som safari. Safari. Smaka på det liksom, safari? Tangentbordet känns instabilt som på en plastleksak och skärmen ser i det närmaste ut som ett toalock. Men en sån ska man alltså ha om man ska vara värdig. Åh vidriga nederlag och äpplejox. Och ja ba, hehe, asså jag gillar ju mac egentligen. It's sick.
söndag, december 03, 2006
Så jävla snabb
"You are posting comments too fast. Slow down."
Jag svär jag fick den pop-upen på Mo's blogg som ligger på Wordpress. Asså JAG VET! Jag vet att jag lever för snabbt och glömmer bort att stanna upp och vända till och sakta ner, jag vet jag vet jag vet (och vet inget annat), men HERRE ska WORDPRESS också börja tjata nu?
Upfuckat.
Jag svär jag fick den pop-upen på Mo's blogg som ligger på Wordpress. Asså JAG VET! Jag vet att jag lever för snabbt och glömmer bort att stanna upp och vända till och sakta ner, jag vet jag vet jag vet (och vet inget annat), men HERRE ska WORDPRESS också börja tjata nu?
Upfuckat.
Insikt
På vägen hem far man förbi enstans och jag tänker att inget är rent längre. Inget är fritt från det, inte ens enstans. Det blir aldrig så mer, som att vara sexton. Och i trapphuset hör man en väckarklocka skrälla, högt och klart genom brevinkastet och tidningsbudet ler, oförskämt glad.
lördag, december 02, 2006
Tassar kan ha klor
Lilla katten i knät spinner som en spinning jenny och te-pannan (kaffepannan) kokar i ett. E läser på om fastighetsrätt och jagar doktorandgrunkor på nätet medan jag slänger exjobbsförfrågningar härs och tvärs över klotet och landet. Nu har han klorna i låret på mig, som en påminnelse om att jag inte får gå ifrån datorn. Mitt cv är nyrenoverat och finns nu även som Lebenslauf auf Deutsch. (Vad jag nu ska med det till.) Jag har magont och lockigt hår och känner mig ganska lugn i övrigtstressen. Det ligger en nivå på den här lördagen i alla fall, som inte har varit okontrollerad utan relativt produktiv och samlad.
Vi har skrattat åt torra akademiska skämt och som sagt konsumerat en del varma drycker. Lokalt råder fokus och ordning. Min almanacka har fått nya nummer som ska ringas på måndag för uppföljning. Jag ser fram emot en vår vid det här matbordet och på KB istället för vid skrivbordet på jobbet, soon to be my fd arbetsplats så när som på några dagar här och där då de behöver extra folk. Jag gillar mitt jobb som sådant och tycker verkligen mycket om att jobba, men att göra det där jag inte hör hemma börjar tära. Det är inte hållbart att pyssla med saker som inte tar en någonstans framåt uppåt. Mitt huvud mossar ihop sig, synapserna stelnar. Jag kommer gråta blod under våren när kurslitteraturen har ihjäl mig och jag faller ner i ynkträsket, men jag behöver det. Avancemang. Nytt att lägga till gammalt. Om det så är det lilla lilla så har jag stegat vidare åt ungefär rätt håll idag. Motivationen har återinfunnit sig i alla fall, men det hände redan i Oktober. Återstår handlande.
Vi har skrattat åt torra akademiska skämt och som sagt konsumerat en del varma drycker. Lokalt råder fokus och ordning. Min almanacka har fått nya nummer som ska ringas på måndag för uppföljning. Jag ser fram emot en vår vid det här matbordet och på KB istället för vid skrivbordet på jobbet, soon to be my fd arbetsplats så när som på några dagar här och där då de behöver extra folk. Jag gillar mitt jobb som sådant och tycker verkligen mycket om att jobba, men att göra det där jag inte hör hemma börjar tära. Det är inte hållbart att pyssla med saker som inte tar en någonstans framåt uppåt. Mitt huvud mossar ihop sig, synapserna stelnar. Jag kommer gråta blod under våren när kurslitteraturen har ihjäl mig och jag faller ner i ynkträsket, men jag behöver det. Avancemang. Nytt att lägga till gammalt. Om det så är det lilla lilla så har jag stegat vidare åt ungefär rätt håll idag. Motivationen har återinfunnit sig i alla fall, men det hände redan i Oktober. Återstår handlande.
fredag, december 01, 2006
Det var en gång, osv
Jo, för prinsar mår bättre än prinsessor med anledning av många saker. Till att börja med har de inte fem meter långt ljuslockigt hår och sitter i ett torn med en drake nedanför. Det är ett fasligt sjå att reda ut sånt barr, och drakar andas som bekant eld (särskilt på prinsessor i torn). För det andra får prinsarna springa på gården i byxor och slåss till häst med svärd, medan prinsessorna mest broderar ögonfransarna och suckar djupt, i trånad efter prisens leksaker (och kanske eventuellt kulor, om det inte är en liten kattprins-snipp-snipp). För det tredje ärver prinsen hela kungariket eller gifter in sig i halva. Prinsessan däremot äger på sin höjd den fungerande fittan, som hon förhoppningsvis får att funka fint från femton till femtiofem. Då kan hon sluta föda barn vid spisen och koncentrera sin lilla ärta helt på slottsintrigen. Ja, och sen får prinsen bättre betalt såklart, för att vara prins.
Inte ändå men
Igår precis innan jag gick från jobbet hjälpte jag och min kollega en kund att paniköverföra pengar utomlands och allting som började så nattsvart fick ett lyckligt slut och utlandsvistelsen behövde inte sluta i tårar. Nå, sånt gör man ju ibland och på frågan om det verkligen är hjälp eller faller under arbetsuppgifter som normalt kan ju diskuteras, dock gjorde vi det after hours och på inte helt konventionella sätt. Hur som helst, just nyss ringde kunden och hurrade i telefon för att vi hade ordnat det så snabbt och var så uppriktigt glad att hon nästan hoppade ur luren och upp i knät på mig. Det är inte ofta man får sådana översvallande tack och nu mår jag som en prins och tänker att serviceyrken kanske är att överväga ändå…
Eller nej. Haha, nej verkligen inte. Men det var kul, det var det och idag är det fredag.
Eller nej. Haha, nej verkligen inte. Men det var kul, det var det och idag är det fredag.