What's wrong with this picture?

Medan han brygger kaffe

JagfårintebloggasålängeförjagärpåmiddaghosOoch
hantyckerattjagärtråkignärjagbloggarhejdågåpå
faschingikväll!

Reklam

Ikväll spelar Jazzkamikaze på Fasching. Packa era bebopöron och bege er dit, klockan 20.00 börjar det och svänger, min gud. Jag är hon med mineralvattnet.

Åh

Femton sekunders massage, femton sekunders plåga och skuld, en sista sekunds utandning. Jag är tamejfan inte frisk. Min nacke värker, någon ser det, jag har inte ens bett om det, men ändå känns hennes händer som syndens socker på mina axlar. Ta emot kvinna! Varför kan jag inte ta emot? Jag är inte ödmjuk, inte självuppoffrande, inte tyst och still, men jag kan inte med att stå i skuld till någon. Vad är det för jävla upplägg? Herre, det är ju mer än lovligt idiotiskt. Vem som än tutat i mig att det ska vara på det här viset; du och jag och varsin påk här utanför om en timme. Jaha. Men då får jag väl spöa mig själv då.

Fuck.

Spridda anteckningar

Gosh, varför har de målat Globen röd? tänkte jag från andra sidan Värtahamnen. Är det något sådant där EM eller VM eller HM nu igen? Innan min slöa hjärna fattade att det var en skitstor karmosinröd luftballong precis i siktet framför Globen hade jag hunnit tänka ut minst femton helt befängda teorier om varför de kunde ha färgat in jättebollen.

Bristen på slutledningsförmåga kan ha berott på att jag sprang hem från jobbet idag. Läkaren har ordinerat motion och jag tänkte inte vara den som är den. Således svidade jag om från kontorshora till marathon-maggan och skuttade som ett rådjur hela vägen hem.

Nåja.

Jag lunkade uppför Sturegatan och kryssade mellan kostymer och bärhundar, slank över korsningen vid Valhallavägen och förbi Stadion och hann precis med att nästan bli ihjälcyklad av en fyllgubbe innan jag riktigt kom in i släpet. Men det gick fint. Förutom uppförsbacken från helvetet nedanför Millesgården gick det fint. Det kändes bra att det var benmusklerna som blev trötta först och inte konditionen som tröt. Mukkler har jag aldrig haft men flås däremot.

Så nu har jag duschat, tittat på Vänner, tittat på Simpsons, ätit maten och pratat i telefonen med Emelien och Markusen på Slätten.

Känner för att summera: en bra dag.

Lunchen

Klockan 12.14: min mage skämmer ut mig å det grövsta. Det låter som om djävulen bygger om. I alla vanliga fulla fall tycker jag att få saker är pinsamma, idag alltså undantaget Dunkla Djup. Heliga moder Maria vad gott det var med Ingelstas kalkonsallad sen.

You hear them say it's always been like this?

Stora tårar droppar ner i mitt knä vid köksbordet, nu, för jag gråter. Det är länge sen, inte som det brukade vara när minuter var evigheter och sekunder knivar. Hur kan jag inte stanna när jag finns hos dig nu? Hur skulle jag kunna låta bli att drunkna i saltet som kommer från ställen där tecken inte går att tyda, verkligheten är ny? Vem kunde låta bli att stanna här? Över raderna far mina ögon en gång till och de är trötta men kommer inte att somna. De ser gamla tecken i nya kolumner, ordnade efter annorlunda mönster, på utländskt brevpapper. Snälla, låt mig få stanna. Låt mig få bestämma själv, att det är tårar utan sorg. Låt mig, låt dig.

Eh

I just ate the skrutt. Hela äpplet, inklusive the skrutt. Mind is wandering.

Tomatröran

För att inte vara en särskilt stor skandal tyckte hon att löpsedlarna skrek ovanligt högt. "Kvinna i matkrig på lyxrestaurangen" och en bild på en man med en, förmodat dyr då, tomatröra över det vita bomullstyget. Inte hade hon menat så. En drink eller annan kunde man väl slå ut över en man någon gång ibland, för att minnas hur det kändes och se när det dyra skjortbröstet sakta blev genomskinligt mot bröstet, men pastasåser? Antagligen var det så att mannens, om än ringa men dock, kändisskap lockat löpsedelskreatörerna till extravaganta penseldrag. Det kändes lite jobbigt, tyckte hon, att korsa den stora gatan på väg till jobbet på morgonen. Hon visste inte hur pass igenkänlig hon var från tidningarna. Lockande kändes den stora gropen i gatan där orangeklädda gubbar i yngre medelåldern svor och grävde kabel. Kunde man få plats där i månne? Jag kan sitta på jordhögen och dricka kaffe och berätta skrönor för er, sa hon till dem. Gubbarna skakade på huvudet, pekade mot glasdörren som ledde in till kontoret där hon jobbade. Dit, gå dit. Så hon gick dit.

Ekorrhjulet

Saker som har hänt idag är i urval till exempel att jag hade 72 mail som behövde tas om hand och resten hamnade i sunken, datorer brann på Annas jobb, Elisabeth vet fortfarande inte hur det ligger till trots skylt, jag blev inbjuden på pokerkväll med kontorsgrabbarna och en pappa, jag höll på att somna på eftermiddagsfikat, plåten har slagit sig och det är enligt uppgift också Prison Break på tv, som vi kommer att behöva se eftersom någon av flickorna tycker att någon av pojkarna i serien är snygg. Jag har pillat på alla mina sårskorpor och kanske bara ungefär VARENDA kund har frågat om jag har slagits i helgen. Och garvat lite, höhö. På det stora hela känns det som en helt okej första dag tillbaka och veckan kommer att arta sig gudomligt om tempot håller i sig.

Good 2 B back

Typ sjukt många mail, check.

Alla frågar hur jag mår, check.

Jag har sagt "bra" femtio gånger, check

Automatkaffe igen, check

Mår som en prins, check

Och Cohen fyller år idag, check! Grattis älskade du, om du läser detta. Dry martinis så snart som möjligt?

Just nu: Velvet Underground, Pale Blue Eyes

So sorry folks, det är oinspirerat idag. Också. Trött som fan. Min låtsasstorebror Andy var här och åt lunch med mig, fikade, pratade, citerade serier. Det är sånt vi gör. O är på väg över, middag i faggorna, tv:n väntar. Det är ett spännande liv minsann. Imorgon ska jag börja jobba igen. Jag hoppas och tror (dessa satans tomma ord) att det ska gå bra utan svimningsanfall. För första gången i mitt liv är jag orolig över mig själv. Jag har aldrig varit det förut. Och nej nej, det är inte alls av storsinniga skäl för synd om mig har jag tyckt många gånger. Rent logiskt kan jag förstå att det borde vara lugnt men KAN NÅN BARA FÅ MIN SKALLE ATT FATTA DET. Det är lite som att vänta på ett tentabesked, naglarna i munnen skaka med foten lyssna på musik jämt eller prata i telefon. Inte låta rummet vara tyst måste hålla hjärnan sysselsatt.

Pretty enough for jazz

27/8? I min kalender står det "sunk-BH:ns dag". Jag svär. Jag är så lycklig.

Menu a la Ön

Ännu en absurdt pretto middag genomförd på ön. Ö-middag. Först funderade vi på att införa ö-råd men vi ville inte gärna rösta ut någon. Alltså, Klättraren, Señorita och Cohen bjöds, i uppräknad ordning, på:

Fördrink

Chili- och limesvängd räkcoctail med lättwokade primörer och vitlök.

Tapenade- och kesocanneloni, gratinerade i tomattäcke och serverade med sparrissallad toppad med valnötter. (Vitt vin, jag undlåter min närmare beskrivning.)

Apfelstrudel på semiindiskt vis, kokt på kardemumma och apelsinhonung, serverad med vaniljyoghurt.

Kaffe avec; whisky, Mozartlikör (detta derivat till äckelpäckel som är Elisabeths) eller hjortronlikör.


Gåspennan drack vatten, vatten och vatten samt en fingerborg hjortronlikör. Idag är jag ändå bakfull. Jävla helvete. Och mätt. Gammal apfelstrudel?

Noch ein

Här kommer ett till inlägg där jag ironiserar över mig själv, över vårt liv, över våra vanor och ovanor, men ändå liksom gör det för att jag älskar det.

Vi är som två gamla kärringar. E kommer hem från jobbet, jag har handlat tidning och mat, vi lagar middag och intar den prick klockan sex och tittar på nyheterna tillsammans. Läser tv-tablån, bestämmer oss, pratar om arbetsrutiner. ARBETSRUTINER. E vill gärna sova lite i soffan. Jag gnäller över mina revben. Vi byter samtalsämne och pratar om tvättider istället. Klockan nio är vi uttråkade, trasar oss ut i köket, drömmer om de gamla fredagsfyllorna och påtar håglöst i skafferiet. Äter torkad frukt, gud så vuxet och ansvarsfullt. Som om inte tantfaktorn vore hög nog gör vi en receptpärm. Jag tömmer ut mina gamla tentor och duggor från första året på högskolan (analys i en och flera variabler, linalg och fysikaliska principer om vartannat) och inrättar nytt register.

Vi stirrar på varandra.

Är det så här det ska vara nu? Christina på festförbud och Elisabeth som den trötta arbetande kvinnan? Ska de små liven leva i sundhet och friskhet från och med nu? Det verkar galet. Nej, det går inte. Vi bestämmer oss för att vara rebeller. Pärmen får heta KuK: kulinariskt utan krångel. Stolta ställer vi den insurgenta receptpärmen i hyllan, borstar tänderna och kryper till kojs. Skorpan gäspar förryckta 22.00.

Vi minns förra helgen med andakt.

Funnet, gammal dialog

22.21
Do u want to meet me?

22.28
No, sorry. I think it was a one time thing, although you certainly are gorgeous. Be a swede, take another one. Kramar.

22.30
U know u dont mean that

Man ska säga det man menar och mena det man säger. Det kunde inte ha varit rakare.

Nervös och aningen blöt Debut

Jag gick ut i regnet. Eller, jag gick ut i solen under den svarta himlen och sen kom skyfallet. Nu är jag blöt som en dränkt katt och kall om foten. I gångtunneln mellan mig och affären fick jag fett med respekt från traktens punkkids för att jag trotsade vädret och hade svart huvtröja och sår vid ögat. Mission completed though, jag köpte aftonbladet.

Jo alltså, köp Aftonbladet idag. Glöm inte att ta bilagan Klick och glöm för allt i världen inte att se efter att Tidningen Macho ligger i Klick. Vad ni gör med bluddret och klicket spelar mig ingen roll, men slå för guds skull upp mittuppslaget i Macho och spela mitt och Billys spel. Just do it man.

Nu blir här surfat av igen

Stuff I wish I had:

-A ticket to ride
-Ett exjobb i München
-Tröjan i soffan, det är sjukt långt dit


Stuff I have:

-En halvcirkel wasaknäcke med räkost och gul paprika
-En jättebalja kaffe (tekoppar is the shit)
-BREDBAND PÅ ÖN!

Stuff I have and wish I didn't:

-Huvudvärk
-Ledvärk
-Hela iprenvisan på skallen

...

Hmpf, Schweiz stavas tydligen utan t på svenskat. Jamenokejrå.

Omodesta förhoppningar och kärlek

Det ringer, ni frågar, kärlek i Telias linor, från alla möjliga länder och nu också Schweitz. Käraste ni är änglar utan vingar, prinsar utan kronor och prinsessor utan torn, ni är underbara och ni är mitt liv. Jag önskar så innerligt att jag kunde skämta bort min egen oro denna gång men i ärlighetens råa namn måste jag tillstå, en liten tagg gnager innanför bröstbenet och läkarna känns tvetydiga. Jag kan lova att jag äter, som man ska, sover, som man ska, mår, som man ska och tänker i ljusa färger.

Jag drömde att jag och Elisabeth fäktade med gigantiska potatisstickor, på gräsmattan utanför vårt hus. Det var ganska roligt, tills vi upptäckte att ändarna var sylvassa.

Annars laddar jag för ett mail jag ska skriva. Snälla gud i helvetet, gör att den tyska exjobbsmannen tycker om mig. Jag ska äta min spenat var da och aldrig cykla mer, bara ta mig till München i vår.

Ps. Gud? Jag gillar inte att flyga cattle class. Går det att ordna business? Vore peachy. Ds.

Utbilda eder

I DN häromdagen, som jag hade det tveksamma nöjet att läsa mellan lakanen på avdelning 94, fanns längst bak en helt fantastiskt spexig lista över höstens måste-gå-kurser. Där fanns bland annat en fempoängare i hur man bäst väljer snabbköpskö och en i hur man lär sig att undvika reklampauser på tv. I brist på stimulans, eller kanske i överskott av sådan på grund av (tack vare?) Starka Piller, sammanställde jag en egen lista. Till i vår önskar jag mig således se följande kurser på folkuniversitetets hemsida:


Genusbataljen, en tvåpoängskurs i konsten att välja rätt artikel. Som diskussionsunderlag använder vi gåspennans CV och för, med utgångspunkt där i, ett teoretiserande resonemang kring frågan om det heter en eller ett CV. Trots att det heter en livshistoria bör man i sann Fredrik Lindströmsk anda förstå, och kanske använder också kreti och pleti, artikeln ett i detta fall. Vi reder ut begreppen.

Konsten att Kuckilura, en tiopoängskurs i grundläggande vårromansteori, bland annat om sommarförlängningens vara eller icke vara. Vi diskuterar nackdelar, fördelar och bakdelar samt snuddar vid varandra. Obs, muntlig tentamina.

Näsa för bouquet, en fortsättningskurs i färdigheten att avgöra mejeriprodukters bäst-före-datum. Om du liksom många andra river bort datumstämpeln med öppningsflärpen får du här vidareutbildning i surhetsuppskattning. Vi tittar på saker som exponentiellt avtagande kurvor i samband med bakteriekultur och genomför också en eller ett par praktiska tester. Alla kan vara med på minst ett test.

Artform FLÄRP. En praktiskt-teoretisk kurs i konsten att öppna paket med datumstämpeln i behåll. Fem poäng.

Journalen

Alltså, tilt-testet var äckligt men beskedet så bra som det kunde vara; jag har sjukt lågt blodtryck och när det sjunker ännu mer ibland hinner inte hjärtat med att kompensera medelst frekvensökning. Låg puls + lågt blodtryck = kass, men inte farligt. Om man inte sitter på en cykel that is, varför jag ska köpa nya promenadskor. Cykeln, som jag älskade så högt. Jag skulle göra mig förbannat bra som livsnörpt sjuttonhundratalsdam. Annars är huvudet helt okej igen och sjukhuskaffe är inte så illa som man kunde tro. Jag har pratat med en man som heter Henry är lastgammal. Han tyckte att det var fantastiskt så mycket fysik jag behärskade, som bara kunde vara sisådär femton år eller så. Blåmärken make girl look ung&oskyldig antar jag, fast det borde vara tvärt om?

(Nej, fortf inget bredband på ön. Vi snyltar på grannens, när det går.)

Jag känner mig som en gammal kärring som älskar att prata om sina sjukdomar. Fy fan.

Gnäll

Jag sover, vaknar, sover, vaknar, huvudvärken släpper, jag sover. Jag vaknar. Eftersom såren läker bättre utan att man ser ut som en Paul MacCarthy i hansaplast försöker jag nudda så lite omvärld som möjligt men någon del av kroppen måste partout vara i kontakt med madrassen och täcket. Dessutom börjar jag känna hur mörbultad jag är. Det liksom värker lite var stans och plötsligt på nya ställen. Klagovisan har bara börjat.

Det regnar på fönsterblecket, stora droppar vad det låter. Man kan bara stirra i taket så länge. Jag kliver upp, äter frukost innan tiden går ut för när jag måste fasta för att kunna lämna prover senare, tassar ut i vardagsrummet och hämtar datorn. I love you little thingy.

Ironiskt nog ser jag ut som cyborg 009, även om det inte är den utan Donna Haraways manifest jag lånar på i den här bloggen.

åttiettnålltvånållnio-nåll....

I spegeln i akutens tak, förvånansvärt grumlig blick, det slår mig hur mycket jag tycker om mitt ansikte. Till min kropp har jag ett kluvet förhållande men mitt ansikte är det som är jag. De talar lugnt och stilla till mig, som om jag vore suicidal, eller tre år. Jag försöker förklara att jag äter Fluoxetin för mina gamla ätstörningars skull och inte för att jag är depressiv men på det örat lyssnas inte. Bäst att ta det säkra före det osäkra, verkar de viska.

Igår morse bestämde sig min kropp och min hjärna i gemensam regi för att svimma. Igen. Sist var i baren i Byxelkrok och jag fick dimpa ner som ett annat fyllo i knät på någon stackars tjej. Gången innan dess var det i duschen och den här gången satt jag olyckligtvis på cykeln, på väg mot jobbet. Jag for in i ett räcke nedanför Millesgården, över styret, ner i asfalten, det börjar kännas bekant, och tyckte att det verkade smartast att ta emot sig med kind- och höftbenen. Två mycket rara män som hette Martin och Bengt stannade och ringde ambulans, som jag inte tyckte mig behöva förrän jag försökte sätta mig upp och världen vändes upp och ner igen.

Det ser i det närmaste intressant ut Christina, sa mamma med något tårade ögon och skrattade till lite. Liksom ljurött, mörkrött och lite ljusbrunt ytterst. Ganska tjusigt faktiskt, du är söt ändå.

Jag vet inte jag, men det kommer att läka fint utan ärr om msn får tro sjuksystern.

Sen klockan åtta igår morse har jag således forslats fram och tillbaka på bår mellan kirurgen, skiktröntgen, medicin och avdelning 94 på Danderyds. Inget är brutet, inget behövde sys, alla tänder är hela. Jag har däremot hjärnskakning, skrapsår över hela kroppen och har aldrig känt mig så bakfull i hela mitt liv. Mitt blodtryck är löjeväckande lågt och jag har legat med EKG hela natten för övervakning. O och Elisabeth kom nästan genast igår, mamma och pappa igår kväll och Emelie och O igen till lunch idag. Det är stört omöjligt att inte se ut som en förrymd psykpatient i landstingets byxor märkta 90-100 kilo och sjukhusrock.

Nu har jag tjatat till mig, ja lyssna på detta, permission. Imorgon bitti måste jag tillbaka på ytterligare test. Det blir inget jobb denna vecka och definitivt inget wild life på ett tag. Förutom huvudvärken från helvetet och det faktum att jag inte kan duscha utan att det svider över hela jävla kroppen mår jag fint och ett samtal från Japan fick mig nästan att skratta högt, om det inte hade stramat så mycket i kinden. Tack tack tack, mina vänner jag älskar er så sagolikt mycket så det finns inga ord som räcker.

Nu ska jag äta ett starkt piller och dricka vatten. Kärlek.

Köksdiskussion

-Knäckebröd med tomat och räkost, skaru ha eller.
-Ja, det låter ju gott. Kuk?
-Nej tack, men det finns två kvar som vi kan ta sen.
-Lakrits är sjukt gott.
-Kuk också.
-Vi lagar alltså middag men äter knäckebröd?
-Japp. Vi äter spättan imorgon baby.
-Beck på TV
-Lagom svårt, det tar vi.
-Jag måste ha kaffe
-Så här sent? Ja du sov ju inget inatt då kanske du kan sova ändå sen.
-Tack för omtanken men sluta. Låt mig ha min flaska ifred. Kaffekanna.

Pascha

Precis så här ska jag vräka mig i minst två timmar till och lyssna på Billie Holiday innan jag eventuellt äter lite godis. Sen ska jag skriva på en grej till Eff.

På golvet

Det skulle bara bli något barnförbjudet ändå och jag vill inte bidra till demoraliseringen av dagens ungdom. Internet är ju trots allt ett öppet media och vem vet vilka små barn som kanske läser allt man skriver. Så nej alltså, det blir inget.

Puss på er. Ni över arton alltså.

Haha, funnet

Jag hittade dem. Eller E hittade dem, i en pappkasse längst in i hennes garderob. Ser man på. Jag dricker kaffe och pillar mig i naveln. Det är sjukt rent här, inte ens en endaste död fluga i fönsterkarmen.

Efterlyst

Alla mina skärp är borta och mina hängslen. Skitmysko.

Verkligen skitmysko.

Vi städar. Det är heller inte helt i linje med våra vanliga lördagsbestyr. Någonting konstigt är i görningen på ön. Vi avvaktar vidare utfall av denna märkliga sjuka. Men var i helvete kan jag ha lagt trehundra plastskärp? Jag hittade en skruvmejsel i kylen häromdagen, men det var E som lagt den där. Det är däremot helt i linje med vårt vanliga beteende. Under sängen? Där står en gammal dator och dammar. Hallgarderoberna? Proppfulla av kläder (allt brunt är E’s, allt rött är mitt). Kistan? Målargrejer. Kom igen pucko, var fan la jag dem.

Inte så sent men gud

Ljummen bris mot mina kinder över bron, svart och blankt. Silverberlocker som långa speglar i vattnet, jag får ducka en kyss. Lilla baren sviker aldrig men Värtan är så långt nedanför, så långt. Hur ska jag klara av det här avståndet? Det är nytt, nedanför, bortom, ovanför. Man är då inte byggd för sådant.

Bara blaj

Ett av mina nära förhållanden, ett väldigt djupt rotat sådant, är det med mig garderob. I många dagar och många nätter har jag funnit tröst där i, i dess bitvis outforskade djup mellan storblommigt, tvärrandigt och skräddat. Jag pratar med mina kläder. Ofta tycker jag att kläder pratar med mig, från hängarna i affärerna. Köp mig köp mig bär mig! Kom lilla flicka, trä mig över ditt huvud och vrid dig trekvartsvarv och skåda din ända i spegeln här. Ser du? Ohje, ser du! När galgarna viker sig dubbla, då vet man att det är dags att köpa nya. Galgar alltså. Att rensa garderoben är smärtsamt, plågsamt, jag drar mig. Tänk om jag behöver de här skotskrutiga byxorna från sjunde klass till någon sjörövarmaskerad någon gång, eller helt enkelt blir dödligt förälskad i angora igen? Tänk om jag av outgrundlig anledning skulle vilja ha på mig pastellpaletten, eller varför inte de här gula kängorna anno -95? Just nu är det faktiskt lite synd om mina röda manchesterbyxor från Bruuns. De har inte blivit använda på jättelänge och brukar gråta en skvätt när jag plockar ut något annat par byxor. Det blir nog Bohême ikväll, i just det, röda byxor. Sista semesterfredagen. Sista semesterdagen. Se opp.

Get up stand up

-Jag vet inte. Vad tycker du? De mörka ögonen såg in i mina på det mest hjälplösa sätt och det var jag som skulle tycka. Så jag tyckte. Jag tyckte än det ena, än det andra, jag tyckte högt och lågt och mitt emellan, jag tyckte så mycket att det räckte för oss båda.

Att våga lita på folk är så jävla fint. Att veta att ”kom hem nu ditt mongo” i sms-form är i all välmening. Hon älskar mig, så är det. Att våga lita på att den som vill säga något av vikt skulle göra det, utan lock och pock. Att kunna sitta bredvid människor som finns under skinnet på en, därför att man låter dem. Det är på några villkor förstås, till exempel att de släpper in mig också. Att jag känner att de litar på mig, vet att jag skulle öppna käften och berätta, om jag hade något viktigt att säga. Var man för sig själv, och kvinna. Var människa för sig själv men alla tillsammans. Jag vet att det är svårt. En av de som finns under skinnet på mig talar inte med mig. Det svider, som salt i brännsår svider det, men jag vågar ändå tro på att vi finns kvar.

Underbäst

Sufjan spelar på Berns 15 nov.

Bio

Nya skavsår på mina fötter, ny tomhet i min mage, ny längtan i mina njurar. Eller gammal?

Jag trodde att jag hade lite lugn i kroppen men när jag räknar de senaste dagarnas, veckornas, timmar på soffan inser jag att det kanske inte är så, trots allt. Jag lever mitt liv på Stockholms kafeer och gator, krogar och klubbar, mellan grunda andetag och ständigt på väg.

Skillnaden mot i början av sommaren är att jag trivs, ändå. Jag kommer inte hem och känner mig jagad.

Vi såg Miami Vice, jag och Señorita. Av alla filmer och mina förväntningar var nada, niente, zip, null. Men... sexscenerna var... bra. De var bra. Slagen och våldet inte alls behagliga. Storyn tunn som minimjölk men detaljerna... rätt vackra ändå.

Ja ni. En sådan där kväll igen.

Inom eller utom, vad som

I varje modern kvinna, en konflikt. Ett nej är inte ett nej. Ett nej är ett ja, ett nej är ett kanske, ett nej är ett nej-jag-har-en-pinne-i-ändan-nej. Ett nej är ett nej för jag har inte har en kuk och borde säga nej. När säger munnen nej men händerna ja. Vad har företräde i smekningarnas och glansens hetsiga djungel, vem ska lyssna, vem ska höra? Vem hör. Moderna kvinnor, ta för er! Gör det med huvudet böjt och händerna bundna. Gör det högt och ljudligt i smyg i dunklet bakom pelaren på balkongen, i en öppen båt på Skageracks gråa vatten, genom eldiga diskussioner med tomma mellanrader. Gör det du har rätt att göra och räkna med vedergällning. Om den inte kommer utifrån ska den komma inifrån, ty världen är endast vår bild av den och transcendens är det svåraste, det avlägsnaste, den minst genomförbara av uppgifter som faller på den moderna kvinnans axlar. Om dina händer trevar vid hans linning är det inte ett nej senare, det är ett nu genast, om dina tänder väser om sin styrka ska dina läppar skvallra om din svaghet, om du inte ser det själv ska världen visa dig. Inifrån eller utifrån, med samma inkonsekvens som än höger än vänster, för det är alltid olika men samma, dag ut och dag in. Återigen, sitt bredbent men ta inte plats. Isobel, du blir saknad.

Hur mår den moderne mannen?

Sovmorgon i barndomhemmet

Vi genomför en trams- och flamsfrukost, lillebror och jag. Jag modellar över vardagsrumsgolvet, han kommenterar. Det är den nya hösttrenden som visas; gröna mjukisbyxor i originalretrodesign, juste ljusgrön t-shirt i vågad tvätt och blött hår, okammat. Vill man se het ut i höst är det detta som gäller. För den med lite tunnare plånbok tipsar moderedaktionen om Eden Nybrogatan, där billigt schampoo för den där häftiga wetlooken kostar endast hälften. Som extra feature står flasktexten på tjeckiska.

Vänta, en macka till. (Köttbullar, nej olivmortadella.)

Han ville bli paleontolog eller serietecknare som liten, lillebror. Jag datatekniker eller författare. Så här tjugo år senare, för mig, och tolv för honom, har vi fortfarande inte gett upp våra barndomsdrömmar helt. Modell ville jag aldrig bli, förrän för ungefär fyra år sen. Fåfängan tog mig i handen, log lite och lockade mig i fördärvet. Det var inte en önskan på riktigt såklart.

Den som lever får se.

Promenad

Vi är ute och går, jag och mamma. Jag har en röd jacka och hon en svart. Hon är minst ett huvud kortare än jag och dessutom fick jag trottoaren och hon gatan. Det regnar, Mälaren är grå, seglaren ensam och himlen dämpad, laddad. Vi går fort och längs vattnet, förbi de ganska stora villorna och uppåt sen, med andan i magtrakten någonstans. Jag förbannar Marlboro. Hon ger mig kärleksråd. Det är galet. Allting är grått, asfalten, blött på huvudet, på tårna i de slitna joggingskorna som alltid står i mammas garderob, de är lite röda också av gammalt tennisgrus. Vi pratar inte med särskilt långa invecklade meningar för sommarregnet rinner längs våra näsben och stoppar orden innan de dräller ut. Men vi får mycket sagt. Nu äter vi laktrits igen och tv:n flimrar i mörkret bakom persiennerna på övervåningen. Pappan och systern är i Norrköping och spikar hyllor, brorn framför en annan dator. Hemma är alltid hemma, men här är mest här.

Böckerna och orden

1) En bok som förändrade ditt liv?

José Saramago Alla Namnen

2) En bok du läst mer än en gång?

John Irving The World according to Garp

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?

En Flora

4) En bok som fick dig att skratta?

Kate Atkinson I museets dolda vrår

5) En bok som fick dig att gråta?

Graham Green Heart of the matter

6) En bok du önskar hade skrivits?

Linn Ullman Innan du somnar

7) En bok som inte borde skrivits?

Allt av Joyce Carol Oates

8) En bok du just nu läser?

Fredrik Eklund Bananflugornas Herre/Ann-Marie Ljungberg Simone de Beauvoirs hjärta/Anaïs Nin Venusdeltat

9) En bok du tänkt läsa?

Återstående i hyllan, först ut nog tyvärr den om Digital Signalbehandling

Femhundra cigg senare

Så, mitt emot varandra i en lokal full av trä och vinröda soffor i amerikanskt fusk. Hon är blond och bakfull, bjuder på kaffe, skrattar mjukt, som alltid medan jag famlar efter orden med händerna. Hennes halva korkskruvar har gått och lagt sig på axlarna. Vi pratar, dricker ganska dåligt kaffe från en värmeplatta, jag vill röka men får fan ge mig nu, håller med, säger inte emot. Det finns inget att inte hålla med om. Att bara vara vänner dagen efter är oslagbart. Hon kommer alltid att lyssna om jag vill, tror jag. Jag också.

Inatt, på verandan, bland folket och fäna, sydeuropeer och myggjagare, står hon också med samma okonstlade vita tänder, glasögonen som knappt syns men som hon ser i. Allt det där vinet, undrar vi, hur fick vi i oss det? Jag. Jag som brukar vara måttfull och kanske i alla fall lite kontrollerad. Hon också. Huvudvärk på box, det är vad man får i de där pappkartongerna nu för tiden. Annat var det visst när kroppen var vältränad, men se det var trehundra år sen och inte alls lika kul. Stackars stackars okända pojke som råkade bo åt mitt håll, förstod han något av det jag sa på vägen hem? Han undrade nog lite över värdinnans yviga väninna.

Man får sona sina synder.

Mitt huvud är en blytung bomullstuss.

Kvällens

Mystiska postförsändelser och blandade europeer

En mycket linguistiskt förvirrad kväll på Fyra Knop, Mosebacke och Berns. Tyska, spanska, engelska, franska (jag kan bara säga snusk på franska) och gudvetvadmer. Elisabeths berlinkomponerade vänskapskrets är internationell så det förslår, och så slängde vi in en stackars bubblare också som spanjorskan plockade upp på Arlanda express. Mad. Trevligt, men mad. Jag hade inte hängt på Berns på ett tag efter vårens krångel men där var ju lika tjusigt som vanligt. Pojkarna höjde förstummat på ögonbryn åt blondiner och linnen, vi andra ryckte på axlarna. Tss.

Det hände något konstigt igår också. Brevbäraren slet och det gnisslade i luckan. In kom ett brunt vadderat kuvert, adresserat till mig, utan avsändare. Inuti? Tre hembrända skivor med dans- och mingelmusik. Alltså, beroende på vem som skickat dem är det antingen läskigt eller alldeles, alldeles underbart. Jag vet inte vad jag ska säg... jag satt i sängen och lyssnade och log breda vargagrinet i alla fall.

Jahapp, så ikväll smäller det igen. Alla är där, igen.

En stor kaffe

En man, en medelålders man som inte verkar ha alla indianer i kanoten gör livet farligt på Stockholms cykelvägar. Han kör om, vinglar till, släpper styret med ena handen, saktar in så att man hinner ifatt, drar om igen och trampar på som ett skållat troll för att tvärnita efter tio meter. Hallå?! Mister Hjulet snurrar men hamstern har tamigfan varit död sen i fjol. Och alla de här andra gubbarna, som står med sina spön och leker storfiskare på bron, vad handlar det om? Det liknar ju ingenting, och vad LEVER egentligen i Värtan? Asså, vi snackar tung yrkestrafik dygnet runt och två lastkajer. Om jag var gubbe med spö skulle jag tacka gud varje dag jag inte fick upp en grön mutant ur det där vattnet. Jag bara väntar på den dagen då jag får ett drag i örat och blir utslängd som bete till spiggen nedanför. Fy faen, vad arg hon skulle bli då. Som ett bi.

Jag skulle vara ett livsfarligt bi. I bältet skulle jag ha kaststjärnor och i strupen svärord. Dynamit i nävarna. Gul och svart som synden, flyga som besatt och förbanna.

I övrigt verkar det som om Sverige var för litet trots allt. Vi ville bort, ut, till cern och grannländer, till Mosebacke som nästan är så vackert att det känns utomjordiskt, till nya tider i nya kläder.

Sju skivor brända. Juristparty 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7. Juristparty, hej hej Inkonsekvens.

Word, Aretha

AIN'T NOTHING LIKE THE REAL THING

Överbliven bandbredd

Ett klick, en evighet. När man i trettiosekundersintervall får tillgång till sin grannes trådlösa och börjar bita på naglarna, dregla, slemma ner sitt tangentbord, då vet man att det är dags. Trettio sekunder. Jag hann SE mina nya mail, men inte läsa dem. Fatta nivån. Jag behöver ett liv offline.

Och så denna värme, vad händer där ute

Okej, helt uppenbart är jag lite sinnessvag idag eftersom jag gick tillbaka hit till 7-eleven efter min stadsrunda. Det är tamigfan trehundra grader här inne. Jag skulle handla ny cykelkorg eftersom jag och min lilaröda Monark lever i oskiljaktig symbios men hepp, så bidde jag med blus och skärp också. Djävulen bor i min portmonnä. Och blus? Hej femtiotalet, vem köper sånt? Men cykelkorgen (Clas Ohlsson, 89 kr) är überpraktiskt och svart och jag känner mig, ja, komplett.

Också inhandlat på C O, tiopack r cd-skivor inför Elisabeths examensfest på lördag. Jodå, flickan är klar jurist och det ska man fira och jag ordnar musiken. Nu behöver jag således förslag på kalasmusik som är happy happy och tål att minglas till. Min egen samling rymmer mest självmordsmusik och duger icke till detta ändamål. Botkyrkalåten kommer garanterat att smygas in på endera skivan.

Så, hit me. Pete, jag räknar med dig här.

Nu ska jag sona mina ekonomiska synder med ett renande bad. Livet är helt galet bra och jag tror att jag klarar av att låta det vara det ett tag den här gången. Skulden är som bekant ett stående inslag men just, jag har den i schack på något magiskt vis.

Kärlek.

Försök till mord

Jag kör inte bil. Främst på grund av att jag inte har ett körkort såklart, men det beror i sin tur på saker. Of course. Vi smällde en gång och det var blod överallt, jag var åtta och även om det inte var någon fara var ambulansfärd och sjukhus läskigt så in i helvete och mamma med krage och huga. De påföljande två åren spjärnade jag emot med fötterna i sätet framför mig när jag åkte bil, så att jag skulle kunna hålla emot om vi krockade igen.

När jag fyllde sexton övningskörde jag lite mellan alla miljaderrrs grejer man pysslade med i hallen, i skolan, under sängen, ni vet. Det kändes mest jobbigt och sen flyttade jag hemifrån. Min pojkvän hade körkort om vi verkligen behövde bil. Jag förträngde gladeligen det där kortet och har cyklat sen dess, åkt tunnelbanan i Stockholm som normala stroppar gör och suttit i baksäten och valt musik. Det passar fröken utmärkt. Jag är rädd att jag ska köra ihjäl någon dagen jag skaffar mig körkort.

Och idag. Det var ett tag sen jag tänkte på det här. Jag bor så nära stan nu att kommunikation aldrig är ett problem. Men alltså idag. Herre jesus, jag höll på att cykla ihjäl en ekorre. Asså en jävla EKORRE. Den for ut bredvid spåret på väg mot Ropsten från en grön liten buske och jag hade aldrig i nionde sfären kunnat bromsa. Fatta äckligt att cykla ihjäl ett så stort djur. Jag ska fan gå nu.

Yuck.

Träna

Lite kort och koncist: jag är utan inter-jävla-net på ön än och håller sakta på att förgås. Skriver därför som kortast från villa i Ängby, dit jag tagit mig på Den Stora Cyklatsen. En timme hit, bil ut till Flaxen, bada simma leka måla, bil hem till stan, cykla tillbaka. Jag har tydligen gammal rosé i knäna.

Husmorsskola

Idag är det till att vara helt sjukt husliga. Start 0700 med blekning av kläder i gigantisk klorinbalja, tvätt av desamma, dammsuga, möblera om lite, skruva upp saker på väggar (att nåla är också att vara händig), och sist men inte minst, vi ska ha middag. Inte vilken jävla soppmiddag som helst utan Middagsbjudning. Tänk söndagsstek och the whole shebang, inklusive extra allt. Laga mat? Na... vi är på väg till saluhallen, ska handla en stor bit kött vad det lider och lägga i ugnen tills den behagar bli klar. Jag har lusläst stora Cordon Bleu, om lammbogar och inläggningar och fan vet. Klättraren köper vin, Anna kanske också, så får vi se. Det ska bli päronhalvor på sprit till efterrätt. Vi känner att vi är bäst på spritbiten. Det är också absolut nödvändigt att få in chevre någonstans i menyn, annars ingen bal på slottet.

Helgen? Bra som fan. Som fan.

OMG

Söte jesus, jag säger det igen. Åt helvete. Å helvete. Fyra maränger? En kyss? Ta två. Alla är här.

My baby's back

Asså, strular fram, igenom, ut ur saluhallen med lunchpåse i ena handen, shoppingpåse i den andra (no pour moi), väska över axeln, andan i halsen. Springer rakt in i, tadaa, Knyttet! Där står hon! I all sin glans med persikohyn och bambiögonen, direkt från La France. Helt sjukt. Vi som inte skulle ses förrän ikväll. Slängkram och kindpuss och matmos av lunchmackan men skit i det, Knyttet är här! Kan den här eftermiddagen bara gå nu vore det så jävla sweet att jag kunde dö på kuppen.

Hej hej ont om tid

Och det blev fredag och det blev morgon, den femte dagen. Skuldtyngd stod hon i kassan. Varför? Ge fan i det sa Den Inre. Den yttre tuffade på emellertid, obehindrad, av gamla vanor matad med bränsle i evighet amen. För att hon var glad var hon ledsen. Den lycka som varar länge är fördärvande ty hyresvärden förlorar förmågan att tackla sorg. Det är ett fegt sätt att leva, som hon fördömde. Lycka fanns där idag, skrämmande inslag. De kunde prata om det ikväll, tänkte hon, på balkongen med vinet och osten bakom tallarna på ön i solnedgången som inte riktigt syntes. De kunde prata om lycka, drömmar, insikt, utsikt, om livet. Knyttet levde livet nu och det var så skönt att veta. I tjugofyra timmar härjar de på ön, utan snus.

God morgon

Felet är att det är omm hela tiden med mig. Inte om, bara omm. Shit, that's not gonna fly.

En gång har jag mött

På cykeln över Värtan, horisonten som en annan Zorn, det ljuset det ljuset, jag tänkte på henne. Innanför dörren möttes jag av en oväntad hund ity ägaren voro på havet och die Mitwohnerin agerar extramatte. Telefonen plonkar till och det är hon. Shirley. Jag behöver henne ibland, alldeles panikartat, genast, på momangen. Hon är som ingen annan men hon avskyr att jag tror det. Hon vill inte vara som något folk tror att hon ska vara. Jag är rädd att den kraft hon besitter, som förlöser mig, ska förgöra henne. Den får inte rum däri, bakom den lilla marmorkroppen. Hon är helt fantastisk, Shirley. Kom hem.

Jinxa mig

Att vara hemlig ligger som synes inte för mig (åtminstone inte sen i januari i år) men jag vågar inte riktigt hoppa högt än. Det kan vara så, att gåspennan har fått jobb i höst. Inget är påskrivet, det är inte det kreativa jag söker, men det är Bra och Kvalificerat och jag får väl använda pennan på fritiden. Äh, skit samma, YEAH!

Holmskan gästbloggar

bara så att ni vet:

(i kategorin las holmskas flamsar loss och diskuterar grammatik på väg hem från Uppsala en sen onsdagkväll efter mycket alldeles för stark tzatziki)

jag: asså, elisabeth och christina skratta ut mig när jag sa att det heter "ett homo" men visst säger man så.
sara: eh, klart att det heter ett homo, en homo liksom, vad är det för något?
jag: jo, jag tycker ju det, jag menar man säger ju en fralla- eller hur? de påstår att det måste heta en eftersom det är en person, samt att det inte har något med en eller för den delen ett fralla att göra.
sara: amen vaddå, som att det skulle heta en mongo då eller?
jag: nej, det är fan sant. där har vi dem, klart det heter ett mongo. en mongo? haha.
sara: ja, och man säger ju faktiskt ett pucko också, fast det är en person.
jag: eh... (skrattar utan hejd)
sara: men man gör ju det.
jag: jo det är ju iofs sant, även fast det är en person. fast det är ju svårt att påvisa varifrån det härstammar.
sara (med eftertanke): puckoloid...
jag: (skrattar ännu högre)

summa summarum, undantagen som bekräftar regeln:
en mongoloid men ett mongo
en homosexuell men ett homo
ett franskbröd men en fralla
ett pucko men.... eh...

/anna aka ely aka holmskan aka er guide till det svenska språket

Såja

Okej, det har gått över nu. Nästan. Jag vaknade till av hat några sekunder för att återförsluta den behållaren på samma säkra sätt som vanligt, medelst kaffe och räkna-till-tio och sms till Elisabeth och lunch med Anna. Sårskorpan på knät gäckar mig, hotar med ärrbildning, beter sig allmänt ojuste. Ikväll, middag hos O.

Asså gnnh, iih, fffssssatan, heh, gaaaah, släpp hörnflaggannnnnh. Gah!

Bara en text

Att inte riktigt veta vad det är man jagar, varför och hur man ska nå det; sträcka ut sin hand i dunklet och famla med krökta fingrar mot ännu mörkare hörn, det mattar anden, om nätterna mellan svettiga lakan i vakenhetens samma dunkel. Hörnen förblir mörka, outforskade. Jag snurrar mellan cementerade tankar och andas utan att det hörs i öronpropparnas förlovade land. Det var en nattfjäril som väckte mig, en utan hyfs mitt i natten. I mellantinget där drömmen ligger som slöjor men inte heltäckande hörde jag först en skata på fönsterblecket, istället för en fjäril i lampan. Jag vill inte somna om, inte ligga vaken, inte använda huvudet, vända om, komma tillbaka, hitta hem, fly bort. Jag vill åka till andra länder, till Hässelby, till Bohême och dricka rosé, gå hem och skölja ur det. Viljorna slåss framför mig och hånar bakom mig, ty jag gör fel, gör fel, gör fel. Att älska är som att utkämpa slag på slag på slag, på ett fält som krymper för varje gång man mutar in nytt land. Jag står mitt på det och vet att jag förlorat, och han också. Vi vandrade samma väg åt varsitt håll, det var så länge sen, och marken gapar torr emellan oss nu, hur nära vi än står. Det fungerar inte, det fungerar inte, det fungerar inte. Du skadar dig själv för att få mig att stanna, och Lauryns röst ekar i mitt huvud. Lakanen snor sig, fjärilen fladdrar, timmarna flyr men jag ligger kvar. Ge mig, lev för mig, bry dig, var där för mig, men jag vill inte vara det för dig för jag ska också skada mig själv många gånger än. Om och om, igen och igen. Men jag ligger kvar bland ord som slöjor, slagfält, sömn och cement.

I klistret

Tänk om man fick bestämma över sina känslor själv. Å skrämmande tanke, vad skulle jag då skylla på?