Une fête spectaculaire!

Ikväll är det dags, årets fête, den lilla svarta (knälånga randiga), G och Mademoiselle bjuder in till Hg, dans vin kvinnor sång alla är där. Flickorna blir inte äldre och pojkarna inte tröttare och fötterna inte ömma. Snart går bilen från Stockholm.

Kärlek.

En banal insikt till

Lagom till Idols sista tävlande för ikväll kom jag på vad jag går igång på hos andra. Inte bara sexuellt, kom igen och var lite öppna nu, utan liksom på det stora hela. Det finns inte mycket bättre än en Fast Blick. (Jag skrev inte häck, ge er.) När någon hälsar och håller kvar blicken och verkar lugn och fin med sig själv kan jag inte göra annat än att smälta. Mitt inombords motstånd kollapsar som en isglass på en spisplatta. Jag blir som stekflott på en motorvärmare, rinner ner i fötterna och blir LUGN. Fatta hur sällan man är rofylld. Fatta de tillfällen då man kan sitta i en fönstersmyg och vilja sitta kvar där, utan tankar på Sen. Det är sjukt sällan, även om det trots allt är oftare nu än förr. Den som känner sig själv vill jag lära känna. Linda, svarta Linda med skotskrutiga ögon, hon verkar känna sig själv ganska bra. Jag hejar på henne. Hon Natalie också, med rösten från underjorden och lugnet från ovan, hon är också stentuff. Om inte Mogge hade benämnt den stackars norrlänningens försök att bära sorgebindel-med-attityd som scarf-[skarff]-på-muskeln hade jag kunnat digga honom också, men nu kan jag bara tänka på den där tygsnutten.

Alltså, lugn blick. Fan vad jag skulle vilja ha en sån.

Knä i svagen nu igen

Oh, mannen från franska ambassaden! Jamen jesus kristus de ögonen som kolsvart sammet vad fånig jag är som inte kan få ur mig en bättre liknelse men asså jag älskar mitt jobb.

Med hopp om fina fredagar och lulliga lördagar

Jag var trött igår, yes sir. O satt i min soffa och böjde toner och jag for fram och åter mellan strykbrädan och teven. Vet ni hur kul det är att kolla på sweet sixteen på MTv i övertrött tillstånd? Just precis så. Och så fick ja tillbaks min älskade mp3-spelare efter typ trehundra år så nu kan jag lyssna på Modern Times tills jag gråter.

Ain't talkin', just walkin'
Hand me down my walkin' cane.
Heart burnin', still yearnin'
Got to get you out of my miserable brain.

Aha!

Okej, lite kort bara eftersom det sitter en galen man i min soffa och spelar Amazing Grace på mitt munspel:

Om södergök är dödergök och västergök är bästergök och allt det där, vad är då norrgök? Porrgök såklart!

Gud, jag är smart.

Storken

Katten är en liten han och den ska heta Ångström! Han får sällskap av Sulan. Herrarna kommer hit per leverans om någon vecka (jodå, fint ska det vara) och nu är vi så glada på vår ö. Kom och hälsa på!

Morrhår, tassar, hårbollar och torrfoder och en jävla massa gos om det här ska vara bra för nåt

Dagens ping:

Vi kollar på katt! Snart snart på Telefonplan. Wish us luck. Cohen avböjde vänligast att följa med, sa att av samma anledning som man inte ställer en flaska whisky framför en alkoholist tar man inte med sig honom på kattshopping.

Okej rå.

...

Dagens tillstånd: irriterad. Jag vet inte varför. Eller jo, klart jag vet.

Jesus, ge mig lite go vafan

Nu är jag väldigt väldigt trött, och mensig, och gråtmild, och rödögd, och färdigskriven på mina framtidsplaner för ikväll. Hoppas att min kurslista faller audiosignalmännen i smaken och att jag kan somna nu.

Eftertanke

Jag är en väldigt känslig kvinna, uppenbarligen. Lättskrämd, svag, ängslig. Igår kväll, liggandes i sängen, mörkt, tyst, lite ensligt, plötsligt är det något som knastrar. Sådär tyst och torrt skrapar det, som om det är mot trä. Mitt nattygsbord är en uppochnedvänd gammal vinlåda i trä. Det krafsar igen. Min relativt avslappnade position är förbytt; som en pinne ligger jag och lyssnar. Det måste vara råttor i huset! tänker jag förbryllat och uppjagat. Hur i helvete? Hur tog han sig in (klart att det är en han, det aset), genom fönstret, uppför hela den väggen, GENOM TOALETTEN OMG jag dör så jävla äckligt och jag läste ju i pucko-city för några veckor sen om den där snoken på Östermalm som hade en stor råtta i badrummet när han vaknade och nu är det samma råtta som är här revenge of the kloakdjur alla gånger hur ska Elisabeth ta det här hon som älskar vår lägenhet så och panik panik panik!


Det var min mage som knorrade. Skräll.

Höra hit

Hemma. Köksbord. Knäckebröd. Kolakakor. Elisabeth. Analyser. Kramar (vi har en hel helg att ta igen). Skratt. Redogörelser. Mer skratt. Mer knäckebröd. Nya tankar. Gamla nojjor. Ännu mer skratt och knäckebröd. Hjärtklappning. Skavsår. Illamående. Lycka. Hemma.

Tystnaden på andra sidan

Saker som finns i Olso syns mycket. Oslo är en väldigt liiiten stad. Som Nasse skulle ha sagt ungefär. Inte bara för att den är en liten storstad utan för att allting är så, ja, petit. Om det till exempel står en bil på gatan tar den upp nästan orimligt mycket plats jämfört med resten av gatan, husen och spårvagnarna. Jag går omkring och känner mig ganska stor. I diskmaskinen där jag bor finns emellertid en pytteliten bestickbehållare. Nej men inte bor jag i diskmaskinen, den råkar stå i lägenheten. Det är i lägenheten jag får bo. Mitt emot har de alltid fest, på en takterass med stora blå krukor. De spelar norsk musik och tjoar som vilka fulla människor som helst.

Jag har vandrat längs en älva, som heter något mer, och sett tusen marschaller brinna och flöjtspelande gatumusikanter blåsa luft ur lungorna till hesa toner. Igår shoppade jag min första klänning kanske någonsin. Den är svart- och vitrandig och ska, med mig inuti, närvara på middagsgalej ikväll. Ibland måste jag vara väldigt tyst i Oslo. Jag förstår inte vad de säger om jag pratar samtidigt. Det är en konstig känsla, att vara tystare än andra. Jag gillar det då, och pannkaksfrukost och kaffe i lika absurda mängder som hemma.

Det här är bra skit. Ses snart babys.

Snart tillbaka

Just det, jag sticker till Oslo ett par dagar. Skriver när jag kan, ciao ragazzi.

On likelihood

Det är som hade Tage Danielsson har återuppstått och flyttat in i mitt huvud. Sannolikhet, det är något nära sanningen, väl? Något som egentligen inte behöver vara riktigt sant men ändå i någon mening närmar sig det sanna, det objektivt äkta? Vad gör man då, om inte bara det sannolika utan till och med det osannolika visar sig vara sant? Det hände mig något helt osannolikt och utfallet, ja, det är inte bara sant utan för bra för att vara sant. Finns det sådana som han, undrar jag stilla. All empiri visar motsatsen. Människor är inte så osannolikt bra. De är mycket, mycket, sämre. Vi kan inte vara så bra utan att bli osannolika och då finns vi inte längre, ju. Således består världen av en hoper inte riktigt så bra människor, men vi är på riktigt. Sannolikheten att vi finns är etthundra procent.

Det är bara det, att det finns ett motbevis. Kanske fler, men åtminstone ett. Hur många motbevis behövs för att kasta en hypotes överbord, överge en teori, släppa sargen? Det krävs ingen raketforskare för att inse att ett och blott ett sådant är mer än nog. Det tycks mig bara så fruktansvärt osannolikt, hela alltet.

Sunsilk

Imorse tänkte jag som så, att det vore lite elakt att ta det sista schampoot. E ville kanske också ha, fastän jag var avundsjuk på knytet som trynade där i sängen. För att inte vara en ond ond sambo löddrade jag alltså in barret i diskmedel (gröna Yes). Ja, jag vet. Jag vet att det inte är klokt i huvudet och att bara ganska få i övrigt friska människor skulle göra på det viset men jag kan ju inte låta bli heller. Så, hästtagel's got nothing on me idag kan jag säg, har satt upp hela klabbet med blott ett par nålar och det sitter som vore det sprayat med fixativ. Nu ser jag fram emot en lång varm dusch med riktigt märkesschampoo, prisat vare Eden.

Och jag som avskyr hår

Nu har det hänt!

Vi har slutligen blivit de gamla nuckorna som vi egentligen alltid vetat om att vi varit (känn på den tempusväxlingen). Nu skaffar vi katt! Nej, jag menar katter! En stycke ny och en som vi får till skänks av E’s syster, vars lägenhet börjar bli lite överbefolkad på tre katter, snart två barn samt en sån där man.

I sann Harawaysk/Elisabeths-efternamn-som-jag-inte-tänker-outa anda, spanade vi in en tjusig ras för lämpligt hemmabruk. Axiomatiskt fann vi att det var en raskatt deluxe, som kostar minst åttatusen bompalompers. Nej alltså. Efter digert sökande på det berömda Internet fann vi således vår väg till Stockholms katthem och lite mindre kostsamma kissar, i ungefär niohundrakronorsklassen inklusive vaccinering. Objektet för vår nuvarande kärlek heter efter ett medelstort afrikanskt land men vi ämnar givetvis döpa om, om vi får hit den. Gubbarna i mitt liv (pappa och O kan kvittera ut varsin Känga på svensk kassaservice, Nybrogatan) lyfte förmanande sina varningens pekfingrar och upplyste fröknarna om att en katt femton år eller så blifva. Vi säger som vi alltid har sagt, och som Holmskan senast igår påminde oss om, nämligen att vi lär bo ihop tills vi är sjuttiofem. Eller så.

Jag är helt till mig och har sedan läggdags igår funderat frenetiskt på lämpliga kattnamn. Mina favoriter hittills är Foucault och Dirac, men jag vet inte hur sugen E är på att döpa katten efter en matematiker. Har folket förslag? Nyckelorden här är Snobbigt, Akademiskt, Högtravande och/eller Obegripligt. Några vänner till mig har en dansmus som heter Rocky IV, efter filmen. Jag anser att det är det bästa namnet på ett husdjur genom tiderna. E’s systers katter heter Sulan, Krattan och Pinnen, varav vi tror att Sulan är den som får byta hem. Vore det inte underbart att ha två katter som hette Sulan och typ Jacques Derrida?

Okej, nu är det fritt fram. Hån skall med hån besvaras. Hit me.

Barabom barabim

Okej, arbetsprov är knäppt jobbigt. KNÄPPT jobbigt. Typ alla i hela världen lär ju ha gjort det förut men alltså inte jag. Imorse var det dags, precis hur tidigt som helst på Danderyds sjukhus. Ja ba, äh, hur jobbigt kan det va att cykla i tio minuter? Jag kutar ju runt i spåret mycket längre än så och bla bla bla, Chris goes stursk. Efter tio minuter bestod förmodligen 72 % av om inte hela min kropp så åtminstone mina ben av mjölksyra. Systrarna vred och vred på den lilla ratten och det blev tyngre och tyngre att hålla varvmätaren mellan de där prickarna. Diagnos God Kondition blev i alla fall utlåtandet och efter hjärtultraljudet förra veckan tänker jag härmed utesluta att något skulle vara Fel, utöver mina vanliga psykoser. Fint fint.

The world is not enough

Inte bara en utan två flugjävlar kraschlandade i mitt vänsteröga när jag var ute i spåret. Nu ska vi dricka gravöl och sjunga psalmer.

Det var nästan en afton i början av september

Saker jag kunde ha sagt:

-Hej
-Hej babe
-Hej snygging
-Hej rara du, men är du i Stockholm?!

Det jag sa:

-Du är för fan sjuk i huvudet!

Som tur är, eller om det är skicklighet och i så fall min sådan ity jag gottar mig i omdöme, blev inte min något aviga hälsningsfras avgörande för resten av konversationen. Dessutom tänker jag ursäkta sagda fras med att hävda att hans lilla appearance faktiskt var synnerligen sjuk i huvudet. Men sweet.

Konversationen varade i två dygn, by the way.

Today I'll stand in faith and raise
The voice of praise
The sun is strong, I'm standing in the light
I wish to God that it was night

Nej men trodde nån på det, på allvar?

Har alltid haft svårt för att sluta med saker. Att Låta Bli ingår inte i mitt register, om det inte är att fiska upp gammalt gorr ur diskhon, vilket är Så. Jävla. Äckligt. Det skjuter jag på any day.

Så jag tar inte paus värd namnet utan skriver lite till.

Att blogga om att blogga är uttjatat och trist, känns bedrövligt men förr eller senare trillar man väl dit. Jag är där nu. När jag startade upp (oh så pompöst) Another CyborgManifesto vid årsskiftet var det mest som ett test. Att någon skulle läsa verkade ganska otroligt och jag vågade inte kommentera andras bloggar, till exempel Effs, som skrev, skriver, helt sjukt roligt ibland och träffande och alltid med twist. Det kändes inte som en stor grej att börja lägga ut kvasidagsboksanteckningar på nätet men det var ändå första gången som vem som helst åtminstone i teorin kunde läsa Mitt Skit. Jag är en feg, feg varelse; drömmer om A men gör B, tänker C men handlar Y. Igår sprang jag in i min gamla handledare från TEMA. Hon peppade mig asmycket då, läste min uppsats om genus/teknik med entusiasm och välvilja. Det var fint att se henne, påminde mig. Mitt liv, vad håller jag på med? Även om bloggandet inte har förändrat något i stort har det fungerat som en rackarns katalysator för den utveckling som kanske ändå skulle ske. Utan kommentarerna och den här mystiska virtuella, otvungna gemenskapen som är omöjlig att ducka hade jag aldrig ringt Anna på Gringo, aldrig kunnat uttala d r ö m m e n, aldrig hållit i det nya hoppet. Och aldrig i helvete att jag hade svurit så mycket som jag gör nu.

Just nu skulle jag vilja göra något mer. Något nytt. Kanske doktorera. (Asså fetnej men det verkar vara det senaste i min vänkrets och jag kan inte hjälpa, det lockar.) Jag kan inte fastställa om jag brinner för mycket och därmed riskerar att brinna ut, eller om jag i själva verket längtar efter att uppslukas helt. Sånt där gammalt slagg som samvete och skuld är hack i häl, mest hela tiden. Innerst, fortfarande, där kan jag ingenting. Det går alla tiders att äta choklad (Lindt intense orange jag dör) och fryst muffins till frukost, sitta på Södra bar och luta sig mot silhuetten, gamla kärlekar till trots eller tack vare. Sakta sjunker det inåt, vad världen är liten ändå.

“Love is just a four letter BÖG. Idag röstar vi på FI. Puss puss!”

...

Det blir nog paus här ett litet tag framöver, eftersom jag ska ta tillvara på saker jag vet och just fått veta. All min kärlek så länge.

Remember when you were burning for them

Jag vill dementera de där ryktena; jag var aldrig oskyldig. Tro inget.

Övertygelse

Ni vet, vissa människor har lite svårt att fatta galoppen. Man kan själv vara en av dem ibland. Från utsidan är det lätt att se att där inne, bakom sansade fasader och lugnande ögon, gnistrar förtjusande egenskaper omkring, som fångade men utsläppta lite då och då, på nåder. Kvalitet. Jag vet att de bor där inne. Idag är dagen, som de ska komma till sin rätt. Idag är dagen, då allting löser sig och jag önskar att jag kunde packetera pepp och lyckönskingar och skicka det i rosiga snören över landsgränser. Jag tror på dig, idag och alla andra dagar.

Who put the B in the VAB?

Vård av sjukt barn är ute. Nu satsar vi på vård av sjukt:

-beroende
-beteende
-biogas (vid digestionssvårigheter)
-bisexuell

Andra alternativ för övervägande är VABB: vård av bränt barn.

Moloken

Jag orkar verkligen inte skriva något bra här just nu. Den här veckan och nästa, schemat, vem gjorde det egentligen va. Kan hända var det inte optimalt att dricka likör och läsa sent igår kväll. Jag är något av ett nervknippe idag och har redan hunnit snava över en förlupen skrivare. Vi ska hänga på piazzan ikväll, älsklingarna och jag. Nathale kommer att ge oss det bästa bordet och Baffo d'Oro så snart vi kliver in.

Jag måste fortsätta att leka att jag jobbar på Pappersexercis AB nu. Bläddra bläddra.

A day in the Life

Asså, jag korrläser O's exjobb och dricker Mozartlikör. Jag ba i huve, "These methods derive Fourier-phase images from the intensity data bla bla bla and the blubb blubb blubb men kolla brun likör i ett dricksglas fan va gott!" Stackars O. Stackars oss. Nastarovje.

A day in the Life

Asså, jag korrläser O's exjobb och dricker Mozartlikör. Jag ba i huve, "These methods derive Fourier-phase images from the intensity data bla bla bla and the blubb blubb blubb men kolla brun likör i ett dricksglas fan va gott!" Stackars O. Stackars oss. Nastarovje.

En bra start på dagen

Alfred E Neuma.. jag menar George W Bush på tv.

Le, le och håll käften

Kära hatbok

Ida förökte ja installera en drivrutin till min mobiltelefon från Sony Ericsson. Man hade fått med en orange skiva i leveransen, ja var inte helt säker på var själva kartongen med skivan var, så ja fick börja med att leta rätt på den. Nederst i en byrålåda och femton långa svordomar senare fann ja hela klabbet med ormbosladdar och allt och kunde ladda i skivan. Sen tröck ja glatt på alla gröna länkar som dök upp, automatiskt gjorde di det också, och tänkte på annat. Man fick finisha och accepta avtal å sånt där, du vet hatboken. Sen usbade jag i telefonen på andra sidan datorn och väntade på att den lilla gröna pilen skulle dyka upp nere till höger, som den brukar, men den kom aldrig. Efter lite jox dök där upp en svart mobiltelefonikon istället. Den kunde man klicka på och konfigurera, så de gjorde ja. Nu funkar ingenting. Det enda som dyker upp är en textfil som heter "ej ansluten" och ser ut som ett frågetecken. Den går inte att öppna. Ibland skulle ja verkligen vilja va lite grov i munnen och slå sönder en dyr kaffekopp eller en Höganäsbutik. Det enda ja ville va att ploppa över bilderna från minneskortet i telefonen till min hårddisk. Kära hatbok, det är inte mej de är fel på.

Tack och hej ADB-plebej.

Papper är ändå billigare än diskmedel

Kanske helt enkelt så, att jag bara ger upp det där med städning. Det är ändå så erbarmligt tråkigt och annat att lägga dyrbar tid på finns utan ände. Därför, post it-lappar? Ja, jag tror det. En på diskhögen: ursäkta röran. En på klädhögen: ursäkta röran. En på fläcken på tröjan: ursäkta köttfärssåsen, och en på skrivbordet med ungefär samma budskap. Om ett par tre veckor byter jag ut dem mot sådana med texten: ursäkta stanken.

Okej, då var det bestämt.

Tyst och Stilla

Det finns ett paradis nära oss. Jag gick, jag gick långt och fann det, vassen var gul i den låga solen, sländorna dansade på ytan och det var ljummet i eftermiddagen, mjukt och vaggande. Från ett hjärta av betong och en själ i neon, hur kunde jag finna paradiset bortom det? I två timmar gick jag där, satt på en sten och såg ut över gyllenlandet mellan höga träd i mattgrönt och fågelkvitter på årets sista lånade sommardag. Jag såg ljuset sjunka rakt ner i sjön och ta hela dagen med sig i famnen, fånga fåglarna på vägen och bädda om dem. Jag såg bortom sjön, såg ansikten jag älskar och tänkte tankar jag saknat, tänkte på dem utan att veta det. En tanke flydde, på fri fot nu eller kanske dränkt i tjärnen. Det fanns ett paradis nära oss.

Å nån flickvän från Finland??

Inatt, runt fyrasnåret: knäckebrödsorgie. Asså det här hushållet konsumerar så mycket Leksandsknäcke att företaget kunde gå runt enbart på oss. Knäckebröd ger rutiga magar!

The whole world is filled with speculation

Snart, middag med mormor&morfar hos mina föräldrar, med anledning av mormorns födelsedag i veckan. Jag sitter återigen i arkivet, lyssnar på Dylan, smiter ifrån att duka bord. Att komma hem är synonymt med att bli femton all over. Löften om recept på gäddqueneller har utdelats, samt de vanliga om vansinne och hysteri långt innan middagen är över. De tappra flickorn ska mötas upp på Marie Laveau senare ikväll om inte generationsmonstret fångat mig innan dess. Sist jag var där gick ju allting så fint, ja, herre.


I wanna be with you in paradise
And it seems so unfair
I can't go to paradise no more
I killed a man back there

En svart fjäril, på en handduk i hans badrum. Nu är det inte som det var. Det har inte varit som det var, på länge länge. Tänk att en liten hårklämma kan vara det som till slut får en att greppa det. Nya sorters tider, nya sorters lugn och hopp. Den som reser sig kan falla, den som faller kan resa sig. Nu står vi står upp.

Titta på dem, di rara, älskade

Blöter

Det omöjliga har just hänt: det regnade på min lunch.

Fredag morgon, man funderar

Ända sen jag var liten parvel, och jag var liten när jag var liten, minst av alla nästan jämt och satt i mitten på främre raden på alla skolfotograferingar, har jag känt ett inre motstånd till beroende. Jag har tyckt att det är viktigt att visa att jag kan, själv. Det växte aldrig ur mig. Som ett barn vill jag fortfarande skrika KAN SJÄLV allt som oftast mest av allt längtande efter att tro mina egna ord. Rädsla. Det är inte andras uppfattning som spelar mest roll, utan min egen av mig själv. Dåliga dagar tror jag inte på att jag kunde knyta mina skosnören ens, om jag så hade bild-för-bildinstruktioner. Å andra sidan kan jag andra dagar tycka mig fullt kapabel att ta över världen, i bästa Napoleonanda, så går jag omkring med handen innanför västen och spankulerar i allt mitt övermod. Sen jag började om med mig själv häromsistens är tillvaron lugnare, stabilare, bättre till mods, men ibland knackar den inre revolten på. Jag vill vara liten mindre minst och ta emot, ligga i ett knä och lyssna på sanningen berättad av någon annan, men jag kan inte. Jag kan inte ta emot. Jag kan inte lyfta ränta. Ibland tror jag att det är vårt livsöde, vi som går omkring med handen innanför västen men gör det så att vi svettas på bröstet. Stark men inte egentligen, stor hatt men alltför tung på fredagar lördagar söndagar. Eller så är det livet bara i största allmänhet, för alla och envar. Jag fick det här hörnet.

Nå fram

Dagens citat: ge mig en SAOL, jag försöker prata med Elisabeth. Lilla Anna, det är inte lätt.

Lullull och krusidus

Det kunde väl bara vara så länge antar jag. Jag doppade knytsnörena till tröjan i toaletten. Fint så, jag rör det inte mer. Kontorskläder suger, rosettjävlar.

I love my colleagues

Dagens bästa låt just nu (hej Eff) är definitivt Spirit On The Water. Herrejesus, och vilket bra humör man är på! Det var så dimmigt över Värtan att Lidingöbanan gick som i bomullstunnel, såg inte ut ett smack, och någon har köpt frukt. Asså den här dagen, den är redan fulländad.

Sådan kväll

Varsin skål gulasch ja, på Bohême. Jag lurade med Mo till vårt stammishak och visst drällde halva Ängby in, men anyways. Kunde man ju tro. Vet ni? Hon är en kalaspingla! Mo är ju något av en hemlig fröken på bloggen rent identitetsmässigt så jag kan inte avslöja för mycket, men de där ögonen, och den där hyn! Avundsjuka. Som rosigt kinaporslin. Jag tycker mycket om när människor håller kvar blicken i min när vi pratar för det är lugnande på något sätt och betryggande. Jag tror att jag kan se in där och se intelligens, få ta del av den. Och vi kunde prata, mon dieu, om världen och universum och familjen och bloggandet och fantastiska företagsidéer inkluderande papperspåsar, köande och spermadonation. Jag svär vi kunde bli rika på den visionen.

Nu känner jag mig som mannen i reklamen och vill ha Mer. Mer Mo. Förhoppningsvis vågar jag bjuda ut henne på öl någon gång, och dans kanske. Det vore sweet.

T(r)yck nu

Det här med valet. Förutom det faktum att gåspennan lyckats tappa bort sitt röstkort, vilket i sig är mer än lovligt slarvigt, känns det påtvingande nära nu. Dagen D. Eller dagen M, Mp, Fp eller Fi, jag vet fan inte. Måste man rösta? Ja, det måste man. Jag måste rösta. Det skulle vara dikt och förbannad lögn om jag gick omkrig och sa mig brinna för det ena det andra det tredje och sen inte ta mig till vallokalen den 17e bara för att jag inte kunde ta ett beslut. Beslut, det som jag annars är ultrasnabb på att fatta. FMF, fort men fel. Jag har prestationsångest. Vi pratar rätt mycket politik på ön nu, jag och Elisabeth, men jag bli ibland bara än mer förvirrad. Vad tyckte hon och vad tyckte jag? Började jag plötsligt tycka som hon för att slippa tänka efter själv? Det är ju så himmelskt att bli matad med åsikter. De två viktigaste frågorna för mig är Skola och Jämställdhet. Det tycks mig oförenligt att finna en bra lösning på båda, som är kompatibla med mina åsikter, i samma parti. Jag tror inte på att rösta olika i de olika valen. Ge samma parti min röst, i alla tre valen vill jag göra. Kontinuitet är minst lika viktigt, samarbete.

Ikväll ska jag träffa Mo!

Jag gör som fröken Mo men utan utmaning

4 arbeten jag har haft i mitt liv:
Postkille
Tennistränare
Affärsbiträde (Intersport, jajjemen)
Bankmadame

4 filmer jag kan se om och om igen:
Scenes from a mall
Kunglig Toilette
Office Space
Brända av solen

4 tv-serier jag gärna ser:
Six feet under
OC (kom igen och håna mig ba)
Morden i Midsommer (sjukt svårt att undvika som sambo med E)
Nyheterna (det är visst en serie)

4 ställen jag vill åka till:
Hamburgsund (dit längtar jag ständigt)
München (helst till Stort Teknisk Företag i februarisnåret)
Oslo (and I soon will!)
Cern-området (så snart jag kan)

4 personer jag vill träffa:
Magiska Mo(isthlm)
Nina Simone (om jag tordes)
The love of my life
Lise Meitner

4 webbsidor som jag besöker dagligen:
Pensées du jour
DI (tyvärr)
DN
Ja, jobbets intranät jag med

4 ställen där jag trivs:
På sjön
I spåret
På stan
I farten

Släpp mig fri

Är det kanske så att man aldrig slutar växa, aldrig slutar sträcka sig spreta streta anstränga sig? Aldrig slutar hoppas. Vad är det sista man slutar med? Att leva, att andas, att dö? Kan man börja dö? Man kan sluta leva. Att börja känns mer långdraget än att sluta. Det är bäst att tänka så. Baby, det här är från hjärtat. I allt annarsljus som lyser på mitt kök av glas, in genom regnduggade rutor, det här är från hjärtat. Jag tror att jag växer än. På höjden, menar jag. Inuti, om det är där det stora bor, kanske jag har slutat eller precis börjat, men oavsett tror jag att jag växer än, uppåt till. Var jag inte kortare förr, så säg? Vilken tyngd låg på mina axlar då? Den fanns inte, den gången heller. Man gör saker som får en att förstå att det fortfarande töjs ut, uppåt till. Till exempel slog jag ju knät i badkarskanten, himlahelvetes badkarskanten från hundra år tillbaks. När man växer gör man sånt, glömmer bort var kroppen slutar och badkar börjar. Det är svårare att samla ihop det stora där inne för att se om det har växt och det finns så mycket man gör som pekar åt rakt motsatt håll, men ändå, är kanske hoppet början på något större. Vad vet man. Jag.

Ljusgråa vindar och svart kaffe

Jag har redan varit vaken i flera timmar som jag ägnat åt ett mail till Knyttet för sömnen var som bortblåst och utanför vred sig vinden åt höger runt knuten som en väsande orm i gräset en sommar jag bara nästan minns för jag var ännu inte klar med drömmen som också den bleknade bort så hastigt som sommaren på bryggan i Flaxenvik för bara några veckor sen men idag är en ny dag och imorse allaredan förbi.

Tips från soffan

22.45 på femman, dokumentär: Världens största penis. Missa inte det (den) för allt i världen.

Liten recension och sådär

Thank You for Smoking är lite som en Good Night, and Good Luck i färg. Jag fick samma känsla i kroppen, där i biosalongen. Rätt snabba replikskiften, rappa kommentarer och moraliska dilemman som man kan analysera precis hur långt som helst. Se den på den nivå man önskar. Katie Holmes karaktär kändes lite konstig och hon blir också straffad i slutet för att hon knullat runt. På det stora hela saknade jag mer sex och droger i filmen, men det kanske säger mer om mig än om filmen som sådan, vem vet. Det går säkert alldeles ypperligt att inte se den på bio dock, utan vänta in hyrfilmen istället och spara en slant. (Ladda ner? Är ni inte kloka?)

I övrigt lever pensionärerna sitt söndagsliv. Eftersom vi var lite vågade och tog oss till Bohême efter bion för ett helt glas rött, vansinne och pirater, är man lite trötter idag. E kokar hel kyckling och jag skriver mail om exjobbet, som fortfarande är on my mind mest hela tiden. (Nu kokar det över!) Jag filar också på ett alldeles eget moraliskt dilemma som jag inte lyckades springa bort i spåret. Det är en helt vanlig söndag, med andra ord.

Hej hej andefattiga bloggen

Ni är så rara, Eff, Kapten och Peter.

Från topp till tå:

-Sjal, köpt i Máncora Peru
-Jeansjacka Wrangler, min brors fd
-Klänning, Lindex
-Jeans, Levi's Blue
-Röda tossor, Zara Berlin

Jag drack ett helt glas vin igår och känner mig utslagen idag. Leve pensionärslivet. Inlägg om Thank You For Smoking kommer senare. Puss.

Jaja

Modeblogg... (punkt punkt, hate it). Modet får man leta vidare efter.

Svara då goddamnit

Man kommer till en fax, hur ska man kunna boka bord om man kommer till en fax, jag fattar inte alls upplägget och hur blir det med den där rutiga-duk-middagen nu då? Annars gör jag förlorade pannkakor och stuvar svamp on the side, så jävla huslig en lördag.

Filmatiskt

Jo, alltså den skamlösa flirten. Det var tre minuters förvåning och världens bästa avslutning på en arbetsvecka. Tja, nu så här i efterhand kan jag tänka mig bättre men kul var det, i alla fall.

Jag tränger mig på Lidingöbanan, matkasse i ena handen och väska över axeln, sl-kortet mellan tänderna och allmänt ful i håret efter en dag på jobbet, iförd kontorshaggans bästa oufit. För att tillhöra ovanligheterna får jag en plats att sitta, vilket i sig är galet halv sju på en vardag. På sedvanligt Harawayskt manér ler jag mot människan mitt emot mig, eftersom det är det jag gör. Jag ler. I vanliga fall ler ingen tillbaka. Om någon mot all förmodan gör det slutar det inte vid leenden utan eskalerar till konversationer, the OBMS.

Då händer det, som inte händer i Stockholm, nämligen leende besvarat och det av Ung Snygg kille. Ja jesus (nej, inte han). Jag blir paff, drar ännu mer på munnen, var på han nästan börjar skratta eftersom jag sitter där och ler som en jävla galning. Självklart börjar jag skratta. Sen sitter vi mitt emot varandra och skrattler tills banan når Baggeby och jag plingar. Jag mimar hej då, samlar ihop mig och kliver av.

Det var tre minuters ren och skär förvåning. Skamlöst.

Och så blev hon grå

Middag för 11.50:-, fryst viktväktarmat från T-Jarlen, jag är så jävla sorglig. Det är fredag, jag har festförbud, E är på treårskalas och jag är hemma i mjukisbyxor. Som bortblåsa är de vilda dagarna, som jag saknar dem! Nähä, det kanske är nån familjeunderhållning på tv som jag missar om jag sitter här och bloggar. Bäst att ta på sig träningsoverallen och sätta sig i soffan och dricka kokmalet.

Buähähä.

Glädje i två set

Asså, jag är lite småkär i de superfina jazzpojksen och det var störtfint att se dem live. Från tårna, genom lungorna, som just gammal sjö och även sådan innan storm, hetsigt, blankt, lekfullt, farligt, strävt och sammetslent. Och händerna över det svarta och vita, som jag sneglade på mest hela tiden, tänk sådana händer, så lätta så bestämda så flinka så inlevelsefulla. Lukten av mörkt öl och svettpärlorna i pannan, allt det där eftersträvande, i spegelbilden på en saxofon. Sensibelt. Å P2 var på plats och spelade in å.

Love Vibrations

Pianister. Händer. Händer. Pianister. Åh, som eftersjö runt Håskär.

Jag går och läser Anaïs Nin i kylen nu.