Farmen

Breakfast tea my foot, jag avskyr tein. (My foot torde vara 1940-talets forupplaga till det nagot svangigare uttrycket my ass. Inspirerad av Hitchcock.) Att komma over en kopp morkrost i Leicester ar det enda som ar svarare an att uppbada nagon som helst form av engagemang i optimeringsproblem rorande honsfarmar. Alla uppgifter handlar om djurfoder, kossor eller hons. Ibland om alla tre i underbar kombination. Det hela hade kanske kants lattare om man finge studera det i Cambridge. Jag kunde kanna historiens vingslag och tafsa pa Newtons marmorfotter. Tank att fa vakna och dra upp sin rullgardin till fagelkvitter och innergardar i neogothisk stil. Varldens intelligentaste faglar bor i Cambridge. Det ar sakert. Verkligheten ar aldrig lika vacker som en gammal inbunden uppslagsbok och en fjaderpenna. Verkligheten ar aldrig en gron skrivbordslampa och mozart. Den ar aldrig sa tilltalande. Har man tur ar den pa sin hojd ett snalkallt bibliotek pa Leicester Uni en sondag. Fast med trevligt sallskap, far tillaggas.

About a flight

If anyone wonders about my linguistic schizofrenia: there's a scottish crowd...

I’m an odd ball magnet. I don’t know why, but I am. Often it starts with my ugly and rude habit of smiling at strangers, who then think it’s perfectly in order to approach me with all their wisdom and troubles. This happened to me again on the plane the other day. Out of all the empty seats I could to choose from, I had to pick the one which came with a lunatic. (Maybe it’s the odd balls that attract me.) As I sat down on my seat, made for a pygmy by the way, I smiled at the thin haired man next to me. I smiled as to say “hello”, nothing more, nothing less. Well, I regret I did.

The man was a crazy man who somehow miraculously had managed to board for Britain. For some reason he was upset with almost everything and without really taking very much notice whether I cared to listen or not, he started telling me his very personal perception of the universe, life and everything. He made it perfectly clear that he wasn’t at all impressed with the scientists and historians point of view. In fact, they were all wrong. He was especially displeased with two gentlemen from Boston, who in the late nineteenth century sat down together and simply decided, using only a pencil, what the atom should look like. From that day everyone accepted their scientific version as the truth. My neighbour, of whom I started to take a silent dislike, called the Boston born men things I can’t really translate into English. Fuckheads, maybe. He stated that the idea of an atom as protons and neutrons surrounded by spinning and fast moving electrons was as absurd as ridiculous. When he grabbed my hand and placed it on his arm in order to prove that nothing in there moved, at all, I just about had had enough. But how to get mad at a mad man? I also couldn’t escape the Dan Brownish feeling of the whole situation. Instead I pretended to be very busy solving a crossword puzzle (the one from SvD last Sunday, good luck succeeding in filling just one word in).

As Mr Goof laid eyes on the newspaper he got himself all worked up again, about journalists this time. If there’s a profession more odious than a scientist, it’s a journalist. Anthropology was the next subject for discussion. It turned out, evolution is an illusion. Darwin too was an idiot. Then my fellow traveler made an absolutely mind blowing pronouncement of great existentialistic proportion. The Earth, the Earth my friends, upon which we live and breathe, has always been here. Always. Not for thousands of years, not for ten billion years, but always. Time has never begun. The Big Bang? Blame the men from Boston.

I don’t know about the time statement though. When do things begin? When do they end? There are no hats and no scarves for the heart.

Köpa pund

Davydenko smäller, frågan är om det räcker. Federer är som en ardennerhäst på banan. Och Hingis, min idol och livsglädje, nästa gång blir det hela vägen till final. En rak backhandretur är det snyggaste som finns. Nyckelben är satans tjusigt också. Ge mig ett par utmejsade nyckelben på en fräknig man och en grand slam-final med Martina. Lycka.

And you said
Watch my head about it
Baby you said watch my head about it

Jag drar till England om ett par timmar så bloggandet kommer att bli mindre frekvent kommande vecka. I övrigt verkar jag vara bönhörd. Mitt öra är lugnt och fint. Så, ser fram emot cattle class på Ryan air. Kärlek.

Jag vill bo här

Sitter hemma hos O i nya lägenheten på Alströmersgatan. Avundsjuka är inte ett ord gott nog för att beskriva monstret som bor i mitt bröst. Ett tak, ett tak, mitt kungarike för ett plåttak. Jag kan se in i vindskupor, andas avgaser och höra ljudet i rören när grannarna vrider på gasen. På fem minuter kan jag gå till Klippet (älskade, älskade, alltid överfulla Klippet), ramla in på systemet och tappa huvudet på Accessorize i förbifarten. Na, det där sista var mest för att understryka hur nära världen är härifrån. Glitterarmband får man sällan se mig i, för att inte säga aldrig. Annars allt som vanligt. Några avsnitt Simpsons (Moe blir snygg, Düffman gör en appearance), lite Futurama, skaldjur och vitt vin, ni vet. Chokladfondue till efterrätt. Vi tror att vi är rika. Verkligheten borde vara mindre illusorisk innan den 25e. Efter också, kan man tycka.

Konfirmationsodysseus

Halleluja tack Jesus, posten är kommen. Dagens skörd innehöll både den förlorade kvinnligheten och en brittisk tågbiljett. Sweet. Återstår vilket-jävla-århundrade-lever-vi-i-papperspasset.

Nu till något annat. Är American Idol/Idol/alla andra Jag-är-så-grym-att-jag-döör-program egentligen TV-junkisarnas blogg? Jag och min bror grät av både skratt och skräck framför sångfåglarna igår kväll. En formidabel ensemble på min ära, som inte bara höll sig till hel och halvtoner. Och vad handlar låtvalen om? Vem går på allvar upp och provsjunger en gammal Meatloaf? Det liknar ju ingenting. Mitt i eländet slog mig tanken att jag inte är ett dugg bättre själv. Jag slår mig för bröstet och leker bergsgorilla och våfflar håret och skriver ner allsköns skit, precis vad som faller mig in, bara för att någon ska se mig. Samma någon som kollar på American Idol. Jag sjunger Meatloaf!

Dessutom knaprar jag esberitox (borde jag lägga det i örat?) som en maniakalisk gnagare och sjunger vedervärdig badrumspoesi. Vem är jag att döma?

Radioteatern ger... dagens ord

Vid middagsbordet diskuterades dagens ungdom och mamman gjorde uttalande gällande sina skolelever. (Hon är lärare i en herrans massa språk. Ja, å min pappa är brandman... nä.) Skolbarnen är tydligen ena riktiga orospåsar. Hallå? Femtiotalet ringde och ville ha sin vokabulär tillbaka. Orospåsar? Ett föga respektingivande kraftuttryck. Jag har märkt att jag själv har börjat svära mer än lovligt mycket i bloggsammanhang, men hav förtröstan. Snart låter jag som Lennart Hylands mamma och står i köket och slänger mörk oxbuljong på alla som mopsar upp sig. Veta hut, ska man.

Om man

Så har man spenderat en dag till som kvinna. Vilken sagolik mening. Hälften av jordens befolkning går inte att tala om i obestämd form på ett ändamålsenligt sätt. Någon gång under eftermiddagen, när jag lyssnat på soundtracket till Mulholland Drive typ fem gånger och kommit fram till att Rebekah del Rio jävlar i mig har en bra pipa, började min kvinnlighet att krypa i mig. Den fick nog, sa upp sig, packade sin kappsäck och stack. Framför spegeln känner man inte igen sig längre. Utan den, undrar jag, har man en större eller mindre chans att lyckas? Blir en människa utan sin kvinnlighet ett hål eller blir hon en man? Och om hon blir en man, skulle en man kunna bli en kvinna genom att gå till affären och köpa sig några kilo kvinnlighet? Finns det i lösvikt månne? Det är lätt att tro det, så många hyllor det finns i affären. En för män, en för kvinnor. Jag har hur som helst ingen lust att vara endera, jag vill vara allt. Jag vill att alla ska vara allt. Ibland känns det lite ensamt på den här sidan strecket, för här finns bara en sort. De på den andra sidan kan inte se det. Där spelar lösviktsvaror stor roll, jag vill att det ska kvitta.

En uppsats har producerats idag trots allt. Mycket nöjd. Glåpord undanbedes vänligast.

En artikel väntar

Att kolla på film med min mamma är som att titta på sporten med Peppe Eng jämte sig. Eventuella utgångar, spelupplägg och målchanser kommenteras och spekuleras och expertpanelen är inte sen att vilja sparka tränaren. Eljest gillar jag henne skarpt, verkligen. Okej då, det är lite charmigt på sitt sätt. Katten bestämde sig för att vara rysk vid frukost, varför jag fick springa mellan bordet och kranen så att yoghurtpaketet nästan strök med. Kattskrället vill ha vatten direkt ur kranen, hur Bulgakov är inte det. Vidare är jag orolig för mitt öra, som värker, och stundande flygtur. Sist jag flög över trodde jag att mina dagar med trumhinna var räknade och jag har ingen längtan efter att erfara samma måttligt sköna förnimmelse igen. Förnimmelse är förövrigt ett bristfälligt ordval emedan upplevelsen bättre beskrivs som väpnad kamp mellan över- och undertryck. Nu har jag ojat mig i många rader.

Om jag inte har en klar uppsats klockan tio ikväll är ni alla inbjudna att puckla på mig med tillhyggen och glåpord. Bäst att ta sig i kragen och gömma undan skönlitteraturen på ett säkert ställe. (Woman on the Edge of Time, Marge Piercy. Bra skit.)

I'm a goin'...

Så har rastlösheten än en gång tagit överhanden och jag nöjer mig inte längre med snömodden runt Odenplan. På onsdag far jag till england, där de har överkast i laxrosa och snömodden mer existerar i ett vaporiserat tillstånd, som dimma. Den lilla logikern i min vänstra hjärnhalva måste emellertid ha åkt i förväg över Nordsjön alternativt gett upp hoppet en gång för alla, ty passet (vilket-jävla-århundrade-lever-vi-i-papperpasset) är icke med mig i hemstaden. Det ligger nitiskt placerat ovanpå en vit mikrovågsgenererande mackapär, en sisådär tjugo mil härifrån. Verkligen bra, fint. Emedan jag befarar att jag inte kan flirta mig in i landet, som jag förvisso skulle ha kunnat lyckas med i världens fetaste stad Houston, har jag dragit i mina tåtar och involverat postgång i lösningsförslaget. Extranycklar hos söta grannar är människosläktets bästa idé. Å så hoppas jag att tågbiljetten från flyplatsen hinner hit också. Nu måste jag skriva en uppsats klar innan onsdag, så att jag kan dricka litervis med breakfast tea ostörd på andra sidan.

Hemma

Marie Leveau fet besvikelse. Holmskan och jag kände oss överintelligenta och alldeles för underbara. Nåväl, en manhattan senare gick det eventuellt bra att dansa en låt, och jag brukar inte ha några som helst problem med att armbågas på dansgolvet. Att se Kevin Costner om och om igen förstärkte helhetsintrycket av plock-ihop-ställe. Popsnören, bah. Men det är skönt att vandra i snömodden runt Odenplan. Idag blev jag med vinterjacka, för första gången på alldeles för många år. Om det är någon som borde diagnostiseras med vinterallergi så är det jag. Tårarna är sällan långt borta i minusgrader. Getnappa är förvisso sjukt snyggt, men o så chill på magen. Men nu är mina dagar som bedövad mammut förbi och jag ska hädanefter utkämpa mina slag i fantasifullt svart jacka som går ner över rumpan. Det är rött ludd i luvan, men inget sådant där fjantigt fluff utan mer redigt HellyHansen-ludd. Valen dödde förresten, RIP.

I'm a comin'!

I'm leaving for Stockholm in a few hours. After a total absence of slightly more than a week I decided to go home. (Away, home, wherever I live.) I do have a week soul, no doubt. Anyway, on the agenda for tonight are the delicat matters of making Ely believe in love again and to drink ridiculous amounts of red wine without a) talking too much, b) talking too much to people I don't know, c) practise drunk dialing. Considering the way my day started out, with me using hair conditioner on my winter -and therefore light red- face instead of very gentle ACO-soap for dry skin, I should probably just stay in bed, watch some (more) tennis and eat liquid food with a straw. Nah, doesn't sound like very much fun now, does it? I think I'll stick with the original plan. That way, I will be guaranteed the pleasant aquintance of Agony&Headache on Sunday.

Mer darwinism

En val har påträffats i Themsen, för första gången på över ett hundra år. En val. En hel jävla val, mitt i London. Going for the crown jewels, ey? Man undrar lite hur det kan ha gått till, hur arten kan ha överlevt med så kass orienteringsförmåga. Ibland strandar massor av valar på samma strand, samtidigt. Om du är en tjugo meter hög varelse, vänd när du bottnar god damn it! Bara gör det, och när Greenpeace har bogserat bort dig från stranden ska du inte göra en u-sväng och sikta på samma mål igen.

Gårdagens raggningsreplik

I'm from Ukraine, wanna dance? På bruten utrikiska.

...

Om man går en kurs i windowsapplikationer, går man en buggkurs då?

Liten men oengagerad recension

Häromdagen brukades spaden flitigt i mitt modesta hushåll och nu är det dags att använda sågen. Tiger Lou's spelning på [hg] igår imponerade föga. Jag får erkänna att jag inte är deras största fan men jag hade åtminstone förväntat mig en trevlig timme med livemusik. Det var onyanserat högt och hårt, sången låg alldeles för lågt och om inte publiken hade applåderat mellan låtarna hade jag inte lagt märke till låtbytet. Hur som helst hade jag trevligt på alla andra plan än det musikaliska och fick till och med tillfälle att prata journalistik med trevlig bekant. Nu verkar det nästan som att Serena har kastat in handduken mot Hantuchova. Vad är det som händer. Mintgrönt förresten, hamnar på samma lista som aprikosfärgat och laxrosa. Världshistoriens äckligaste färger tillika engelsmännens favoritditon. Jag tror att alla gardiner och överkast i hela Storbritannien är i någon av de tre kulörerna.

Kläderna

Lyckligt inspirerad av Britta följer här en kort redogörelse för kvällens outfit:

Gråblå stuprörsjeans med rosa sömmar, Levis Blue
Benvit skjorta i bäckibölja, Indiska
Grått linne med guldknappar, design Carin Wester
Svart-vitt hårband knutet omlott
Lång silverkedja med liten guldberlock

Mycket yta idag.

Half a year

This is for D, as promised.

There's silent snow falling down outside my window, landing on the branches of the apple tree making it all beautiful again. The sky is bright white. My mind's gone drifting, as quite often nowadays, into places I can best reach after two or more cups of coffee in a too short space of time. I wonder where I will be a year from now, or even a month from now, a week from now. Considering my previous known and well developed habit of changing my mind in a split second, I guess I might aswell stop guessing. There are two things I would like to accomplish within a year. First and foremost, my education and the finishing of it. And I would like to do it gracefully too, not in frustration, anger or dissatisfaction. Secondly, I want to figure out a way to make real my dreams of a creative work. What would calm me down, make me feal at ease, put me on a higher ground?

I have come a long way since last August. Maybe no one but me, the inside of me, has noticed the difference. There is, anyway, a great difference and that makes me calm and I honestly believe now, things can get even better by my own willpower to make them so. Tonight Tiger Lou is performing here at a local bar and I'll be there, making things a little better.

With love.

Komplimanger

Veckans low hittills inträffade nyss, när en gammal flamma tog tag i spaden, vilken jag annars brukar ha ensamrätt på, och sa att jag var lik Chris Farley. Med redskapet i högsta hugg grävde han sedan vidare och passade på att tillägga "fast inte lika tjock". Tillfogas bör, att min fd pojkvän och jag inte utkämpar en personlig vendetta utan tvärtom är goda vänner sedan många år. Man tackar.

Lisafoo listar

Vad känns mer ute än en innelista?

Inne:

Maja Ivarssons lugg
Marinblått men ändå transparent
Andrew Bird and the Mysterious Production of Eggs
Kalles kaviar
Thomas Johansson

En utelista är förstås också nödvändig:

Alla former av skor med päls och/eller tofsar
Självsprickor i underläppen
Skrikballader
Att man inte kan skriva c++-programmering utan att det ser matematiskt fruktansvärt ut
Maria Abrahamsson

Norstedts

Vid lunch idag hade jag plöjt igenom två mycket märkliga artiklar på temat Examining the nature of transport and disability in the context of local travel utan att känna mig vidare värst upplyst. Vad var grejen, liksom? Jag får ofta för mig att jag är vass, för att inte säga världsbäst på saker, och idag var det engelska. Känslan brukar infinna sig och utfinna sig lika slumpmässigt som tvättmaskinsmonstret äter upp strumpor, men lika ofta får jag för mig att allting egentligen är på låtsas, inklusive min så kallade intelligens. Svackor, kan man också kalla det. Det är kul att vara stursk, även om man är det i sin ensamhet över en kopp kaffe och en artikel vars skärpa i tryckkvalité snarast kan likställas med kajalpenna på toapapper. Sturskheten går emellertid snabbt ur en, när man inser att man inte ens förstått att man inte har förstått. I mitt euforiska tiominuterstillstånd av megalomania går vettet ut och svagsintheten in. Det är inte mig det är fel på, det är artikelförfattaren. Jag skiter väl i att han är doktorerad, diplomerad, renommerad och andra -erad, han är en pundig, överanalyserande och troligtvis överbetald gubbstrutt. Hårda ord. Andra gången jag läste texterna, strax efter intagen lunch (gröt med banan och solrosfrön) kom jag åter till minna sinnen och till insikt. Det fick bli till att plocka fram ett lexikon, sätta sig med penna och skriva en gloslista. Den blev helt jättelång och sen började jag kolla på Australian Open. Thomas, vilken stjärna.

Kärlek och respekt

Jag har en underbar vän. Hon skrev ner allt i ett mail och gav mig nyckeln till tilltrons låsta dörr åter.

"Det började med en duns...

...och jag for ur stolen, det där ljudet känner jag igen, tänkte jag, liten fågel mot hårt fönster. Jag gick med försiktiga steg mot uterummet och alldeles riktigt, där utanför låg en domherre och sprattlade lite försiktigt. En domherre, tänkte jag, jag kan inte låta honom dö! För sanningen är ju den att även om det är en relativ lätt hjärnskakning krävs ett par timmars konvalesens och på den tiden skulle den lille kraken alla gånger frysa ihäl. Eller bli uppäten av någon ondsint grannkatt. Hav förtröstan viskade jag genom rutan och sprang ner för att ta på mig jacka och någon typ av skyddshandskar. För det är ju så att även om man är ute efter att rädda små liv vill man inte gärna drabbas av konstiga sjukdommar som sprids genom djurspillning. Jag grabbade en tidning i återvinningskorgen innan jag stängde dörren bakom mig. Den lilla fågeln hade nästan lyckats vända sig rätt med sina tafatta flax, så förhoppningsvis var inga lemmar brutna. Jag lyfte ytterst försiktigt upp den lilla kroppen på tisdagens GöteborgsPosten. Fågeln, som inte vägde mer än en medelstor Alladin chokladbit, orkade inte göra mer motstånd än några försiktiga huvudskakningar. Jag satte mig ner på altanen med fågeln i knät och kupade mina handskbeklädda händer över den för att skydda mot vind och kyla. Så satt vi sen i tjugo minuter, jag och fågeln. Ibland tog jag bort händerna och tittade lite på honom. Flyg då, sa jag, flyg iväg till dina kompisar, men han bara blinkade lite åt mig.

Det började bli kallt och jag insåg att vi måste söka skydd inomhus. Jag viskade lugnande till fågeln och bar honom försiktigt till garageporten. Det ordnar sig, sa jag, och ställde ner honom på marken och öppnade garaget. Där inne var det nästan varmt. Vi skulle klara oss i flera timmar. Jag satte ner fågeln och tidningen på cementgolvet, sen lyfte jag ner en låda med trasor från en pall så den blev ledig, och satte mig för att vänta. Då och då öppnade jag garageporten för att fågeln skulle få se ljuset och höra de andra fåglarna. Flyg då lilla fågel sa jag, flyg ut till dina kompisar. Men fågeln var ännu inte redo att flyga. Jag tog mig in i huset, sprang upp för trappan, in i köket och öppnade müsliburken. Jag visste att jag där tidigare sett solrosfrön. Jag plockade ut sex frön och återvände sedan till återvinningskorgen jag tidigare besökt. Den här gången var jag ute efter ett plastlock. Jag hittade efter lite sökande en plastkork som tidigare tjänat som lock för en yoghurtförpackning. Det blev en perfekt vattenskål för min lilla vän. Den lilla fågeln ville varken äta eller dricka, det var inte utan att jag var ordentligt orolig för hur han skulle klara sig. Om hjärnan mår dåligt behövs mörker tänkte jag, och släckte därför alla lampor i garaget. Då och då rörde fågeln försiktigt på sig. Jag kände mig lite bättre till mods när jag märkte att fågeln faktiskt gått på toaletten, där på GPs förstasida. Duktig liten fågel, viskade jag till honom, du kommer klara dig genom det här. Jag insåg att det inte var något jag kunde göra utom att vänta. Och vänta kunde jag lika gärna göra någon annanstans. Dock återstod att göra innan jag kunde lämna den lilla ensam. Mitt på garagegolvet stod ett fat med olja som droppat från bilen. Tänk om den lilla domherren vaknade till och fick för sig att dricka av oljan. Om något sådant hände hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv. Jag såg mig omkring i den kala lokalen, hur skulle jag kunna finna något stort nog att täcka fatet med den farliga vätskan. Jag provade ett lock till en papplåda men med dåligt resultat, jag behövde något annat. Och då fick jag syn på den tomma skokartongen. Den var precis vad jag behövde. Jag öppnade garagedörren för att gå ut, bara tiden kunde läka fågelns sår nu. Jag ville dock ge honom en sista chans, innan jag gick, att återfå sin frihet och förenas med sina kamrater. Flyg då lillla fågel sa jag och petade försiktigt på honom. Försiktigt vecklade den lilla fågeln ut sina vackra vingar. Han vände på huvudet och tittade på mig, sen flög han snabbt och lätt ut genom garageporten.

Hej igen, funderar på att göra det till en daglig vana att skicka mail till er. Istället för att blogga skulle man kunna säga. Jag funderar lite på vilken dagens stora händelse är. Alternativen är: Förhoppningsvis/troligtvis räddat en domherre som flugit på rutan här från att frysa ihjäl. Den sitter för tillfället mycket stilla i ett träd så jag är inte säker på att den ännu är utom fara. Det brukat ju ta ett tag att repa sig när man fått en hjärnskakning. Nu flyger han i alla fall iväg när jag närmar mig så jag kan inte ta in honom i värmen igen.Telefonsamtal från [censur] i Lund angående projekt om kablage. Jag ska på möte i Stockholm på fredag. Varken ni eller jag klarar nog en lång utläggning om detta så jag sparar den. Till exempel till imorgon. Måste läsa en massa saker till mötet så att jag inte verkar dummare än vad jag är. Kärlek och respekt."

Mest svammel

Jag vill, jag vill, jag vill åka till.. någon annanstans. Där L Cohen sjunger sånger och man kan handla en Petit Chablis på rea. Om det är något det är för lite av i Sverige så är det realisation på små chablier. Eller till Unter den Linden och vandra hand i hand med Berlinskan och obsessa över män som vi för länge sedan borde ha glömt och slagsmål* som vi (läs jag) aldrig borde ha deltagit i (läs startat). Förresten var det ju självklart att det var Kents video som har en brinnande nallebjörn i anslaget. Arriva förresten, kvalificerar sig ypperligt till en förstaplats på listan över sämsta tänkbara arbetsgivare. Vad handlade det där om? Den sista människan med civilkurage rycker in för att försöka hindra en eventuell misshandel och som tack får han en varning av sin arbetsgivare. Jamen, det verkar logiskt. When at work, don't be human. På TV, emmteve, ska man inte heller se riktigt mänsklig ut. Den blonda kvinnan som stirrar ut ur rutan ser så läskig ut att jag byter kanal. Som en orm med smink. Konstigt att man orkar spärra upp ögonen på det viset när lagret med ögonskugga måste väga dryga hektot. Tyra Banks gör inte heller min tv-sejour trevligare, men Maja Ivarsson har faktiskt världens snyggaste frisyr. Hela hon, vilken kvinna, jag vill återfödas som Maja.


Det ringde en telefonförsäljare hit nyss. Ja, jag fick resa mig från soffan och avbryta mitt svammel. (Ska vara lite tacksam för att hon fick mig att sträcka på benen.) Hon ville i reklamsyfte skicka mig inte mindre än tolv ögonskuggor, inklusive appliceringsborste och en mascara. Det enda jag behövde göra var att betala 36,50 kr för att täcka postens fraktavgift. Vilket klipp tänkte jag, betala för att få reklam! Taget!

*Jag är verkligen ingen fighter, även om jag har skrivit två inlägg med ordet slagsmål i idag.

Tvesåvla

En grej till: kaviar och ost. My god, heaven on a wasaknäcke.

Ismtillägg

Arlas milda lättyoghurt, den i randig tetra, halleluja. Jag är alldeles säkert beroende. Att vakna till en kyl fylld av mild lättyoghurt är som att vara en ängel och leva i himlen. Till? Banan, äpple och linfrö. Varje morgon, trehundrasextiofem (ibland -sextiosex) dagar om året, i evighet och innerlighet, amen. Jag är inte religiös men det är kanske läge att skapa en egen tro: Yoghurtism. Det milda har inget med religös övertygelse att göra. Jag tror benhårt och övertygat. I Yoghurtismen finns det flera gudar än en. Den mest framträdande och viktigaste är bananguden, tätt följd av Äpple, Päron i lilla Kiwi. I england, med sommarresidens på Östermalmshallen, bor den skygga Äpplon, aka Pärle. Päron och Äpple gone wild. Genmix. Magiskt. Vissa mornar är det extra förtröstansfullt att luta sig tillbaka på sin egenskapade deterministiska rutin och bara låta det ske. Speciella exempel på sådana är en som följer efter årets konstigaste kalas. Utan att ens lämna huset badades det bastu (utan egen öl men dock med andras) och dracks stark stark cachasa ur små små glas. Först var jag lite lite och senare mycket mycket, låt mig uttrycka mig så här, yr i bollen. Alldeles förträffligt roligt kan man ha en måndag har det visat sig, när Mademoiselle trattar i en starkvaror och magen får så den tiger (lejon?). Men jag slogs inte i alla fall, en tröst.

Tåget har gått och jag står inte på perrongen

Brasiliansk cachaca... nja alltså. Men starkt är det, bränner bra.

Bidragsfusk

Pissig, skulle jag kunna säga nu. Det hela grundar sig inte i dagsformen i övrigt utan i en liten men delikat reflektion om livet som student. Är det inte uttjatat, så säg, allt svammel om studenter och fattigdom och CSN och ångest och fylla och litenhet, men här kommer lite till. Fuck CSN! Hur i hela helvetet är det tänkt att det ska gå ihop? Jag bor i en halvt underjordisk etta, med enastående utsikt över en jordvall, för vilken jag betalar dryga 3800 svenska kronor varje månad. Tillkommer debetspalten gör månatliga räkningar så som telefon och internet samt vissa mindre frekventa men än dock återkommande fakturor som t .ex. 2006 års skörd av försäkringar, kåravgifter, helårsavgift till AEA samt lite annat smått och gott som man inte tycker sig klara sig utan. Jag tycker inte att jag lever ett särskilt utsvävande liv. Varje månad erhåller jag från CSN ca 6900 kr, varav den största delen är ett lån jag beviljas mot vissa motprestationer på studiefronten. So far so good. Eller nej förresten. Det är tamigfaen åt skogen redan här. Enkel överslagsräkning ger mig ett ungefärligt månadsnetto på 2500 kr, om jag ska vara generös mot mig själv. För denna veritabla summa förväntas jag äta, köpa kurslitteratur, betala allt som inte faller inom ramen för ovan nämnda kategorier och skulle man råka bli sjuk (som jag blev i höstas) kan man uppe på utgiftshögen lägga en smarrig sjukvårdsräkning. För att inte tala om ett eventuellt tandläkarbesök. För fem minuters vansinnigt plågsam visdomstandsrensning får man snällt punga ut ungefär 500 kr. Gnugga geniknölarna, räkna lite, häpna och kom fram till hur många kronor man som student kan ha kul för varje månad. (Approximativt 8,50.) Och då menar jag inte kul som i att spendera snuskiga summor på bubbel i baren på Stureplan (nionde sfären är inget för mig) utan som i att kanske gå på bio, dricka EN öl ute, fika vid annat bord än väns köksbord, inhandla ett stycke ny skiva etc etc. Eller att bara köpa mat som inte stavas krossade tomater och förbannad tonfisk, mot vilken jag hyser ett aggressivt förakt.

Det mest fascinerande är emellertid att blåbären som styr över min ekomoni kan, eller åtminstone borde kunna, räkna ut allt det här med arslet. På något sätt hänger ju staten, CSN, kommunen, landstinget och försäkringskassan (som jag är beroende av i form av bostadsbidrag) ihop. Jag bor kommunalt, dvs någon snok på det kommunala fastighetskontoret har bestämt min hyra. Dessutom får jag bara bo här om jag är student. Jag "får" mina pengar från CSN, dvs kommunmänniskan vet exakt hur mycket jag har i inkomst. Den normalbegåvade kan medelst enkel subtraktion (se ovan) räkna ut att jag måste ansöka om bostadsbidrag för att klara mig, och varifrån får man det bidraget? Jo, den statliga försäkringskassan! Ja herrejävlar. För att hjälpa upp vår egen situation jobbar jag och många andra studenter extra, något som kräver viss uppoffring när man i övrigt ägnar 40 timmar i veckan åt sina studier. Men, MEN, om jag jobbar för mycket (gränsen går vid 40 000 kr/år varav hälften redan utgörs av bidragsdelen på mitt studielån) dras mitt bostadsbidrag in eller skärs ned. Om jag arbetar betalar min arbetsgivare arbetsgivaravgift för mig och jag betalar i min tur skatt på min lön, som båda ger klirr i statskassan. Eftersom jag gillar matematik satte jag mig i somras ner för att kalkylera lite. Jag hade möjlighet att jobba två veckor till på mitt extraknäck, men bestämde mig för att det inte var värt det. Inkluderat nedraget bostadsbidrag och det faktum att jag skulle behöva lägga mina ytterligare intjänade pengar på hyra hade min resulterande timlön uppgått till något i Joakim Von Anka-väg. Kort sagt, så i helvete jag jobbar mer!

Det var bara det jag ville säga. Jag kunde inte handla på systemet idag och det kan som bekant göra en upprörd. Stackars fattiga student som inte har råd att köpa sprit. Det blir till att dricka vatten i bastun. Jag kommer i alla fall inte att bli uttorkad och bakfull.

Darwinism

Till vänster två konkreta exempel på varför kvinnor lever längre än män. Jag hävdar lite då och då att jag inte tror på att kön är något som existerar a priori, det håller jag fast vid. Det ter sig emellertid uppenbart att människans tillämpning av könsbegreppet kan leda till vår egen undergång, speciellt då det vi har klassat som det manliga. Scenariot med stegen är f.ö. everyday life in Bolivia. Plock-ihop.

Plus minus noll kanske är okej ändå

Hade ett långt samtal med ES om virtuella verkligheter och skenbilder av reella diton. Självkänsla är ett härvigt begrepp. Man frågar sig, varför ska den vara så flyktig? Något jag kan se kan inte hon se, fastän det är hos henne jag ser det. Hon får mig att se det men själv befinner hon sin på andra sidan spegeln. Det gör att jag ser en bild av henne, medan hon inte ens ser bilden. På andra sidan kan man bara känna, vara subjektiv, se från strax bakom. Jag ska försöka spegla tillbaka bilden jag ser så att hon också får betrakta. Det kanske kan hjälpa.

Alldeles strax ska jag ta mig an ett par artiklar. Jag trodde i ett uppgivet ögonblick att jag hade slängt kurskompendierna från i höstas, lycka när jag fann dem. Först bara, en liten sammanfattning om Luanda, där det föregående midnatt var +29 grader C.

Luanda är huvudstaden i Angola, tidigare Folkrepubliken Angola. Staden är belägen vid Afrikas atlantkust, relativt nära Angolas norra gräns mot Kongo. Luanda grundades 1575 av portugisiska kolonisatörer och fick då namnet São Paolo de Luanda. Huvudstaden har idag ca 2 miljoner invånare och det officiella språket är portugisiska. Som en följd av 25 års krig, död och förruttnelse har varken Luanda eller Angola i övrigt haft en ordnad ekonomi på mycket länge. Aids, erosion, miljöproblem och politisk instabilitet är bara delar av de problem som folket dras med.

Ändå önskade jag kl 00.00 inatt att jag var i Luanda. Bara för att någon hade kladdat +29 på en satellitkarta. Jesus, man är allt lyckligt lottad.

Om Tom får berätta

Välj en artist och fyll i listan med enbart låttitlar av densamme. Jag gillar ju Tom Waits...

(saxat från Eff's.)

Are you male or female: Let me get up on it.
Describe yourself: A sweet little bullet from a pretty blue gun.
How do some people feel about you: Fumblin’ with the blues.
How do you feel about yourself: The piano has been drinking (not me).
Describe your ex girlfriend/boyfriend: Romeo is bleeding.
Describe your current girlfriend/boyfriend: A good man is hard to find.
Describe where you want to be: Downtown train.
Describe what you want to be: A sight for sore eyes.
Describe how you live: In the Colosseum.
Describe how you love: This one’s from the heart.
Share a few words of wisdom: We’re all mad here.

Bli vacker

I min nya bordeaux-färgade möbel befinner jag mig i en något prekär situation. Nej, det har inget med soffan som sådan att göra, förutom att man lätt fastnar i den och därav tänker sina tankar här. (Den är lagom spänstig och erbjuder ett fint stöd för ens lilla derrier.) Nåväl, jag har tvätt i tvättstugan. För att komma dit måste jag gå genom långa katakomber och vindlande gångar. Gamla fängelsehålor. Det bor fler derrierer i huset än min och man riskerar således att stöta ihop med någon av dem på vägen. I vanliga fall är jag inte folkskygg, men med huvudet fullt av papiljotter har jag verkligen ingen lust att visa mig. Snart måste jag förflytta tvätten från maskinen till torkskåpet och mina fåfänga försök att dölja huvudet under en scarf gav ett mer skrattretande än fagert resultat. Snart kommer man, om man har (o)turen att vara ute i samma ärende som jag, alltså att kunna skymta en liten varelse pila runt i gångarna och smita in runt dolda hörn om hon hör steg. Varför föddes jag inte med ett stort lockigt hårsvall?

Ars Pasta

Barilla valde att svara på en söndag, lite oväntat. Nu vet jag allt om hur de tillverkar sina ihåliga spagettistrån. Från och med nu ska jag bara köpa Bucatini no 9. Bilderna är på de stansar som används för att pressa ut pastadegen (av durumvete) i olika former. Det var en väldans trevlig dam som, trots min idiotiska fråga, hade svarat på mailet. Man tackar och bockar.

Älskade Jeff

Finns det en vackrare kärlekssång är Jeff Buckley's "Lover, you should've come over"?

"Too young to hold on and too old to just break free and run"

"All my blood for the sweetness of her laughter"

Bitterljuvt i nya (gamla) dimensioner.

Stuga på tentan

Ett lämpligt ord för mitt inre nu rådande tillstånd torde vara tom. Fem timmars koncentrerat fi-, täta- och r-hattande i en kall tentasal efter en natt utan spår av det som kallas sömn har tömt mitt huvud på... jag kommer inte på något smarrigt ord. Blankt. Men det gick ju fint och vem vet, kanske skriver jag den inte igen. Jag har gått ett stycke bordellsoffa plus idag också. Arvegods från Rara. Det är en underbar liten pjäs i bordeauxfärgad sammet med träben, metallnitar och hela härligheten. Den går helt fantastiskt illa ihop med mina övriga prylar, men vad gör väl det när möblemanget redan utgjorde en sällan skådad eklektisk samling. Med soffan blev det vinröd rokoko möter det orangea folkhemmet. Handvävnad från Peru har sedan länge haft ett intensivt förhållande med Michel Delacroix's stadsmotiv men vänstrat med gobelänger från Hong Kong. Lycka är det förresten, att Mademoiselle är hemma igen!

Övertygad

Det måste vara mitt i natten. Helt säkert är det mitt i natten, allt tyder på det.

I hold you close in the back of my mind

Tåget är försenat. Varken jag eller SJ vill att jag ska komma fram till Slätten. Ett tag funderade jag på att fördriva tiden med att surfa väbb hela vägen, men sen såg jag priserna. Huga. Jag skriver istället och postar det retroaktivt. Man kan ägna tiden åt sämre saker än att skriva spaltmeter meningslös text och lyssna på Woody Guthrie.

Det är alltså inte bara en hufvudstad jag lämnar nu utan även ett hjärta. Det står många namn på det, hjärtat alltså, men kärleken är klurig. Den är det största, det värsta, det sötaste och det bittraste. Hösten som gick ansträngde jag mig för att skriva in mig själv i mitt hjärta igen. Jag fattades mig. Det konstiga är att man kompenserar ett tomt inre med ett desto mycknare yttre, inte alltid med ett trevligt resultat. Ibland sitter man mitt i en storm och skrattar och alla tror att det är på riktigt. Det är en ridå, av plast och repad marmor och ärgad plåt och papper. Av smuts som verkar ren. Jag har varit lite kall. Det är pompösa ord på en liten blog men icke desto mindre har jag känt dem. Och man bygger och bygger, sina ridåer av plåt och papper som inte håller när det stormar. En dag står man med andan i halsen och finner att en vindil har rivit ner hela skiten. Har man tur finns det mycket kvar på insidan ändå. Så förra hösten gick liksom åt till att leta rätt på insidan igen. Ett par års gammal mur tar ett tag att ta sig igenom. Ackumulerade lager i icke inbördes ordning: oro, stingslighet, rastlöshet beyond reason, ätstörningar, trasig mage, obefintlig självkänsla. Jag är lite rädd att det ska komma tillbaka, välla in över mig igen, att det nya och fina ska tas ifrån mig, av mig själv. Det är omöjligt att peka ut vad som utgör den faktiska skillnaden nu mot då. Om jag visste kanske det inte skulle vara lika krypande varje morgon, att känna efter hur jag mår. Om jag visste kunde jag sluta in skillnaden i en liten burk och aldrig släppa loss den igen. Kapsla in och gömma.

Dagens nyheter i korthet

Skäggtexten i DN publiceras tydligen inte varje dag. Jag levde under den falska förhoppningen att till frukost idag åtminstone erbjudas möjligheten att läsa något obegripligt, men icke. Tur för mig att jag har mina egna böcker att luta mig tillbaka på när DN sviker. Man har understreckaren i SvD också. David Lynch är utövare av The Transcendental Meditation program of His Holiness Maharishi Mahesh Yogi. Transcendental meditation. Hur är icketranscendental sådan? Går inte hela meditationsgrejen ut på att försvinna bort, överskrida gränser, uppgå i sig själv eller annat? Prat om högre plan och allt det där. Och vidare, apropå influenser kan de tydligen vara lika tröttsamma som att umgås med ett besatt kärlekspar. Speciellt de som utväxlats mellan amerikanska och franska filmmakare sedan sjuttiotalet, som inspirerat Jacques Audiards nya film ”Mitt Hjärtas Förlorade Slag”. Have to see it. Den går väl inte upp på Slätten (grr grr). Vill man ha ett försök på förklaring på begreppet homocore bör man läsa Fredrik Strages artikel i dagens kulturdel. Rock är, enligt Strage, så oglamoröst i HBT-världen att Rufus Wainwright kunde gå på gayklubb i Stockholm utan att bli igenkänd. Tänk om man hade varit där… jag måste gå på gayklubb oftare.

Tick tack

Det kommer att bli en obehaglig helg, känns i hela kroppen. Åka tåg är romantiskt i sju minuter och sen undrar jag alltid varför jag inte pluggar annorstädes. Eller ja, det är ju det jag gör. Så jag undrar väl varför jag pluggar där. Får alltid magknip och svag ångest innan jag tar det där tåget söderut. Det är så långt ifrån Södra Bar och Ramboden. Det spelar egentligen mindre roll nu när Berlinskan är borta och L Cohen sjunger sina sånger i Englands svar på Södertälje, men mitt hjärta bor här, alltid. Tjugo mil mellan mig och mitt viktigaste inre organ är inget man kommer över på en eftermiddag. På måndag har jag kanske hunnit acklimatisera mig till motregnet. Kakmonstret lovade att installera både kaffe och blå mjölk i min kyl till min ankomst, så jag kan få mig en kopp java i alla fall. Nu är det ärtsoppa och pannkakor på torsdagsmenyn. Sen ska jag ringa DHL och be dem buda ner mitt hjärta till slätten. Ångest, ångest är min arvedel.

Om en kaka

Ungefär så här gick det till:

Min vän Rara fick låna min lägenhet i några dagar när jag var borta. Eftersom min vän är så rar lämnade hon en ask av mina favoritkakor som en liten överraskning. Mina favoritkakor råkar händelsevis vara hallongrottor*. Hallongrottor kan ersätta vad som helst. Om fler hade ätit hallongrottor till kaffet hade världen mått bättre. Grejen är den, att jag har fler vänner än Rara som behöver ha någonstans att bo när de tillfälligt råkar vara i stan. Idag fick jag det sorgliga beskedet att en av dem, som uppenbarligen inte är så rar, har ätit upp mina hallongrottor. Jag lät honom bo i min lägenhet och han tackar genom att äta upp mina kakor. Det var min favoritsort! Det moraliska dilemmat är emellertid av intressant art, ty det var nämligen kakmonstret själv som berättade för mig att Rara hade lämnat hallongrottorna. Om han inte hade sagt något hade han kunnat äta dem, bränna bevisen (kartongen med en tändare, kalorierna i spåret) och lämna mig glatt ovetande.

*Vad definierar en kaka? Att den är torr? Med sylt? Att den är liten och bäst låter sig beskrivas i sfäriska koordinater? En hallongrotta är mer i samma storleksklass som en bulle, men det är definitivt ingen bulle. Det känns inte som en kaka heller. Är det månne ett bakverk? Men om man ska dra paralleller mellan hallongrottan och andra bakverk, t ex en gammaldags marsipanstubbe, känns det nästan lite orättvist mot den senare att fösa ihop den med grottan. Grottan är god, men enkel. Om kakmonstret bara visste vilket huvudbry han vållat.

RAM

En kopp kaffe för mycket, skorpan gäspar modesta 13.10 och jag har påbörjat i runda slängar femton aktiviteter samtidigt. I min inre lista över pågående processer upptar B-fält, packlista, tågbokning, mormor, mer kaffe och en fläck på tröjan lika stora procentandelar och sen får där inte plats mycket mer. Ingen av processerna kommer sannolikt att slutföras innan jag medelst våld får stänga ner dem. Snart blir jag vuxen på riktigt. Då ska jag passa på att önska mig ett sådant där utökat arbetsminne. Jag kommer att behöva boka in ett besök hos samma kirurg som Neo också. Fast jag avsäger mig helst titeln The One. Det verkar jobbigt.

Idag är

jag överdådigt imponerad av stockholmsvädret.

Stilla undran

Varför höjs antalet "profile views" på mig med en tvåpotens varje gång jag kikar? 2-4-8-16-32...

Barillas kundtjänst

Jag och Holmskan kom överens om att vi inte var överdådigt imponerade av stockholmsvädret. Sen åt vi lax med spenat. Apropå mat har jag gjort en Malli. Vår vän har ju viss erfarenhet av att kontakta diverse kundtjänster och inspirerad av detta bestämde jag mig för att en gång för alla göra slut på mitt huvudbry. Det har nämligen gäckat mig en längre tid, hur Barilla tillverkar sin pastasort Bucatini no 9. Det är som långa vanliga spagettistrån, fast med den intrikata detaljen längsgående koncentriskt hål. Jag och min mor har vid tillfälle roat oss kungligt genom att använda denna fiffiga kolhydratkonstellation som sugrör. Man vill minnas att det var ett amaronevin som fick sätta livet till. Hur som helst, jag har inte fått svar än. Om svar ej erhålles byter jag givetvis till annan pastatillverkare. Muahahaha.

I'm here to celebrate my sexuality
It's always been a mystery to me
I wonder what kind of guy to be?
Human, alien, or chimpanzee?

I'm here to explore my psychology
It's always been a puzzle to me
How should I adjust my psychology?
Cold or hot, emotive or robotic?

I'm here to honor my complexity
It's always been a bother to me
How to reach genetic heterogeneity?
Gene-splicing, cloning, atomic mutation?

I'm here to probe my perversity
It's always been rather troubling to me
I wonder what kind of fucker to be?
Sadistic, masochistic, celibate, straight?

Checklist innan du går hemifrån

Ladda mp3-spelaren. Välj gärna något som rockar din värld men undvik att göra som jag om du inte gillar att framstå som smått excentrisk. Jag brukar hänge mig åt att mima till mina låtar, vilket föranlett en del flyende blickar från medresenärer. Tyvärr kan jag inte sluta med denna ovana. Jag har slutat med mycket men summan av laster tycks vara konstant. Ljudlös karaoke och koffein går att hantera.

Kolla utomhustemperaturen. Gör det inte genom att faktiskt sticka ut handen genom fönstret. Slå hellre upp dagens tidning på sistasidan eller surfa in på www.smhi.se. Om där står att det ska vara minus tio och stjärnklart, applicera mössa, vantar, halsduk, mamelucker etc. på lämplig kroppsdel. (Mamelucker? Fina grejer serru, men skratta du. När vi är åttio kommer det att vara jag som är normal.) Om det spås sol och kokosnötsklimat, packa fördelaktigast handduk och en flaska vatten. Sin aqua, om du frågar mig.

Välj skor. Följ proceduren ovan.

Sparka av dig skorna och leta rätt på SL-kortet.

Sätt på dig skorna. Nota bene: Knyt ej.

Gräv i fickorna efter nyckeln, få panik.

Börja svettas ymnigt och slit av dig mössa, vantar, halsduk osv. Sabba frisyren.

Skrik gärna på eventuell annan medlem i hushållet att hon/han omedelbart och utan omsvep ska lämna tillbaka dina nycklar. För i helvete.

Hitta nycklarna i innerfickan.

Öppna dörren och kliv med ena foten över tröskeln.

Skit i att du har skorna på dig och klampa in igen när din fasta telefon ringer.

(Ansträng dig gärna lite mer för att vara vänlig mot din mormor.)

Hasa ut med SL-kortet mellan tänderna och mössan mellan knäna. Glöm vantarna jämte telefonen.

Snubbla ner i trapphuset.

Missa bussen, gå till tunnelbanan.

Kom fem minuter för tidigt och inse att du lugnt hade kunnat vänta in nästa buss.

Vasst...

Skrapsår

Året är femtio efter 1956 och ja, rösten är grötig med tydlig sydsvensk accent. Kvinnan kommer gående över gatan. En lång röd halsduk är lindad kring hennes hals och det knarrar om skorna i den tidiga vintersnön. Kvinnan stannar upp och tittar ner på marken där hon just tänkt sätta sin fot. För en förbipasserande bilist verkar det inte konstigare än att damen i rött helt enkelt hejdat sig för att rätta till sin halsduk. Men varför stannar hon mitt på övergångsstället för att utföra en sådan åtgärd? Drar det snålt just där? Nej, kvinnan har fått syn på något. Något som uppenbarligen är så pass märkvärdigt att hon finner det tillämpbart att stanna upp för att studera det ytterligare. Med blicken, och eventuellt med foten, försöker hon identifiera det främmande föremålet. Vad är det? Vem lade det där? Finns det någon där ute som saknar det, sörjer det? Det kan ha varit någon som slängde det med flit. Kvinnan ser perplext ner på tingesten vid sina fötter. Många frågor susar i hennes huvud. Borde hon ta upp det, och i så fall, var ska hon göra av det? I fickan vill hon inte ha det, men det är för långt kvar dit hon ska för att hålla det i handen hela vägen. Dessutom är det blött och hon har på sig handskar i ljus nappa. En gammal kärlek gav dem till henne, året var fyrtionio efter 1956. Så hon står där, villrådig och tittar. Till sist böjer hon ryggen svagt framåt för att inspektera objektet närmare. Vad i hela friden? En sådan bilist som nämnts ovan måste sakta in för att inte stänka ner kvinnan med snömodd från hjulen. Hon inser vad bilföraren just gjort och drar tacksamt men inte överdrivet lyckligt på munnen som en vänlig gest. Kvinnan bakom bilratten tycks ha en liknande röd halsduk men verkar inte väldigt nöjd över avbrottet i trafiken. Vår kvinna fortsätter sitt granskande av föremålet. Hon tror att hon förstår vad det är, men frågan om hur det slutade sina dagar på gatan kvarstår. Till slut bestämmer hon sig. För att undvika dyra kemtvättsräkningar tar hon av sig handsken innan hon eftertänksamt nyper tag om det som gäckat henne de senaste minuterna. En flyktig tanke om att hon ägnat en alldeles för stor del av sitt liv åt detta sidospår fladdrar genom hennes huvud. Ändå fortsätter hon. I hennes hand ligger den lilla distraktionen och tänker ”ja, ja, jag får en ny ägare”. Den ler i mjugg såklart, det är inte var dag man räddas från att bli överkörd, dessutom av en tjusig kvinna i rött. På två långa kliv har den nya ägaren gått över gatan till andra sidan och stampar med skorna mot trottoaren. Det är fina skor, i mocka. Inte alls lämpliga för den skandinaviska vintern, men det är inte adekvat för den fåfänga. Kvinnan ser sig om. På en lyktstolpe nära vid ser hon det hon letar efter och går emot den. Hon närmar sig och höjer handen. Med en van rörelse sveper hon med handen och efter bara någon sekund har hon lämnat papperskorgen flera meter bakom sig. Från det mörka innanmätet kan ett skarpt öra höra svaga snyftningar från den skrapade trisslotten. Två på tiotusen, en på hundra, två på femtio, en på en miljon, två med klöver och visst en till på hundra. Ingen endaste TV.

Study Fatigue

Agendan är förvirrande lik gårdagens, dagens innan dess, morgondagens och i övermorgons. Till skillnad från andra dagar gick jag upp okristligt tidigt imorse, varför jag redan nu, klockan två, känner mig hopplös, ofokad och lite lätt korkad. En elektron har inte en radie på 95 meter. (Om jag har gjort en revolutionerande upptäckt lovar jag att bjuda in närmast sörjande på nobelmiddag om 30 år.) På vägen från mitt av obskyra kaffefläckade papper överbelamrade skrivbord till mitt virtuella dito hade jag oturen att passera en spegel. Man blir så fruktansvärt ful när man pluggar. På en vecka har jag förvandlats från välvårdad banktjänsteman till Anja Perssons [Pääschons] motsvarighet i Loser Kosmos: Jag vankar omkring i skogsgröna mjukisbyxor modell gigant, röd fleecetröja i bästa framfab-anda et före detta snajsiga slalomsockor. Skolbarnen pekar och skrattar åt mig när de går förbi. Katten gömmer sig och allting verkar i vanlig ordning mer lockande än att läsa vidare. Dammet i badrummet liksom lockar förföriskt och diskhögen sjunger lovsånger. Jag antar att jag har trancenderat till stadiet Study Fatigue, som ES skulle ha sagt.

Gling

I allmänhet: Vad är det med det där ping-ljudet i sällskapsresan? Och vidare i synnerhet: Varför hör man det aldrig på dansgolvet en suddig lördagnatt på Stockholms bästa klubb? Jag och Holmskan drog våra bästa, som vanligt, men inte ett endaste litet gling tillbaka. Monstermannen i baren var mest lång, ingen kärlek. På listan över kvällens läskigaste slåss två yngre herrar om förstaplatsen. Yngre i relation till önskad ålder, för att förtydliga. Exemplar I utförde ett fantastiskt lyckat framträdande i vilket obehagliga överraskningar i form av smygande närmanden bakifrån utgjorde huvudnummer. Vi tror även att I vid något tillfälle försökte prata, men emedan tilltalet nådde mitt öra snett bakifrån mitt i en Joe Tex uppfattade jag mest det hela ungefär som när en stor humla susar förbi läbbigt nära. Våra misstankar om verbala avancemang kan emellertid inte bevisas. Exemplar II dök på oss senare under natten. Om honom har vi två teorier, varav den första, om att han försökte kommunicera med oss på teckenspråk, grundar sig i hans kreativa användning av vänster hand. Mycket tätt, med simmig blick och gång på gång signalerande Churchills v-tecken sällskapade han med oss lite längre än nödvändigt. Teori två är inte lika spännande men mer trolig; han var kanske alkoholinresistent. Kvällen bjöd i övrigt på ett par trevliga återseenden gestaltade av en teknisk fysiker och en kompis från förr.

Efter dagens bakispromenad över Essingeöarna ämnar jag nu ta mig an mitt dåliga samvete.

Riskbenägenhet en trettondag

Skulle det vara ett större misslyckande att läsa 180 p Drömutbildning på Utopihögskolan och sen stå utan jobb, eller att läsa 180 p BlodSvett&Tårar på HardWork Acamdemy och få ett riktigt toppjobb, där man vantrivs? Om man svävar på sina rosa moln och tillåter sig att göra det högt och innerligt nog är sannolikheten att komma över drömjobbet ändå större än om man skiter i hela skiten och tar det säkra före det osäkra. Hur ska jag veta hur riskbenägen jag är? Vad är det värt? Jag är inte närmare min dröm om självförverkligande på ett fint jobb i kostym än i kassan på Domus, men jag har åtminstone inte närt en hopplös dröm vid min barm. Det kan vara effektivt att kväva drömmar med ens de uppenbarar sig, så slipper man bli besviken senare. I sann svensk anda tycker jag mig ana en gyllene medelväg, men även detta medel är ju subjektivt. Hur som helst går tentan om en vecka och jag kommer att sitta där och plita.

Det Lilla Introt

Det vore fantastiskt: att skriva något som sticker ut, en sanning, något som spelar roll. Jag tänker inte överge tanken men först ska jag öva. Det kan tänkas bli lite trevande först, liksom inte riktigt sanning men kanske sannolikheter. Så här i intro-fasen gör jag alltså inga anspråk på att sticka ut, det blir en blog i mängden.