Söndag i sängen

Det bidde ett par byxor. Efter en dag med helt keffa kroppsfunktioner har jag ändå lyckats prestera ett par nysydda. Fint. Skönt. Det var verkligen det den här donnan behövde, mer kläder i garderoben. Tur, så att jag slipper gå naken. Den sjukaste drömmen ever (mammas, om att hon blir uppäten av en drake och utbajsad) har fått konkurrens också. O drömde visst att han såg en elefant kväva sig själv med snabeln, medan han själv förtvivlat försökte få ordning på systemkameran för att ta ett foto på debaklet. Freudtolkning, någon?

I'm the icecream man, honey I'll be good to you...

Det är inte måndag idag

Fecken var minglig och vänner för från förr och presentutdelning och öppen bar och jäkla trevligt. Vi låste Holmskan och O ute och hörde inte gruskastningen mot vardagsrumsfönstret. Sen åt vi citrongräschips med mysko smak. LarsRobin var där också. Det är alltså två personer. Jag tycker så mycket om det smeknamnet. Ena halvan komplimerade mina säckiga byxor. Diane Keaton.

Blodet, ja. Någon imbecill svagt postpubertal långskånk tyckte, som så många andra, att det var roligare att dricka öl än att dansa på Faschiings dansgolv (observera att det heter dansgolv och inte ölgolv). Tjing tjong och så dängde han den vassa flaskan i min hand och jag fick jaga plåster för att inte dö i blodförlust. Typ så. Moses bredvid mig i baren erbjöd mig sina tjänster i utbyte mot en dans med "queen of the night". Nåja. Jag pratade med Moses ett tag men han tycktes tappa intresset när jag hävdade att han också var en dancing queen om jag var det. Sen önskade jag Booker T och fick dem.

På vägen hem blev vi först stoppade av en glad jänta som undrade var vi just hittat vår mat. Eh liksom, checka BK där nere på hörnet. Spanjoren var det otrevligare med, han var mest bara äcklig, full och tog sig friheter, liksom gjorde gubbfan som iförd kostym placerade sig bredbent över en gatubrunn för att kissa. Jävla män-helveten att ta sig så sjukt många friheter. Hur hade det sett ut om jag grenat över en brunn på Kungsgatan tre på morgonen.

Styggt bra lördag trots från rymden synliga fenomen

Imorgon kommer herrskapet att kunna läsa om följande: Skärsår från dansgolvet, en äcklig man som pissar i en brunn, en full spanjor vars livs kärlek jag tydligen får äran av att vara, moses (inte han i vassen), citrongräschips, larsrobin, "ursäkta, men var har ni hittat den där maten?" samt en en hel del annat föga intressant men likförbannat passerat och kanske felstavat. Os byxor är aningen säckiga.

Gröt och öl

Förfest med 16-16 matchen mellan Peter Ebdon och Marco Fu. Lånar Os byxor. I winamp, Opp och hoppa morfar prosten, Margareta Krook läser. Anton låser in sig i badrummet.

- Vad göööör du där inne?
- Leeeeker.
- Vad leeeker du med då?
- ... ... små röa djur.

Jag dör vad bra det är. Sjukt bra möte. Pepp pepp.

Dagen freudianska...

...felhörning:

Kim Hartman

- Å så har han en lucka här

Jag

- Nucka, vem ropar på mig?

Annars är det en sådan där lördag som inte kommer att bli en lugn. Ser mycket fram emot mötet i eftermiddag och fecken ikväll. Señorita 25 år, hurra hurra. Fasching vid midnatt, hurra with a cherry on top. Nu måste jag välja skor, bye my loves.

Önska

Innan jag blir benskör vill jag göra många saker. Att hoppa fallskärm är absolut inte en av dem. Inte för pengarnas eller höjdens skull utan för onödans. (Ska du dumpa en kille bara för att han har tandställning? Och! Tonårs-tv, I love it.) Jag vill dansa i ett halvmörkt rum apropå ingenting. One of Us Must Know börjar spela, han bjuder upp. Persiennerna är uppe så att grannarna ser. Jag vill svara på en fråga som någon verkligen behöver ha ett svar på. Millan och jag åker bort tillsammans och låter bli att bränna oss i solen. Kanske till Odessa. Alla blir vänner. Jeje.

Bådar inte gott inför lördagkvällen

Min finne som finns utmärkt på Google earth.


season of the witch

Om att vara två

Jag, från sängen (röda mattan):

Baby, du är jättefin i det håret. Ha det så.

Holmskan framför spegeln:

Nä det går inte. Men jag gillar den här tröjan.

Jag:

Ja, verkligen fin. Varifrån?

Holmskan:

Bye bye love, ses ikväll.

Gud jag saknar att vara sambo. Snart fyra år sen.

Out in a good way

Sa Shirley. På lördag: träffa AD, illustratör och redaktör i övernattningslägenhet vid, känn på denna, Mosebacke. Om jag ens hade en garderob vid Mosebacke skulle jag flytta in i den och bo där tills jag dör. Det skulle ändå vara bättre än Tages skokartong på motorvägen. Närmare till Södran. Säg, råder tältförbud på Mosebacke torg? I magen: aningen nervöst. I ryggen: helt upfuckat. Jag måste kanske börja använda ändelsen -ish nu.

David, not very unhappy, just listening to her sad music. That voice is killing me. I'm happy as a mad cow on a rollercoaster. Kind of-ish.

Som Ni behagar

I'm all for you body and soul.

Billie in my heart

"I'd like to sing a simple song, but I can't seem to get my voice to do it nicely enough. Once, or was it twice, I dreamed I could do it for ever more. This is for you M."

Som sprucken sammet. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

I fell in love with you first time I looked into
Them there eyes
You’ve got a certain lil’ cute way of flirtin’ with
Them there eyes
They make me feel happy
They make me feel blue
No stallin’
I’m fallin’
Going in a big way for sweet little you
My heart is jumpin’
Sure started somethin with
Them there eyes
You’de better watch them if you’re wise
They sparkle
They bubble
They’re gonna get you in a whole lot of trouble
You’re overworkin’ them
There’s danger lurkin’ in
Them there eyes
Maybe you think I’m just flirtin’
Maybe you think I’m all lies
Just because I get romantic when I gaze in
Them there eyes

So you're unhappy?

The Raconteurs igen

Asså Broken Boy Soldier, jag dör vad bra bit musik. Och resten av skivan med adderat s också.

Fröken fräken (obs obs, varning för självupptagenhet)

På en röd matta i Fredhäll när solen silar in och kaffeglaset glittrar kan det ibland vara helt omöjligt att inte känna sig som världens härskarinna. (Egentligen är jag emot genusändelser.) Jag spenderade gårdagkvällen hos O och åt somrig gravlax med tillhörande konfidensintervall. Tack för hjälpen, idag ska det gå bättre vid böckerna. Han hade varit hos släkten i Portugal och var vacker som en dag, såklart. Mina fräknar börjar ansamlas igen, de också. Om man jämför morfar, mamma och mig kan man se utvecklingen i tre faser. På mig: fräknar över näsan och sporadiskt utplacerade prickar över den annars bleka kroppen*. På mamma: Pärlband av fräknar och fläckar över armar, ben och axlar, och så superlen ansiktshy. På morfar: en enda stor fräken, överallt. Pappa ser ut som morfar (borde jag vara bekymrad?) så jag antar att jag har dubbla fräkengener.

*När jag var yngre var det lite jobbigt att inte tåla solen. Señorita blir helt otroligt bronsbrun och där låg jag jämte, som ett vändstekt ägg och fräste. Nej tack. Som liten tös var jag konstant klädd i burka för att inte få soleksem. Så här på lite äldre dagar har jag gett upp konceptet läckert brun. Det kommer aldrig att hända och det gör mig inte så mycket längre. Att bruna fötter är bland det sexigaste som finns är emellertid ett faktum svårt att komma undan. Fast inte av skit då, alltså.

I huvudet på John Malko... mig:

Ett subatomärt svart hål?

Rosa tossor make my day

Iakttagelser

Det blev KB i alla fall. En liten en, ett par timmar för samvetets skull. Jag har tittat på alla människor. Snyggot på bänkraden jämte som har damp i benet och sitter och skakar non-stop. Tre småpojkar på tunnelbanan, samtliga med spikes i luggen men bara där. Det såg ut som om de krockat med samma vägg. En tjej på Kungsgatan som såg ut som en påskkärring. Rouge gone bad, stackars liten. De manliga biträdena på Åhlens city. Den största andelen av dem är gay. Utan att säga för mycket påstår jag att det är så pass många. Han som slog in mitt röda glas (till samlingen) hade svart v-ringad i krossad sammet och det talar för sig själv. Mig själv när jag kom innanför Holmskans dörr igen, i hallspegeln. Det är en fantastiskt bra hårdag idag.

Om att göra en vän glad och sitta hemma

Med humöret på en jojo, lite så är det. Vi styrde överraskningsmiddag åt Malli igår. Det var så många som inte kunde komma på den egentliga festen så vi tog ut tjugofem år i förskott. Helstekt, potatisgratäng, rödvinsreduktion, marängsuisse, kaffe och whisky. En riktig kavalkad i åttiotalsmat. Han anade ingenting den raringen, men jag undrar vem som egentligen hade roligast åt överraskningsmomentet i hallen, han eller vi, som likt små busbarn stod med bubbel och våra bredaste leenden, beredda att skrika grattis. Jag är hur som helst fortfarande mätt.

Det blir inget KB idag. Jag tänkte att en offentlig gråtepisod den här veckan må vara hänt, men fler ska det inte bli. Ska sitta hemma istället och lyssna på Raconteurs, nära till livet i etern och en joggingrunda runt Fredhäll i eftermiddag. Böckerna måste fram förvisso, visst kommer jag inte undan. Men jag ska fan räkna i pyjamas.

Hamra

Det är slut på utrymme i huvudet. Jag kan bara det jag kan. Inget nytt får plats. Jag känner mig gammal. Säkert är det någon med fler årsringar än mina som fnyser, men sanningen, jag känner mig gammal. Inget nytt får plats. Jag läser och läser. För varje rad in, en annan ut. Swap swap, bytt är bytt kommer aldrig igen. Det går inte framåt, inte bakåt, jag kan bara det jag kan. Minns att det man vet och det man känner nästan alltid är disparata fenomen. Jag lägger ingen vidare tyngd vid detta men jag känner mig helt enkelt gammal. Ony. Vid Odenplan grät jag idag. Så långt hann jag ifrån KB innan ilskan över det faktum att jag inte lär mig något nytt bröt sig igenom och rann ut. Om det inte hade varit på allmän plats hade jag kunnat fylla hela vagnen. Levande? Tack finaste.

LisaFoo listar igen

Imorse:

- Somnade om på mobilen, dog när alarmet ringde igen
- Blödde från fingret all over
- Hann inte dricka kaffe

Idag:

- Pluggat på KB sen nio
- Lunchat med Cohen, iakttagit lapplisa in action
- Råkat köpa rosa skor

Ikväll:

- Städa Holmskans lägenhet, om jag hittar den
- Leka hemmafru till densamma, jag gör det helt sjukt bra
- Skvallra så jävla mycket om allt som har hänt

Kocken tipsar

I mitt barndomshem är det pappa som lagar maten och mamma som äter den. Ja, pappa äter den förstås också, och alla barnen dessutom. Så ofta vi kan. Mitt matlagningsintresse är i direkt nedstigande led från fadren och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag fått hans köksgener och inte min mors. Tack däremot mamma, för breda fötter och svag mage. (Såja, mitt språköra, mitt utseende och mitt skratt är också mammas.)

Pappa Anders fiskgratäng, 4 pers give or take a lillebror, man tager vad man haver, å så där. (Det var visst inte Kajsa Warg som sa så.)

Vit fisk är gott i fiskgratäng, så ta fyra stycken ryggfiléer av torsk och lägg på rad i en form. Obs obs, torsken får inte komma från Östersjön, det är omoraliskt. Gör en sås enligt principen more is more: smält en fiskbuljong i ganska mycket vitt vin och puttra. Ha på mer vin och red av med något lämpligt. Vi tycker inte om Maizena men idag blev det så i alla fall. Krydda lite (Eff dear, efter behag) med salt och tabasco. Använd lite av blåmusselspadet i såsen, för elegansens skull. Slå på lagom mängd matlagningsgrädde, säg två deciliter, och puttra upp igen. Toppa med en äggula när du tagit såsen av plattan, och rör ut. Å sådan färg! Vid det här laget ska potatisen vara färdigkokt och mosad med dill, salt, peppar, mjölk och smör. Solrosolja går också jättebra. Klutta ut moset längs formens kanter och lek lite med gaffeln. Man kan till exempel låtsas att man är en murare. Lägg räkor och musslor ovanpå fisken och slå på såsen så att allting badar. Strössla smulat vitt bröd över, och parmesanost såklart. Servera efter cirka tjugo minuters ugnsvistelse på 225 grader celsius. Drick resten av det vita vinet till.

Kocken rekommenderar inte att skala räkor med sviterna efter knivdisk på långfingret. Aj som fan.

In the air

Det har gradvis blivit lite mer påtagligt sen jag var, säg, 20. Aljävlarna blommor nu, I can tell. Min näsa. Clarityn alltså härmed adderad listan över Piller She Ate. Livet är en fest.

Ta ett skevt cissmajsju och se vad som händer

Vi hängde på palatset och spelade biljard och en omgång alfapet igår. Jag och Ullis mot Malli, Cohen och Jompa. (Jamen herre, det låter som ett gammalt korplag från -39.) Anyways, Ullis noterade vikten av att möblera om. Just så, möblera om. Det har varit på min hjärna sen dess. Kan det inte vara så att det är det viktigaste vi gör? Klaveren är utställda, stålhättorna utdelade. Allting ligger i en fin liten klump i mitten av bordet. Är då inte det bästa man kan göra att röra om så att fler kan se nya formationer? Ingen kommer att lyfta bort de satans klaveren av egen fri vilja. Om vi inte förstör dem, klampar igenom dem med stålhättor och buller och bång kommer de att stå kvar för evigt. Det kan ju hända, att det är en mycket bättre lösning att ha de vita tangenterna på de svartas plats, och vice versa. (Ja, med viss risk att låta som Mr Wonders absolut värsta stycke någonsin.) Om någon tar ett snedsteg och slår an i galna aldrig förut spelade ackord gör personen det säkerligen inte med flit. Man vill ju inte göra bort sig. Att resultatet däremot blev upprört tyder snarast på att det var på tiden att någon spelade det där ackordet. Det behövde komma ut. Snedsteg i fröken Skugges anda är dock inte godkänt. Man måste trampa i klaveret utan att mena det.

Saker som är

Jag har läst Goestas historia från den 8 juni 2005 fram till idag, inklusive en del återblickar från till exempel 1997. Det är inte en Goesta Berlings saga. Mitt messiaskomplex blir pinsamt påtagligt när jag ägnar en halv förmiddag åt att snegla åt mitt jobb på golvet och varva det med bedräglig psykoanalys av människor jag aldrig mött. Det kan handla om barnhemsbarn i Kina, knyttets mamma eller som idag, Goesta. När jag läste det lilla inlägget, skrivet i alla enkelhet, om när flickvännen gjorde slut var det som att höra en barndomsvän dö en smula. Jag måste tänka efter. Komma igen. Det är märkligt också, hur det är så fult att tro att man kan rädda världen. Hur i helvete kan jag gå omkring och på allvar tro att det bara är jag, jag, jag som kan hela människor? Rädda människor, alltså, hur galet. Det är mer än lovligt komplext att inte tro sig själv om något och samtidigt, på fullt allvar, tänka att bara jag kan ställa allting till rätta. Var man för sig själv men här, ta min hand.

Vågar jag hoppas?

Ett möte. En idé. Något som kom ur det. Två hjärnor, samma mål, som jag gläder mig. Alla, idag tog jag första steget mot ett arbete som skulle göra mig lycklig. Jag ska träffa redaktör och illustratör i veckan som kommer. Det känns helt galet, på ett sprudlande och champagnegalopperande sätt. Förtjusande i magen!

Kändisspotting

Det blev en helt fantastisk fredagkväll, som alltid i Cohens sällskap. Capote är en mycket långsam film som aldrig för en sekund blir långtråkig. En helt stilla skildring av en egocentrerad, bitchig och ändå på något plan älskvärd människa som man bara vill veta mer om. Efter filmen blev det vin på Babs vid Zita och på vägen dit blev jag enligt Cohen rätt hårt inspanad av ingen mindre än Börje Ahlstedt. Röda läppar, funkar på alla åldrar. Själv lägger jag inte märke till människor som passerar förbi på trottoaren eftersom jag är ungefär lika självcentrerad som Truman. Börje var inte heller kvällens första "jag mötte Lassie", eftersom vi i rymdtunneln mellan Sveavägen och David Bagares gata mötte självaste Lena Nyman. Detta dessutom precis efter min parodi på hennes fabulösa stockholmska i Jag är nyfiken -gul. (Det blir ju de när man eter. När man eter?) Tur att jag tystnade i tid. Lena hade Fidel-keps. Efter rött och vitt på Babs for vi upp och hängde på södra bar ett tag, medan vi lutade oss mot Stockholm. Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar den här staden. Jag älskar, när jag är här.

What you give is just what you get, I know it hasn't hit you yet

Så här i de postaggressiva efterdyningarna behöver man stillhet och tid för kontemplation. Jag lyssnar på Lauryn och äter weird lunch. I sommar kommer måltidsvansinnet för alltid att passera gränsen för vad som är försvarbar kokkonst. När jag och Berlinskan bor i samma kök med varsin uppsättning inbördes lika galna matvanor kommer banne mig alla gamla barriärer att sprängas. Krossade tomater, kikärter och choklad? Det går fint. Fil och kycklingfilé? Funkar också. Bara man får gröt till frukost och kaka till kaffet där emellan. Det ska bli så underbart att flytta in tillsammans så jag blir kär av bara tanken. Första juli första juli första juli.

Tein?

Skulle vi kunna göra en gemensam insats och hitta den här affären?

Varg

Jag har typ absolut inget att blogga om. Man skulle kunna go all tant och kommentera vädret (randigt solsken genom persiennerna), kanske göra en enkel frukostrecension (viktväktarflingorna är verkligen jättegoda trots att de är superfåniga) eller diskutera dagens begivenheter (skriva klart, se Capote och dricka vin med Cohen). Det blir liksom bara mish mash à la linje 2 över hela alltet.

Lika som bär: Jessika Gedin och Liv Tyler.

Fredhällen, thank God

Om det hade undgått någon har jag varit så less idag att nere doesn't even begin to add up. Situationen avhjälptes emellertid med en tröstmiddag i M:s sällskap samt där på följande bilresa ackompanjerad av inga mindre än mina svunna barndomsidoler hårdrockarna tillika sätt-sprätt-på-en-miljonarna Europe. Om man kör mellan Linköping och Stockholm finns det ungefär ingenting att se förrän man når Södertälje, och det säger nu väldigt lite om Södertälje snarare än något om sträckan i övrigt. Däremot fascineras jag varje gång av att man tycks kunna svänga av mot Katrineholm var än i Sverige man befinner sig. Att alla vägar bär mot Rom är helt enkelt inte ett modernt gångbart. Planet som ska landa på Arlanda och komma från just Rom är hur som helst gräsligt försenat. Stackars M. Det enda jag vill är att dricka sprit.

...

Som en virvelvind på valium, varför kan du inte bara vara så? Hur kan jag bli besviken för att jag inte får dig när jag inte vill ha dig som du är? Hur kan en människas liv gå ut på att bevara hennes stolthet? En bild, en bild, jag är bara en bild. Inget lugn, ingen kärna, inget inre. Ingen frid, ingen trygghet, inget av det som bara är mitt. Om jag är lugn? Då gav du mig lugnet. Om jag är innerlig? Då var jag det med dig. Om jag är trygg? Då kan du ta tryggheten ifrån mig. Jag kan inte alstra, bara ta emot. Om jag skrattar? Då är det för att du gör mig lycklig. Om jag gråter? Ja, för att du slutade din fan. Jag är trött. Var bara som jag vill att du ska vara, kan du inte bara vara så. Då slipper jag famla runt och skjuta upp, falla ner, tumlas runt. Trött. Bara stå framför mig. Stå där en vacker dag, med röda skor och stabilt leende. Bestå där för jag är trött.

Du vet vem du är din fan

Jag hatar män. Hör mig. Jag skiter i allt jag har sagt om kärlek och jävlahållaom och helvetesrosadrömmar och framtidshopp. Jag skiter i det. Jag går tillbaks. I den asketiska normaltillståndsröran är det i alla fall som det brukar. Jag hatar män. Stryk allt annat. En sak, en enda sak, kräver jag, och det är uppriktighet. Det är som att leta efter en jävla nål i en oändlig höstack. Tuff shit mannen. Om jag är för mycket kvinna för dig så är det DIN FÖRLUST. Gå och dö.

Sömnlös men inte alls svart

Det här är det som aldrig blir något. Den långa början jag skriver på, som aldrig tar sig någon annan form än upptakten till något som jag bara önskar att jag ska fullfölja. Jag vet inte vad det ska handla om, inte hur jag ska fortsätta eller hur det ska sluta. Det kanske är mitt liv jag försöker få på pränt, en mening med det. Antingen har allas liv en mening eller så har ingens det. Inatt lutar jag åt att tro mer på det sista. Vi föds och dör, i den ordningen. Vi kunde lika gärna se det som att vi dör och föds, där emellan är det transport. Den stora människomassan hålls konstant förutom att modulerna den består av inte är exakt desamma hela tiden. Det kontinuerliga flödet mellan liv och död verkar, pågår, fortgår. Det finns alltid en galning, en ledare, en trolös och en hjälte. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Om jag inte är hjälten, inte galningen och inte ledaren är jag förmodligen den trolösa. Med det menar jag att jag saknar tro. Passion, det kunde vara det som också saknas, men jag väljer att kalla det tro. (Kan ni höra min röst bakom orden? Om inte har jag lyckats.)

Som man känner sig ibland en solig vårdag i Fredhäll när Holmskan håller i kameran och skallen har gått

***
Solidaritet, jämlikhet och systerskap

Onsdagen den sjunde junidagen efter Sveriges nationaldag

Klockan 13.00 så ska Sverige stå still för lika lön för alla oavsett kön.

En manifestation som ska vara i 30 minuter.

Jag kan inte göra en skillnad men vi kan.

Läser du det här så klistra in det i din blogg/trappuppgång/där det syns

***

Skavsår

This is how the shit goes. Jag är en small. Alltså, det varierar mellan stl 34 och 36 men jag är en liten. Eftersom jag är född delvis gorilla blir skjortärmarna alltid trekvartsditon, om plaggen ska passa i omfång vill säga, men förutom det ligger jag stabilt på små storlekar. Frågan är följande: Varför måste jag köpa strumpbyxor i XXL? Hey, finns det fler X tar jag dem. Oavsett hur stora strumpbyxor jag köper är de alltid för små. Hur kommer det sig, va va va? Va! Sen går man en kort sväng till Hyttan för att köpa päron efter fem minuter sitter nylonjävlarna på halva ändan. Det är sjukt svårt att kasa upp dem utan att se a) kissnödig, b) ekivok eller c) mentalt skadad ut. Kvinnans fängelse, min gud. Den som kommer svansande och säger att jag bär dem frivilligt får en käftsmäll.

I don't have Bette Davis eyes

Golvet är översållat av små papperslappar med röd och blå text på. Röd för ja, blå för nej. Borde jag ha gjort tvärtom? Det blir ett gigantiskt flödesschema. Om jag lyckas slutföra det här ska jag fira så skjortan åker av på lördag kväll. Dansa på borden, kyssa vackra män, krama min mamma och börja ett nytt liv. Eller så. Innan dess planerar jag att ta en solpromenad med F, äta middag med Mademoiselle och hämta ut min Flaming Lips-biljett på närmaste ATG-ombud. Ja, jag kommer att tjata om den där konserten ett tag framöver.

Hör mig tänkte jag

I ungefär tio veckor hade jag haft hennes nummer i plånboken. Telefonnummer, portkod och skostorlek. Det var egentligen mer en portmonnä, full av lappar och kvitton. Inga pengar att tala om brukade någonsin finna sin väg ner i den. De gick åt till vin och plåster långt innan dess. Hennes nummer stod nedtecknat på en ljusgul post-it-lapp med blått bläck. De var inte så mycket textade som ritade. Jag hade fingrat så länge på pappret att klistret på baksidan var helt svart och siffrorna hade börjat skavas. En dag på väg från parken pillade jag fram lappen och höll den i handen hela vägen hem. Jag tyckte att den förtjänade en egen hand och min vänstra arm var blytung av dubbelbördan när jag knuffade upp ytterdörren. Jag höll fortfarande i matkassen och bokväskan när den första tonen gick fram. Hon bara lyfte luren, sa inget. Jag vet inte varför jag ringde sa jag, det var inte med flit. Något måste ha varit skevt med linjen för det gick nästan inte att höra henne där borta. Om jag drog gardinen åt sidan såg jag lampan över hennes diskbänk blinka. Man kunde ana att den surrade också. Varför ringer du om du inte vill prata? sa hon. Jag har haft en sjuhelvetes dag. Beata fick influensan inatt och först trodde jag att hon hade smittat mig men veterinären intygade att det var omöjligt. Det måste vara något annat med mig. Inget har hjälpt och chefen gav oss nytt arbetsschema. Från och med nu jobbar jag natt. Tystnad. Hallå? Vad ska jag göra med Beata? Så satte jag ner kassen vid fötterna. Allt där i rasade omkull, liksom inuti mig. Jag gav upp. Vi kan gå ut, sa jag. Tyst tyst tyst sa jag det så att hon inte skulle höra. Kan vi ju, svarade hon, influensan är väl inte så farlig ändå. Kom och hämta mig. Jag vet att du har portkoden.

Hundra knop

Mellanlägen existerar inte, jag vet ju det. Det är ett eller noll, på eller av, vaken eller i koma. Idag har det varit läge ett. DN ligger kvar i hallen, oläst. Jag tentade, åt lunch, dammade, dammsög, plockade undan, sprang en vända i det torra spåret, packade upp väskan och ska snart hoppa in i duschen. Dessutom har jag hunnit skriva urton mail, bokat biljett till Flaming Lips på Cirkus 2 maj (yes! så in i helvete) och pratat med både lovely Señorita och fantastiske G om ditten och datten. Jag saknar G så mycket när han inte är här. G, min stöttepelare och vän, min ständiga hysspartner, mitt eviga bollplank. Min konstant i en snedvriden rumtid. Cohen sa något häromdagen, något om oss, om vårt sätt att vara, alla vi som börjar bli klara att ta nästa kliv. Om vår krets. Det enda man egentligen är nowadays är trött, ängslig och kåt. Jag kan inte annat än att hålla med. Allt annat går att kategorisera in under någon av de tre. Trött, ängslig och kåt. Det var bra sagt.

Nja, njo, nej

Nära, men ingen cigarr. Jag vet inte vad mer jag ska säga. Tentan är hur som helst skriven och min rygg har fått stryk. I eftermiddag ska jag unna mig saker. Unna mig saker. Till exempel ska jag läsa hela DN, ja kanske till och med sporten, äta underbara Karins chokladpraliner och ligga i sängen med strumporna på halv stång. Jag ska också pilla mig i naveln, både medsols och motsols. Eventuellt ska jag sätta ihop ett par ord till meningar och höra av mig till Österbymo också, men orsa kompani lovar inget bestämt.

På vägen hem från tentan var det både regn och sol samtidigt. Man blir så sällsamt annars av det vädret.

Hör mig tänkte jag

Vi satt på en restaurang den kvällen. Fönsterbordet blev ledigt precis när vi kom så vi hade den bästa platsen i lokalen. Det var inte överdrivet snofsigt men petit och charmigt med sobra dukar och salongsberusat klientel. Det var många vackra där såg jag när kyparen tog upp vinbeställningen. Han hade en fläck på slaget. Först tänkte jag säga något till mitt sällskap men då han var utom hörhåll pratade vi redan om något annat. Ingen hade frågat mig sådana frågor förut. Frågor, som krävde riktiga svar. De verkade helt oblygt plockade ur en jättegarderob, ett passionerat inre, och fick mig att vilja fundera och lägga huvudet på sned och tindra och flirta helt ohämmat. Som en uppslagsbok ville jag svara på dem, ärligt, brutalt, öppet och rått. Hur som helst, det låg inte för mig. På det stora hela ville jag mest att hon skulle kyssa mig men något sådant vågade jag förstås inte föreslå. Inte innan varmrätten i alla fall. Kanske, i värsta fall, att vi kunde kosta på oss en tåflirt till kaffet. Vi hade nästan likadana skor. Hon hävdade att hon hade köpt sina i Tyskland, men hon ljög såklart. Jag kände att jag älskade hur hon ljög. De passade ändå bättre på henne än på mig. Min mor hade drabbats av en förkylning under ett kritiskt skede av graviditeten och på grund av den, bacillen alltså, hade jag fyra tår på vänsterfoten. Öppna skor var generellt ett dåligt val men jag ville desperat ha hennes uppmärksamhet. Hon verkade hellre vilja veta hur jag kände inför gud, universum och kanske också vegetariskt. Mina tår brydde sig ingen om. Som hon frågade. Ja gud, som hon frågade.

Ex

Mormor:

- Jag har fått breda fötter på gamla dar.

Morfar:

- Tss, hustru, jag har fått gamla fötter på breda dar.

Ursprung del 2

Mammas föräldrar är två spännande varelser som gjort varandra olyckliga i hela sina liv. Inte ens deras egna barn förstår varför de inte skiljde sig för femtio år sen. Det är passion, gräl, eld och intelligens i en explosiv röra och trots alla fighter som utspelat sig, alla slag, alla fåror, finns där kärlek innerst inne. Sådan ovanlig innerlig kärlek, som jag måste få tro på.

När vi barnbarn var yngre hade mormor och morfar fortfarande ork och gnistorna kunde ännu tända majbrasor. Nu är det mer avmätt men hetskt på varsin kant. Och de tilllåter varandra. Bränslet till all deras passion måste finnas i den sortens liv de har levt. Dekadens och akademiker, jägare och nittonhundrasjutton års män. När de seglade ut på västkusten för ett par år sedan hissade de flagg. Vi använder inte kondom. Vi dog av skratt. Mormor öste ut krabborna på bryggan och kokte dem levande. Mormor, som kan berätta om när hennes far hindrade Isaac Grünewald och Ex:et från att slå ihjäl varandra utanför Fredsgatan. Som spelade teater med Vilgot Sjöman och finns fotad på råkopior som avslöjar den vackraste kvinnan jag har sett. Morfar hjälpte henne med skidorna i fjällen och sen var han förälskad. Sa han. Mormor hävdade att grabbarna spelade poker om henne och Barbro.

Mormor och morfar. Som har förlorat ett barn och slängt storslagna fester. Som bullrar och älskar och dricker champagne. Som fascinerar, skrämmer, lockar och helt enkelt inte går att begripa sig på. Som har knallröd dunkappa och fjäder i hatten. Mormor gav mig nätstrumpbyxor en gång. När man är arton får man lov att vara lite sexig. Jag fick ta det med ro.

Jag älskar dem. Jag vill inte bli som dem men kanske uppleva delar av deras liv. Mitt temperament är från mormor men inte min näsa. Den är judisk, men det fick man inte säga för då blev gammelmormor Tora svart i synen. Av henne har jag bara svaga minnen.

Det är svårt att beskriva människor i ens närhet. Om jag lyckas knåpa ihop en längre novell någon gång ska den definitivt handla om mormor och morfars sorgsna men eldiga historia. Om jag kan göra den rättvisa. Det finns så mycket att man skulle kunna säga.

Cirkusen har anlänt

Saker som i slutändan trots en del spöken får dagar att bli bra dagar:

• min röda mascara
• joan baez
• vetskapen att jag alltid kommer att ha min drivkraft att falla tillbaka på

Herre, nu är morföräldrarna här. Duck, and cover.

Jimi an' some Losec

Ni, ni onda faktorer, ni tar död på mig Det finns en del. Till exempel att det för varje dag som går känns som om min examen blir än mer avlägsen. Att jag tror att folk ska avsky mig om jag inte hjälper till med allt, hela tiden, och flänger runt staden och världen som ett skållat troll. Att jag inte får älska. Att jag fortfarande inte kan slappna av när jag har ätit för mycket sött. Att jag inte kan göra mig själv lugn. Att sova för länge på morgonen och inte sova alls på natten. Att leva på existensminimum, utan sparkonto. Att mormor och morfar kommer på middag och det säkerligen renderar i ett formidabelt kaos.

Det galna i ekvationen är att jag blir stressad av att vara stressad, vilket självfallet föranleder negativa spiraleffekter av guds nåde. Kapten sa: matros, styr nu. Du håller i rodret, ingen annan. Reva om du vill men styr. En för kan ju för fan bara peka åt ett håll åt gången, så vad håller matros på med?

Att jag bara skriver tråkiga saker på bloggen. Jag är inte så svårmodig innerst inne. Inte hela tiden jämt.

Well my mind is goin' through them changes
I feel just like I'm in the time
Every time you see me goin' somewhere
I feel like I'm going out of my mind

Pepp

Så, jag vaknar, är trött som en örn, vet inte var jag är. Hemma? (Vilket hemma?) M&P? Holmskan? På jobbet? Det verkar konstigt, inte på jobbet. Jag är hos modren och fadren. I ärlighetens namn är det inte så underligt att stresshjärtat får så det räcker och blir över som den här damen flänger. Herre, en sängplats i veckan vore lugnande nog i det här tempot. På måndag åker jag till slätten igen, på tisdag tentar jag, på torsdag åker jag upp och bor i Fredhällen och på fredag kollapsar jag i en blöt liten pöl och säger upp mig. Jävlar var ynkans man är på söndagmorgnar nu för tiden. Det måste vara ålder. Snö-jävla-högen ger sig inte.

Älska mig nu

Klarvaken. Veken, narig. Dov. Inte alls tillfreds på påsknatten, som för länge sen. Så. Länge. Sen. Jag vill väsa åt snödrivan utanför. Vik dig, ge dig, bara dö! Se mig leva. Dö! Som en svan. Upp, ungefär som en sol, ner, som en slocknad. Varannan kvart upp, varannan ner. Jag orkar inte längre. Trött. Där. Inne.

Ett försök till.

Them changes

As you can see, dear D, it's been a change of themes here in space. Now it's the old and worn out one of get-my-life-together and be serious about it-theme. Well, I don't know. I just decided that it would feel good to know that the nice visitors that come here knew my face. Or I'm just tired of the transport and restless, as usual, seeking some easy way out of it. I know, lets upload a picture, shall we? (At least it's better than to torture some bug, my secondary plan of choice.)
I called an old friend today. A friend from my childhood, whose parents are my parents' best friends. He didn't recognize my voice and I didn't think he would either. They're coming to dinner tonight and I asked him to join in. It's been an awful lot of time passing by since the last time we met. I'm different, too. Anyway, it will be good to see them all and have Easter dinner around the big birch table. Dad's been in the kitchen the entire day, making veal roast I think. I'm going to take a swim in gravy tonight, before I meet up with the happy friend for a cuppa. Actually, whether she's happy or not is hard to tell. She's one of the greatest and it always seems they have the hardest time being happy, doesn't it.

Tonight I must sleep. I really do must get some sleep. Tuesday is closing in. Tick. Tick. Tick.

Salta mecum

Hej, det är Christina. Outad och sådär. Kärlek.

Sammandrag

- Ja, och så såg jag en duva, nej en skata menar jag, och den hade fastnat i en fiskelina. Och så kom det en massa väktare i skogen som jag viftade på och de räddade duvan, de gjorde de. Den bet en av väktarna. Jag frågade om de ville låna mina handskar.

- Man måste tänka på fågelinfluensan.

(Hetsig diskussion om Israel-Palestina. O vet bättre än att lägga sig i.)

- Har ni hyrt nån film?

- Ja den där Tom Sawyer och negerpojken, eller vad den heter.

- Skicka ostbrickan, kan du?

- Pappa menar Harry Potter.

- Men herre, var lite PK.

- Vem är det som luktar rök?

- Jag har inte tjuvrökt.

- Känner ni inte? Cigarettrök säger jag.

- Det är Cosmo ju.

- Röker katten?

- Vi tar kaffe på övervåningen.

Ödlan, del 2

Kärringjäveln i röda mössan kallade mig korkad idag. Hon ville ställa några juridiska frågor angående bostadsköer och de kunde jag inte svara på med nämnvärd klarhet. Alltså, det är ju trots allt inte en bostadsförening jag jobbar på, ej heller är jag jurist. Ödlan tyckte emellertid att det var helt okej att kalla mig korkad efter detta mitt uppenbara misslyckande, samt hota med att ta ut alla sina pengar från banken, var på jag erbjöd mig att hjälpa till. Hon lär komma in igen på tisdag och vilja ha sina skor lagade/sin remiss till dinosauriedoktorn utskriven eller håret permanentat. Vi ställer gärna upp. Här, ta mitt hemnummer.

Små chokladägg i stanniolpapper make my head spin and my mind turn

Jag är nu officiellt galen, bortgjord, skjuten av mig själv i foten och jävligt darrig, men på ett glatt sätt. Lugn lugn, jag tänker ändå inte berätta. Näpp, det blir inget. Nu ska jag dränka mina sorrows-to-come i insulinchocken efter allt äckligt påskgodis och resten i sprit ikväll. Fadren lagar middag, O kommer på familjevisit och jag lär förmodligen dricka vin ur spagettistrån innan kvällen är över. Så får det bli.

Efter den sömnlösa natten

Två glas vin och jag går bananas. Jag vet ju detta, herre. Malli din råtta, varför bjuder du på vin på en onsdag? Varför smider vi planer som jag kommer att verkställa? Why oh whyhyhyyyy. Sniff, ynk och lite mitt emellan.

När man inte kan sova

Lilla vän, vill man säga, förvirrade före detta unga och radikala lilla vän. Hur var det nu med mediacirkusen? Har du eller har du inte bidragit och sedermera dragit nytta av den? Jag skulle inte vilja påstå annat. Du byter spår alldeles för tvärt för att lura någon. Tvättbjörns-make up gnor man inte inte bort på ett dygn, lilla vän. Jag tyckte aldrig särskilt mycket om dig ändå men som katalysator var du underbar. Det måste finnas någon, gud bevars, som går i bräschen och inte kan skriva ihop. Du var den lilla vännen, och det gjorde du bra. Nu vill man ge dig en kajal, lite självbevarelsedrift och ett kikhål in i framtiden. Man vill be dig titta genom det, med ditt nymålade öga och se på dig då, som du var nu. Som man badar får man cykla, tänk på det. Det är inte lätt att vara koncis alla gånger, särskilt inte när man anstränger sig för att vara diffus, när man livnär sig på att vara ett moln av inkonsekvens. Det fanns en vakans. Utan den posten hade du aldrig blivit något, men kunde tack vare den förvalta dina förvirrade åsikter. Så gå nu inte omkring och tro att denna nykristlighet med potatisbak och rosa jumperset kommer att hålla i sig. När du är 45, lilla vän, då kan du byta om igen. Bli radikal och kasta ut. I alla fall om du vill fortsätta att vara något. Lilla Linda Skugge, håll dig inte till din tro.

Om att inte hålla det inom sig

Det finns ett annat tänkbart scenario. Ett där jag låter bli. I ett parallellt universum är det ett lika möjligt utfall som att jag låter. Det lilla abret är att jag lever i detta, är fast i mitt eget och inte kan låta bli. Fort men fel, devisen efter vilken jag lever. Jag ångrar hellre saker jag har gjort än saker jag aldrig gjorde? Den här Ullis verkar grym. Jag kommer att låta, alldeles snart.

Redaktionens älsklingar

Alltså Strages recension av The Streets idag. Jag älskar dig Fredrik.

Go fug yourself old lady

Damen, nej kärringjäveln, med den röda mössan var just här. Jag hatar henne. Med innerlig passion och gränslös avsky hatar jag henne. Hon har ett par hundra tusen på ett konto, är dinosauriegammal och tror att hon är bankens bästa kund. Hennes mun är som ett streck. Snipiga helvetesbitch. Hon tittar på mig under sina skräckfula glasögon från Statoils billighetsställ, fipplar med låset till sin oäkta gucci och väser åt mig som en svan. Saldot lilla gumman, på balanskontot. Vänder bort huvudet medan jag ler och ber om legitimation. Hon blir förnärmad, jag vet att hon blir det, eftersom hon inte blir igenkänd och måste identifiera sig. Jamen kärringfan, detta är ett bankkontor. För i helvete, det är ju dina pengar jag skyddar! Hon får sitt saldo på en lapp och skjuter upp glasögonen. Tittar purket, kommenterar min handstil som är för smått för hennes starr och ber om att få det skrivet större. Eller ber och ber, beordrar mig. Inte så pyttigt du lilla gumman, jag seeeeer ju inte. Seeeeer ju inte, kraxar hon. Hennes suddiga läppkonturer fladdrar, näsborrarna klibbar, ödlehänderna krampar. Jag får lust att printa ut hennes jävla saldo på ett a4-ark i 44-punkters.

Jag är så trött på gamla människor. Min handstil är vacker, sådetså.

Är för trött för annat än listor

Saker som säkert har hänt idag

Jag fick en klocka av Annika Falkengren
Jag har mailbombat Malli
Jag har blivit flängdare i roten

Saker som säkert kommer att hända idag

Jag ser klart på The Osbournes
Jag värmer skaldjursquiche till middag
Jag åker till O med tusen frågor (det här med valensband är en jävla röra)

Saker som säkert inte kommer att hända idag (heller)

Jag låter bli att dricka kaffe alldeles för sent
Jag får svar på alla frågor
Jag kan somna i tid

Saker jag önskar säkert skulle hända

Jag får ett drick-öl-med-mig-samtal från ett y-barn
Jag återfår förståndet
Jag beamas till Berlin

Allting är allting

Varför jag vill vara allt allt allt jämt. I någon mening, å detta uttryck, är det av rädsla. Hanna Flodr skrev någon gång på sin blogg att så länge hon inte var absolut bäst på något fick det vara. Det är så jag känner. Jag är inte jättedålig på så mycket (det skulle vara ruffiga bollsporter och pavlova-tårtor då) men jag är heller inte outstanding på något område. Jag vet att det är få förunnat att vara en nobelpristagare, stjärnkock, världens snabbaste sprinter eller världens roligaste tecknare, men logiken rör mig inte i ryggen här. Om inte bäst så vill jag åtminstone vara i toppklass på det jag gör. Så bra som det möjligtvis går. Alltså, i varje fall så att jag kan mäta mig med min närmaste omgivning. Den närmaste omgivningen utgörs rimligtvis av till exempel Sverige, mina vänner*, min familj, människor med liknande värderingar och så vidare. Beroende på område jämför jag mig med olika grupper. Jag är rädd att inte känna mig nöjd med mig själv om jag inte är bäst. Helst vill jag således vara bäst på allt men jag tycker bara att jag är med näppe godkänd på en del.

Man ska inte jämföra sig, säger de flesta. Hur som helst tror jag att det är något de allra flesta gör, mer eller mindre medvetet. Vi lever i en dualismens värld där allting kategoriseras, jämförs, värderas och utvärderas. Svart eller vitt? Snabb eller långsam? Tjock eller smal? Man eller kvinna? Vi lever under villfarelsen att det spelar roll.

*Det verkar lite hårt att jämföra sig med sina vänner va? Som om jag skulle välja att umgås med folk som jag tycker är sämre än jag för att själv verka bättre. Så är det verkligen inte, men så här; hade jag haft mina skyhöga krav utan en omgivning som hade liknande? Hade jag verkligen gjort samma saker om jag varit född på en bondgård? Klart man färgas av sin miljö.

Den och det och den och det också

Det blir bara korta ikväll, har ingen ro, sitter och pluggar. Jag har kommit på att jag är en emotionell hora. Jag kan inte låta mig distraheras av bara en tanke åt gången. En känsla är inte nog.

En känsla är mer än nog.

dagens LOS

Asså, min chef och hans skjorta-slipskombinationer. Idag, jesus.

Fredhäll i veckan

Jobbet, igen. Det är påsk och kollegorna kramar mig och frågar om jag har lov. Lov? Jag är ju här, inte kan jag ha lov? Nej, alltså eftersom det fanns behov av extra bankpersonal över påsken bestämde jag mig för att jobba och måste således plugga kvällstid för att ha ens en suck att ta tentan nästa vecka. Jamen herre, vad är det för fel på mig. Lilla stresshjärtat, little miss lonelyheart, dubbla det. Holmskan är underbar och utomlands. Akutresa med jobbet och jag får låna hennes lägenhet i Fredhäll. Förutom att det hade varit ännu finare att ha henne där är det alldeles alldeles underbart. Tio minuter till jobbet, trafikbrus och tunnelbaneklonk. I love it.

No more depp, mr (miss)

Det har varit lite deppigt och svårt i veckan. Helgen däremot har varit bra och från och med nu är det förbud på följande:

• låtar med trasiga minnen till
• låtar med självmordstema
• låtar av Jeff Buckley
• låtar av Antony and the Johnsons
• hela Time out of Mind-plattan
• all fado
• alla andra låtar i min skivsamling

Det som är tillåtet kan till exempel vara:

• valfri artist som knarkat ihjäl sig vid 27 års ålder
• allt på Blues Brothers-soundtracket
• allt med Joe Tex
• allt med umpa umpa-komp
• typ alla band som börjar på "the" (-plan, -clash, -coral, -hives*)
• O helga natt

Ja, det var det. Nu ska jag ladda mp3-spelaren med all min lagliga musik.

Kärlek.

*Jag har en crush på Ylande Pelle. Såklart. Det fanns en minimal chans att jag hade kunnat få gå på bilsalongen med, eller iaf i samma sällskap som, honom i fredags. Icke. Min kärlek är obesvarad. I'm howlin' alone.

Upp upp upp

Kanye West, kall öl ur höga glas, alla vänner ska ses. Ikväll är det sunkhakens kväll. Det börjar på Dovas och sen, ja där om siar ännu humleguden.

Jag är på ett sådant fasligt skitsnackarhumör. Asså den där piiip t ex... är hans blogg så jävla kul?

Så, om alla som betydde något var samlade på den där exölen förra veckan så är väl alla samlade ikväll igen, fast alla andra alla. I en annan stad förstås, också. Minus några rara, som vägrar åka hem från Berlin eller som ska på annan fest. Tss.

Jag har färgat ögonbrynen. Nu syns se igen. Halleluja. Cohen och jag, lunch på moderna. Fy fan vad livet är ljuvt.

Kärlek i evighet, å så lite knark.

/Gåspennan

Världens finaste

Jag hade en så fin tunnelbanetripp. Jo men nästan så att jag blev lite hög. På fyrsätet framför mig satt två tjejer i artonårsåldern, helt uppenbart på väg hem från en fest kvällen innan. Lite utsmetat smink, mosiga kinder, bakfyllelugna. Fnittriga och huvuden tätt ihop över kärleks-sms. De hade svängt upp benen på sätena mitt emot sig, men åtminstone lagt en tidning under skorna. De var rätt hårt blonderade, hade hela uniformen med tighta jeans, ljusbruna utanpåstövlar, jacka i militärgrönt, blommig axelremsväska. Mycket före detta läppglans. De var typiskt sådana tjejer som en tjej som jag, på 25, inte kan komma överens med. Man är så nära men så oerhört långt ifrån. Det som är viktigt för dem känns skämmigt för mig men är fortfarande i någon mening viktigt. Att vara snygg, till exempel. Hipp. Att läsa kärleks-sms på tunnelbanan och vara i stort behov av att dela med sig men samtidigt kunna reflektera över sig själv i den situationen. Veta att jag skulle våga stå på mig om jag av någon anledning behövde försvara mig på något sätt.

Hur som helst, jämte mig satt en mamma och hennes lilla dotter på, säg, tre. Mamman pratade spanska och flickan svenska. Hon var bedårande. Iförd vinröd jacka och tofsar sjöng hon Pippi Långstrump-låten för full hals och kunde hela texten. Verkligen varenda ord, med rörelser för hästen och apan och the whole shebang. Hon sjöng rätt bra också. Och så hände det sig, att de bakfulla tonårsflickorna och jag började fnissa åt flickan precis samtidigt, våra tre par ögon möttes och alla log. Vi log så varmt och igenkännande mot varandra att all våris bara smälte och vi hade kunnat klara av allt tillsammans. De med sina uniformer och jag i min 75-kronorskjol och ryska scarf. (Min skinnjacka var snuskigt dyr, säg inget.) Vi satt i samma vagn, tillsammans, samma lilla flicka värmde oss och jag hade varit där de hade varit, fast för sju år sen.

Det var en så underbar tunnelbanetur. Trottoarerna var sopade, solen lyste in, Pippi Långstrump och läppglansfnitter, alla tillsammans. Alla förenade.

Daytripper

I den oändliga Beatlessamlingen*, och när jag säger oändlig menar jag domus, minst, fann jag en gammal cd som följde med Uncut för ett par år sen. Den heter typ "24 Amazing Covers Of Classic Beatles Songs", eller något annat kortfattat. Framsidan är som på Abbey Road men utan beatlarna och med modernare fordon parkerade längs trottoaren. Hur som helst, det är en rackars bra platta till och från. Asså, det är ju gammlare än gammlast men jag fick en liten reminder om hur bra man mår när man lyssnar på Otis Redding. När han går loss och sjunger Daytripper med mer intensitet än Jane Fonda på syra börjar till och med katten digga. Jag antar att det vore passande med någon form av länk här, men jag orkar inte.

*Svett, stön, staccatoblås*

"Schi was a dääääääiäjtrippa, a Sundäij drajver jä
Tuk mi sou lång tu faijnd aut, and Aj faund aut"

*Svett, stön, stamp, legatoblås*

Er för evigt,
Gåspennan

*Skivsamlingen i villan består av två lika stora delar Beatles och wienklassicism. Det sjuka är att båda delar närmar sig oändligheten i omfång, vilket torde vara matematiskt omöjligt. Dock är oändligheten fortfarande bara oändlig oberoende av multiplicerande faktor, så vid närmare eftertanke går det nog. Om man inte vill lyssna på boyband à la sextiofyra eller arsenikpudrad romantik kan man välja på Best of Queen, Yoshikazu Mera eller helt enkelt gå över till barocken.

Incognito?

Så, jag funderar över en liten sak. Den är 172 centimeter lång, väger 550 hekto och har lockigt hår, nowadays. Just nu sitter den och äter choklad också, samt låter typiskt som en kontaktannons. Ber om ursäkt. Alltså, jag funderar på att komma ut. Borde jag det? Inte för att jag är lesbisk, som ju brukar förknippas med utkommande, utan liksom med mig själv. Här, i etern. Kliva ur Lisafoo-garderoben och Donna klart. Lägga ut en redigerad bild med blanka ögon och lena hårstrån. Visa mitt sanna jag och sluta att ranta bakom en cyborgbild.

Råd por favor.

Det bästa toaklottret ever

Kunskap är mackt

Måndag igen, igen och igen

Ni hittar mig på KB. Jag är en rosa robot.

Lowell Folson's

Why Don't We Do It In The Road?

Jävligt högt.

Efter en dag på KB

Dagens sms-skörd till mig

Jag förstår inte hur du kan hitta så mycket på Myrorna*. Förra veckan köpte jag en Jenny Hellström-tröja. Kommer hem imorgon.

Allers, min mormor läste Allers. Hon gillade korsorden. Hon löste dem med bläckpenna. Hennes lakan hade bläckfläckar för hon brukade somna när hon löste dem...

Trött i benen och i huvudet, Baljanpass. Ser fram emot ett dygn i bilen.

Sol. Nyfriserad o, kors i taket, vacker! Dessvärre antagligen drabbad av livslång obesvarad kärlek. Homosexuell tysk frisör ej trolig framtida make.

Dagen sms-skörd från mig

*Jag har just shoppat mig lycklig, igen. Rutiga byxor, midjeskärp och sandaletter. Myrorna. Saknar dig.

Jag sökte den mycket desperata kaffekokartjänsten. Typ.

Imorgon em klockan fyra på Bönor och Bakat då?

En Shirley

Gårdagens förvirrade samtal med turist (tant, 70 år, utan kamera men med regncape)

Turist

Ursäkta, Stora torget, är jag på rätt väg då?

Jag

Menar du Stortorget så är du på fel väg. Det ligger i Gamla Stan.

Turist

En annan stad? Jamen vi skulle ju inte kliva av i Flemmingsberg!

Jag

Nej nej, det är bara några stationer med tunnelbanan.

Turist

Eh?

Jag

Ta gröna linjen bara, det finns en nedgång nära här om du går upp Kungsgatan bara.

Turist

Skulle du kunna följa med och visa?

Jag

Eh?!

Kungörelse

Jag ska fira midsommar i Arvidsjaur.

Oro

Klockan fyra, slår upp ögonen, segar upp dem. Jag undrar varför jag har vaknat mitt i natten, för det verkar vara mitt i, och var jag är. Jag är kissnödig, främst. Det snurrar i huvudet när jag tassar över parketten, hör det bekanta knaket när jag kliver på badrumströskeln. Människan i spegeln där inne ser sannerligen inte pigg ut. Hon har gråa ringar under ögonen och vita kinder. Sen kan jag inte sova. Klockan tickar kvart över, halv fem, kvart i och jag somnar inte om. En del verkar ha förmågan att leva en timme framåt men jag lever en månad framåt. Strax bakom mitt högra öra sitter det en liten gubbe som för anteckningar. Inatt läste han upp dem högt, allt det jag måste göra. Som bakgrundsbrus spelas samvetet upp, hinner inte, vill inte, måste måste måste. Måste måste måste. Jag måste klara mina tentamina. Jag måste plugga mer. Jag måste vara glad. Jag måste göra mig lycklig. Jag måste åka hit, dit, upp, ner, vattna de satans blommorna. Och jag har inte ens några! Jag vet inte hur jag ska försörja mig i höst.

Efter måste kommer borde. Borde borde borde. Borde maila x, borde träffa y. Borde prata med z. Borde också skriva klart, skriva på, skriva ut. Borde verkligen somna om. Borde för i helvete inte oroa mig över saker mitt i natten när hela jävla världen sover och jag inget tjänar på att mala.

Den lilla gubben stenograferar vidare, i hundra kilometer i timmen.

Lite tomt

Det är matbord i björk och Håfströms Mr Walker och så är man hemma igen. Hemma hos mamma och pappa där allting började, allting pågår och allting ska sluta. Tiden är sannerligen relativ. Jag tror att jag ska stanna här i mellantiden ett par veckor. Igår eftermiddags var dränerande. Som ett utsuget russin skumpade jag fram på rälsen och klev av på centralen som en donna passerad bästföre. Hit me baby, och det gjorde han. Finaste. Det är lite märkligt med den inre styrkan och dess tvära kast. Ibland är den stoisk, envis, nästan enfaldigt påstridig. Andra gånger kryper den in och kurar ihop sig mot bröstbenet och tar liksom semester så att man måste locka fram den med sötsaker och löften. Ibland, ibland, så behövs den inte ens. Jag behöver inte känna mig stark, inte svag, inte ledsen, inte klok utan jag kan bara vara. Som här. Det är inte större eller mindre än vanligt, bara just vanligt. Lillebrors långa hår* slänger framför skärmen, syster C bor ju inte kvar, mamma rättar någon uppsats och pappa vänder något blad, fipplar någon siffra. Jag ska bädda ut soffan och ta mig samman. Alltid ska jag ta mig samman. Äter druvor. Saknar.

*Det är modernt bland kidzen.

Just for the hell of it

Dilbert's Law

Engineers Vs. Business

Engineers and scientists will never make as much money as business executives. Now we have a mathematical proof that explains why this is true:

* Postulate 1: Knowledge is Power
* Postulate 2: Time is Money

As every engineer knows,

Work/Time = Power
Since
Knowledge = Power
and
Time = Money
we have:
Work/Money= Knowledge
Solving for Money, we get:
Work/Knowledge = Money

Thus, as Knowledge approaches zero, Money approaches infinity! - regardless of the amount of Work done.

Conclusion: The Less you Know, the More you Make.

Note: It has been speculated that the reason why Bill Gates dropped out of Harvard's math program was because he stumbled upon this proof as an undergraduate, and dedicated the rest of his career to the pursuit of ignorance.

Well, so what should I really be doing? Run around like a mad man spending money? YES! Since the more I run around, the less I learn, the more money I make.

Karin, I love you. (Österbymo, I know you like this.)

Ljus i mörkret

Asså, man är sjukt snygg i belysning på tågtoan. Jag ska fråga SJ om varifrån de köper den.

Böra? Skola.

And I sad to Hank Williams: How lonely does it get? Hank Williams hasn't answered yet.

Jag borde:

• Sjunga högre i duschen*
• Ringa Sundsvall
• Bädda om, bädda in, bädda som jag ligger
• Sluta att citera Leonard Cohen
• Packa ner allt jag äger och dra

Jag kommer att:

• Sätta mig vid matbordet
• Ta fram mina böcker
• Ta fram T86:an
• Svälja
• Förtrycka

I fredags var det lördag och i går var det söndag, vilket föranleder slutsatsen att det idag måste vara måndag och således studiedags igen. Om jag lyckas arbeta sju timmar i kvarten (kvarta sju timmar i lycka?) åker jag till Stockholm redan ikväll, annars blir det imorgon. Jag har sjukt mycket att fixa och sitter här som en pascha igen med magen full av knäckebröd.

There is a crack in everything, that's how the light gets in.

*Det bor någon form av gothtjej ovanpå mig. Jag tror att hon har hälar av bly och tycker om att steppdansa. Det kan verka helt otroligt men jag misstänker det ändå. Jag borde sjunga lite högre så att hon hör.

A la folie... pas de tout

Vansinnigt Förälskad med Audrey Tautou är inte den djuprosa excess i romantik som man skulle kunna tro. Nu var jag förvisso förvarnad, men jäklar i min låda. Den lämnade en krypande känsla av olust efter sig, bittert ända ner i magsäcken. Därtill undrar jag, är jag galen? Vad har jag egentligen inbillat mig? Hur mycket av det som jag betraktar som sanning, min objektiva sanning, är i själva verket subjektiv? Kan något som beskrivs som en persons sanning verkligen vara objektiv eller blir den per definition subjektiv, färgad, osaklig? Långsamt stigande panik över diskbaljan. Jag är en galen kvinna. Vettlös och vansinnig. Inget har hänt, förutom i mitt huvud. Jag står inte och diskar. Det var aldrig någon middagsbjudning. There is no spoon.

Har man inte alla pommes frites i påsen, hästar hemma, bestick i lådan, lampor tända, tassar i skåpet och så vidare, bör man undvika att se filmen, hur som helst. Åtminstone bör man inte se den ensam. Jag såg den med flixen och de kände sig lika oroliga som jag efteråt. Skönt, då är vi galna allihopa och jag är inte ensam.

Kärlek.

Resumé

Exöl med alla. Verkligen alla. Det är fascinerande att ha alla man bryr sig om i samma rum. Tre öl. Jag tycker då inte att tre öl är en obscen mängd. Hur jag mådde klockan åtta imorse då jag vaknade i min egen synd? Som. Ett. Troll. Gud straffar somliga genast och mig fortare än kvickt. Nu har har jag torkat tårarna ur ögonvrån och äter yoghurt. Rara springer in och ut ur mitt kök och fixar donar. Det är så fint att ha henne här. Eldprovet.