Det är en galen galen värld

Att gå på gym är en jävla härva har jag just erfarit. Man vet inte vilken del som är omklädningsrum och träningslokal och var man kan gå igenom och vilken gubbe som jobbar där och vem som bara tränar på apparaterna. För två veckor sen var jag och slogs box med Maria för första gången och det var precis hur kul som helst. Vi har gått några gånger sen dess och jag har till och med köpt ett kort på World Class. Jag vet, det är inte så lite galet men anyways. Man kan inte träna slåss varje dag så idag skulle jag försöka mig på resten av de snurrande hjulen och vikterna och gå smidigt genom gymet utan ytterskor på vägen till cyklarna längst bort fast inte gå in i nåra håriga muskler och svettiga armhålor på vägen dit. Sen lyste displayen som en hel julgran och medan jag tryckte på knapparna kunde jag få veta allt om mina kalorier och kilometrar i en jädra fart. Jag beordrdes i neonbokstäver att skriva in min vikt för att få rätt motstånd men jag är då rätt säker på att det blev registrerat i pounds istället för i kilo, nåt mysko hände i alla fall. Och på den där gångmaskinen! Handtagen gick av bara sig själva och fötterna runt runt och det blinkade att jag skulle please hold hands steady for heart rate eller nåt sånt men så var man tvungen att släppa för att rätta till musikdevicen eller dricka vatten eller endera och så svoshade handtagen förbi örona på en igen medan armarna mina viftade efter balans. Jag tror att alla tittade på mig genom en glasvägg som finns där och skrattade. Usch. Jag måste gå tillbaka imorgon och då ska jag göra allting rätt.

Ps. dagens egokick är att Aftonbladet länkade till mitt Bruce-inlägg. Det var också lite galet.

Småmorr

Så det stör mig lite då, att Ebba-Fläbba uppmanar ALLA att bära basker i höst. Jag har haft basker i hela mitt liv och äger bland annat en kalasfin i omoralisk babyalpacka med skitmesiga lamor på, från down town La Paz, och nu ska ALLA ha basker. Fan. Det är inte OKEJ att ALLA ska ha basker. Fuck.

Måndag 30/10 in my heart

När sjutton glada spelemän varav några spelekvinnor (och några -vinkar) äntrar scenen med sousafoner, flöjter, trumpeter, tromboner, munspel, banjos, dragspel, ENERGI och galenskap kanske det inte kan bli annat än magiskt. För det var magiskt bra. Bruce Springsteen and the Seeger sessions band var som lyckokoncentrat, som fyrverkeri av irländska smällkarameller, amerikanska stövlar och jamaicanska lockar. Jag är inte fena på recensioner så ni får helt enkelt lita på mitt ord, det var MAGISKT bra, trots att vi var omringade av resebyråfolket på fyrtio å nånting som kommit för att "släppa loss lite" och av misstag hamnat på ståplats i Globen istället för på scouternas årliga kumbayaorgiemöte. Alla dessa vevande gungande svajande frikyrkliga händer, i takt, otakt och annan takt. (Bandet lirade faktiskt lite reggae i baktakt.) Bäst var Farther on up the road och Mrs McGrath. Tror jag. Både jag och Cohen efterfrågar förresten denna sångskatt med Pete himself.. är det någon som vet nåt? Jag har bara en del gammalt i protestväg på c:. Jag är redigt trött i benen idag men kommer att hoppsa runt på kontoret som en liten happy cow ändå och tänka på Bruce och låtsas att jag kan låta som ett dragspel. Och violinisten, violinisten! I'm in love.

Ikväll:

Jag och Cohen tar på oss skorna och ser Bossen på Globen. Vi var födda att springa, kunde inte ha varit mer passande efter helgens som gick.

Jag ångrar ingenting

Och jag grips av en stark vilja att vara del av något, annat större i det lilla eller litet i det stora bara det är en del av ett sammanhang, känna mig som en kugge men inte en sådan som lever bor andas och äter i Plutonia utan en som arbetar för det stora mänskliga viktiga nya behövliga. Jag grips så av viljan att vara klarsynt. I sekundens hetta och de efterföljande panikfyllda fattar jag beslut. Det är plötsliga beslut, lika irrationella som lockande. Oväntade svåra omöjliga bestämda sugande beslut, som sätter sig i maggropen och vägrar att släppa taget. Nästan aldrig tror jag på att jag ska fullfölja mina planer, de som jag gör upp i överflöd kanske för att slippa. Snälla förlåt mig om jag uppför mig konstigt men jag vet inte vad jag gör. Just i sekunden hjärnan tar språnget från känsla till beslut öppnar sig världen. Det går jag kan jag ska jag vill hur svårt kan det vara, egentligen? Alltså trots att jag inte är bra nog. I beslutssekunden tror jag verkligen att det är fullt rimligt. Efter ett tag är beslutet redan gammalt och redo att rivas upp. Fort fort. Ge mig styrka att fullfölja åtmininstone detta enda av mina beslut.

Amen det e inte sant va mörkt det e

Nu ere fan snortidigt. Rapport från Genève nästa gång då. Puss.

Jamen fatta nån gång då

"Familjen Norlin fick chansen att köpa en sjötomt i Mälarhöjden. Fem år senare har Stefan, hustrun Kira och de båda döttrarna äntligen flyttat in i sin drömbostad."

Privata Äffärer, vilken pärla till tidning. Familjen fick chansen att köpa huset. Givetvis är det Stefan (!) som gör slag i saken och flyttar in, med bihang och barn. Hur kommer det sig att det inte är Kira, maken Stefan och ungarna som flyttar in? Varför ska hon vara hans? Många bäckar små bildar fan en jävla syndaflod.

Vanity Fair

Så här kan det bli en onsdagkväll framför nyheterna. 45 kr kostade klänningen på Röda Korsets butik på torget och nu är den omsydd till Donnamått. Några stygn här, några där och så tog jag upp den på knät. Fotsid kändes så väldigt viktorianskt. Anledningen till att man inte får se den på är att jag ser ut som skräcken i peruansk bomull och röd nalletröja istället, men befinner man sig i Genève i helgen kanske man kan få se den out and about.

Aber nein, tut mir leid

Det blir inte München. Det blev inte så. Anledningen, jag ser inte min framtida karriär inom elektronikarkitektur och företaget ville ha en sån. Genomskinlig var det. Jag kan verkligen inte se mig själv sitta och programmera assembler de närmaste tio åren men exjobbet hade varit bra, med tyskan och allt. Det var lite tårögt häromdagen får jag tillstå men imorse, när jag sprang Mäster Samuelsgatan upp och ned med take away-kaffe i näven och kappa runt benen, duggregn mot kinden.. Jag älskar fan den här stan. Kalla mig gärna superfjantig och puckopatriot, det är lugnt.

Nu: jag lär mig att ljuga och tar tentor istället. Nya infall lär komma, det har det alltid gjort.

Kärlek.

Beware, Behemot

Okej, så killkatterna mår helt klart inte bra av att bo med två quinnor. Sånt här vädrar man ju gärna inte öppet, men eftersom de ändå inte kan läsa (än) tänkte jag berätta en vardagsanekdot från det Harawayska/E'ska/Ångströmska/Suliska hemmet.

Alltså en helt vanlig måndag i slutet av oktober lämnar fröken Haraway lyan på Lidingö för att tjäna kung och fosterland och Wallenbergsfären på posha torg inte alltför långt bort. Efter sig lämnar hon sovrumsdörren öppen.

Sulan: "Kolla här Ångis, en öppen dörr! Kom igen nu, vi går in."
Ångström: "Asså ojojoj vad spännande men ska vi verkligen.. jag menar, asså, gå in?"
Sulan: "Sjåpa re inte nu Nasse, häng på här, ta mig i svansen."

Väl inne på okända domäner hittar kumpanerna en öppen låda, som liksom dörren av misstag lämnats på glänt. Resultatet? Jag kommer hem efter jobbet och får vada igenom högar av nylon för att komma in i mitt rum. Tydligen tillhör strumpbyxor en oemotståndlig lockelse för killkatter.

Nå, vad mer? Nämnde jag att de också jagat kondomer över hela vardagsrummet? Tro mig, man kan döda en kondom på så många sätt. (Vad är det förresten med mig och de där sakerna.)

Till sist, när vi har vi lappat ihop våra trasiga killkatters mansbilder och satt oss tillrätta i bordeauxsoffan (jag med nål och tråd, E med datorn) får jag syn på något luddigt vid fötterna. Irriterad över att vi sprätter bomullstussar omkring oss som några andra sluskar böjer jag mig ner för att plocka upp den och upptäcker till min bestörtning att tussen är försedd med ett ljusblått snöre. Ni vet var det barkar hän? Javisst, DET ÄR EN TAMPONG. Katterna har alltså funnit en tampong, fått av det lilla plasthöljet och fullständigt trasat sönder den.

Vad är det för FEL på dem?

Snälla gud i himlen, skänk våra queerkatter ro att lära känna sig själva, älska sig själva så som du skapade dem och mod att ingå partnerskap i din kyrka, amen.

Genomskinlig, jag vet ju det, känslorna utanpå

Till lunch: Tårögda mascaraögon. Nu: nya andetag.

Whip it

Imorse: jag lyssnar på Devo och bestämmer mig för att det från och med nu alltid är det som gäller måndagmorgnar. Wake up polly!

Råd?

Jag fick det här av min mamma på mailen:

You better slow down.

Don't dance so fast.

Time is short.

The music won't last.

Det var en del av en mycket längre dikt som snurrar runt i etern, en inte särskilt vacker egentligen, men tänkvärd om man läser orden och tar in dem. Sjävklar och tänkvärd. Grejen är att mamma nästan aldrig skickar mail till mig. Det har hänt bara ett par gånger. Så vad menar hon? Läser du detta nu, mamma? Ska jag sakta ner? Jag som trodde att jag hade gjort det. Dansa inte så fort, som om jag kunde låta bli när takten slår. Men okej, jag ska försöka lite hårdare, ungefär som Janis säger, om det är det du menar mamma. Ibland är det så sjukt jävla svårt att inte leva imorgon istället för nu.

Det liv jag älskar att leva tar långsamt livet av mig.

Being square

Mot Sherwood kamrater, uppåt och framåt.

I love to love

Idag är en sån dag när jag älskar hela världen. Jag älskar den här gråmulna, regnduggiga, småkyliga, höstlövsfyllda, festförberedande världen, där jag sitter på vår ö mellan tallar och kattsand och Bill Withers och äter mannagrynsgröt med banan. Jag älskar E (det är ju sen gammalt), mina håliga strumpbyxor och mammas kilt från Inverness. Jag älskar att vi lever. Älskar att vi ska äta chevre- och honungssallad till middag och gå på inflyttningsfest i åtråvärda Årsta. Jag älskar att min pojkvän textar mig. Jag älskar att jag har undvikit ämnet här på bloggen men att det känns i sin ordning att säga det nu, att det finns en som är min. Jag älskar kaffet och det nya garderobstyget och den fiffiga inflyttningspresenten. Älskar det jag älskar. Låt det komma fler såna här lördagar.

Somliga gååår me trasiga skor

Asså man vet att man är en fattig student när man ägnar torsdagkvällen åt att limma igen gamla skor som spruckit i sulan, därför att man inte har råd att köpa nya. Attacklim is da shit.

Kom just på

Dagens jag-älskar-den-här-låten/texten-och-känner-mig-upp-upp-upp:

A kitten on fire.
A baby in a blender.
Both sound as sweet as a night of surrender.
I know it ain't easy, but you do what you can.
If your livin gets weezy, you can follow this plan:
put in more than you could ever get out.
I'm tired of the talking, I know what you're about.
Now open your mouth, here comes the spoon.
You're gonna eat what I give ya,
and you're gonna like it real good.

Into the woods, My Morning Jacket 2005

Attribut

Alla har en vinge, en vinge under armen. Jag lärde mig det i måndags natt. Alla har en. Hur ska man använda den? Vi undrar och drar och petar på den där under armhålan, där den växt sedan igår, i förrgår eller sen vi blev till. Den har fjädrar som andra vingar men de är oputsade och glanslösa. Det är för att våra tungor inte är runda och inte heller har vi en talgkörtel. Vi har förstånd.

Förstånd förstånd.

Man skall icke flyga om man inte är en fågel! Därför är det svårt att hitta kläder som passar. Det ska till att gömma sin enda vinge, sin halva dröm under armen. En del har även huvudet under armen och skägget i brevlådan. Man kan disponera kroppsdelar lite efter behag. Just när det gäller vingen är det ofta en möjlighet att samordna med någon annan. Gå ihop, två och två, förenen eder, flygfän. Varför når du lättare mina fjädrar, än jag själv? Smart att hitta någon med högervinge om man har en vänstervinge. Vissa lagar är till för att brytas medan andra, aerodynamikens lagar och samvarandets, för det allra mesta måste lydas. De som inte lyder blir av med sin enda vinge eller som i vissa fall berövade den. Jag vill vara som Jonathan Livingston Seagull. Jag vill ha båda vingarna och använda dem. Fast, åt helvete med vill. Vi ska.

Ta hand om varandra

Halleluja tack Jesus (Maria) jag är frälst och kommer att gå på såna vant-pass många gånger till! Så länge, några visdomsord. So long.

Ifall att

Jag ska träna box nu, ffg. Tack för den här tiden.

Att stämma träff med E

- Men i helgen, vad gör du då?
- På lördag ska vi på inflyttningsfest i Årsta, om jag inte minns fel. Men på söndag är jag ledig.
- Okej, söndag it is.
- Nej förresten, söndag är vi inbjudna på middag i Gröndal, just det.
- Jaha.. Återstår fredag alltså, hur ser det ut då?
- Jo, alltså, erm, då ska vi ha middag på ön. Vi har fått leverans på gädda.
- Uhum…

E är så jävla fast i parfällan. Eh, och Gåspennan också då, följaktligen.

Innanfestenanekdot

Det där med att bli generad ligger inte riktigt för mig men när jag dräller kondomer över halva kapprummet på jobbet känns det helt klart pinigt. Asså varför kan jag inte bara vara som folk och tänka efter FÖRE? Plötsligt är de överallt; i sminkväskan i necessären i fickorna (wtf!) på golvet runt omkring mig och jag tänker att det kanske inte var någon som såg men jorå, tants hastigt bortvända blick säger Allt. Heliga Moder Maria förlåt mig! Jag tröstade mig med att de redan tror att jag är halvt om halvt galen och att ingen ytterligare skada egentligen är adderad min redan tillskrivna sinnesrubbning. Hepp.

...

Jag också.

Just don't party on a weekday

Ang. Ångström: mår han dåligt idag beror det antingen på ett) krosskador eller två) inhalering av farliga ångor. Han har nämligen delat säng med mig hela natten. Sa jag hela natten? Haha, det var lustigt. Jag menar de fyra timmarna mellan halv tre och halv sju. Igår kväll var jag nämligen på grandios middag i stadshuset. Med anledning av min arbetsgivares 150-årsdag tyckte vi att det var läge att fira lite. gtrf (Å, det där skrev Ångström.) Full gala i en värld som jag är omåttligt nyfiken på men inte vill vara en del av, en hel del underhållning och en passage i middagskonversationen som föranledde småprat om Lagrange-relaxering. Don't ask why. Efter sittande middag till mitt i natten dansade vi från blå in i gyllen och man kunde till exempel få glädjen att se sin kollega i full swing samt låtsas att schlager är helt ok. På det stora hela var det mycket bra att spendera lite tid i stadshuset emedan jag kunde rekognosera inför den tionde december. Jag fattar inte varför ingen har ringt mig än, jag måste ju skriva tacktal i god tid.

Ang. mig: Please God kill me now.

Svagheten mina vänner, svagheten

Jag drack kaffe imorse. Ynk.

Nästan som Mo's tunnelbanetankar

När City publicerar detox-tips och menar att det enda rätta för att gå ner i vikt är att äta nyttigt och dricka vatten (skräll) och upplyser om veckolånga avgiftningsmetoder för att rensa kroppen från djävulen känns det rackarns befriande med Delicatos reklam för dammsugare, "Garanterat fria från fullkorn". Det är vardagsegde det.

Rackarns bra

Läs den här kvinnans blogg. Hon skriver bäst i min eter.

Det var allt för ikväll. Nu ska jag äta bär med mina föräldrar.

Du och jag Otis

It's early in the moooorning, about a quarter till threeeee

Asså okej hon är inte tre på morgonen men jag är uppe tidigt och tvättar igen bort fläckar av kanske rövin kaffe konjak gamla synder nya tider varför inte bara sova en söndag i sängen och bli sund innan fyrto grader vitttvätt snurrsnurrsnurrar runt i trumman mellan mina öron från inatt är inte redo vem gjorde mig sådan här nu igen också detta igen när det enda man vill är att vila och bli vaken. Kaffe och cigg, någon?

Noch einmal

På väg till Elins och Marias 25-årskalas i Gamla Stan. Rött och randigt. Puss puss puss.

One shot one beer and a kiss before I go

Det var med en blandad förtjusning jag gick från Berns inatt. Första halvan av konserten var, oh my God, den var allt. Med en frisyr att döda för och en röst från himlen och helvetet och alla ställen där emellan stod preppy-rutiga Ryan på scen och sjöng om Magnolia Mountain, svajade. Det enda jag ville var egentligen att stå kvar där i all evinnerlighet. Sen blev himmel-Ryan postpubertal-Ryan på mindre än en halv minut, efter att nån snok i publiken skrikit "come pick me up" några gånger. It's not gonna fucking happen, och det gjorde det inte heller. Där vände det, och jävla sur-Ryan ylade på i osläppta låtar till ingens öron. Jag vet inte. Han gick av scen, kom tillbaka, vägrade att sjunga själv och efter sista låten slängde han av sig gitarren och stegade ut från scen i trots och förorättning. Åtminstone från vår plats under Berns stora takkrona var det så. Så jag vet inte. Jag var på väg att börja gråta av lycka under första låten och relativt arg efter sista. Men O och Cohen var där, vi höll om varandra och lyssnade på Ryan. Alla fanns på något sätt i allas hjärtan ändå inatt.

Sulan slickar disk

Jaha, då går vi och ser Ryan och hans Cardinaler spela på Berns ikväll då? JA DET GÖR VI! See ya there folks.

Läppstift på!

På egna ben

"Undrar om jag har 12 kr löst, få se här i lilla börsen, japps här finns det slantisar, va bra då ska jag bara gå in på pressbyrån då, tripp tripp tripp, och så en kaffe tack, nej tack ingen bulle idag heller, kaffe å härli… WTF?!"

Note to self: attach brain to body.

Stackars alla kineser och britter

Nä, det här är inte kul. INTE KUL. -Kaffe i soffan? frågar Cohen. -I helvete du får kaffe hos mig väser jag, du kan få te. Te te te i stora jävla baljor som vi kan sälja vidare som fotbad när min mage är lagad. Om inte jag får kaffe får ingen kaffe!

På vägen ut; jag får visitera min gäst, se efter att inte Ångström ligger kidnappad i jackfickan.

Nå?

Var han lycklig, på terrassen i kvällskylan. Kunde jag göra honom lycklig, jag ville gärna. Vi satt bland stora indiska kuddar och lutade oss mot stadssilhuetten igen, jag hade gjort det så många gånger förr men utan honom, drack kaffe och medelbra whisky i smala glas och min pockande vilja att få honom att skratta fanns i botten av dem. Jag tycker inte om att känna mig tvungen, men å andra sidan, det gör ingen. Det var nästan första resan. Nu, det är lite svårt att minnas samtalet så här i efterhand fast jag vet att vi berörde vissa saker man inte ska ta upp. Rätt vad det är skriver jag ett brev till mina barnbarn. Vi satt på terrassen och skrev långa brev till varandra, om sommaren och hösten och även om det som inte har med tiden att göra, om ord ingen av oss använt på länge. Vi skrev om ord. Jag vet inte om hon fanns hos honom, fanns hon. Vem finns var när de inte hörs längre? I små luckor, små länkar, små tankar som binder samman fanns åtminstone både hon och han hos mig och det var på samma sätt lugnande som sårande. Mitt glas var gapande tomt och han skrattade inte. Inget kan gapa tomt egentligen. Det finns alltid ett innanmäte. Det fick inte ta slut heller ville jag viska men varför viska om man vet? De här breven kommer inte att ta slut.

I lurarna

Jag är kär i Fionn Regan. Han skriver om saker han stjäl och ska FedExa tillbaka. Det är himla underbart.

Med mjölk eller?

Persian Earl Grey är väl gott så säg, jag har det trevligt visst visst. (Jesus.)

Jamen jävlar att det ska va så svårt

Härmed förklarar jag dagens löfte avlagt: INGET mer kaffe för den här damen. Det får vara nog nu, goddamn. Min mage håller inte. Vi säger en vecka va? Okej, så får vi se hur det går.

Jag antar att det handlar om att kunna känna sig vägande för sig själv

Jag försökte förklara en rädsla i gårdagens inlägg, som Eff också nämnde i kommentarslistan och som jag tycker att det är hemskt svårt att få fatt på. Essensen av den oro jag ibland känner, som varenda människa påpekar att de känner, tar i mig formen av en rädsla att försvinna, att tappa bort kärnan, förlora mina egna tankar. Jag har inga krav på att vara unik för om alla är unika är ingen det, men jag vill vara som jag vill. För mig har grejen aldrig varit att göra ok ifrån sig. That's not good enough for jazz. Det har aldrig räckt att ha medelbra betyg, vara medelbra på tennis, äga medelmåtta kläder, tycka medelmåtta mycket om stort och smått. Utifrån sett är jag säkert medelmåtta i det mesta, men jakten har varit inifrånkänslan, att pressa sig uppåt framåt hela tiden så att jag åtminstone utifrån mig själv vet att jag gjort det bästa möjliga av sakläget, av mina förutsättningar och premisser. Om jag inte ligger på gränsen, över mitt eget medel, är jag inte nöjd, och är jag nöjd har jag troligtvis gjort för lite och har jag gjort för lite finns det saker kvar att ge. Slutsats, jag måste göra mer bättre större och oftare. Kanske inte relativt andra, även om jag är säker på att dessa Andra tjänar som måttstock, utan främst alltså mer än jag nästan orkar med. Ständigt nya planer, nya uppgifter. Jag ger mig själv dem. (Det var precis dessa typer av tankar som förpassade mig till anorexia/pucko-träsket.)

Now, jag vet att man inte kan leva så här under en längre tid. Någon gång måste man sitta ner med lugn i benen och gott mos i själen. Det räcker inte med att bara sitta ner, man måste också göra det utan samvete. Folk blir äldre, alla lär sig, så även jag. Tyvärr har jag vant mig med närvaron av det tankesätt som både kan sporra och förgöra mig. Jag har tänkt tankarna så många gånger att de ständigt finns där. Jag känner igen dem innan jag har tänkt dem igen. På perrongen i förrgår var det så. Är detta allt nu, tänkte jag, ska jag vara lagom, nöjd, ljum resten av livet? Ska jag vara medelmåtta för mig själv? Det varade i tio minuter på en tågresa och sen kom jag hem till det vardagliga småkaos av lägenhetsinvånare och katter och skohyllor och hembakt och hårdfört som jag har valt att ha det. Till glasögonbågar i lättmetall och nyheterna, och allt var som jag vill och jag vet att jag inte tappar bort mig själv på tio minuter. Jag hann bara med att känna det under tio minuter, vilket var jobbigt nog, just då. Jag antar att det handlar om att känna sig vägande för sig själv.

Rättning i leden

Det är andra tider nu än det brukade. Igår när jag stod och väntade på banan vid perrongen i Ropsten omringad av femtio andra hemvändare efter en arbetsdag fylld av papperstrasslande skrivare från HP och telefonsamtal till supportavdelningar runt om i landet gick det verkligen upp för mig. Momentana insikter i all ära men ibland är de inte trevliga. Där jag stod bland rockar och kappor och attachéväskor och skor med klack kände jag mig plötsligt som en sådan avslagen del av etablissemanget. Som om jag resignerat och rättat mig i leden, funnit den plats som varit reserverad åt mig redan från början och som jag varit naiv nog att tro att jag kunde undvika. Så stod jag där i min alldeles egna lucka, röjd enkom för mig för tjugofem år sen, likadan som alla andra för tjänstemannakappor med rutigt foder, lånta från mödrar eller kanske fäder eller kanske till och med inköpta på egen hand, för egna ihoptjänade pengar från företag och enskilda firmor som inte alls säljer riktiga varor av trä och stål utan tro hopp och kärlek i papperform, låtsasbevis i aktiebrev och framtidsförväntningar maskerade till nyemissioner. I min väska, en likadan mobiltelefon som i alla andras, samma passerkort, hemnycklar, skavsårsplåster och kulspetspennor. Samma mat från T-jarlen, samma babyspenat och ädelost, samma allt lika egalt egalt egalt för vi lever i luckor i boxar i kluster i moduler i sekunder av evigheten som jämt är likadan, för evigt amen. Min plats är din plats är underkastad. Sen gnisslade tåget in på perrongen och jag blev så nöjd över att jag slapp frysa längre och snart skulle få komma hem att jag gladdes åt min fogsamhet och mina körsbärstomater och lade benen i kors för att fara mot samma plats som alla andra rockar, kappor, attachéväskor och skor med klack. Hem. Hem till andra tider än förr. Är jag hemsk om jag gillar det, här?

Det var länge sen nu. Alldeles för länge sen. Det är nästan så att det känns välkomnande att landa i en rejäl pöl ILSKA, så här en måndag och allt, efter ett underskott av helgdagar. Asså vadihelvete är det för fel på folk? Med folk menar jag kunder och med fel menar jag total-jävla-hjärnkollaps. Inte en, inte två utan mer eller mindre ALLA verkar ha grava problem med att uppföra sig på andra sidan en kassadisk. Dessutom är de dumma, och med dumma menar jag inte lite lätt slötänkta utan mer som att en ko skulle utklassa dem i ett parti tic-tac-toe. Jag tänker så här:

Jag står här och hjälper till. Förvisso är jag anställd och får betalt i form av lön, men för personen på andra sidan disken, den så kallade kunden, är människan bakom kassan länken till den efterfrågade hjälpen. Ska det då vara så erbarmligt svårt att vara LITE ARTIG? Seså, gör det ont? Känns det obekvämt att säga tack? Verkar det farligt att le? Eller känns det helt enkelt bara bäst att vara dumihelahuvudet och skrika på mig? Tror folk på fullt allvar att jag kan påverka styrräntan, frångå sekretessregler och ducka Svea rikes lagar? Tror folk på fullt allvar att låg risk och hög avkastning är förenligt?! Varför tror de det?

VA!

(Sorry, det är inte er jag är arg på.)

Det är tamejfan ett under att världen snurrar. Det bor så många vrålpuckon på den att rumtiden borde fått ont i magen och stannat för länge sen. Hur kan man inte veta hur man betalar en räkning hemifrån? Det är ju näst intill omöjligt att vara så ovetande. Jag fattar inte. Nej, jag fattar inte. Det enda man egentligen behöver veta är att man kanske inte vet. Det räcker verkligen med den insikten för att klara sig här i världen. Om man kan formulera tanken i sitt huvud, att man inte vet men i alla fall kan fatta att någon annan vet, då är det bara att ta reda på det man inte vet. Right? Det är inte svårare än så. Jag kan för mitt liv inte greppa varför så många människor vägrar att lära sig saker. Det är INTE läskigt att lära sig saker.

Jag vet. Jag är inte ämnad för detta. Jag har problem med auktoriteter, och idiits som försöker vara auktoritära, med IQ som överkokta morötter och jag kan inte hantera långsamhet. Märk väl att det inte är pensionärerna jag gormar åt här. Jag har full förståelse för att det är lite segt att vara nittio bast och inte kunna se. Det är alla andra jubelidioter som undlåter sig att ta hand om sig själva som gör mig VANVETTIG. Ta er i kragen bara och dig in! Bit ihop fö faen, och lär er att hantera ett vanligt jävla bankomatkort. Det ÄR inte svårt.

Gud.

I once took the train to Spandau

Okej, blablabla: en del gamla bekanta på V's 25-årsfest, vidare till vampire lounge, blackberry daiquiries, auf Deutsch bitte, min gamla dubbelpartner bakom bardisken surprise surprise, taxi hela vägen hem och så givetvis lite knäckebröd i köket innan läggdags, men det är mindre viktigt.

Det sitter en katt i vårt badkar! Sulan och Ångström haver förenats i skön söndagsångest och förlägenhet och intar nu mer varsin vrå av lägenheten, Sulan alltså i badkaret och Ångström växelvis under min och E's säng. De har pussat på varandra utan att vare sig väsa eller slåss. Sulan är enorm och Ångström är jävligt liten. Vi är kära och lyckliga och jag bakar bullar som en annan mystant och tänker mig att nu, nu har jag allt jag behöver.

Singeltjejer och katter, var det så? Hoppas att det fungerar i ickesingulärt tillstånd också. Headspin, I know. Det händer så mycket här i livet. Det är kul, nästan hela tiden. Man får komma ihåg det.

Det är det här vädret

Det hällregnade och jag tog en löprunda. Det hällregnade. Jag sprang en sväng. Ibland får jag för mig att jag borde tänka efter först men sen skiter jag i det. Som igår till exempel. Vill jag flytta till München i ett halvår? Om jag bara inte tänker på det vill jag det. Så jävla gärna vill jag det. Bortsett från tiotusen om och men vore det det absolut bästa att göra. Tyvärr är det inte bara mina egna om och men som måste bli ja ja ja utan en del institutionsnissars och typ företagets också. Och så måste jag typ lära mig att programmera C på egen hand, men hur svårt kan det vara? (Famous last words.) Det kommer att bli en hård fortsatt höst om alla om och men går igenom.

Kristina in my heart

- Kommer akademien förändras nu när du kliver in?

- ...Allting förändras när jag kliver in...

!

Eftersom min antijinx-mekanism är roto:

Ihhhhhhh!

Det är helg och vi startar motell

I helgen blir det internatonellt tema på ön. Tyskt, norskt, svenskt och katthemskt! Jajemen, på söndag blir vi med Ångström. Bilder kommer givetvis att produceras in absurdum och jag själv bli en sån där blablabla-min katt!-blablabla. Vi gläder oss ohemult åt alla slags besök men förhoppningsvis är det bara katten som kommer att gå på sandlådan och leka med mjölkförpackningsskruttarna. De där man river av datumet med, ni vet. Dessutom jobbade jag så rackarns sent igår att jag kommer att kunna kravla mig härifrån strax efter fyra idag och fredagsnöjen såsom att måla pussmun och dricka blåbärsdricka kan börja lite tidigare än vanligt.

Ett lån ska jag betala ut också. Sötebrödsdagar på banken.

Beslut

Alldeles nyss, på toaletten faktiskt, bestämde jag mig för att aldrig mer bo själv. E har varit hundvakt på annan ort hela veckan och ön har känts stirrig, ensam och full av krav. Imorse försökte jag gå bort att-göra-listan mellan klockan sex och sju. Inget resultat. Jo, skavsår. Jag har stressat upp både mig och magen, till synes utan anledning. Framtiden halkade närmare bara. Så, nu är det klart, jag ska aldrig mer bo ensam under ett tak. Fick ni lite mer info än ni önskade? Håll till godo.

Editerat: Min mamma vara svenskläraret och si man inte kunna skrifa "bo själv". Jag bor ju alltid själv ja, även om jag inte bor insam. Så var det, sant. Göra om göra rätt, ju.

Lady Don't Fall Backwards

Alla bra musiker (knarkare etc) ska till Stockholm i höst. Bebishamblarna sätter griller i huvudet på mig. Eller ok, Cohen gör det. Min portmonnä är sliten, betänk det. Innerörat är inte på det humöret.

Kortfattat

Ikväll:

Jag färgar håret brunt. Igen.
Holmskan ser på Bonde söker Fru och tänker på mig.
Två par örhängen terapipysslas.
Ett exjobb i Kista går om intet.
En man i München vill ringa mig på fredag.
Jag tar hand om min mage och äter kopiösa mängder blåbärsdricka med bakterier.

That's it folks.

När det inte stormar och inte är stiltje

Jag gör te och tycker synd om mig. Saknar, verkligen ekande tomt ikväll. Oktober månad, må du komma och gå fort i år för vi kan inte hantera dig.

Time will tell

Kommer jag att börja censurera mig (mer) nu när jag vet att männen på jobbet läser här?

Oktober månad och vad den gör med henne

Jag vill skriva de stora orden, få henne att förstå, få henne att förstå att det inte hjälper men går över. Hon betyder världen för mig och är stålstark, även i lägen då hon borde vara bomullsmjuk. Hon borde gråta någon gång, hon också. Jag vill säga det till henne men finner inget sätt som gör det möjligt. Det är redan sagt, så många gånger. Tills vidare finns jag här, ok? Vi behöver inte vara glada, vi kan bara vara tystlåtna bredvid varandra i soffan, som det kommer. Bara tro på att det går över, och det vet jag att hon gör.

Och jag står fallen till marken.

Blåbärsbulle

Jag undrar om jag skulle passa bäst som egen företagare. Man kunde till exempel välja fika själv och slippa sitta i möten. Å andra sidan kunde man också jobba ihjäl sig, ta på sig, gå ner sig. Tydligen finns där tendenser för det i min personlighet. Å det tredje, jag har alltid jobbat bäst på nätterna. Inte många företag har öppet på nätterna. Helst ville jag nog ingå i ett oberoende team. Uppsamlingsmöten en gång i månaden, avstämning, kort och sansat, vem gör vad nu, liksom. Så fick man jobba själv under tiden, på sitt eget sätt. Äh, jag vet inte. Själv en inte ensam är fan skitsvårt.

Måndag igen

Jag har delat rum med en högljudd vinkyl inatt och sovit, tja, lite sådär. Det var kallt ute när jag och min lillebror sprang till bussen. (Sov hos mina föräldrar.) Kallt och klart, högt till himlen och härligt. Jag vill ha höst nu, stormar och kolmörka kvällar och isklara klockan åtta i morgontrafiken med spetsiga skor som man måste gå in, rock i öronen. Om hösten går fort i år hinner man inte bli deppig, så låt den komma och gå och låt det gå snabbt.

Åh den sommaren

Jag bläddrar runt bland hårddiskar och hittar gamla minnen och solen och mer Hamburgsund än det går att ta in i höstmörkret runt omkring mig.

"Rida ut smederna.."

?

Nu är det nog en groda som har fallit mellan strängarna baby, för så där kan man väl ändå inte säga? I varje fall inte och mena något med det. Om det faktiskt är ett riktigt idiom har jag satt mig själv och min lingvistiska snobbism i det berömda, men asså kom igen. Så där KAN man inte säga.

Vi ser noga till att vara glada

I det rödklädda rummet är det fortfarande tidigt. Det är en del folk där, men än så länge har det bara börjat. Cigarettröken hänger i skira slöjor mellan borden och lamporna, tecknar andeväsen ovanför som betraktar oss, ser ner på oss från sina höjder. Vi har själva blåst dem dit. Det sitter några svarthåriga män med höga kindben och röker tjocka cigarrer vid bordet närmast dörren. Jag måste tränga mig förbi deras bord för att komma in. Ska jag stirra tillbaka eller strunta i blickarna som bränner i brösthöjd? Alltid samma kval, kval, samma jämt samma. Ta plats? Med spelad självklarhet eller vika undan och slippa besväret. Tjejer och negrer är vackra, jag tänker på tavlan som hänger på ett museum. Med huvudet högt går jag förbi bordet genom dimmorna och ler. Man får kosta på sig. Så släpper jag garden och känner mig som ett bevakat rådjur.

Jag har nästan glömt bort mitt mål efter den lyckade första etappen. Med varsitt glas framför sig och än så länge artigt konverserandes sitter mina vänner en bit längre in. Det känns bra, att de kom före mig. Det ger mig en mening, en riktning som jag slapp välja själv. Glada miner och utspel när jag närmar mig, fler leenden, äkta nu, och så öl. Någon betalar min. Paketet med cigaretter på bordet framför mig är omöjligt att ignorera. Jag mår inte bra när jag röker, tycker inte att det är särskilt gott, finner mig obekväm med den där tingesten mellan fingrarna, så jag sträcker mig efter tändaren. Det är ännu osäkrare utan. Vi skrattar och hojtar och tiger inombords. Det är vad vi gör. Rummet är varmt och det är rött.

Jag har allt man kan önska sig runt bordet. Jag har ömsinthet, motstånd, slitstyrka, kärlek, hårsvall, analys, sanning sanning sanning. Han, eller hon eller vi, kanske de? vet förstås att jag inte kan besvara det, men verkar fortsätta outtröttligt med sina livskrumbukter trots allt. Jag vet inte om jag kan känna det de känner. Jag vet inte om jag känner alls. Dessutom har jag allt man kan vilja ha i form av komfort och förströelse. Soffan är plyschmjuk och ölen är varm. Allt någon kan vilja ha. Vi ska vara nöjda med det, det ska vi. Vi ska sitta här länge och njuta av att vi får ha det så bra, leva våra liv på det här sättet. Nöjda.

Jag kan inte. Det sitter ett lejon mellan mina skulderblad. I nacken har något monterat in en fjäder av stål, skål! For good luck tomorrow, ser vi noga till att vara glada. Jag vet, de andra vet, männen vid dörren vet. Det bara känns inte så. Någonstans i maggropen lurar en vass smak av järn som alltid karvar sig inåt. Öl smakar järn. Bortskämda människa, sådan är jag, han eller hon eller vi, kanske de? Men hur ska man vara när man aldrig är nöjd, när ingenting duger och man alltid vill vidare. Jag vill bort, ut eller kanske in, men jag vill i alla fall inte vara där jag är. Jag vill inte vara kvar, där jag är. Var jag är? Det är inte det som är viktigt, det är att jag inte kan vara kvar. Oavsett plats som är där kan jag inte vara kvar för länge. Då måste helt plötsligt där bli ett annat här, bordet stå i en annan rödklädd lokal, bara det inte står kvar där det är.

Och vid dörren brusar männen upp eftersom det drar kallt. Någon står med en fot på var sida tröskeln i beslutsångest inne eller ute eller uppåt eller neråt och så vidare vidare vidare och pratar i mobiltelefon.

Ta bort plåtslagaren por favor

Känna efter lite, wanna do? Där kanske, eller där eller där? Det gör ont lite var stans hur som helst, halt som fanken på dansgolvet, snabba skjortor i baren. Kanske att någon tvingade mig att beställa en manhattan för mycket också. Jäkla otur man kan ha. Diskuterade någon form av obskyr postmodernistisk punk med orgel-touche med minst lika obskyr middagsgäst, höll ett tal till värdparet på sjuk sentimentalska (lovade att vara roligare och fyndigare på deras gemensamma femtioårsfest istället) och dansade en sassig svängom med alla underbara. Allting var precis hur bra som helst, och det är inte bara nåt man säger. Igår var det sant sant sant och vilket kaffe sen, på efterfesten! Men oh, jag ska inte känna efter mer just nu för huvudet och fötterna och flickorna och pojkarna och mitt gamla blåmärke vid ögat och svag i knäna, kunde jag ha känt då.

Nu ska jag gå och dö.