Läser
det här i pappers-DN medan jag väntar på Senorita. Det är lunchtid på L'angolo och jag blir tröttare och tröttare av dravlet som jag inte borde läsa på knorrande mage.
Kortfattat handlar artikeln om att skilsmässor är dåliga för barn och att enda gången man som föräldrar gör sina barn en tjänst genom att skiljas är om det förekommer bråk och slag i relationen.
"Bara" en tredjedel av Sveriges 45.000 årliga skilsmässor föregås av bråk och slag, medan de andra två tredjedelarna tydligen skiljer sig utan meningsskiljaktigheter som är skadliga för barn. (Låt mig betvivla, men hursomhelst.) Det gamla argumentet att det bästa för barnet är om föräldrarna mår bra legitimerar inte längre en skilsmässa, tycker artikelförfattarna.
Det är alldeles för billigt att skiljas och ingen parterapi står att få. Om bara alla kunde få parterapi kunde vi bevara det heliga äktenskapet och undvika olyckliga barn. Vi skiter i alla olyckliga vuxna. Artikelförfattarna är medlemmar i nån sorts kvasikristen tankesmedja vilket ju onekligen förklarar en del, men det förklarar inte bristen på analytisk förmåga (väl?). Några snabba reflektioner:
hur många ickeskilsmässor bland par som bara håller ihop för barnens skull kommer att _leda_ till bråk och slag om de fortsätter vara tillsammans?
Varför skiljer sig så många, egentligen?
Kan det vara så att det borde vara svårare att _gifta_ sig? (Nej, det tycker jag inte men man kan roa sig med att vända på begreppen.)
Kan det vara så att vi genom äktenskapet går emot den mänskliga naturen som förefaller kunna älska fler än en under en livstid? Är det nåt galt med begreppet familj? Kunde vi vara lyckligare i stora kollektiv där alla passade allas barn och det inte spelade så stor roll vem som var man, kvinna, hetero eller gay? KAN ALLT VARA FEL?
Ja, några snabba reflektioner bara, från en som inte heller vet men som åtminstone kan föreställa sig alternativ utanför den berömda boxen.
