Jahapp

Jag tror

att människan har två mentala centra. Där finns Känna och där finns Veta. Jag vet en del saker. Jag vet hur man bäst borde utforma en koppartråd i en stereo för att maxutnyttja ytströmtätheter och minimera störning på ljudet, tex. Jag vet hur man lagar en Putanesca och jag vet att fryst vatten kallas is. Jag vet att jag skrev en fyra på förra tentan och att jag är duktig. Jahapp.

Jag vet också

att jag inte känner mig duktig. Jag känner inte det jag vet. Jag känner mig otillräcklig, spänd, stressad och tråkig. Jag känner mig lite dum. Jag känner mig ännu mer dum när jag vet saker som jag inte känner. Jag uttrycker mig gärna så att jag säger att jag inte kan känna det, fastän jag vet det. Det lilla 'kan' implicerar sen ännu mer fel.

En dag

när jag känner det jag vet ska jag kanske vara lugn. Förhoppningsvis vara lugn. Då kommer jag vara min egen bästa vän och värma mig själv. Det kanske dröjer femtio år, eller kanske två. En dag slutar jag se med fasa på saker och ser på dem med tillit. En dag. Må den satans dagen komma fort som fan för den verkar jävligt sweet.

Even lazy jellyfish do it

Kanske lyfta på locket? Lätta på trycket? Ta av sig hatten och buga för publiken, visa upp sig skita ned sig blotta sina syndiga skinkor och peka finger åt dem, allihopa?

Let's do it.

Sanningen över en kopp kaffe

Jag: Jag skulle prova lite allt möjligt för att försöka bli lite mer...
Han: Nej, lugn har du aldrig varit. Inte sen vi började hänga.

En liten lista varsågod

Din stil i en mening: Mainstream-bohemisk (något gammalt något nytt något pösigt något omsytt).
Stilförebild: Katta, Ida och mormor
Vilken är din favoritdesigner: See by Chloé gör sjukt snygga saker (waaay too expensive).
Din morgonprocedur: duscha-hacka frukt-välja kläder-borsta tänderna-glömma nycklarna-dricka vatten-gå på toa.
Vad inspireras du av: plötsliga insikter och böcker om märkliga människor.
Hösten 2006 - vad gav den dig: love love love.
Vad tror du på inför våren: jag tror att bitrating blir hippt.
Det bästa basplagget: ett par hela jeans.
Färger just nu: grått (skräll), mörkblått och rött.
Skor eller väska: båda!
En ideal outfit: smala byxor, storblommig tröja, balettknut
Do's and don'ts: do: byxlängd à la Uma Thurman. Dont do: tighta byxor OCH tight tröja.
Ditt senaste köp: en leopardmönstrad tröja (ja, jag skäms och är officiellt tant).
Tre saker på vårens önskelista: självkänsla, bli bjuden på bio, en ny musikkille (min gamla Jens Of Sweden har banne mig börjat se trött ut).

Ain't it grand

En ypperlig start på dagen kan man få sig här, det fick jag. Speciellt intressant är artikelförfattarnas flirt med vetenskapen. Vad är vetenskap? Herrar Arborelius/Hedin tillhör ju det lite äldre gardet och känns som män som tycker att riktig vetenskap är sådan som utförs av andra män, geniförklarade solitära logiska män, som uppfinner hemma på sin kammare utan trivialiteter som hjälp från andra och sena hemkörningspizzor. Riktig vetenskap, mina damer, kan inte utföras av er. (Ni bor i Polen och är potentiella abortturister.) Jag undrar om Arborelius/Hedins vetenskapsmän tror att gud i begynnelsen skapade himmel och jord.

Elva varv

Vi som vandrar på perronger-As long as you do it for you, ok?-Ropsten 23 minuter-Det ligger i Sverige, köp en atlas baby-det är den äckliga-minus en grad-Åk genast, lös det på en gång-Dustin Hoffman sitter på Bohême-Ta det lugnt med gin&juicen-Ön är ensam, ditt bröd är alltid gott-ok.

On and on

Just: frukost (mild yoghurt och äpple)
Snart: KB (tysta läsesalen mot fönstren till)
Senare: fika med Señorita
Ikväll: middag hos Malli&Ullis

(Inget utrymme för galenskap.)

Frukost

Finns det någon mening med mild prästost, nä.

Är det en cirkel eller är det vägen framåt?

I slutet av förra veckan knackade the ghost of illness past på min axel och undrade om det var dags igen. Den ringlade sig upp i knät och lade sig tillrätta, slog klorna runt mina skuldror och kände på revbenen, om jag minskat i omkrets, slutat kämpa, börjat ljuga igen. Jag drömde om vita sjukhusrockar och rullstolskulvertar och paniska förlåt i flera nätter, såg in i mig och trodde mig inte. Tillförliten, eller bristen på den, har på ett sätt varit räddningen många gånger. När instinken skriker ut sin vånda över att vara mätt kan tillförliten till densamma vara bra att sakna. Jag är trött på att inte tro på mig, så väldigt utled på det. Jag är utled på att be om ursäkt, att låta bli att be om ursäkt och känna mig usel, att känna mig usel för att jag känner mig usel när jag vet att jag har det bra. Att ha det bra och ändå vara ledsen. Jag är så innerligt utmattad, in i själen, att inte ens det faktum att allt är bra kan tränga djupare in än utmattningen. Det är därför jag nästan börjar gråta när jag fryser, står stark och står ut men kämpar ihjäl mig för det, känner mig uttjasad om skosnöret går av, är rädd att människor ska vända mig ryggen om jag inte kan hjälpa dem. Det låter som om jag är galen, right? Som om jag är en på gränsen-människa.

Well, jag är som sagt trött på det. Hösten var så bra. Den var liksom dramatiskt bra, stabil och lugnande. Shit jag vet inte när jag kände mig lugn senast. Och ändå är jag inte lugn igenom. Jag ägnade helgen åt att försöka skärskåda mig, se om jag förnekar det uppenbara, om jag är galen. Galen. Det var ingen snygg resa.

Jag är inte galen men jag har en tagg i bröstet. Det kom jag fram till. Den har suttit där länge och är det som finns kvar av åren 2002-2006. (Man borde inte få låta som sina memoarer när man är 26, ey.) Eftersom det alltid har funnits något akut att åtgärda har väl taggen fått sitta kvar, gro fast, vad vet jag. Jag känner mig jävligt new age men jag längtar efter att någon ska trycka på den hårt så att den löses upp och försvinner. Jag vet inte om samtalsterapi är rätt grej. Jag pratar och pratar och pratar ihjäl allt. På nåt sätt skulle jag vilja slänga in en bomb, klorex och socker, rensa ut, vaporisera inutiknuten och andas ut det långsamt genom näsan. Hur som helst är jag helt på det klara med att den sitter där nu och jag vill inte ha den längre. En gång var jag den, nu är jag någon annan.

Någon annan. Vem?

Några snabba

Min mössa luktar kaffe. Texten är klar och ikväll vågar jag skicka den på revidering. Jag ska bli med sockor. Mademoiselle är Dr Phil? Jag vill klippa av mig allt hår igen. Tvivlet, å tvivlet.

Good morning little school girl

Klockan ungefär halv tio någonstans i Oslo (jamen det var ett jävla tjat om den här stan men si vad ska jag göra) öppnade jag ett dokument och stängde det igen. Jag vill inte. Jag ville inte. Tanken att åka och vara markpersonal i ett par dagar uteslöt inte att jag kunde plugga och skriva också, samtidigt. Fast det gick inte imorse och utanför fönstret snöade tefatsflingorna iskalla ner mot spruckna trottoarer, lockade kallade drog mig utåt promenadstråken till, älska med oss älska med oss gör som vi, fall fritt. Efter en liten timmes liten ångest, petit petit, bestämde jag mig för att öva idag också. Så idag har jag gjort ingenting.

Ingenting.

Först läste jag tusen bloggar. Jag har hittat några nya tjejer som verkar helt grymma. Susanna till exempel. Damn! Sen läste jag tidningen och bryggde kaffe. Sen kokte jag lunch. Sen hade det slutat snöa och någon annan var tvungen att dimpa omkring på trottoarerna så jag gick ut. Och köpte en Resterödströja på rea i en affär där den säkert sextioåriga damen spelade Jonny Lang och jag stod i provhytten och sjöng med för jag var ensam i butiken och hon pratade massor med mig och vi älskade Jonny Lang tillsammans och kunde ha tagit oss en whisky, där och då. Sen gick jag hem och la mig på soffan och sov. Först en timme och sen en timme till. Sen handlade jag middag på Kiwi och nu snart ska jag laga den. Det blir parmesanpanerad kyckling med klyftpotatis och krämig parmesansås.

Ingenting verkar ändå rymma ganska mycket någonting och även om samvetet mitt molar dovt i magtrakten är jag ganska nöjd med min övningsdag.

Kärlek.

Men nu är jag famimig här

Så, jag bestämde mig för att ta tåget och det tog 6 1/2 timmar. SEXOCHENHALV. Timmar. Först korrläste jag klart avhandlingen, rotade runt med rödpenna och fann mig verkligen ha stora hål i den anglosaxiska språkkunskapspåsen. Tyska är till exempel ett språk som känns lättare och lättare ju mer kontakt man har med det, medan engelskan blir svårare och svårare. Till slut ritade jag mest smileys i marginalen. Efter ett tag eller så kollade jag på klockan och då hade det gått en halvtimme. EN HALVTIMME. Någonstans inom mig ringde en varningens klocka som påminde om faran i att inte, aldrig, kunna slappna av så jag bestämde mig för att göra just det. Öva på att ha tråkigt utan att ledsna. Det gick skitbra i tio minuter. När klockan var fyra hade jag ätit upp matsäcken (värsta dagis) och köpt kaffe i vagn 13. Halv fem passerade vi typ Vingåker och jag kunde distrahera mig i glädjeruset över att inte vara född där. I Svartå slumrade jag till och i Degerfors höll jag på att dö. I Karlstad stängde kiosken och jag blev uttjasad från första klass-vagnen, som var den enda som var uppvärmd. I Charlottenberg hittade jag en Aftonbladet (lycka!) och under den tidningen Kupé. I Lillefors (-ström?) hade jag smiskat korsorden och höll på att avlida igen. Det hann gå så långt att jag innan vi rullade in på Oslo sentral faktiskt hade läst sportbladet. WTF! Unheard of.

Man kan säga att jag börjar ångra den här miljögrejen. Jag hade förväntat mig att träden skulle grönska och himlen klarna där tåget rullade fram, att mitt miljömedvetna val skulle kännas belönande på något vis, renande och lättande. På min vita springare av stål och aluminium skulle jag, miljöns riddare, frälsa världen en gång för alla.

Well. Hur mycket kostar en utsläppsrätt?

Som om jag var elva igen

Jaha, så har man varit pinsam tant också. Rosa var ju en söt liten historia om barn som är alldeles för godhjärtade för att finnas på riktigt men lik förbannat satt jag och snyftade på slutet. Det lyckliga jävla slutet. Min lilla kusin ångrade sig troligtvis bittert men vid det laget var hon så full av popcorn [på'kkårn] och godis att hon väl mådde illa redan av det. Jag kommer att bli en kass mamma, gråtande och mesig och totalt utan karaktär att låta ungarna välja antingen eller. Jäjä. Det var skitfint. Hon är skitfin.

På fontänen visas

Släktmiddag igår med en tredjedel or so klanen B-man. Mademoiselle förgyllde sällskapet ytterligare och det har inte varit så varmt på en dylik sammankomst på länge. Portvin göra sig ypperligt bra i grytor (också). Idag går jag på bio med min lillkusin och ser Rosa -The Movie. Jag vet inte vad jag kan förvänta mig av vare sig filmen eller kusinen. Vi känner inte varandra, än, men hon är ett litet ljus. I övrigt drömmer jag mardrömmar om att jag blir tvångsinlagd.

//

Jag skriver på den här texten. Deadline närmar sig. Kommer på mig själv att kommentera ut saker. I Word. Hello world.

Det känns som om jag har ställt mig själv utanför.

Thursday afternoon

Det verkar ha varit en dag av redogörelser och uppklaranden, vad det verkar. Jag är inte säker. Nu ska jag lyssna på Brian Eno och korrläsa en avhandling, no more bananas.

Hur ska jag.. när ska det.. varför måste jag.. tro mig bara.. jag sitter i ett hörn.

Antal bananer idag: tre.

Nya grepp

"Duh-duh-duh är en kaxig besserwisser!"

Jaha. Enligt E kan jag bara ta det som en komplimang och O ba, men det är du ju! Det enda som stör mig är min oförmåga att dölja det. Jag som alltid varit fena på att le, börjar min förmåga mattas av? Ska jag aldrig mer kunna le utanpå och banna inuti? Tur att det är sista veckan. No more kassahora for me.

I övrigt ska jag börja bananblogga. E kallar mig för apa. Det kan bero både på min banankonsumtion och min armlängd.

Antal bananer hittills idag: två.

Orden och maten

Also, kommer hem igår kväll, lite smålullig efter att ha intagit middag och vin på Den Gamle och Havet* och finner bokleverans till mig på hallbordet. Sartres Orden, födelsedagspresent från Genève. Slukar de fem första sidorna och sänder evinnerliga tack till fröken med minnet. Det är helt klart bildande att fylla 26.

*Även det en födelsedagspresent, bjuden av O. Utsökt.

Sluta tjata FFS

Två saker får mig ur balans. (Två saker? HAHA JAG DÖR.) Anyways, folk som trugar om alkohol och folk som trugar om mat. För det första alkoholen och denna jävla intolerans mot människor som av endera anledning inte vill ha den. Antingen bara just då, eller inte över huvud taget. Ett vanligt enkelt nej tack godtas inte. Det godtas aldrig. Ett nej tack går inte att lämna utan att kommenteras, diskuteras och dissekeras. Om du säger nej tack till alkohol är du antingen gravid, bilburen, frigid eller bakfull. Om antagande om graviditet föreligger måste detta raljeras över. JASSÅ HAR DU EN PÅ JÄSNING, BRÖÖÖL. (Rör någon min mage dödar jag dem.) Om bilen eventuellt kan tänkas stå utanför lokal förväntas vederbörande uttrycka sin beklagan med ett tyst ursäkta och komma med lågmäld förklaring om att barnen har mässlingen/vattkoppor/galna kosjukan och därför måste hämtas med bil hos morfar. Vi vet alla vad vi tycker om frigida människor, och det är bara kvinnor som kan vara det. Enough said. Det är alltså egentligen bara om du är bakfull som möjligheten att tacka nej till alkohol utan att få din anledning dragen inför rätta existerar, och då enkom för att du redan har druckit alkohol och därför uppenbarligen inte var gravid, bilburen eller frigid. I alla fall inte då.

För det andra, matfascisterna. Kanske tydligare, mat- och ätfascisterna. Det är skillnad på mat och att äta. Jag vet inte HUR MÅNGA GÅNGER jag fått höra att jag är så smal och borde äta mer*. Asså jag har inte så många fingrar. Folk säger det till mig som om jag vore en femåring, snedställda huvuden och låtsasbekymrade miner. Det enda jag hör är ÄT MER DU SÅ FRAMSTÅR JAG SOM MINDRE TJOCK. Man får inte tacka nej till mat heller, och absolut inte till bullar och fikabröd. Vi fikar in absurdum på jobbet. Jag tar aldrig. Jag vill äta socker när jag själv vill, inte för att en tant ställt köpebullar på bordet IDAG OCKSÅ. Och hur ska jag svara? Ett "nej tack jag vill inte ha för det ger mig så dåligt samvete att jag kommer att fundera över att gå och spy resten av förmiddagen" skulle liksom uppfattas som ganska otrevligt. Så deras idiotiska trugande som bara är av egoistiska skäl tvingar mig att vara antingen otrevlig eller le ännu mer och säga nej tack än gång till, fast lite högre och kanske med en ursäkt.

Ja, det första stycket är i du-form. I andra stycket kunde jag inte låta bli att vara jag. Det ligger närmare, även om båda problemen är samma.

(Det finns människor som verkligen bryr sig och som ärligen vill uppmärksamma eventuella ätstörningar, men de är försvinnande få i jämförelsen.)

*Jag äter fullt normalt, bara inte skit.

Vilken a-kassa tillhör du? -Östermalm typ.

Jag såg Darling igår, biokväll med jobbet. Det var nästan mer än mitt översentimentala utochinvända hjärta klarade av, och jag som alltid har haft en soft spot för gamla hjälplösa gubbar som är ensamma i livet. Arbetslösa elektroingenjörer som heter Bernhard och är 62 år, som bjuder på tårta utan att knappt någon märker och inte ens är älskade av sina egna döttrar. För att inte tala om unga förebildslösa flickor med sotade bambiögon som köper drinkar alena i barer, tårögda över sitt ickebefintliga sociala kapital och därför beroende av sitt ekonomiska dito. Att tala utan att röra på munnen. Jag satt i biomörkret och kände mig sorgsen och skrämd och som alltid tror jag att det lika gärna kunde vara jag. Tanken "det händer inte mig" har liksom aldrig bitit sig fast. Det kanske var tur att jag var omringad av tanter som prasslade med äckligt godis och blev fetare och fetare runt mig så att jag kunde bli lite arg också, inte bara ledsen. Tanterna avskydde filmen, jag tyckte mycket om den. Jag vet inte, öppna slut är ju knepiga grejer. Nästan lika svårt att förstå som ironi.

Saxat om stress

Jag sätter kryss i rutor och så:

[x]"Jag måste vara fullständigt kompetent, adekvat, intelligent och framgångsrik på alla möjliga sätt."

[x]"Om någonting har påverkat mig starkt här i livet, så måste det komma att påverka mig resten av livet."

[x]"Det är livsviktigt för mig vad andra människor gör och jag måste göra större ansträngningar för att ändra dem i den riktning jag skulle önska att de förändrades."

[x]"Jag kan inte förlåta mig själv för tokiga saker som jag gjort."

[x]"Jag har ingen kontroll över mina känslor och jag kan inte rå för att jag har dem."

...

Franska ambassaden kommer oftare nu. Jag är bönhörd.

Sista heltidsveckan på jobbet

Trädet utanför mitt köksfönster är trasigt, inga fåglar sjungo däri. Dagens tonart: a-moll.

Jag minns inte vad jag tänkte

Allt eftersom jag läser mig in i intervjun med DH går världen upp för mig som den gör ibland, på ständigt nya sätt omkullkastandes allt jag redan trodde att jag visste, statuerat i det jag för tillfället råkar vila ögonen på. Det är uppenbart att Don Santos sista andetag i Pueblo Villa Rosa gör så att röken ur Värtahamnens skorstenar blåser österut, att träden runt Gardermoen är stelfrusna fastfrysta frostvita och att vattenkokaren på Norwegians 13.50-flight till Stockholm inte fungerar. Världens alla ämnen flyter samman och gränsen för det ena blir till begränsningen för det andra. Jag vänder kaffelängtande blad och älskar honom lika mycket som jag känner att jag älskar alls. Plötsligt vet jag inte längre om jag tillhör naturen eller är den, om jag finns såsom jag sitter eller om jag lika gärna finns där jag tänker mig att jag finns kvar, om jag utgör bara mig själv eller välver något (tiden, rummet, tanken om dem?) efter mig när jag går, eller när jag tror att jag går. Jag tänker att jag ska koka kaffe när jag kommer hem, men väl hemma är burken tom.

Lørdag

Idag har jag varit på Nasjonalmuseum och sett en utställning om Eero Saarinen och återförälskat mig i elliptiska linjer. Svepande blyertsstreck och estetiska svängradier, headspin de luxe, sjukt snyggt. Så har jag hånglat och skurit mig i fingret och druckit kaffe och bakat äpplekaka och läst de första sidorna i min födelsedagsbok (How Like A Leaf, an interview with Donna J Haraway). Återstår äta pizza och gråta ner mina kläder i resväskan, far till Stockholm imorgon efter lunch. Åter till min stad.

Lite allt möjligt

För ett år sen var det den nionde februari 2006 och jag skrev så här:

"En tösabit från ett stadshem
vars kylskåp lät som en fläktrem
fick ej sova en blund
men var glad i den stund
det blev dager å hon fyllde tjugofem"

Idag är det den nionde februari 2007 och sex rimmar inte på rem. Men typ. Kylskåpet har jag lämnat bakom mig och inatt sov jag som en prinsessa jämte den fina pojkvännen. Jag tror minsann att prinsessor också får ta ledigt på sin födelsedag, och sitta ensam i lägenheter med förvirrande ljusknappar och dricka kaffe, äta honungsmackor och läsa Aftenposten till frukost. Under veckan som gått har jag suttit på campus och räknat en hel del till tentan som går i mars, samt förundrat mig över norrmännens klädvanor. HellyHansen är verkligen hett och alla har vandrarkängor och fjällbyxor och praktiska ryggsäckar med många flärpar. Jag har smokingbyxor med smala ben och höga skinnskor (utan fjantfrans och fulpäls) från ViaNova. Utanförskap syster. Så har jag frusit en del också. Pucko.

I övrigt har vi inte en låt-oss-packa-våra-väskor-och-flytta-till-USA-tillsammans-vecka. Vi har sett både Jesus Camp och An Inconvenient Truth inom loppet av 48 timmar och hela amerikaföraktethatetkryprädslan blir ju inte direkt mindre av endera filmen. Jesus Camp är en studie i barnmisshandel. Vuxna människor med skygglappar för sin egen fanatism, ivrigt påpekande andras (läs muslimers) som medelst helt urskiljningslösa visualiseringsmetoder får barngrupper att gråta hysterisk och känna ångest över precis allt gör så att jag kokar stilla sorgset i tv-soffan. Jag ville rädda barnen. Någon borde rädda barnen. Och apropå Någon Borde kände jag mig som världens största bov när vi såg An Inconvenient Truth. Alla borde verkligen dra sitt strå till miljöstacken men om ingen annan gör det varför skulle jag? Jag fick nästan lite panik när Al Gore visade diagram på diagram över hur fort vi har ökat på koldioxidhalten i atmosfären under de senaste tio åren. Skyhöga siffror ur alla möjliga perspektiv sett över en tidsram på 650 000 år. Om Grönland smälter försvinner Holland, hepp! För något år sen rasade en gigantisk bit av Antarktis ihop och flöt iväg, inte helt ojämförbar med Grönland i storlek och det gick sjukt snabbt. Seriöst, jag känner mig helt nojjig. Vad man man göra, som enskild individ? Återvinna, isolera, byta glödlampor och inte köra bil. Gå till www.climatecrisis.net

#1

Det äckligaste stället i världen måste vara spolknappen.

Gå bet

Jo, alltså det här med Frida Boysen, kära P. Hon förbryllar mig, jag fattar inte. Jag fattar inte om jag inte fattar eller om hon är förbryllande på ett mer allmänt plan, för alla. Hon är liksom så fluffig, jag fattar inte. Vet hon vad hon försöker säga och säger det precis som hon vill, eller vet hon inte vad hon vill säga men säger något ändå, eller vet hon ingenting och säger ingenting om det? Det hon skriver i sina krönikor och så, som jag t ex kan läsa i Metro när jag skumpar fram på Lidingöbanan eller Ropstensderivatet till tunnelbanelinje, de är så väldigt lättmjölksnaiva och intetsägande i sin ickeattitydsstinna framtoning att jag inte vet om det är hysteriskt bra eller bara... ingenting. Hon skriver så tunt som en jätteamerikansk lättprodukt och så plötsligt bara, ett svärord! Jag fattar inte. Är det medvetet sådär genomskinligt svenneklyschigt eller finns bakomliggande tungrodda resonemang? Har hon tänkt? Någongång? Om man t ex argumenterar för feminism och för hur BRA den är kanske det är sådär extremt medvetet att i näst sista meningen i sin krönika ändå använda termen barnflicka, istället för något mer neutralt, säg barnvakt. Och så kanske det är med yttersta eftertanke som hon tonar ned sig. Kanske? Vem anställer henne? Anställer de henne för att de tycker att hon verkligen säger något? Eller för att de inte vill ha någon som säger något men ändå ba, slänger in ett SVÄRORD ibland så att de på tunnelbanan misstänker att hon menar något ändå? VAD HAR HON FÖR MÅL VAD TYCKER HON? Frida.

Nej, jag fattar inte, men jag vill ha hennes jobb.

I övrigt har jag börjat säga tusen takk.

S som i störigt

Folk som förväxlar diskriminerande med gammalmodig. Småbarnspappor på tunnelbanan, som högt kallar alla andra för tanter och farbröder, hur unga de än är. Fila vinterfnasiga fötter. Högstadiekillar med mobildamp och Frida Boysen: det blir för mycket för mig. Jag far till Oslo på en vecka.

Ut med det gamla in med det nya

Ovan ser vi något så ovanligt som ett par Sköna Jeans. Det är en rar art som sedan fjortisstadiet inträdde gjort en allt glesare entré. En av artens främsta fiender är de Snygga Jeansen, även kallade Ålaskinnen. Några sällsynta hybrider av lyckad cross breeding förekommer naturligt i floran, och det är just ett par sådana som vi idag lyckats fånga på bild. Paret härstammar ursprungligen från Diesel, men återfinns ibland vid vattenhål som Åhlens City. Just den här rasen har under de senare åren häcklats för sin låga, icke modernt anpassade, midja men evolutionen har talat klarspråk; överlevnadsinstinkten har vunnit! de Sköna Jeansen är ett ickeaggressivt släkte och ses ofta sällskapa med arter som till exempel Tunikan och Hängslena.

Esberitox ja tack

I Hässelby är katten stor och svart, inte tjock och vit som hos oss. Eller liten och överaktiv. Det finns en symaskin här också, och för närvarande en sjuk moder, en överarbetad fader och så jag då -snoris. Igår kväll skulle jag sy om ett par jeans. Nå, låt mig tala klarspråk, jag skulle lägga ut dem. Det är mina förut så varmt men sorgset omtalade favoritjeans, de med lila sömmar och hög midja och smala ben och vackra fickor och underskön tvätt och åh jag skulle vilja gifta mig med dem. Men de är för små. Efter en hetsräd i affären på Götgatsbacken häromdagen, jagandes efter ett par Billiga Måndag, lackade jag ur. Flat ass kontra segelkapell = no dice. Asså vem i helvete kan ha de där jeansen? Jävla skitmusik och tröttsamt rödhårigt übersmalt affärsbiträde med tvådimensionellt utseende och slö blick gjorde mig uppmärksam på att en tum inte är en tum, men han var för långsam för att hinna fatta själv vad hans mun sa.

Anyways, så jag tänkte som jag så ofta har gjort förr: jag syr om något gammalt. Det är bara det att jag hatar att sy. Jag älskar resultatet men hatar att sy. Jag är inte alls hopplöst kass på handarbete men jag har inget tålamod och blir rastlös. Tre timmar, två trådrullar, femton kilowattimmar, skavsår på syfoten och ett blödande finger senare insåg jag min begränsning. Nu ligger mina Levi Blue i sopalottan på väg till förbränningen och jag förbannar den dagen jag inte köpte dem i stl 28 istället. [Många svärord här.]

Så var det med det. Hej pensionär. Från och med nu gäller nya regler hos den här donnan. Jag ska:

-köpa kläder i rätt storlek
-köpa kläder som är bekväma
-köpa kläder i stretch

Ergo: köp kalikåaktier nu.

EN puckoloid

Så, med det berömda facit i hand, var detta särskilt smart? Att gå till jobbet idag som en stursk gammal korp bara för att jag inte mådde lika pyton som igår? Att sitta här och frysa med stelfrusen nacke, allt medan halsen sticks på insidan? Var det så smart?

Jävla idiot. Jag förtjänar det.

Recycling

Återfunnit i outboxen:

Chaiselongen som står i vardagsrummet är inte en egentlig chaiselong. Den består av en storblommig fåtölj och en fotpall i likadant tyg, som går att dra samman till en lång stol. Den står i vardagsrummets västra hörn, om jag inte missminner mig väderstrecken. Det var ett halvår sedan någon såg solen gå upp och ner. I själva verket har solen bleknat, ja självaste minnet om solen har bleknat, och kvar skvalpar en svag förnimmelse runt i ankelhöjd och skvallrar om att tår och händer inte alltid varit isbitna såsom nu.

I den chaiselongen somnade jag. Jag och mamma hade febrilt letat efter och till slut även funnit det stora krysset i Svenska Dagbladets julbilaga och med det emellan oss satt oss ner i soffan, som står på andra sidan vardagsrummet chaiselongen sett. Efter tre minuter med endast ett ifyllt ord (nav) började mina ögon kännas varma. Då lämnade jag en milt protesterande mamma som påstod sig vilja fortsätta ensam medan jag tog igen mig med min tegelstensroman i den blommiga stolen. Så blev det. Invirad i täcke och med glasögonen på sned sov jag gott efter två sidor. Mamma mumlade någonstans långt bortifrån drömland om miliser på fyra bokstäver och mansnamn på fem. Hon fick minst lika mumlande svar innan jag helt gled in i apelsindoftande paradisdrömmar.

Jag drömde om dig. Det fanns ingen kyla i drömmen och världen luktade apelsin och nejlika. En stor påfågel flög omkring i bildens utkant och regnbågen som finns målad i en bok jag läste som barn fanns runt omkring oss. Jag låg på en chaiselong och sov i drömmen också. Du kom och ställde dig bredvid mig, böjde dig över mig och sa högt att du var glad, för där låg jag äntligen. Varje gång du tittade i chaiselongen
hade den varit tom och nu låg jag där och var jag, det minsta du hade anat. Så sa du, högt. Jag vaknade i drömmen men låtsades sova ändå för jag ville behålla känslan av apelsin och nejlika i näsborrarna. Sen la du din hand mellan mina ben, inte så högt så det blev erotiskt men inte så långt ner att du bara ville värma mig (jag frös i drömmen också) och satte dig bredvid mig, med handen så och rökte pipa. Jag
såg en man på stan i lördags, som rökte pipa. När mina lår var varma igen reste du dig upp och gick. Jag tror att jag var säker på att du skulle komma tillbaka.

...

Jag kan inte sova.